Monthly Archives: januari 2018

Bjälken i ditt eget öga

”Men om jag, i min upphöjda sits, känner mig så här bitter, hur ska det då inte kännas för den som är verkligt drabbad?”

Gudmundsson sätter fingret på något mycket viktigt här, men det bör sättas i ett ännu större perspektiv än enbart det inhemska. Det är inte endast människor som befinner sig i Sverige som är kapabla till den här sortens känslor, som känner bitterhet och/eller ilska över saker som sker, när de ser sina nära vara rädda, dö eller bli av med kroppsdelar p.g.a. någon annans aggression.

De bästa intentionerna som Gudmundsson nämner, har inte enbart begränsats till asylmottagning. Det är en hållning som varit utmärkande för Sverige ganska länge nu. Det är den som gjort att Sverige många gånger ställt sig bakom angrepp på andra stater, av så kallade humanitära skäl, angrepp som senare visat sig destabilisera enorma områden och som har orsakat död och ofattbart lidande för miljontals människor. Senast det begav sig, i angreppet mot Libyen, bidrog Sverige med spaningsflyg i allians med bl.a. USA och Qatar för att ge stöd åt de ”demokratitörstande” rebellerna, som av en ren slump senare visade sig vara islamister. Varningar från insatta personer om att dessa rebeller var islamister avfärdade man, då man ju som en god människa alltid vet bättre än andra.

Khadaffi har nog aldrig varit påtänkt som mottagare av Nobels fredspris, som exempelvis har tilldelats Barack Obama under vars regeringstid det har skjutits i väg tusentals missiler från drönare som dödat tusentals oskyldiga människor och som faller under kategorin ”collateral damage”. Det är givetvis inte enbart Obama som har ägnat sig åt sådant. USA har varit inblandat i många selektiva ”interventionskrig” de senaste decennierna, men relativt få av dem verkar ha genererat någon stabilitet eller långvarig fred. De senare åren har även Ryssland återigen börjat ägna sig åt liknande ”politik”, dock i större utsträckning riktad mot sina grannländer.

De av USA genomförda angreppen har Sverige nästan uteslutande ställt sig bakom, medan man har tagit avstånd från de ryska, även om man har varit försiktig med det senare för att inte stöta sig med den mäktiga militärmakten. Den ryska framfarten har skrämt upp en hel del människor i Sverige, varför man nu från många håll förespråkar att Sverige ska bli medlem i NATO, som även USA och Turkiet är medlemmar i. För tillfället ägnar sig Turkiet exempelvis åt att angripa kurder i Syrien, som i sin tur kämpar mot IS. Den turkiska staten har som bekant är heller inte varit särskilt trevlig mot den inhemska kurdiska befolkningen under mycket lång tid, något som dock inte har lett till att landet har blivit angripet eller bombat av NATO av ”humanitära skäl”, utan man har istället ansett Turkiet vara en lämplig medlem.

Men för att återgå till Khadaffi så lyckades han, om än på ett långt ifrån trevligt sätt, hålla befolkningen i schack så att situationen inte skulle bli den är i dag. Hans bevekelsegrunder må inte ha varit goda på något sätt, men trots det var resultatet bättre än det som vi ser i dag. Som sagt, med förklaringen att man ville hjälpa demokratitörstande rebeller gav sig USA, Sverige, Qatar (som inte är en demokrati), m.fl. in i ett angreppskrig på rebellernas sida. Sverige bidrog med spaningsflyg. Det har lett till etnisk rensning inom vissa områden och även skapat en bas för IS. Nyligen uppmärksammades den hemska slavhandeln som bedrivs i Libyen av nordafrikaner, som förslavar och torterar svarta afrikaner.

Det är något i den svenska välviljan, denna bästa intentionernas religion som genomsyrar vårt samhälle, som är väldigt skevt. Det skeva består i att man är så oförmögen att se på saker ur en annan människas perspektiv. Övertygade om den egna förträffligheten och godheten, vill man sprida sin ideologi till andra, kosta vad det kosta vill. Man identifierar sig med andra goda, om de så befinner sig på andra sidan Atlanten, så länge de bekänner sig till samma religion. När ”vår” ledare var den gode Obama var ”vi” i sjunde himlen, nu är vi inte där längre men genom otaliga artiklar i svenska tidningar, hånfulla tweets och Facebook-statusar riktade mot Trump är ”vi” övertygade om att vi ska få bort honom från makten. Av någon anledning är det inte många som förespråkar fullskaligt krig och bomber mot den egna befolkningen för att återställa den tidigare ordningen. Det är ingen som anser att ”collateral damage” är något som bör drabba oss. ”Intervention” – om den är riktad mot oss – fördömer vi, oavsett om avsändaren är Putin (Trump) eller Saudiarabien (Clinton) och oavsett om den är uppdiktad eller inte.

I Sverige finns det många som i ena stunden tycker att det är fullt rimligt att vi stöder krig mot andra stater eller är delaktiga i dem av ”humanitära skäl”, för att sprida demokrati, samtidigt tycker dessa att det är förkastligt att det finns sådana som vill sprida islam i Sverige, att vissa muslimska stater finansierar byggen av moskéer och att vissa extremister t.o.m. vill bruka våld för att få sin vilja igenom eller för att hämnas oförrätter de anser att åsiktsfränder råkat ut för, oavsett om det är i grannskapet eller tusentals kilometer därifrån. Detta eftersom de anser demokrati vara gott och islam ondska, och givetvis är de helt oförmögna att förstå att det finns många som tycker motsatsen.

Det svensken gör, i övertygelsen om den egna förträffligheten, är att glömma bort att andra kan känna likadant. Andra människor, med helt olika syn på hur saker bör vara, kan dela känslan av att vilja göra det de anser vara nödvändigt ”for the greater good”, kosta vad det kosta vill. I fallet Akilov misstänker jag att han anser sig vara lika god som många av dem som släpper bomber på oskyldiga i exempelvis Mellanöstern. De intalar sig att de gör det som måste göras och att några bra alternativ inte finns.

Då kan man givetvis ställa sig frågan: Men ska vi inte hjälpa människor som blir utsatta för förtryck i andra länder?
Det är en rimlig fråga, men innan vi svarar på frågan måste vi även ställa oss frågorna:
Till vilket pris?
Kommer vi att lyckas?
Hur pass förtryckta anser sig dessa människor vara och hur stor andel av dem anser sig vara det?
Kommer de vi hjälper inte förtrycka andra eller fler i sin tur?
Kommer de att anamma våra värderingar eller kommer de att strunta i dem?
Kommer det rentav bli värre, ur vårt perspektiv?

Det är nämligen så att våld i sig sällan leder till något positivt. I direkt självförsvar är det ett nödvändigt ont, men som argumentation och medel till att övertyga en annan person om den egna idéns förträfflighet är jag övertygad om att det är en ytterst dålig metod.

Lika hemskt som det Akilov gjorde mot människorna på Drottninggatan och mot deras vänner och anhöriga, är det när andra oskyldiga människor mister livet p.g.a. att någon tar sig rätten att bestämma över deras liv och död på det sättet för att ”förverkliga sig själv”, sprida sin tro och övertygelse eller enbart hämnas oförrätter man anser att något kollektiv har begått.

Lika lite som Akilov borde ha varit i Sverige, borde Sverige ge stöd åt eller vara delaktiga i angrepp på andra stater och andra människor. Lika lite som vi kommer omfamna islam efter terrordåd kommer andra att omfamna demokrati efter att ha blivit bombade.

Annonser