Bjälken i ditt eget öga

”Men om jag, i min upphöjda sits, känner mig så här bitter, hur ska det då inte kännas för den som är verkligt drabbad?”

Gudmundsson sätter fingret på något mycket viktigt här, men det bör sättas i ett ännu större perspektiv än enbart det inhemska. Det är inte endast människor som befinner sig i Sverige som är kapabla till den här sortens känslor, som känner bitterhet och/eller ilska över saker som sker, när de ser sina nära vara rädda, dö eller bli av med kroppsdelar p.g.a. någon annans aggression.

De bästa intentionerna som Gudmundsson nämner, har inte enbart begränsats till asylmottagning. Det är en hållning som varit utmärkande för Sverige ganska länge nu. Det är den som gjort att Sverige många gånger ställt sig bakom angrepp på andra stater, av så kallade humanitära skäl, angrepp som senare visat sig destabilisera enorma områden och som har orsakat död och ofattbart lidande för miljontals människor. Senast det begav sig, i angreppet mot Libyen, bidrog Sverige med spaningsflyg i allians med bl.a. USA och Qatar för att ge stöd åt de ”demokratitörstande” rebellerna, som av en ren slump senare visade sig vara islamister. Varningar från insatta personer om att dessa rebeller var islamister avfärdade man, då man ju som en god människa alltid vet bättre än andra.

Khadaffi har nog aldrig varit påtänkt som mottagare av Nobels fredspris, som exempelvis har tilldelats Barack Obama under vars regeringstid det har skjutits i väg tusentals missiler från drönare som dödat tusentals oskyldiga människor och som faller under kategorin ”collateral damage”. Det är givetvis inte enbart Obama som har ägnat sig åt sådant. USA har varit inblandat i många selektiva ”interventionskrig” de senaste decennierna, men relativt få av dem verkar ha genererat någon stabilitet eller långvarig fred. De senare åren har även Ryssland återigen börjat ägna sig åt liknande ”politik”, dock i större utsträckning riktad mot sina grannländer.

De av USA genomförda angreppen har Sverige nästan uteslutande ställt sig bakom, medan man har tagit avstånd från de ryska, även om man har varit försiktig med det senare för att inte stöta sig med den mäktiga militärmakten. Den ryska framfarten har skrämt upp en hel del människor i Sverige, varför man nu från många håll förespråkar att Sverige ska bli medlem i NATO, som även USA och Turkiet är medlemmar i. För tillfället ägnar sig Turkiet exempelvis åt att angripa kurder i Syrien, som i sin tur kämpar mot IS. Den turkiska staten har som bekant är heller inte varit särskilt trevlig mot den inhemska kurdiska befolkningen under mycket lång tid, något som dock inte har lett till att landet har blivit angripet eller bombat av NATO av ”humanitära skäl”, utan man har istället ansett Turkiet vara en lämplig medlem.

Men för att återgå till Khadaffi så lyckades han, om än på ett långt ifrån trevligt sätt, hålla befolkningen i schack så att situationen inte skulle bli den är i dag. Hans bevekelsegrunder må inte ha varit goda på något sätt, men trots det var resultatet bättre än det som vi ser i dag. Som sagt, med förklaringen att man ville hjälpa demokratitörstande rebeller gav sig USA, Sverige, Qatar (som inte är en demokrati), m.fl. in i ett angreppskrig på rebellernas sida. Sverige bidrog med spaningsflyg. Det har lett till etnisk rensning inom vissa områden och även skapat en bas för IS. Nyligen uppmärksammades den hemska slavhandeln som bedrivs i Libyen av nordafrikaner, som förslavar och torterar svarta afrikaner.

Det är något i den svenska välviljan, denna bästa intentionernas religion som genomsyrar vårt samhälle, som är väldigt skevt. Det skeva består i att man är så oförmögen att se på saker ur en annan människas perspektiv. Övertygade om den egna förträffligheten och godheten, vill man sprida sin ideologi till andra, kosta vad det kosta vill. Man identifierar sig med andra goda, om de så befinner sig på andra sidan Atlanten, så länge de bekänner sig till samma religion. När ”vår” ledare var den gode Obama var ”vi” i sjunde himlen, nu är vi inte där längre men genom otaliga artiklar i svenska tidningar, hånfulla tweets och Facebook-statusar riktade mot Trump är ”vi” övertygade om att vi ska få bort honom från makten. Av någon anledning är det inte många som förespråkar fullskaligt krig och bomber mot den egna befolkningen för att återställa den tidigare ordningen. Det är ingen som anser att ”collateral damage” är något som bör drabba oss. ”Intervention” – om den är riktad mot oss – fördömer vi, oavsett om avsändaren är Putin (Trump) eller Saudiarabien (Clinton) och oavsett om den är uppdiktad eller inte.

I Sverige finns det många som i ena stunden tycker att det är fullt rimligt att vi stöder krig mot andra stater eller är delaktiga i dem av ”humanitära skäl”, för att sprida demokrati, samtidigt tycker dessa att det är förkastligt att det finns sådana som vill sprida islam i Sverige, att vissa muslimska stater finansierar byggen av moskéer och att vissa extremister t.o.m. vill bruka våld för att få sin vilja igenom eller för att hämnas oförrätter de anser att åsiktsfränder råkat ut för, oavsett om det är i grannskapet eller tusentals kilometer därifrån. Detta eftersom de anser demokrati vara gott och islam ondska, och givetvis är de helt oförmögna att förstå att det finns många som tycker motsatsen.

Det svensken gör, i övertygelsen om den egna förträffligheten, är att glömma bort att andra kan känna likadant. Andra människor, med helt olika syn på hur saker bör vara, kan dela känslan av att vilja göra det de anser vara nödvändigt ”for the greater good”, kosta vad det kosta vill. I fallet Akilov misstänker jag att han anser sig vara lika god som många av dem som släpper bomber på oskyldiga i exempelvis Mellanöstern. De intalar sig att de gör det som måste göras och att några bra alternativ inte finns.

Då kan man givetvis ställa sig frågan: Men ska vi inte hjälpa människor som blir utsatta för förtryck i andra länder?
Det är en rimlig fråga, men innan vi svarar på frågan måste vi även ställa oss frågorna:
Till vilket pris?
Kommer vi att lyckas?
Hur pass förtryckta anser sig dessa människor vara och hur stor andel av dem anser sig vara det?
Kommer de vi hjälper inte förtrycka andra eller fler i sin tur?
Kommer de att anamma våra värderingar eller kommer de att strunta i dem?
Kommer det rentav bli värre, ur vårt perspektiv?

Det är nämligen så att våld i sig sällan leder till något positivt. I direkt självförsvar är det ett nödvändigt ont, men som argumentation och medel till att övertyga en annan person om den egna idéns förträfflighet är jag övertygad om att det är en ytterst dålig metod.

Lika hemskt som det Akilov gjorde mot människorna på Drottninggatan och mot deras vänner och anhöriga, är det när andra oskyldiga människor mister livet p.g.a. att någon tar sig rätten att bestämma över deras liv och död på det sättet för att ”förverkliga sig själv”, sprida sin tro och övertygelse eller enbart hämnas oförrätter man anser att något kollektiv har begått.

Lika lite som Akilov borde ha varit i Sverige, borde Sverige ge stöd åt eller vara delaktiga i angrepp på andra stater och andra människor. Lika lite som vi kommer omfamna islam efter terrordåd kommer andra att omfamna demokrati efter att ha blivit bombade.

Service, vad är det Elgiganten?

Jag arbetar sedan ett antal år tillbaka som egenföretagare. Innan dess var jag anställd på ett medelstort företag vars verksamhet var inom det som numera modernt kallas för retail. d.v.s. detaljhandel. Huvudanledningen till att jag slutade var att gubbarna (ja, det var bara gubbar) som satt i ledningsgruppen/styrelsen minsann tyckte sig veta hur en slipsten ska dras och ansåg att det där med Internet inte var så himla viktigt. T.ex. tyckte de inte att det var något större problem att vi tog fyra gånger så mycket betalt för en produkt som en tysk konkurrent gjorde, och som givetvis levererade även till Sverige. Jag försökte förklara för gubbarna att om jag som kund upptäckte detta hade jag blivit väldigt förbannad över att i så många år köpt denna förbrukningsvara till ett så högt pris, att jag antagligen av princip hade slutat handla av vårt företag även om vi sänkte priset. Som svar fick jag ”Men vi säljer mycket av dem och tjänar mycket pengar på dessa produkter! Vi ska inte sänka priset.” , det var alltså nutid som räknades, framtid existerade inte.

En annan sak som jag var tvungen att bråka om i flera år var att vi skulle visa vår webbutiks lagerstatus, så att våra kunder skulle kunna se vilka varor som fanns och inte fanns i lager. Det skulle nämligen bespara oss mycket tid samt inte göra kunderna förbannade när de, efter att ha beställt varor en fredagskväll, först på måndag eller tisdag blev kontaktade av oss och fick höra att produkten skulle anlända till vårt lager om några veckor eller ibland om 6-7 månader. När jag försökte förklara detta för VD:n för butikskedjan (inklusive webbutiken, de var alla en del av en större koncern) fick jag svaret ”Men det är väl bara att ringa och försöka sälja en annan vara till dem?”. Han förstod inte att folk kan bli förbannade och besvikna när en webbutik på inget sätt antyder att en vara inte finns i lager, de beställer varan, pengar dras från deras kort och en säljare ringer upp några dagar senare och försöker sälja på dem något som de inte har valt själva. Att jag då reste mig upp och gick ut ur mötesrummet med orden ”Jag orkar inte förklara det här längre, jag har redan förklarat hundratals gånger att det här är ohållbart och att vi förlorar kunder. Jag har annat att göra.” gjorde mig knappast populär, och det ledde till att de till slut tydligt signalerade att de ville att jag skulle sluta, vilket jag också gjorde (med ”fallskärm”).

Vice VD:n sade vid ett tillfälle ”Du har så mycket energi och vill göra en massa saker, vi andra blir stressade.” varpå jag svarade ”Det är eftersom jag vet hur lite vi egentligen behöver göra för att vi ska få stor utdelning, bara vi gör det nu. Ni vill väl tjäna mer pengar?”. Han svarade ”Men vi är ganska nöjda med hur det är.”, stackaren trodde visst att han kunde luta sig tillbaka och pilla sig i naveln, helt omedveten om att resten av världen fullkomligt struntar i vad han är nöjd med.

Strax innan jag slutade hann koncern-VD:n bli av med häften av butikskedjan (franchisetagarna) med ett illa formulerat e-mail och i och med detta tappade de kontrollen av ca 30-35% av marknaden i Sverige (innan hade de ca 73 %, om jag inte minns fel). Några år senare satt de i krismöte p.g.a. att den tyska konkurrenten tog större och större del av deras kaka. En på mötet sade ”Men var det inte det här ”Juggen” varnade för, för många år sedan?”
Det resulterade i att de alla plötsligt tyckte sig ha intressanta saker att titta på någonstans i nivå med golvet. Jag fick det återberättat av personen som sade det.
De har omorganiserat, effektiviserat, etc. men i slutändan har det lett till att en hel del människor har förlorat jobbet. Det går inte så bra för dem längre, helt enkelt.

Så vad har detta med Elgiganten att göra? Jo, det är nämligen så att jag under dagen fick för mig att jag skulle köpa en present till min mor där, närmare bestämt en så kallad surfplatta. Min mor kan knappast kallas för en ”power user” utan behöver bara kunna streama konstiga TV-program från märkliga juggekanaler. Jag hittade en på Elgigantens hemsida, som verkade tillräckligt bra och prisvärd, och bestämde mig för att köpa en. På deras hemsida finns det möjlighet att kontrollera om en vara finns på lager i en viss butik. Detta är givetvis en mycket bra funktion, eftersom den gör att man slipper åka till en butik och sedan lämna den utan produkten man har tänkt köpa. En fantastisk tjänst, om den hade fungerat till kundens fördel.

Jag bor för tillfället i ett område som har ungefär lika långt till flera av Elgigantens butiker (de har numera gått ihop med Phone House), så jag valde den som det för mig är enklast att resa till kommunalt. Enligt deras hemsida fanns produkten i lager där. Jag tänkte att jag skulle ringa dit först så att de skulle kunna ”hålla” en åt mig, men såg att det var samma nummer angivet till samtliga butiker, vilket antagligen innebar väntetid, och bestämde mig därför för att chansa. Jag tänkte att det ju inte kan vara så många som ska ha just den en lördagskväll efter kl 17:20. Jag åkte dit och var framme ca 17:45. I butiken såg de först frågande ut, eftersom de inte kände igen modellen. Jag sade att det på deras hemsida stod att den ska finnas i lager. Då trillade polletten ned och de två yngre männen såg plötsligt besvärade ut, och som att de skämdes. De sade att de hade en sådan på deras ”B-lager” och att den hamnat där eftersom den var defekt. De sade att lagersaldot för deras ”B-lager” gjorde så att det ser ut som att de har varan till salu. Jag påpekade att jag då hade åkt dit helt i onödan. De försökte hjälpa till genom att titta i deras system. De sade att den fanns på flera platser, nämnde en, men konstaterade sedan att även det skulle kunna vara en defekt produkt. För att vara på den säkra sidan skulle jag åka till butiken i Sickla. Jag svarade ”Den stänger om 13 minuter.” och de nickade beklagande och jag begav mig därifrån, mycket irriterad. Minst 40 minuter av mitt liv blev bortkastade och det jag fick lära mig under dessa är att någon på Elgiganten, eller kanske hela Elgigantens ledningsgrupp, måste vara svårt mentalt funktionsvarierad eftersom de i butiken uppenbarligen kände till problemet, men det var inte åtgärdat.

Nu råkar det även vara så att när jag debiterar min arbetstid, så motsvarar tiden jag förlorade ungefär hälften av vad varan kostar. En sådan sak gör inte att man blir mindre irriterad. Det är klart att man inte kan debitera för allt man gör och givetvis var jag ju beredd på att lägga den tiden för att införskaffa varan, men när man gör det och går tomhänt därifrån, ja då hamnar saken i ett helt annat ljus.
Jag gissar att jag inte är den enda personen som har råkat ut för detta och det är sådant här som egentligen är väldigt lätt att räkna ut gör människor riktigt förbannade. Det enda man behöver göra är att ställa sig frågan: Hade jag blivit förbannad om jag hade kollat en produkts lagerstatus, åkt till en butik, för att få höra att de inte enbart redovisar sitt vanliga lagersaldo utan även det för defekta produkter och att varan inte finns där? (Varför? Vad har jag som kund för intresse av trasiga produkter?!)
Om svaret är ja: åtgärda omgående.
Finns det tekniska problem som gör att det inte är möjligt att åtgärda omgående?
Om svaret är ja: instruera personalen att erbjuda en bättre produkt för samma pris, även om ni går lite back, eftersom kunden då kommer ha upplevt att den fått bra service och kanske t.o.m. blivit lite gladare än för produkten den hade tänkt köpa. Kom ihåg, det som ska ersätta kundens första förväntning (mot kundens vilja) måste alltid vara lite bättre, annars kommer risken att kunden blir missnöjd vara mycket större.

För att sätta det i ett annat perspektiv är Elgigantens agerande i denna fråga detsamma som om att en av mina kunder bokade in mig för ett jobb och när jobbet sedan ska utföras meddelar jag att jag brutit armarna och benen för en månad sedan. Kunden frågade ju bara om jag är ledig (varan finns i lager, är tillgänglig) inte om jag var fysiskt förmögen att utföra arbetet (varan fungerar inte).

Det behövs ingen specifik utbildning för att förstå dessa saker, det som behövs är en hjärna som inte är funktionsvarierad och som kan sätta sig in i hur en kund upplever en situation.

Till Elgiganten:
Jag är ganska säker på att jag skulle kunna förbättra er försäljning och ert resultat med ganska enkla medel. Tipset ni fick ovan är gratis. Vill ni ha fler, kostar det. Det kommer vara långt ifrån gratis, men med största sannolikhet lägre än det ni betalar den/dem som har det ansvaret i dag, särskilt med tanke på resultatet: förbannade kunder.

Potatisgrisen i säcken

Jag har varit väldigt tyst här länge, jag vet. Det finns många orsaker till det, men en av dem är att jag anser det vara lönlöst att påpeka självklarheter numera. Idiotin har gått så långt i Sverige att jag tappat hoppet om förändring till det bättre.

I dag läste jag dock en nyhet som jag inte kan lämna okommenterad, nämligen den om att antagningskraven till polishögskolan sänks. Detta dagen efter att Dan Eliasson fått en medalj för sitt ledarskap. Sir Robert Peel vänder sig i sin grav nu.

Jag har sedan länge skrivit om problem och ineffektivitet inom polismyndigheten (kroppen som söker, hen finner) och vissa av orsakerna till att det fungerar så illa. Detta är alltså inte ett nytt fenomen utan är något som blivit värre och värre sedan länge. Redan 1994, när jag själv blev grovt misshandlad av skinnhuvuden, fick jag knappt hjälp av polisen, och brottslingarna gick fria.

De flesta källorna jag har kommit i kontakt med har menat att ineffektiviteten beror på cheferna inom myndigheten samt politikerna, som genom sitt agerande skapar en uppgivenhet och avsaknad av engagemang inom kåren. Eftersom samma information har kommit från så pass olika håll, anser jag det vara ytterst sannolikt att just det är det största problemet.

Här är en lista på uppenbara problem inom Polismyndigheten:

1. Katastrofalt ledarskap
2. Katastrofalt IT-system
3. Lågavlönat yrke lockar i regel inte kompetenta människor
4. Engagerade poliser motarbetas av cheferna
5. Fokus på statistik av ”lösta” brott istället för att bekämpa brottslighet i verkligheten
6. ”Pudlande” och anpassning för vänstermedia som ser brottslingar som offer

Listan kan givetvis göras längre. Om Polismyndigheten nu vill komma på rätt köl anser jag att det viktigaste är att förändra förutsättningarna som påverkar polisens arbete mest: verktygen och ledningen. M.a.o. bör polischeferna bytas ut till kompetenta personer, samt byta till ett IT-system som är snabbt och fungerar. Hur en effektiv poliskår bör arbeta är inte längre höljt i dunkel mystik, utan det finns konkreta exempel på hur polisen bör arbeta för att nå resultat snabbt och effektivt. ”Bloggaren” Morgonsur, som är f.d. polis, har skrivit om detta mycket.

Vad görs istället då? Låt mig illustrera det med en liknelse:

Säg att vi har en sjukvård som fungerar dåligt (vilket vi av en ”slump” dessutom har) och säg att anledningen till det är densamma som för polisen. Hade verkligen den bästa lösningen varit att sänka antagningskraven för läkar- och sjuksköterskeutbildningarna? Vem tror, på fullaste allvar, att en större andel mindre begåvade läkare och sjuksköterskor kommer att prestera ett bättre resultat än färre men kompetenta läkare och sjuksköterskor?

De som tagit detta beslut (jag gissar att de är ganska många) bör själva sättas i en bur för en s.k. ”death match” mot ett lägre antal tränade elitsoldater, så kan de bevisa sin tes om att en större mängd inkompetenta människor alltid segrar över ett lägre antal kompetenta. Något säger mig att dessa beslutsfattare aldrig skulle ställa upp på en sådan match, eftersom de mycket väl är medvetna om utfallet.

Det här beslutet rör sig, som vanligt inom politik, om att sminka en gris. Att göra det som verkligen behöver göras skulle ju innebära att beslutsfattarna och deras vänner plötsligt skulle finna sig i en situation där de måste söka nytt arbete, och om de mot all förmodan skulle hitta ett sådant skulle de vara tvungna att prestera för att behålla jobbet. Detta vet de är jobbigt för deras del. Därför får istället vi andra, som betalar deras löner, även ta smällen i form av ett ännu sämre rättsväsende. Grattis Sverige.

Berättelser från orten

Min sambo Fredrik Reinfeldt har tidigare uppmanat det svenska folket att öppna sina hjärtan. Eftersom Fredrik och jag är som yin och yang – hen är yin givetvis – känner jag att jag måste komplettera hens uppmaning och be er, det svenska folket, att använda er hjärna först, och sedan kan ni fundera på era hjärtan. Anledningen till detta är våra grannar. I Täby, där vi bor, har vi några grannar som råkat ut för lite trubbel, kan man säga.

Det rör sig om familjen Homsi, som av en slump kommer från Syrien (det finns faktiskt några rasifierade som bor i Täby), och familjen Svensson.

Så här ligger det till:

Familjen Homsi och Svensson har bott i huset sedan många år tillbaka. Familjen Homsi bor i en trea och familjen Svensson bor i en sexrumslägenhet. Båda familjerna har barn. Familjen Svensson har en son som är i tonåren. Familjen Homsi har sex barn. Den yngsta medlemmen i familjen Homsi är åtta månader gammal, en liten gullig flicka. Både herr och fru Svensson arbetar och har en bra inkomst. Eftersom de båda tycker om att ägna sig åt sina hobbys, så har de var sitt hobbyrum, samt ett gästrum eftersom de ofta har släkt och vänner som kommer och hälsar på dem i Täby. Det är nämligen så att herr Svensson egentligen är från Umeå, medan fru Svensson är uppväxt i Lund. De träffades i Stockholm för ca tjugo år sedan på en gemensam arbetsplats. Herr och fru Homsi flydde till Sverige under början av 90-talet då herr Homsi var politiskt aktiv och motståndare till Assad den äldres styre. Efter hot och tortyr valde de båda att fly landet och sökte asyl här.

Familjen Homsis äldsta barn är en tonårskille som är i samma ålder som familjen Svenssons tonåring. Som barn umgicks de en del, men när de blev äldre började det bli ganska uppenbart att familjen Svenssons tonårskille är förtjust i andra killar. För det har han blivit retad av familjen Homsis son. Han och andra i deras skola har ibland skrivit ”bögjävel” på hans skåp i skolan, och de brukar skrika saker åt honom. Vid något tillfälle har de även slagit honom. Därför är han numera rädd att gå till skolan. Familjen Homsis tonåring brukar säga ”Där jag kommer ifrån brukar vi sätta sådana äckel som du i fängelse.” till unge herr Svensson.

Familjen Homsi är troende muslimer och det är enbart herr Homsi som arbetar. Han har sedan flera år arbetat på samma företag, men för några år sedan såldes företaget till en större aktör. Det har de senaste tre åren pratats om att den del av verksamheten där herr Homsi arbetar ska flyttas utomlands, vilket skulle göra herr Homsi arbetslös. Detta har gjort herr Homsi mycket orolig. Inte nog med det så har han och några kollegor kommit ihop sig med de nya ägarna till företaget. Plötsligt en dag blev han och kollegorna kallade till ett möte och fick reda på att de hade blivit uppsagda, med lön betalad i ett halvår.

Först tänkte herr Homsi att det var skönt att slippa stället, eftersom han inte gillade de nya ägarna, men efter ett tag så övergick känslan i stark oro eftersom han inte lyckades hitta något nytt jobb. Det enda som gjorde honom glad var att hans fru var gravid igen och att familjen skulle få tillökning. Det gick några månader och herr Homsi hade ännu inte lyckats få ett jobb. Han började få ersättning från a-kassan, men som bekant är den lägre än den lön han brukade ha. Han och fru Homsi insåg att situationen började bli ohållbar. De hade nyligen fått sitt sjätte barn och med det extra utgifter, och det var redan knapert innan. De insåg att för att kunna klara sig måste de hyra ut ett av rummen i sin lägenhet. Problemet var ju dock att de redan är trångbodda och att det antagligen skulle bli svårt att hitta en hyresgäst som vill bo i en trea med en annan familj på åtta personer. Då kom herr Homsi på att familjen Svensson ju har flera rum som står ”tomma” och tänkte att de kan bo där istället, så kan de eventuellt hyra ut sin lägenhet och få det att gå runt ekonomiskt. Han ringde på hos familjen Svensson och presenterade sitt förslag men att familjen Svensson då också måste sluta äta fläsk och inte ha alkohol i sin bostad. Både herr och fru Svensson sade att det var tråkigt att han förlorat sitt arbete, men sade att de ju använder sina rum till annat och att de exempelvis skulle ha fru Svenssons gamla, sjuka mor boende där ett tag, eftersom det är så svårt för henne att resa till Skåne fram och tillbaka och hon gärna vill umgås lite med sitt barnbarn och dotter. De påpekade även att herr Homsis äldste son brukar mobba och trakassera deras egen son. Herr Homsi blev förtvivlad. Han sade att han kommer att kunna börja betala dem hyra om några år och att de i längden kommer att tjäna på det här! Han visste ju att de har plats i lägenheten och dessutom hade han hört att familjen Svensson redan tjänar mycket pengar. Han kunde inte låta bli att tänka annat än att de sade så bara för att de är rasister och islamofober, och skrek därför det högt i trapphuset till dem.

Just då råkade Fredrik gå förbi. Hen hade varit och handlat fjällrödingskaviar från Västerbotten, för att vi skulle ha det till en förrätt som hen håller på att experimentera med, och då hörde hen bråket i trapphuset. Fredrik är mycket känslig för bråk och gillar inte alls rasister, så hen frågade herr Homsi vad som hade hänt. Herr Homsi förklarade det hela och Fredrik rynkade på pannan bekymrat, för att visa för herr Homsi att hen tog situationen på största allvar. När hen kom hem började hen genast att berätta vad som hade hänt och var helt klart mycket besviken på familjen Svensson.

Fredrik menade att det ju finns plats hos familjen Svensson. Vi har ju varit där många gånger och spelat bridge med dem, så vi vet hur det ser ut. ”Deras lägenhet är sparsamt men smakfullt inredd, och det finns stora öppna ytor”, sade Fredrik till mig ”Svenssons hävdar att deras lägenhet är full, men de bör visa var den är full! Jag köper inte deras rasistiska snack, helt enkelt!”

Det är då det hände – vårt första bråk. Jag försökte få Fredrik att inse att familjen Svensson faktiskt inte är skyldiga till att låta familjen Homsi bo i deras lägenhet. Jag försökte även säga att jag tyckte att det var väldigt dumt av familjen Homsi att skaffa sex barn, när de redan bodde så trångt, samt att det var ännu mer konstigt eftersom herr Homsi uppenbarligen länge har känt till att han kanske ska bli av med jobbet och under den tiden skaffade de två barn till! Jag tog även upp det faktum att familjen Svensson antagligen betalar mycket skatt och att familjen Homsi med största säkerhet får flerbarnstillägg till barnbidraget, och att dessa pengar bl.a. kommer från familjen Svenssons skatteinbetalningar. Jag försökte förklara för Fredrik att herr och fru Homsi också har ett ansvar, att de kanske borde ha tänkt på att inte skaffa så många barn, istället för att chansa och sedan hoppas på att någon annan ska hjälpa dem om det skiter sig med försörjningen. Fredrik ville inte lyssna, det var som att tala med en vägg. Istället tittade han på mig och sade ”Juggen, du låter som en SD:are nu!”

Jag förstod ingenting ”Vad har SD med det här att göra?! Du hörde ju själv att han länge har vetat att han kan bli av med jobbet och att han och hans fru trots det skaffade två barn till. Vems fel är det?! Familjen Svenssons?! Ska deras son tvingas bo med killen som trakasserar honom i skolan bara för att herr och fru Homsi inte kan låta bli att skaffa barn? Eller menar du att storken kom med barnen och att herr och fru Homsi endast är offer för omständigheterna?!”

Fredrik tittade på mig med stora ögon och sade ”Det här trodde jag inte om dig Juggen! Att du skulle vara en husneger, vem hade anat det?! Du ska ju hålla med mig! Jag försöker ju hjälpa invandrare! Har du inget hjärta din rasistfascistnazist?!”

Där är vi nu. Hen har låst in sig på sitt rum och vägrar prata med mig. Hen skriver på lappar att jag borde flytta hem till Jimmie Åkesson men jag menar att det ju finns plats hemma hos Fredrik så jag väljer att stanna, och så trivs jag ju bra i Täby. Det jag behöver hjälp med är att försöka nå fram till Fredrik så att hen förstår att herr och fru Homsi är vuxna människor och att det som hänt inte kan lastas på familjen Svensson alls. De är inte skyldiga till familjen Homsis situation. Ja, det är tråkigt att herr Homsi hade elaka chefer, men herr Homsi borde tagit med det i beräkningen när han skaffade sina två yngsta barn. Hade han och hans fru gjort det hade deras situation varit betydligt lättare nu. Hur ska jag förmedla detta till Fredrik så att även hen förstår? Jag tycker att det är trist med den tryckta stämningen här hemma. Dessutom har det visat sig att familjen Homsi nu ska flytta till en etta på Södermalm som är lite billigare än deras trea i Täby. De har bytt den med Lina Thomsgård som i sin strävan att göra rätt för sig har bestämt sig för att flytta ut till orten och bli vår granne. Hon tyckte tydligen att Barkarby var lite för läskigt för hennes smak.

Ständigt denne Rosling

Det finns en person vars namn har dykt upp i olika sammanhang när jag har pratat med andra om överbefolkning de senaste åren. Det är Hans Rosling, som jag har skrivit om flera gånger, senast i maj. Han brukar åberopas av människor som anser att jag har en negativ syn på saker och tings tillstånd.

Nu senast så har ”alla” uppmärksammat Roslings ”uppläxning” av rasistdanskarna (ja, det är ju det många svenskar anser om danskar i alla fall). Det här klippet delas flitigt av bekanta på Facebook med ord som ”Just så.”, ”Precis!” eller ”Jag har rätt. Du har fel.”, etc. Rosling hyllas av alla ”goda” människor som vill hjälpa alla andra människor, speciellt nu efter att de har sett ett foto på ett dött barn. De anser sig ha fått det slutliga vetenskapliga beviset, Rosling är ju professor, för att de har rätt. Det är inte bara fint att vara god, de har rätt också!

Jag kommer nu att ifrågasätta de goda intentionerna, men även hur rätt Rosling har i sitt påstående att han själv skildrar verkligheten.

De senaste timmarnas fullständiga explosion av medlidande och godhet bland vänner och bekanta startade av att bilder på en liten drunknad pojke, vars familj försökte ta sig till Europa via Turkiet, började cirkulera på nätet. Plötsligt mådde alla jättedåligt och nu måste vi hjälpa alla dessa flyktingar att ta sig hit, så att de inte drunknar på vägen. Hur sorgligt det enskilda ödet än är (jag har själv blivit utsatt för grova våldsbrott, mordhot, förföljelser, och trakasserier flera gånger att hela mitt liv är starkt präglat på ett negativt sätt av detta) kan jag inte låta bli att fascineras av alla dessa människor som fram till denna vecka uppenbarligen varit helt ovetande om att det dör barn som flugor över hela världen, hela tiden, under väldigt tragiska omständigheter och p.g.a. situationer som de själva varken har skapat eller har kunnat påverka. Så har det alltid varit. Den som har mer makt bestämmer, barnen får finna sig i situationen, och alla har vi varit barn. Vissa har haft det bra, andra okej, medan väldigt många har haft det dåligt (sett ur ett västerländskt perspektiv).

Att däremot sprida bilder på en död människa, oavsett ålder, i syftet att åstadkomma politiska poänger, tycker jag är direkt motbjudande. Hade dessa människor gjort det om det var deras eget barn som låg där, uppsköljt på stranden med halva ansiktet begravet i den blöta sanden, medan vågorna sköljer över det lilla livlösa ansiktet? Då hade det varit avskyvärt, hade de antagligen tyckt, men om det är en liten kurdisk pojke som de ju ”vill hjälpa” så är det tydligen i sin ordning. Det är helt makalöst vilken arrogans och brist på respekt detta tyder på. Svenskarna på sina höga hästar ska minsann ”hjälpa” alla, kosta vad det kosta vill, dock inte ekonomiskt. De skulle aldrig gå med på att skänka bort allt de själva har för att hjälpa andra. Det är någon annan som ska betala, gärna via skattesedeln.

Låt oss titta på vad priset kan bli om vi ökar andelen människor som kommer till Sverige.

Hans Rosling pratar ju ständigt om att befolkningsökningen kommer att avta, numera säger han att den kommer att stanna av helt när vi är ca 11 miljarder människor på planeten. Det är några fler än vad vi är nu. Det är t.o.m. svårt att skriva nu eftersom siffran ökar, varje sekund. Faktum är att antalet levande individer ökar långt mer än det finns sekunder per dygn. Just när jag skriver detta beräknas vi vara  7 364 898 575 människor på denna planet. Rosling anser alltså att vi kommer att bli ca 3,65 miljarder till, sedan är det ”lugnt”.

För att förstå en del av problemet med detta föreslår jag att ni läser hela texten som jag länkar till här. Jag anser att den på ett kortfattat sätt beskriver hela problemet med ökad välfärd och därmed ökad konsumtion av energi i samspel med befolkningsökningen. Det textförfattaren frågar i slutet är hur mycket mer påfrestningar världen tål innan vi som art slutar existera. Om Hans Rosling skulle svara på frågan skulle svaret antagligen vara framfört på charmigt positiv svengelska: ”Let’s find out by keep on increasing our population and pollution! When we’re almost gone I promise that I’ll present some wonderful statistics to show you how it all happened!”

Hans senaste utspel, som skulle handla om att Europa kan ta emot fler flyktingar (som jag uppfattade det), började istället handla om hur fantastisk utvecklingen är i Afrika, Indonesien och Indien. Framför allt Indien och Indonesien har ett gigantiskt antal invånare sett till ytan, varför ökad välfärd i dessa länder kommer få enorma miljökonsekvenser, men det nämner inte Hans, lustigt nog, mer än att de ju har rätt att ha tvättmaskiner om vi har det. Tydligen är tvättmaskinsrättvisa viktigare än mänsklig överlevnad. Nu är ju Rosling så pass intelligent att han inser att tvättmaskinerna måste göras mindre miljöfarliga om detta ska kunna vara möjligt och då talar han om att de ska vara smarta som iPhones. Men, hur ser det ut med tvättmaskinstillverkningen överlag och vet Rosling exempelvis om vilka konsekvenser iPhones (och liknande produkter) får för befolkningen i Kongo? Eller ska människorna där också bara fly till Europa?

Jag hittade en intressant text där energiåtgången av biltillverkning tas upp. Jag kan givetvis inte svara på om siffrorna i sig stämmer, men det är tanken bakom som är intressant, d.v.s. att det kan gå åt olika mycket energi beroende på var en produkt tillverkas. Som vi alla vet flyttas massproduktion ofta till de länder där den är billigast. För länder som Indien och Indonesien och en kontinent som Afrika, där stora delar av befolkningen lever med betydligt lägre ekonomiska tillgångar än vi i Sverige gör, blir ju givetvis de billigaste alternativen lockande, inte de mest miljövänliga. Hur många tillverkade tvättmaskiner klarar världen av? Det svarar inte Rosling på, märkligt nog.

Inte heller tar han upp de enorma problem som finns med odling av en basvara som bomull, som bl.a. drabbar Indien. Det finns olika påståenden om ämnet här och här men jag nöjer mig med att konstatera att det finns problem. Bara det faktum det behövs mer än 20 000 liter vatten för att odla ett kilo bomull borde få människor att tänka till hur mycket mer vatten det kommer att gå åt till att tillverka kläder till 3,65 miljarder människor extra. Som ni säkert förstår så faller inte allt vattnet som används till odlingen från himlen.

Jag ska nu inte göra misstaget som den danske journalisten gjorde, nämligen låta Rosling prata om sitt utan att svara på intressanta frågeställningar. Rosling talar nämligen om att vi har möjlighet att ta emot fler flyktingar och syftar antagligen på rent ekonomiska möjligheter, och där håller jag helt med. Vi (med vi menar jag Europa) har i dag ekonomisk möjlighet att ta emot fler flyktingar. Däremot har vi inte möjlighet att göra det utan att det kostar. Det kommer givetvis kosta en massa pengar, pengar som måste tas av annat.

Jag kommer inte att gå in på alla problem med integration, tillräckligt snabb utbyggnad av infrastruktur för att tillmötesgå ökat antal människor gällande vård, utbildning och rättsväsende. Det finns flera som har påtalat dessa saker, och som vi alla vet är man ju rasist så fort man talar om dessa frågor. Eftersom jag inte är rasist kommer jag inte att tala om dessa saker utan istället undra varför Rosling inte talar om hur en flyktingström till Europa påverkar miljön. Jag vet ju redan svaret på varför, men jag ska visa för er läsare hur det ser ut. Jag ska visa er en verklighet som Rosling märkligt nog undviker att tala om gång på gång.

Eftersom Syrien är det land som flest flyr från för tillfället (åtminstone till Sverige), börjar vi med att titta på hur mycket miljöavtryck en person boende i Syrien gör i genomsnitt. Uppgifterna är tagna från denna sida där ni även finner förklaringar till de olika begreppen.

Den röda kurvan är alltså det som är relevant just nu och det visar hur mycket miljöpåverkan en genomsnittsmänniska boende i Syrien har. Tittar man på Syriens grannländer som Jordanien och Turkiet kommer vi att märka att siffrorna är ganska lika, även om Turkiet jobbar på att öka sin miljöpåverkan negativt, antagligen eftersom välståndet ökar.

Alltså, om människor från Syrien skulle fly till Jordanien eller Turkiet, vilket de flesta verkar göra, så förändras inte den negativa miljöpåverkan nämnvärt jämfört med om de hade fortsatt bo i Syrien.

Även människor från Rumänien har relativt nyligen börjat öka i antal i Sverige. Dessa människor lever förvisso inte alls under samma levnadsförhållanden som genomsnittssvenskar när de kommer hit och antagligen inte heller som genomsnittsrumäner i Rumänien, men i Sverige anser vi ju alla (förutom fascistrasisterna givetvis) att alla har rätt att ha det lika bra ställt. Därför tycker vi att EU-migranterna (ett nytt spännande namn som vi som inte är rasister måste säga, även om de själva kallar sig för äckligt rasistiska saker som z-ordet) som kommer hit har rätt och ska få hjälp till att kunna leva lika bra som vi, inte som rumänerna i Rumänien.

Som ni kan se så är Sverige ett ”föredöme” jämfört med de andra länderna. En genomsnittssvensk lämnar exempelvis fyra gånger så stort ekologiskt avtryck som genomsnittsjordaniern. Det är klart att det är bättre om vi tar fler människor till Sverige, så att de också kan få ha det så bra som vi, eftersom vi är goda. Vi är så goda att vi fullkomligt skiter i miljön och vilka konsekvenser detta kommer att få i framtiden. I Sverige finns det plats, som Reinfeldt har sagt, så det är bara att fylla på. Den som hävdar att landet är fullt, måste visa var det är fullt, som jag och min sambo Fredrik brukar säga. Som vi också kan se har Sverige ett överskott på biokapacitet, antagligen baserat på den stora arean och all odlad skog. Inbilla er inte att den höga biokapacitetsiffran innebär att vi gör saker på ett bra sätt i Sverige. Här kan ni läsa en liten sammanfattning på hur det ser ut i ”naturen” i Sverige.

Hur lever då våra nazistfascistrasistiska grannar i Danmark, Finland och Norge?

Som ni kan se så har både danskarna och norrmännen varit sämre än svenskarna, vilket ju inte är konstigt eftersom de är rasistfascister. Det som måste komma som en chock för alla miljömedvetna människor som Åsa ”Båtmålar’n” Romson är att de nu är bättre än Sverige. Hur är det möjligt?!
Som en liten tröst för Åsa och likasinnade verkar det som att danskarna har återgått till sina tidigare mål om att förstöra miljön mer och enligt denna artikel ligger vi svenskar bättre till än danskarna. Problemet är bara att vi är på tionde plats, på att vara sämst i världen. Den Humanitära Stormakten Sverige är inte så intresserad av miljön. Vad är miljön liksom? Vi är väl knappast beroende av den?

Som ni kanske lade märke till i den svenska grafen tidigare så har vår miljöpåverkan per capita hållit sig ganska konstant. Problemet som Sverige har är att vår befolkning ökar. Ju mer den ökar, desto större blir miljöpåverkan. Om vi för sakens skull säger att de som kommer till Sverige lever under mer knappa förhållanden än genomsnittssvensken och räknar på att de istället för värdet 6 (global hectares per capita) endast når till värdet 3, blir deras miljöpåverkan ändå dubbelt så stor per person jämfört med om de skulle flytta till Jordanien och leva som genomsnittsjordaniern.

Sverige bör istället satsa på att minska befolkningen kraftigt om vi ska fortsätta att leva i denna lyx. Jag vet att många av er inte anser er leva i lyx, men jämfört med majoriteten av världens befolkning gör vi just det. Antingen minskar vi på befolkningen eller minskar välfärden, men senast jag kollade var det ingen ”god” människa som förespråkade minskad välfärd utan ökad välfärd för de som har det sämre ställt. Att det inte alls går ihop med deras omtanke om miljön, verkar inte vara ett problem… Tycker de. Det är väldigt uppenbart att det inte enbart är Romson som har svårt att dra vissa slutsatser, en stor del av svenskarna lider av romsonsyndromet – att vilja två saker som är direkt motstridiga. Det är som att äta en hel prinsesstårta varje dag men samtidigt vilja vara smal. Du måste välja en av sakerna.

T.o.m Tyskland är ett bättre alternativ sett till miljöförstöringen, ändå tar Sverige emot flest flyktingar per capita av alla EU-länder.

Då är frågan: Hur goda intentioner har en person som vill öka miljöförstöringen?

Själv anser jag miljön vara den absolut viktigaste faktorn för mänsklig överlevnad (och givetvis gäller det för alla levande organismer). Jag är konstig på det sättet. Enligt de ”goda” människorna är det viktigare att rädda några få människor nu (Rosling är ju snabb på att påpeka hur få det är som faktiskt kommer till Europa) för att göra skadan större och värre för betydligt fler i framtiden. Det kallas i allmänhet för godhet, empati, att vara varm och ha ett öppet hjärta. Jag kallar det för idioti i sin renaste form.

Min andra invändning var Roslings påstående om att han skildrar verkligheten. Visst gör han det, men precis som journalisterna som han klagade på är han väldigt selektiv i det han skildrar. Det är nästan ingen som i media påtalar det verkliga problemet och det är att världen inte klarar av att försörja denna enorma befolkning utan hjälp av fossil energi (som varje dag blir svårare och svårare att få tag i) och att konsekvenserna av vårt sätt att leva (även de som konsumerar mindre eftersom de är så många fler) kommer leda till hemska konsekvenser för samtliga.

En svensk politiker som har påtalat problemet är Anders Wijkman. Att hitta fler är svårt. Det är alltså nivån på svensk politik.

Jag har tidigare inte velat uttrycka mig lika tydligt och utförligt gällande detta ämne eftersom SD, om de hade varit smarta, hade kunnat använda det i sin marknadsföring. Eftersom de ändå är så populära nu, tack vare de andras enorma dumhet, och den här informationen antagligen inte kommer göra någon skillnad – jag har svårt att se dem byta profil nu till att bli miljövänner – och eftersom de andra partierna är så urbota korkade att de inte kan tänka längre än näsan räcker, så kan jag lika gärna visa att invandring till Sverige är dålig, ur ett miljöperspektiv, eftersom invandringen betyder en befolkningsökning och Sverige måste minska sin befolkning om vi ska leva på sättet vi gör i dag. Det handlar alltså inte om ursprung utan om energikonsumtion.

Vill man hjälpa flyktingar är Sverige, efter Danmark, det sämsta landet i Europa för att ta emot flyktingar, sett ur ett miljöperspektiv. Detta eftersom vår levnadsstandard är så hög och människor som flyttar hit kommer att börja leva som vi. Det sista betyder inte att de kommer att dela våra ”humanistiska” värderingar, men det materiella välståndet kommer de definitivt vilja ta del av. Det är mänskligt.

Frågan är nu: Hur många svenskar är beredda att sänka sin levnadsstandard till en fjärdedel av vad den är i dag, för att motsvara flytt från Syrien med en flytt till Sverige, för miljön skull? Jag är ganska säker på att jag vet svaret på den frågan.

”Nu” finns det 7 364 930 860 människor på vår planet.

SL, SD och Henrik Schyffert

Jag har tidigare uppmärksammat Henrik Schyfferts uttalanden, eftersom han uppenbarligen vill framställa sig som en god människa genom sina Facebook-statusar som han hoppas ska delas för att han ska framstå som just en god människa och förebild. Det är tydligen vad som räcker numera – att skriva något på Twitter eller Facebook för att framstå som god.

Att göra sådant är han inte ensam om. Här är några exempel gällande senaste SD/SL-händelsen:

Killen i exemplet ovan nöjde sig alltså inte med att göra sin anmälan till sin arbetsgivare. Han var tvungen att visa för alla andra på Facebook hur duktig han är. Problemet är bara att det är svårt att påstå att SD:s ”reklam” är rasistisk propaganda. Den är knappast mer rasistisk än detta från Pride-festivalen, som jag ännu inte sett några av de ”goda” protestera mot:

En annan person som vill visa sig duktig på Facebook är ”musikern” (han är inte så bra på att spela, anser jag) Dregen.

Henrik Schyffert var givetvis snabb med att komma med sin åsikt i ämnet:

Det finns några saker som kännetecknar svenska ”antirasister”:

1. De bor sällan i områden där det bor många invandrare.

2. De har det oftast relativt bra ställt.

3. Många av dem arbetar inom kultur, helt eller delvis försörjda av (kultur)bidrag, direkt eller indirekt.

4. Ingen av dem har erbjudit sin bostad eller arbete åt en ”nyanländ” kropp.

5. De skatteplanerar om de har en hög inkomst.

Om vi tittar på exempelvis Henrik Schyfferts bolagsengagemang kan vi konstatera att det enda bolaget av de tre som han är aktiv i och som har anställda, är Schyffert Sweden Aktiebolag.

Jag är så pass modig att jag vågar påstå med all säkerhet att ingen av dessa två anställda är vare sig EU-migrant eller ”nyanländ”. Det man även kan se av den genomsnittliga lönen kontra resultatet är att Schyffert, precis som Timbuktu, ägnar sig åt så kallad skatteplanering. Konsekvensen av detta är att ju mindre dessa välbärgade män betalar i skatt, desto mindre pengar finns det till att exempelvis ge mat till ”nyanlända” i flyktingförläggningar. Jag gissar att lägenheterna båda innehar i Stockholms innerstad kostade en del, då blir det ju mindre över att ge till de behövande, trots att de båda slår sig för bröstet om att vilja betala mer skatt.

Jag ser nu fram emot många selfies av Jason Diakité och Henrik Schyffert på deras fredagsmys med EU-migranter och ”nyanlända” i deras innerstadslägenheter i Vasastan och Södermalm. Inte ska de väl undanhålla oss andra hur goda de är?

Det finns ju ett alternativ till att de är så goda som de påstår. T.ex. kan de vara hycklare som försöker skapa sig en image som de tror kommer att gynna dem.

Det tragiskomiska i det hela är att dessa människor, och deras nickedockor till anhängare, antagligen inbillar sig att de för en ”kamp” mot de ”onda” genom sina fåniga statusar och ”likes”. Det enda de gör dock är att ständigt peka finger åt SD, vilket ju aldrig löser ett enda problem. Om vänstern var seriöst intresserade att lösa problemen skulle de lyfta på blicken och sänka pekfingret, istället skulle de komma med konkreta förslag på hur Sverige ska tackla de växande problemen som invandringen, Migrationsverket och andra svenska myndigheter har bidragit till. Detta händer dock inte. Istället tror man att problemet kommer att lösa sig om man skriker ”SD är rasister” tillräckligt många gånger.

Det kommer det inte, kan jag avslöja, och jag varnade för detta för flera år sedan.

Jag är uppriktigt trött på att ha rätt.

SL, SD och PK

Det är rätt kul det här med att SD köpt reklamplats av SL. PK sparkar givetvis bakut och alla ska ”ta avstånd” och ”visa sin avsky” mot SL och SD, genom att sprida SD:s reklam. Mitt Facebook-flöde är för nuvarande ”fullt” av upprörda statusar som handlar om just detta. En person har exempelvis skrivit ett ”öppet brev” (jag älskar sådana, eftersom huvudsyftet med dem är att författaren ska visa hur god eller intelligent person den är inför andra) där han hävdar att han ska bojkotta SL.

Detta fick mig att tänka att det hela kanske var planerat av SL, i syftet att minska mängden trafikanter. 😀

Stockholmare har sedan många år tillbaka upplevt växande problem med kollektivtrafiken. Överbelastningen är uppenbar. SL har gjort felsatsningar (spärrarna och biljettsystemet) som resenärerna och skattebetalarna får betala för, inte beslutsfattarna. Det dras inte från deras löner, om nu någon trodde det. Samtidigt fortsätter befolkningen att växa, eller så är det så att fler ställer undan bilen, eftersom det blir trängre och trängre i kollektivtrafiken. Med tanke på att Sveriges befolkning växer, gissar jag att även Stockholms befolkning gör det.

Eftersom SL kan höja priserna lite hur de vill, som de bevisligen gör, är ju detta sätt att minska antalet resenärer väldigt enkelt. Det krävdes endast att sätta upp lite text i ett tak.

För en gångs skull måste jag säga att någon på SL verkar ha tänkt till lite.

Selektivt minne

Det finns en viss typ av människor som jag tycker är fascinerande. Det är ”debattörer” som försöker framföra en åsikt och som givetvis vill att andra ska börja dela deras åsikt, genom att undanhålla viktiga fakta som gör deras åsikt mindre självklar eller helt befängd.

Av en slump har jag i dag läst texter av två sådana debattörer. Den första är skriven av Kajsa Ekis Ekman, som av allt att döma antingen är en ytterst ohederlig person eller riktigt korkad. Det finns ett tredje alternativ – hon är både och.

Utan att gå in på några närmare beskrivning av Israel/Palestina-konflikten kan vi konstatera följande:

1. Israel ockuperade Gaza och Västbanken efter att ha blivit attackerat av sina grannländer som ockuperade de områdena innan. D.v.s. det har aldrig funnits en palestinsk stat.

2. Israel ockuperade även ett tag Sinai, men lämnade tillbaka det till Egypten efter att Egypten gick med på att inte attackera Israel igen.

3. Israel lämnade över Gaza till palestinierna och det tömdes helt på judar. Detta ledde till att Hamas tog makten och därifrån började attackera Israel, bl.a. med vapen som de fått från Iran. Det skjuts raketer från Gaza in i Israeliska bostadsområden, vilket är ett brott mot Genèvekonventionerna.  Israel besvarar detta våld ibland. Eftersom Israel har ett starkt försvar anklagas Israel för att bruka övervåld, trots att Israel aldrig har angripit Gaza utan endast slagit ut militära mål, som Hamas ”av en slump” placerar bland civila, för att sedan kunna anklaga Israel för krigsbrott, trots att det är de själva som begår dem.

4. Israel har därför infört en blockad av Gaza för att försöka förhindra att vapen transporteras in till Gaza, för att minska Israels medborgares lidande, men även Gaza-bornas lidande. Om Hamas hade fått fri tillgång till vapen hade Israels motreaktioner varit mycket starkare vilket skulle innebära att de relativt låga dödssiffrorna vid Israels ingripanden i Gaza (jämfört med i princip alla väpnade konflikter), skulle bli mångfaldigt högre.

5. Medverkande i Shit to Gaza (medveten felstavning) motsätter sig denna blockad och menar att Israel förtrycker Gazas befolkning. Därför åker de till Israel för att provocera den israeliska militären, bli ”illa” behandlade för att sedan kunna gråta ut i svensk media och låtsas spela hjältar, men är egentligen endast uppmärksamhetskåta pajasar. Anledningen till att de är så fascinerade av just Israel/Palestina-konflikten, trots alla andra världens konflikter, beror på att de hatar judar. Det finns ingen annan förklaring. Att de dessutom behandlas oerhört väl jämfört med vad de hade behandlats av andra stater, gör att det hela blir ett ganska riskfritt sätt för dem att bli uppmärksammade i sina hemländer. Därför kommer vi aldrig att se dem medverka på ett Ship to Syria.

Kajsa Ekis Ekman missar alltså att berätta dessa saker i sin martyrartikel i DN. DN, å andra sidan, verkar inte ha några problem med att publicera denna smörja. Så trovärdig och opartisk är svensk media.

 

Den andra artikeln är skriven av en bosnisk muslim. Alen Musaefendić skriver att han inte kan glömma folkmordet i Srebrenica. Notera att det är den Internationella domstolen i Haag som har beslutat att det som hände i Srebrenica var ett folkmord.  Samma domstol har exempelvis aldrig åtalat George W. Bush för det som hände i Irak. Det finns de som menar att domstolen i Haag inte alls är opartisk och att syftet med den är och var att kunna få bort oönskade personer som västländer ser som politiska hinder, som exempelvis Slobodan Milošević. Detta verkar inte helt osannolikt då domstolen friat flera ökända massmördare från just Balkankrigen, eller givit dem väldigt lindriga straff, och som av en händelse inte är serber. Ett exempel på en sådan är Naser Orić som just terroriserade och mördade serber i byarna som ligger i närheten av Srebrenica. Det finns de som påstår att det inte ens var 8000 personer som dödades i Srebrenica, vilket gör påståendet om folkmord ännu mer intressant, för att inte tala om att det fortfarande talas väldigt tyst om det faktum att hundratusentals serber tvingades fly från Krajina kort därpå, bortjagade av kroatiska soldater, under ledning av serb- och judehataren Franjo Tudjman, med NATO-assistans. Många dog då, antagligen fler än det dog i Srebrenica, utan att det uppmärksammas i svensk media.

Nåväl, om dessa saker kan man ju diskutera. Vissa menar ju att det är bevisat utan tvivel att ca 8000 vapenföra män dödades i Srebrenica, med syftet att utradera den bosniskmuslimska befolkningen (vi struntar i att de inte mördade kvinnorna och barnen). Det som återstår att debattera då är ju orsaken till kriget samt angreppet på Srebrenica. Läser man Musaefendićs text är det lätt att tro att det hela rörde sig om att att skapa ett Storserbien, inte faktumet att bosnienmuslimska män som mördade serber vistades i Srebrenica, under FN-beskydd. Inte heller nämner han att anledningen till kriget berodde på att Alija Izetbegović drev igenom en självständighetsförklaring från Jugoslavien, utan stöd av bosnienserberna, trots att det var ett konstitutionsbrott. Inte heller nämner Musaefendić att Izetbegović hade tillskansat sig makten på ett märkligt sätt, eftersom det egentligen var Fikret Abdić som blev vald som president, eller att Izetbegović först skrev på Lissabonavtalet men sedan drog tillbaka sin underskrift, vilket han visste skulle resultera i krig eftersom ingen serb ville leva i ett självständigt Bosnien med en islamistisk president, och både bosnierna och kroaterna hade redan börjat förbereda sig för krig långt innan stridigheterna bröt ut.

Musaefendić beklagar sig över att Banja Luka inte längre är hans hemstad och att det är serbernas fel. Kanske han bör fråga sig vems fel det är att den inte är det, egentligen. Om inte de bosniska nationalisterna hade varit så ivriga att skapa ett självständigt, muslimskt Bosnien, så hade han utan problem kunnat leva kvar i Banja Luka. Faktum är dessutom att de bosniska muslimerna drog en sämre lott än om Izetbegović inte hade struntat i Lissabonavtalet.

Det finns minst fyra gemensamma nämnare med kriget i Bosnien och Israel/Palestina-konflikten.

1. I artikeln jag länkade till tidigare skriver Edward S. Herman:

”At each stage in the dismantlement of Yugoslavia, its ethnic cleansing, and before and during the NATO war over the Kosovo province of Serbia in 1999, propaganda lies played a very important role in forwarding conflict and anti-Serb actions. There were lies of omission and lies that directly conveyed false impressions and information. An important form of lie of omission was the regular presentation of  Serb misbehavior as unique to the Serbs, not also characteristic of  the behavior of  the Muslims and Croatians or of the conflict overall. In case after case the media would report on Serb attacks and atrocities, having neglected to report the prior assaults on Serbs in those same towns and making the Serb behavior seem like unprovoked acts of aggression and barbarity.”

På liknande sätt beskriver åtminstone svensk media situationen mellan Israel och palestinierna.

2. Det finns flera exempel på hur bosnierna riggade angrepp på den egna befolkningen eller mot FN-soldater, och skyllde sedan på serberna. När detta system brukas i ”Palestina” kallas det för Pallywood eftersom det är så vanligt förekommande. Ni som kan serbiska kan läsa en intressant artikel här om vad en FN-soldat upplevde i Srebrenica, angående serbiska attacker.

3. Islamister är orsaken till att krigen blossade upp och att konflikten långt ifrån är över. Områdena är numera radikaliserade och problemen är antagligen värre än någonsin tidigare.

4. Det finns en enorm vilja bland den muslimska delen av konflikten att ständigt utmåla sig som offer, trots att det är de som initierar våldet eller är minst lika delaktiga i att skapa det. När det inte går som de hoppats på så blir de plötsligt offer och anser sig vara orättvist behandlade. Det saknas även självkritik. Ett ypperligt exempel är t.ex. när Jasenko Selimović tar varje tillfälle i akt att kritisera Serbien och serbisk politik, när samma och värre problem existerar i Bosnien, och som han ”av en slump” aldrig kritiserar. Samma beteende kan vi se i Musaefendićs text. Han skulle exempelvis även kunna rikta kritik mot bosnier, inte minst eftersom hans landsmän ju attackerade serberna i de kringliggande byarna av Srebrenica, men icke. Han uttalar sig istället som om att han vet vad som hände där, trots att han uppenbarligen inte var på plats när det inträffade. Banja Luka ligger ca 18 mil fågelvägen från Srebrenica, och den som har åkt bil i Bosnien vet att det är väldigt långt bort. Andra saker som händer, som att hans land inte på något sätt har blivit bättre trots att de slapp ”serbernas ok” som de tydligen var drabbade av i Jugoslavien, tar han heller inte upp. Nej, allt är och kommer alltid vara serbernas fel, precis som det alltid är judarnas fel.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här med selektivt minne är något som ofta brukas som ett sätt att få människor att bilda en viss uppfattning. Tyvärr fungerar det väldigt bra, eftersom de flesta inte orkar anstränga sig det minsta för att ta reda på mer information som skulle hjälpa dem att skapa en mer nyanserad bild.

Om de dödade i Srebrenica kan jag säga följande:

Det är oerhört sorgligt, hemskt och oförlåtligt om oskyldiga människor blev dödade den dagen, vilket jag är övertygad om inträffade i vissa fall. Om de som dödat andra och sedan blev dödade själva kan jag bara säga – ger man sig in i leken får man leken tåla. Krig har aldrig varit trevligt och det är under sådana tillfällen som idioter verkligen får större spelrum.

Jag anser att ett mord är ett mord. Att döda flera människor samtidigt är en massaker. Om de dött i strid är det ett slag som är förlorat, och hur synd det är om de som dör beror på om de skapat konflikten eller inte. Ett folkmord är när man dödar människor i syftet att utrota deras folkslag, vilket inte var fallet med Srebrenica. Haag-domstolen får kalla det vad de vill, men det kan omöjligt vara det om inte USA blir anklagade för mångfaldigt fler dödade i Irak. Vad som definitivt inte är folkmord är när Israel försvarar sig mot palestiniernas raketattacker.

 

Miljöpartiet visar sitt rasistiska, vita ansikte

Inte nog med att Åsa Romson hatar alla vita, medelålders män, så har det visat sig att regeringens lille gullpojke Fridolin nu är ansiktet för Miljöpartiets vision om en renrasig, svensk skola.

I bästa diktatorstil poserar Fridolin, i sällskap av barn, på ett fotografi på Miljöpartiets hemsida.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Utöver att Fridolin har svårt att få till ett ansiktsuttryck som inte avslöjar att han antagligen är pedofil (för er som inte förstår det så är detta ett skämt, jag tror inte att pedofiler ser ut på ett visst sätt, utan utgår ifrån hur en sådan kan se ut i människors fantasi), så fattas det en mycket viktig ingrediens i alla dessa fotografier: rasifierade kroppar!

Miljöpartiet visar tydligt att det inte finns något utrymme för rasifierade kroppar i den svenska skolan, inte om MP har något att säga till om, och det har de! Med tanke på hur många rasifierade kroppar det numera huserar i Sveriges skogar och på de öppna landskapen (referens Reinfeldt) vore det rimligt om åtminstone en sådan kropp hade kunnat närvara vid fotograferingen, men icke. Tydligen är en sådan kropp alldeles för svår att finna bland Miljöpartiets kontakter. Nej, det ska vara ljushyade barn där nästan alla har olika nyanser av blont hår, precis som Fridolin själv. Något utrymme för mångfald finns inte! (Som vi alla vet är mångfald av tankar och idéer inte relevant. Det är hårfärg, hudfärg och socialt konstruerade kön det ska finnas en mångfald av.)

Varför ser vi ingen person som identifierar sig som flicka i hijab på bilden? En person som identifierar sig som pojke med mustasch? Var är alla personer som identifierar sig som afrosvenskar?! Var är Kitimbwa Sabuni när man behöver honom?!

Detta är onekligen ett nytt lågvattenmärke för rasist-, nazist- och fasciststaten Sverige! Undrar hur det känns för Alice Bah Kuhnke att inse att hon egentligen är en husafrosvensk, oavsett vad hon identifierar sig själv som. Det kan inte vara lätt.

När kvinnor förtrycker

De senaste åren har begreppet ”manspreading” varit på tapeten. Begreppet grundas i påståendet att män (ja en majoritet, försöker man ju hävda) tar plats i det offentliga rummet för att dominera och förtrycka andra. Vad det däremot talas väldigt tyst om är hur kvinnor kan bete sig. Jag kommer däremot inte säga att det är ett typiskt kvinnligt beteende, utan kallar det för vad det är – ett respektlöst, hänsynslöst och motbjudande beteende. Jag ska ge er några exempel.

Det första exemplet är ett fenomen som är mycket vanligt förekommande i Sverige och som jag faktiskt lagt märke till att kvinnor ägnar sig åt i större utsträckning än män. Det handlar om att ta plats på trottoaren och inte flytta på sig trots mötande personer. Det brukar se ut så här:

Jag går utan sällskap på en trottoar. Jag håller mig till höger så gott jag kan eftersom vi har högertrafik i Sverige. Gående i motsatt riktning kommer flera kvinnor, som går bredvid varandra. De tar upp all plats på trottoaren. De tittar inte fram utan på varandra, eftersom de samtalar. Någon av dem lägger märke till mig men säger inget till de andra. När vi kommer riktigt nära varandra utspelar sig ett av två alternativ:

1. Ingen av dem reagerar och går rakt in i mig, och jag i den som går på min högra sida av trottoaren. Den kvinnan ”flyger iväg” som en liten vante och jag hör ljudliga suck bakom mig när jag fortsätter gå vidare oberörd, eftersom jag ofta är ett huvud längre och väger minst 30 kg mer. Suckarna genereras på grund av deras åsikt att jag är en hemsk man som gick rakt in i deras stackars väninna, och åsikten i sig är en produkt av en inte så väl fungerande hjärna då de inte kan komma fram till slutsatsen att deras väninna gick in i mig lika mycket som jag gick in i henne. Skillnaden är dock att jag inte hade ett alternativ, vilket hon hade. Jag kan ju inte försvinna och sedan återuppstå bakom henne. Hon däremot, kan välja att väja och gå bakom sina vänner en liten stund, för att låta mig passera, eftersom hon och hennes väninnor faktiskt inte har företräde på trottoaren, vilket de verkar tro. Att hon väljer att inte väja kan jag inte hållas ansvarig för, men det är en alltför komplicerad tanke för dessa människor eftersom de är respektlösa, självupptagna och korkade.

2. Precis innan kollisionen bemödar sig kollisionsobjektet att faktiskt se åt det håll hon är på väg och noterar min existens. Med ett tydligt uttryck av irritation flyttar hon sig åt sidan och lämnar precis så mycket plats åt mig att jag kan passera, men inte tillräckligt mycket utan att jag måste vrida på mig för att inte slå in i hennes axel med min. Jag anstränger mig givetvis inte för att inte kollidera med henne, då ju trottoaren är tillräckligt stor för oss alla att passera, varför hon får min axel in i sin och jag hör en ljudlig suck bakom mig. Sucken genereras på grund av åsikten att jag är en hemsk man som inte försökte undvika att slå in min axel i hennes, och åsikten i sig är en produkt av en inte så väl fungerande hjärna då hon inte kan komma fram till slutsatsen att hennes axel slog in i min lika mycket som min gjorde i hennes. I detta fall har jag ett alternativ, nämligen att vrida på mig för att ta mindre plats, så att hon och hennes väninnor ska slippa göra detta. Hon å andra sidan har också det alternativet, men även alternativet att gå ännu mer åt sidan, vilket jag inte har. Då de tar upp nästan hela trottoaren och jag inte gör det, så anser jag att det är de som ska försöka lämna utrymme åt förbipasserande, inte jag, eftersom jag ju redan lämnar tillräckligt med plats på trottoaren så att andra kan passera.

För att uppleva denna typ av beteende behöver man bara ge sig ut på promenad i Stockholm, och man kommer att uppleva det många gånger under loppet av några timmar, om man väljer att inte väja undan för dessa kvinnor. Det finns givetvis även män som beter sig så här, men frekvensen är lägre då de flesta män är medvetna om att det kan resultera i betydligt värre påföljder för deras del om de beter sig så här illa mot andra män.

Det jag nu ska ge exempel på är ett annat beteende, som är vanligt bland föräldrar till småbarn. Senast jag var med om detta var i går, när jag handlade på ICA. Jag stod i kön till kassan, strax innan stängning. Endast två kassor var öppna. På avlastningsplatsen (där man lägger korgen för att kunna lägga upp sina varor) vid en av kassorna satt en liten flicka. I och med att den var någorlunda högt belägen var det ganska uppenbart att hon placerats där av sin mor, som höll på att betala. Bakom henne stod en äldre kvinna, som väntade på att flickan skulle flytta sig för att hon skulle kunna lägga upp sina varor. Flickan ropade på sin mor (som höll på att betala) och sin mormor (gissar jag att hon var, som packade varorna), för att de skulle ta henne, hon tyckte att det var för högt för att komma ned själv. Ingen av dem reagerade. Den äldre kvinnan gav upp till slut och gick till en annan kassa. Då passade jag på att ta hennes plats och lade upp min korg på bandet och tog därefter ut mina varor. Först efter att modern betalat gick hon och hämtade sin dotter. Hon bad mig inte om ursäkt och verkade inte alls bry sig om att hon låtit sin dotter sitta i vägen för andra kunder.

En annan vanlig plats för dessa respektlösa föräldrar att placera sina barn på är på platsen där man packar sina varor efter att ha betalat. Det har hänt otaliga gånger att jag är på väg att packa mina varor och då upptäcker att ett barn står eller sitter på platsen där min kasse ska vara när jag lägger i mina inhandlade varor. Om man inte säger något så brukar föräldrarna fullkomligt strunta i att deras barn är i vägen. Istället måste man bryskt och tydligt säga ”Ursäkta mig!” för att de ska ta bort sina barn. Uppenbarligen är det för mycket begärt att dessa föräldrar ska lämna utrymme åt andra människor så att dessa ska kunna göra just det de själva gör. Återigen är problemet vanligare bland kvinnor än män.

Det tredje exemplet på respektlöst beteende är människor som samtalar i telefon, och plötsligt verkar tro att omvärlden slutar existera. Härom dagen råkade jag bevittna ett sådant tillfälle som kanske hör till bland det mest ohyfsade jag har skådat i mitt liv. Jag stod i kö för att betala, denna gång på ICA i Fältöversten, Karlaplan. Framför mig stod en ganska typisk ”karriärskvinna” i 40-årsåldern. Hon var blond, hade en ganska snorkig och kall uppsyn, något ledigt men trendigt klädd, och samtalade i sin mobiltelefon gällande något yrkesrelaterat. I kassan stod en ung man som jag har handlat av många gånger tidigare. Han är alltid artig och trevlig.

När han var på väg att ”slå in” (läsa av) hennes varor i kassan, hälsade han på henne, som brukligt är. Kvinnan tittade inte ens åt hans håll, besvarade givetvis inte hans hälsning och bekräftade inte ens hans existens. Hon betalade med kort och slog in sin kod. Kassabiträdet räckte fram hennes kvitto mot henne och frågade ”Vill du ha kvittot?”. Kvinnan tittade inte åt hans håll, besvarade givetvis inte hans fråga, utan vände sig och gick bort för att packa sina varor. Jag stirrade på henne förbluffat. Det är inte varje dag man ser någon bete sig så fruktansvärt illa och respektlöst mot en annan människa.

Den yngre mannen i kassan noterade min förvånade blick. Vi hälsade och han började ”slå in” mina varor. Medan jag slog  min kortkod skakade jag på huvudet för mig själv. Jag kände att jag blev riktigt upprörd av hennes beteende. Han noterade nog även det. Med ett leende vände han sig emot mig och sade ”Du kanske vill ha ett kvitto?!” varpå jag log tillbaka och sade ”Tack, det behövs inte.”. Våra blickar bekräftade för varandra att kvinnan är en idiot. Jag packade mina varor, och hon packade sina bredvid mig. Under tiden kunde jag inte sluta stirra på henne, eftersom jag var så fascinerad över det vidriga beteendet. Hon noterade givetvis inte ens det, utan fortsatte med sitt ”viktiga” samtal.

Frågan är: Hur kommer det sig att kvinnor kommer undan med sådant beteende, med tanke på att ”patriarkatet” har all denna makt i Sverige?

Är beteendet en social konstruktion eller är dessa människor rätt och slätt idioter?

Svar: De är idioter.