Monthly Archives: december 2011

Polisen hjärta Samhall lika med sant?

I en artikel i DN idag skriver man om det uppmärksammade fallet med den falskt mordanklagade narkosläkaren, som jag skrev om igår.

Mycket av texten i DN är en sammanfattning av det som står i Läkartidningen. Det intressanta kommer i slutet av artikeln där en viss Mats Eriksson, informationschef vid Västerortspolisen, låter oss veta att förhörsledarna de har är bra. Detta väcker en fråga i mitt huvud: Exakt vad är de bra på?

De verkar ju uppenbarligen inte ha fullbordat grundskolan, vilket ju inte behöver vara en persons fel, om den råkar vara efterbliven på något sätt. Det man däremot kan ifrågasätta är vem som ger efterblivna personer den typen av arbete.  Jag hade för mig att Samhall var en arbetsplats där bl.a. personer med mer begränsad hjärnaktivitet arbetar, men kanske är Polismyndigheten och Samhall samma sak? Så vitt jag vet är de det inte och Samhall tillhandahåller inte någon form av personal till Polismyndigheten, men efter vad jag har varit med om och bevisligen många fler med mig, så kan man ju börja undra.

Kanske påbörjade de detta samarbete redan för länge sedan men har känt att allmänheten ännu inte varit mogen för deras samarbete? Jag är inte den som är den och har därmed inget emot att Polisen rekryterar personal med hjälp av Samhall. Snarare skulle jag uppskatta det väldigt mycket om de gick ut med detta offentligt så att vi, skattebetalarna, skulle veta vad som väntar oss när vi har med rättsväsendet att göra.

Som Mats Eriksson säger, enligt DN, så ska brist på sakkunskap inte påverka utredningarna. Detta får vi gissa gäller oavsett vilken sakkunskap som efterfrågas. Alltså kan Polisen rekrytera personal hur som helst och då får vi hoppas att deras löner blir därefter, d.v.s. väldigt låga. Men i ärlighetens namn tycker jag att liknelsen med Samhall och Polisen är orättvis och elak, mot Samhall. Så jag ber om ursäkt för detta.

Själv har jag tänkt ringa till Solnapolisen och polisanmäla McDonalds för att ha försökt förgifta mig genom att hälla natriumklorid på min pommes frites. Sakkunskap ska ju inte påverka utredningen och därmed lär det inte påverka min anmälan mot McDonalds heller.

Kan man säga att Polismyndigheten endast anställer personer med specialinkompetens utan fingertoppskänsla?
Förslag till annons för rekrytering av nya poliser:

Polismyndigheten i Stockholms län, även kallad Stockholmspolisen, är polismyndigheten i Stockholms län och är landets största polismyndighet med cirka 6 900 anställda inom åtta polismästardistrikt, och högkvarter i Stockholms polishus på Kungsholmen.

För att nå vår vision att bli sämst i Norden behöver vi bli fler!

Vi söker nu ytterligare förhörsledare och annat löst folk.

Din huvudsakliga arbetsuppgift är att på lösa grunder anklaga människor för brott som de inte har begått. Du skall, när du orkar arbeta, förmedla Polismyndighetens syn att alla egentligen är skyldiga, till något, ända till de själva lyckats bevisa motsatsen.

Våra nya förhörsteam består av en  förhörsledare och en person som knackar på när förhörsledaren lyssnar på blues som den bett sina arbetsgivare (skattebetalaren) att spela på en gitarr som givetvis finns tillgänglig i varje rum.

Dessa team är uppdelade inom olika segment; tonåringar som laddat ner en film, läkare som räddar livet på människor som vi vill spärra in bara för att de tror att de är något eftersom de har genomfört grundskoleutbildningen, män som falskt anklagats av sina f.d. flickvänner för diverse skamliga brott som de med största sannolikhet inte har begått (men det skiter vi i), sovande arabiska familjer vi tycker är terrorister och fyllon som redan blivit misshandlade av väktare som vi ska fortsätta att trakassera. Som ett av våra förhörsteam kommer Ni att ”ansvara” för ett av dessa områden (det där med ansvar är vi inte så noga med, vi skyller ändå alltid ifrån oss).

Ert ”ansvar” är att tillsammans analysera, upprätta och driva en strategisk plan (vi skojar bara, internt skämt, ni vet ju förhoppningsvis inte vad detta betyder) för hur Ni skall pressa bekännelser ur dessa personer för brott de inte har begått för att nå uppsatta kravet för lösta fall, eftersom det är betydligt mer ansträngande att ha att göra med riktiga kriminella. Vi tror på det lättaste motståndets väg.

Vi söker Dig som

  • är en oengagerad förhörsledare vars enda fokus (om du råkar veta vad det betyder) är att sätta dit oskyldiga människor, om du orkar och råkar vara på dåligt humör
  • inte är lyhörd samt saknar en kommunikativ förmåga
  • är skicklig i att hota och trakassera andra, gärna sadistisk psykopat
  • gillar att ”arbeta” under eget ansvar, för vi orkar inte leda ditt ”arbete”
  • slarvig, ansvarslös, doer utan go som trivs med ett extremt lågt arbetstempo
  • är initiativlös, saknar en drivande förmåga
  • har svag teamkänsla och orkar inte ens att motarbeta
  • har högst 1 års passiv förhörsledarerfarenhet och har EJ genomförd grundskoleutbildning 

Vi erbjuder ett omväxlande arbete (vi har massor med spel till vår Xbox) i en ständigt växande organisation som får mer och mer anslag utan att leverera bättre resultat.
Som anställd erbjuds Du även att gå hem när det behagar, avsaknad av krav på prestation, eget kontor där du kan sova eller spela gitarr trots att du inte kan spela, kontakter med brottsoffer som du kan trakassera samt att du slipper bli stressad av en massa e-mail eftersom vi lämpligt nog valt att skylla på säkerheten för att slippa detta jobbiga ofog.

Skicka in din ansökan när du orkar och gör den väldigt, väldigt kort. Vi orkar inte läsa (vissa av oss kan inte ens läsa) långa texter.

Annonser

Highway to Hell

När man läst deprimerande saker som mitt artikeln jag kommenterar i mitt förra inlägg så måste man även lätta upp stämningen för sig själv, för att inte bli alltför nedstämd. Då brukar musik fungera bra.

Det är få musiker som inte hört AC/DC:s berömda låt Highway to Hell. För er som har missat den så kan ni höra den här:

Säga vad man vill om AC/DC men deras gamla skivor tycker jag själv är riktigt bra, även om det är ganska ”simpel” rockmusik. Enkel musik behöver inte vara dålig, faktiskt.

Via en bekant på Facebook fick jag så idag höra en version av ovannämnda låt, en version som definitivt har något eget. Lyssna och njut:

 

Rättsväsendet är ett skämt, ett mycket dåligt sådant

Idag delade en bekant med sig av denna artikel på Facebook. Hon är själv läkare så jag förstår att hon är angelägen om att informationen kommer ut. Jag mådde illa när jag läste den, och jag blev väldigt, väldigt arg.

Jag har svårt att uttrycka i ord hur förbannad jag blir på dessa människor som varit nära på att förstöra en annan människas liv baserat på deras egen okunskap. Vad är det för apor som anställs av rättsväsendet som inte vet att natriumklorid är salt?! Som inte kan räkna procent?!
Det hör till grundskoleutbildningen!

Kammaråklagaren Elisabeth Brandt verkar vara en av dessa personer som inte genomgått adekvat grundskoleutbildning. I den länkade artikeln i Expressen står det att överåklagaren Marianne Ny inte anser Brandt vara jävig. Men måste man vara jävig för att en förundersökning ska läggas ned? Räcker det inte med att åklagaren helt enkelt är obildad och inte genomgått grundskoleutbildningen samt  ägnar sig åt direkta lögner genom att påstå att natriumklorid är ett gift. Javisst, lika mycket som vatten om man drunknar i det…

Vad är det för kompletta idioter som ligger bakom detta åtal mot narkosläkaren? Vad är det för apor som förhörde henne? Och vad är det för vidriga så kallade journalister som trakasserade henne på det sättet? Människor har onekligen ingen skam i kroppen. De ansvariga på Solna polisstation bör få sparken omgående, detsamma gäller åklagaren och rättsläkarna. Vad är det för en imbecill som anställer sådana här människor?! Som får mina skattepengar i lön? Jag är äcklad av deras dumhet.

Det värsta är att jag inte är ett dugg förvånad, för jag minns hur jag själv blev bemött av Polisen när jag var offer för ett brott och hur de senare behandlade mig när en av personerna som låg bakom brottet jag utsattes för falskt anmälde mig. Vi särbehandlades med största sannolikhet för att hon var kvinna och jag man, och antagligen på grund av mitt ursprung och att hon är svensk. Jag minns hur ointresserade Poliserna på stationen på Fatbursgatan i Stockholm var av att hjälpa mig efter att jag hade blivit mordhotad, och hur angelägna de var att trakassera mig när jag falskt blivit anmäld för hot en personen som är medbrottsling i hotet mot mig.

Det verkar som att Polismyndigheten har en fallenhet för att godtyckligt välja ut mål för sin inkompetens. Frågan man ställer sig är hur många människor som sitter oskyldigt dömda i detta land? Alla har inte samma stöd som narkosläkaren hade. Och hur många våldsbrottslingar går fria för att Polisen inte orkar göra sitt jobb men ibland godtyckligt tar tag i ett fall för att det ska se ut som att de faktiskt gör något bra. Ja, vi ser ju hur det går.

Beatrice Ask bör avgå omedelbart. Inte nog med att hon förespråkar en sexistisk och diskriminerande lagstiftning, hon är även högst ansvarig för ett inkompetent rättsväsende med fantastiskt många ouppklarade fall som man väljer att avskriva.

Den svenska så kallade journalistkåren kanske ska börja ägna sig åt att rapportera om viktiga saker, istället för att trakassera människor som inte är dömda för något brott. Men, jag antar att det är lättare att ge sig på en enskild person än att rapportera om viktiga saker. Det innebär ju en risk för deras egen del. En sak är ganska säker, det lär knappast vara någon av de där fegisarna som i grupp ger sig på oskyldiga människor som blir dödade. Nej, det är journalister som ger sig iväg till farliga platser eller redan bor på farliga platser och som med risk för sitt eget liv rapporterar för omvärlden vad som pågår. Nu kan man inte begära av någon att den ska offra sitt liv för andra, men lämna då oskyldiga människor ifred. Annars är ni inget annat än parasiter som lever på andras olycka.

En annan sak som berör detta ärende är ju själva konceptet kring barmhärtighetsmord. Jag har inte varit insatt i det här fallet tidigare och mindes att jag ryckte på axlarna åt det när jag fick reda på att barnet ändå var på väg att dö inom loppet av några timmar. Efter att jag läst artikeln ovan kan jag konstatera att barnet mer eller mindre måste ha varit hjärndött, utöver att det var för tidigt fött.

Man kan ju se det så här:

Utan modern läkarvård hade paret antagligen aldrig ens fått ett barn tillsammans, till att börja med. Alltså, att barnet föddes för tidigt berodde med största sannolikhet på att föräldrarna rent biologiskt inte är lämpade som föräldrar. Läser man denna artikel i Läkartidningen framgår det dessutom att barn som fötts med hjälp av IVF har en betydligt ökad risk att födas med missbildningar eller cerebral pares. En större andel av IVF-barnen  har även en ”svag kognitiv förmåga” (läs korkade). Perfekt! Det läggs resurser på att hjälpa skapa fler idioter som inte kan lära sig vad natriumklorid är…

Vem bär det verkliga ansvaret för att barnet plågades och dog? Givetvis är det föräldrarna som inte kunde acceptera faktumet att de inte kunde få barn på naturlig väg och sedan gick det som det gick. Antagligen var de även informerade om riskerna. Jag undrar hur dessa föräldrar, åklagarna, Solnas polis och de parasiterande journalisterna ska ersätta narkosläkaren för hennes förlorade år. Låt mig gissa, de kommer inte att göra ett skit.

Tillägg: Nu verkar det som att narkosläkarens kritik ska internutredas av Polisen. Dock har jag väldigt svårt att se att det kommer att leda till någon förändring med tanke på hur motvillig till just förändring Polismyndigheten har visat sig vara. Sedan kan man ju fråga sig varför inte någon kan externutreda Polisen, för omväxlings skull.

Bilismen mördar

För snart två år sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag jämförde bilism med sexuella övergrepp på barn. Jag ställde frågan hur många som skulle köra bil om de visste att bilismen överlag bidrog till att 400 små flickor våldtogs i stjärten av 400 äldre män med grova könsorgan varje år. Jag gissade att många inte skulle  köra bil om det var konsekvensen, men om konsekvensen är att andra dör eller blir invalidiserade, ja då är det tydligen inte så noga.

Det följde en intressant diskussion efter inlägget och jag kallades för absolutist med ett förunderligt helhetstänkande av signaturen Patrik. Han försökte säga att mitt sätt att resonera på är orealistiskt (gissar jag) samt att sannolikheten för att en olycka inträffar ändå är ganska liten, varför han som försiktig bilist inte kan hållas ansvarig.

Jag är ju emot generaliseringar, generellt. Jag gillar inte att lägga kollektiv skuld på en grupp människor för något en liten del gör men i fallet bilism så bidrar ju samtliga bilister till en sämre miljö. Inte nog med det, antalet bilister ökar antalet dödsoffer, oavsett hur försiktigt en enskild bilist kör. Som bilist måste man ju även rätta sig efter den resterande biltrafiken, eftersom man annars själv utgör en trafikfara. D.v.s. ju färre bilister det är, desto färre bilister behöver man ta hänsyn till, vilket i sin tur leder till att dessa bilister måste anpassa sig efter den långsammare trafiken och därmed minskar antalet allvarliga olyckor.

Så mycket för mitt ”förunderliga” helhetstänkande. Det är inte speciellt förunderligt att dra slutsatsen att ett större antal bilister leder till fler dödade och invalidiserade människor, det är inte förunderligt enligt mig i alla fall. Jag tycker att det är dåligt att människor dör och skadas i trafiken, så ”galen” är jag.

Det är ganska tröttsamt när bilister försöker rättfärdiga sitt brukande av bilen, när de i de allra flesta fallen inte måste använda en bil. Under tiden som dessa latmaskar latar sig så dör människor på grund av dem. Och ja, ni är alla skyldiga till detta eftersom det tack vare era otympliga fordon inte byggs bättre vägar och skapas mer utrymme åt oss som inte vill förstöra miljön så fort vi ska förflytta oss.  Så länge det finns bilister kommer trafikdödligheten vara ett faktum. Ni som väljer bilen väljer bort någons liv, oftast någon annans. Skäms.

Rätten till en åsikt

Jag har sedan länge funderat över varför det är så vanligt att man i Sverige (min enda riktiga referenspunkt) inte får ha en åsikt, d.v.s. en som går emot den allmänna ”uppfattningen” om hur den så kallade verkligheten ser ut.

I Sverige finns nämligen vissa ”sanningar” som någon har fastställt, oftast utan konkreta bevis. Detta kanske kan tyckas vara något man kan ignorera och låta passera utan att bry sig, men om man själv är något av en måltavla för dessa sanningar så kan det bli ganska intressant att se hur man blir bemött när man ifrågasätter dem.

I egenskap av man med etniskt serbiskt ursprung, som dessutom har haft långt hår, så kan man väl säga att jag har fått ta del av hur dessa ”sanningar” kan se ut och hur man blir bemött om man  säger emot dem eller t.o.m. kan visa att ”sanningen” kanske inte är så sann.

Resultatet av att ifrågasätta eller försöka motbevisa sådana sanningar kan i vissa fall t.o.m. leda till att man blir hotad av andra människor, som anser att det de själva tycker är sant. Oftast utsätts man dock till försök av förlöjligande men framför allt, anklagelser om att man tycker saker som man inte alls tycker.

Strålande exempel på detta hittar man i kommentarsfältet till dagens text skriven av Monica Gunne, i Aftonbladet.

Kort om Gunnes text: Det krävs inget geni för att lista ut att Gunne försöker få det till att män överlag är våldsamma varelser och att ”mäns våld mot kvinnor” är ett accepterat inslag i samhället. Jag kan av detta konstatera att jag och Gunne lever på olika planeter, eftersom i det Sverige jag bor i så känner jag inte en enda person som skrutit om att han har misshandlat sin flickvän och inte heller någon som blivit uppmuntrad till det. Det är min personliga erfarenhet. Om det nu var så accepterat av så många så bör jag rimligtvis någon gång hört någon fälla sådana kommentarer.

Jag har en gång varit med om att en kille som jag var bekant med slog till sin flickvän på en fest (hon betedde sig minst sagt väldigt, väldigt otrevligt mot honom) varpå jag konfronterade honom och sade ”Om det inte passar dig hur hon beter sig så kan du göra slut med henne, men om du slår henne en gång till kommer du att hamna i en rullstol, och det är jag som kommer att se till att du hamnar där.”

Han gick därifrån och kort därefter gjorde de slut. Han och jag slutade umgås.

En annan person som jag förr räknade som vän hade en tendens att ”ligga runt” en del, vilket ledde till att han gjorde en tjej som han arbetade med gravid. Han beklagade sig för mig över att han ”egentligen inte ville” ha sex med henne men hade haft det ändå, och att han ångrat sig efteråt. Jag frågade honom vem som tvingade honom till att ha sex med henne, men det kunde han inte svara på. Kanske var det samma person som tvingade honom att ha sex med de andra kvinnorna som han arbetade med? Vem vet…

Det som var svårt för honom att acceptera var att hon faktiskt kunde behålla barnet om hon ville, trots att han inte ville att hon skulle göra det, och att hon sade att hon funderade på att göra det. Min misstanke var att hon sade så för att djävlas med honom, eftersom det var så uppenbart att han inte var intresserad av henne. Därför misstänkte jag att hon ville ”ge igen” och plåga honom, vilket givetvis kan anses vara ganska otrevligt. Om det var hennes plan så fungerade den alldeles utmärkt, för han mådde jättedåligt av det. Så pass hemskt tyckte han att detta var att han sade att ”det är det värsta som någonsin kunde hända” honom, vilket gjorde att jag gav honom exempel på värre saker som faktiskt kunde hända. I sin vrede sade han en gång att han skulle misshandla henne så att hon fick missfall, om hon inte gjorde abort. Hans uttalande tog jag på största allvar, och sade åt honom att han aldrig någonsin skulle tänka den tanken igen eller säga något så vansinnigt. Efter det såg jag på honom med helt andra ögon och några månader senare slutade vi att umgås, på grund av anledningar som kan härröras till hans inställning gentemot kvinnor.

Ett tredje exempel är en f.d. flickvän som inledde en relation med en man som jag varnade henne för eftersom han hade misshandlat sin tidigare flickvän. Hon ignorerade min varning och jag sade upp kontakten med henne. Nio år senare (i somras) kontaktade hon mig och ville att vi skulle börja umgås igen. Han hade givetvis misshandlat henne (och hon hade sönder hans näsben vid ett tillfälle, men det skyller hon på att hon var ”gravid” och att hormonerna fick henne till att göra det och därför vad hennes bruk av våld inte så allvarligt enligt henne) men trots det valde hon att skaffa barn med honom, inte ett, utan två. Efteråt har hon sagt att det värsta ändå inte var att han slog henne och hon har inte polisanmält honom nu, trots att de på sjukhuset uppmanade henne till att göra det efter sista misshandeln (som ledde till att hon flyttade ifrån honom).

Det är alltså våldet mot kvinnor jag har erfarit på ”nära håll” i vuxen ålder. Jag känner flera män som har blivit slagna av kvinnor, inklusive mig själv vid flera tillfällen, och jag har märkt att reaktionerna inte är så starka kring det. Vid ett tillfälle haltade jag i en månad efter att en f.d. flickvän, upprörd efter att jag avslutat relationen med henne, kom hem till mig oinbjuden (hon hade inte lämnat tillbaka nyckeln) och sparkade mig i knäet två gånger väldigt hårt, när jag bad henne att lämna lägenheten.

Många undersökningar pekar dessutom på att kvinnor till stor del även utövar våld, alltså är mina personliga upplevelser inte unika. För den som är mer intresserad av detta finns mycket information på Pelle Billings och Pär Ströms bloggar.

Men, som man kan märka under Gunnes artikel så kommer frågeställningar och anklagelser likt dessa ofta upp:

1. Varför är det nästan bara män som motsätter sig den här artikeln om mäns våld mot kvinnor? Skrämmande!

2. Det märks att kvinnohatet hos vissa är starkt.

Det intressanta frågeställningen i detta är då:

1. Är saklig information som män framför irrelevant endast för att informationen framförs av män?

2. Hatar en man kvinnor om han inte delar åsikten om att mäns våld mot kvinnor är det största problemet, påtalar att även män drabbas av våld av kvinnor och att man istället ska försöka förhindra allt våld?

Svaret på dessa båda frågor är givetvis: nej. Det är snarare väldigt märkligt att hävda något sådant.

Ändå används den här typen av ”argumentationsteknik” väldigt ofta. Jag vill inte kalla det för teknik i och med att det inte är ett sakligt sätt att diskutera ett ämne, för det är ju inte ett motargument, inte ett som håller eftersom ingen fakta presenteras som gör att påståendet innan står motsagt.

”Lustigt” nog bemöts jag på liknande sätt av många svenskar om konflikten på Balkan under 90-talet tas upp för diskussion. I egenskap av etnisk serb anses jag ofta vara ”färgad” och min åsikt kring vad som har hänt är därmed mindre värd. Detta är dock ren rasism, eftersom det vore exakt samma sak som att påstå att historielärare i Sverige inte får vara svenskar eftersom informationen de förmedlar är färgad och subjektiv.  Att jag dessutom personligen känner människor som har råkat ut för saker som tydligt visar att serberna utsattes för attacker långt innan kriget på Balkan började är också irrelevant. Istället kallar man mig för serbnationalist och historierevisionist när jag presenterar fakta.

Vad som är ett påtagligt fenomen bland självutnämnda offer och deras sympatisörer är att all information som inte exakt stöder deras påståenden angrips med en enorm frenesi och de som förmedlar den utmålas som otäcka människor, eftersom de själva är de goda och de som inte erkänner deras eller deras skyddslingars offerstatus är därmed onda. Nyanser existerar inte.

Ett ypperligt exempel på detta är reaktionerna som uppstod kring dokumentärfilmen ”Srebrenica – Staden som offrades” som visades i SVT för några månader sedan. Filmen blev direkt anklagad som rakt igenom falsk och att man försökte få det till att morden i Srebrenica i samtliga fall var berättigade. Lustigt nog uppfattade jag själv det inte alls så och kanske ännu lustigare verkar det oftast vara som att de som blir mest upprörda inte varit närvarande själva. Frågan då är: Hur vet de att deras version av det inträffade är den rätta? Och hur får de det till att den som helt inte håller med dem per automatik hävdar raka motsatsen, även om så inte är fallet?

Personligen vet jag att definitionen för folkmord ändrades i samband med Balkankriget på 90-talet. Om man då har synpunkter kring det som hände i Srebrenica kallas man alltså genast för folkmordsförnekare och är därmed per automatik ond. Och reaktionerna lät inte hålla på sig. Arga bosnier har skapat grupper på Facebook där de vädrar sin ilska och kallar serber för mindre trevliga saker. Bosnier, som med största sannolikhet inte var i Srebrenica vid tillfället och ingen av dem verkar förbryllade kring informationen i filmen om att serber i kringliggande byarna attackerats av bosnier innan anfallet och massakern i Srebrenica. Tydligen vittnade en viss Phillippe Morillon  i rättegången mot Milosevic där han sade att han redan innan attacken fruktat att bosnienserberna var ute efter vedergällning för tidigare attacker utförda av Naser Oric och hans kumpaner. Nu råkar det vara så att Morillon inte var ”vem som helst” utan hade nog en del information för att kunna dra den slutsatsen.

Vad säger då andra som var i Bosnien när det begav sig och som inte är ”partiska” serber? Läs gärna bloggaren Morgonsurs kommentarer till detta inlägg. Om inte det räcker, läs gärna kommentarerna på detta forum.

Men, om jag säger exakt samma saker så är jag ”färgad”.  Hur kommer detta sig? Varför får jag inte ha en åsikt om något som jag med största sannolikhet är mer insatt i än de flesta svenskar som kallat mig för partisk genom åren?

Ingen aning.

Det som är skrämmande är att samma svenskar brukar vara ganska oengagerade i vad som händer i Sverige. För en person som jag, som är emot övervakningssamhället och som värnar om frihet som inte sker på bekostnad av någon annan, hör det till vardagen att bli kallar för foliehatt eller domedagsprofet när jag pratar om sannolika scenarion som kan uppstå. Dessa scenarion är baserade på information jag har och jag utgår ifrån sannolikhetsprincipen när jag målar upp dessa scenarion.

Ett mycket bra exempel på detta är att jag och andra med mig varnade för att FRA-lagen skulle kunna bli ett direkt hot mot den personliga integriteten. Att godkännandet av signalspaning på Internet digital trafik skulle leda till massövervakning utan dess like. Vi hade rätt, tyvärr. Jag önskar att så inte vore fallet. Men, vi kallades för foliehattar.

Vilken annan slutsats skulle man dra när kamrat Reinfeldt redan då gjorde sig ”populär” genom att pressa en av sina partimedlemmar till att rösta mot något han inte trodde på? Det är t.o.m. moderater som lämnat sina poster i Riksdagen eftersom de inte lägre kan tänka sig att vara politiskt aktiva i ett system där partipiskan viner hårt och smärtsamt över dem som inte rättar sig i ledet. Med den mentaliteten var det ju inte svårt att lista ut vad nästa steg skulle bli – DDR, men lite mer hi-tech. En viktigt ”detalj” är att jag inte tror att Moderaterna är ensamma om att tillämpa den typen av ”demokrati”, varför jag inte röstar på något parti.

Alltså, om man försöker beräkna sannolikheten för något så kan man ofta göra en ganska korrekt bedömning.

På exakt samma sätt gjorde jag bedömningen kring Srebrenica eller hela Balkan-konflikten för övrigt, redan innan jag satte mig in i frågan närmare. Det verkade helt enkelt osannolikt att så många serber helt plötsligt bestämde sig för att ”etniskt rensa” (för det är ju vad som har påståtts i media) alla områden för att bara serber skulle bo där. Varför? Jo, för att jag aldrig innan dess hört en enda serb säga något om att de ska utrota de andra folken. Mycket riktigt, tittar man på hur det ser ut inne i Serbien där serberna alltså inte var hotade (bortsett från Kosovo) så har det inte pågått någon vidare förföljelse av andra nationaliteter eller etniciteter. Varför inte? Ja, eftersom det inte fanns en anledning för serberna att känna sig hotade. I de andra fallen fanns det mer än nog med skäl till det. Alltså kunde jag dra slutsatsen ganska snabbt att det som basunerats ut i svensk media i 20 års tid gällande Balkan-konflikten (bortsett från dokumentären) var starkt vinklat och i vissa fall rena lögner.

Åter nu till Gunnes artikel. Endast genom att bedöma sannolikheten i att kvinnor är de största våldsoffren kan jag säga att hennes fråga kring varför det fjäskas så mycket för våldet blir obefogad. Varför? Givetvis eftersom jag själv har drabbats av våld, flera gånger. Av både kvinnor och män. Tittar man sedan på statistiken blir det ännu mer tydligt vilka som oftast drabbas av våld.

I mitt fall var det inte ens så att något sjukhus inte brydde sig, självaste Polismyndigheten gjorde det inte. Inte ens när jag var helt dränkt i blod efter att ha blivit sparkad i huvudet av flera personer. De körde mig till sjukhuset, det var allt, de åkte inte till platsen och häktade några misstänkta, trots att det hade varit lätt för dem att göra det. Och även om det är svårt, det är deras jobb att göra.

Hur kan så många ”tänkande” människor då åberopa den formen av ”argument” bara för att den som ifrågasätter vissa påståenden har ”fel” kön eller ursprung?

Svaret är enkelt, de tänker inte. Istället visar de endast mycket tydligt hur inskränkta de själva är, antingen är de sexister eller rasister. En sedan tidigare känd sexist är just Beatrice Ask, som tycker att män inte ska ha samma juridiska rättigheter som kvinnor. Det är med stor oro som jag ser en sådan människa vilja tillämpa total övervakning av medborgarna i Sverige, landet där det inte råder åsiktsfrihet, inte i praktiken. Det räcker endast med att läsa tidningarna för att förstå detta. Vad kommer att hända så småningom när alla vi med åsikter börjar ses som ett hot mot ett system som tack vare dessa politiker är dödsdömt. Självklart kommer samma sak att ske som alltid – oliktänkande ska tystas.