Jag har varit väldigt tyst här länge, jag vet. Det finns många orsaker till det, men en av dem är att jag anser det vara lönlöst att påpeka självklarheter numera. Idiotin har gått så långt i Sverige att jag tappat hoppet om förändring till det bättre.
I dag läste jag dock en nyhet som jag inte kan lämna okommenterad, nämligen den om att antagningskraven till polishögskolan sänks. Detta dagen efter att Dan Eliasson fått en medalj för sitt ledarskap. Sir Robert Peel vänder sig i sin grav nu.
Jag har sedan länge skrivit om problem och ineffektivitet inom polismyndigheten (kroppen som söker, hen finner) och vissa av orsakerna till att det fungerar så illa. Detta är alltså inte ett nytt fenomen utan är något som blivit värre och värre sedan länge. Redan 1994, när jag själv blev grovt misshandlad av skinnhuvuden, fick jag knappt hjälp av polisen, och brottslingarna gick fria.
De flesta källorna jag har kommit i kontakt med har menat att ineffektiviteten beror på cheferna inom myndigheten samt politikerna, som genom sitt agerande skapar en uppgivenhet och avsaknad av engagemang inom kåren. Eftersom samma information har kommit från så pass olika håll, anser jag det vara ytterst sannolikt att just det är det största problemet.
Här är en lista på uppenbara problem inom Polismyndigheten:
- Katastrofalt ledarskap
- Katastrofalt IT-system
- Lågavlönat yrke lockar i regel inte kompetenta människor
- Engagerade poliser motarbetas av cheferna
- Fokus på statistik av ”lösta” brott istället för att bekämpa brottslighet i verkligheten
- ”Pudlande” och anpassning för vänstermedia som ser brottslingar som offer
Listan kan givetvis göras längre. Om Polismyndigheten nu vill komma på rätt köl anser jag att det viktigaste är att förändra förutsättningarna som påverkar polisens arbete mest: verktygen och ledningen. M.a.o. bör polischeferna bytas ut till kompetenta personer, samt byta till ett IT-system som är snabbt och fungerar. Hur en effektiv poliskår bör arbeta är inte längre höljt i dunkel mystik, utan det finns konkreta exempel på hur polisen bör arbeta för att nå resultat snabbt och effektivt. ”Bloggaren” Morgonsur, som är f.d. polis, har skrivit om detta mycket.
Vad görs istället då? Låt mig illustrera det med en liknelse:
Säg att vi har en sjukvård som fungerar dåligt (vilket vi av en ”slump” dessutom har) och säg att anledningen till det är densamma som för polisen. Hade verkligen den bästa lösningen varit att sänka antagningskraven för läkar- och sjuksköterskeutbildningarna? Vem tror, på fullaste allvar, att en större andel mindre begåvade läkare och sjuksköterskor kommer att prestera ett bättre resultat än färre men kompetenta läkare och sjuksköterskor?
De som tagit detta beslut (jag gissar att de är ganska många) bör själva sättas i en bur för en s.k. ”death match” mot ett lägre antal tränade elitsoldater, så kan de bevisa sin tes om att en större mängd inkompetenta människor alltid segrar över ett lägre antal kompetenta. Något säger mig att dessa beslutsfattare aldrig skulle ställa upp på en sådan match, eftersom de mycket väl är medvetna om utfallet.
Det här beslutet rör sig, som vanligt inom politik, om att sminka en gris. Att göra det som verkligen behöver göras skulle ju innebära att beslutsfattarna och deras vänner plötsligt skulle finna sig i en situation där de måste söka nytt arbete, och om de mot all förmodan skulle hitta ett sådant skulle de vara tvungna att prestera för att behålla jobbet. Detta vet de är jobbigt för deras del. Därför får istället vi andra, som betalar deras löner, även ta smällen i form av ett ännu sämre rättsväsende. Grattis Sverige.
Juggen reflekterar över intryck 