Månadsarkiv: januari 2010

Bilister, pedofiler och FRA

Härom dagen hade jag en diskussion med signaturen Ahab här på min blogg. Ahab som gillar att cykla och uppenbarligen gör detta ofta argumenterade ändå för att bilism i sig är försvarbart och något som gagnar samhället i stort, trots att han höll med om att det även drabbar andra människor eftersom det årligen dödas ca 400 personer i trafiken och betydligt fler skadas. Detta endast i Sverige.

Som exempel till varför jag tycker att bilism är fel är att jag exempelvis – om jag hade haft barn – hellre skulle avstå från att köra bil och bekvämligheterna det medför än att riskera mina barns död. Jag uttryckte inte detta direkt utan ställde snarare frågan till Ahab om han skulle försvara bilismen om hans barn blev dödade av en bilist. Han svarade då att han inte skulle klara av att resonera sakligt i frågan under sådana omständigheter.

Man kan säga att jag är en person som gillar att ställa saker på sin spets och gärna göra liknelser som av ganska många säkerligen anses vara oproportionerliga och orealistiska. Detta gör jag för att det hjälper mig att få perspektiv på saker och ifrågasätta mina egna handlingar, vilket givetvis innebär att jag även ifrågasätter andras.

Det jag ska göra nu är att göra en liknelse mellan sexuella övergrepp av barn och bilism. Först måste jag då klargöra på min syn på så kallad pedofili och sexuella övergrepp av barn. Bilismen har jag avhandlat ett par gånger tidigare.

Pedofili är enligt min uppfattning en läggning, d.v.s. att en person av en eller annan orsak känner känslor för barn som de flesta människor inte känner. Känslorna är antagligen även av någon form av sexuell art, och barn i detta fall avser personer som inte är könsmogna. Således är personerna som känner samma typ av känslor för människor som blivit könsmogna inte pedofiler, trots att dessa personers ålder må vara under den lagliga åldern för sexuellt umgänge. Dessa människor har beteckningen hebefiler.

Ett intressant faktum kan också vara att de flesta som begår övergrepp mot barn är människor i deras närhet, oftast släktingar. Trots detta står det på samma domän olustiga citat som detta ”Önskan efter det oskuldsfulla, frånvaron av behåring utsöndringar. Rädsla och avsky för den vuxna kvinnans kropp.”, olustigt eftersom det antyder att pedofiler är män. Detta är knappast sant eftersom det bevisligen (dock utan källhänvisning till vilka studier man åberopar, inte så oväntat av Expressen)  finns även kvinnor som kan vara pedofiler, fast gärna inte får kallas det eftersom män uppenbarligen är onda och kvinnor oskuldsfulla.

D.v.s. är all denna pedofilhets som pågår i tidningar baserad på skit, som vanligt, för att sälja lösnummer. Skit är den eftersom den skrämmer upp folk om att hela världen består av pedofiler som ska röva bort deras barn via Internet, trots att en överväldigande majoritet av sexuella övergrepp begås av familjemedlemmar eller personer i barnens/ungdomarnas närhet. Internet har ju blivit en förträfflig måltavla för detta och vissa organisationer och personer gör gärna en stor sak av detta istället för att fokusera på verkliga problem. Med verkliga problem menar jag människor som faktiskt blir utsatta för övergrepp, inte känner sig kränkta av att en snuskgubbe varit snuskig. Notera även att det i artikeln mest ges exempel på människor som söker kontakt med personer som troligtvis är könsmogna. M.a.o. är begreppet pedofil felaktigt i detta sammanhang och gör att jag personligen tvivlar på människorna bakom detta initiativ eftersom de uppenbarligen inte ens vet skillnaden mellan pedofiler och hebefiler.  Själv var jag som barn med om att en man onanerade i ett duschbås medan han tittade på mig och två kompisar när vi duschade inne i badhuset. Det var givetvis märkligt men inget som gett mig några som helst men för livet. Det var snarare så att vi gjorde narr av honom och gick därifrån. Killen runkade, det är ju knappast något som jag kommer att dö av.

Ang. pedofili så kan jag än så länge alltså konstatera att det rör sig om känslor – hur konstiga de än må vara- vilka i sig inte är olagliga, än så länge. Alltså är det helt ovidkommande om någon är pedofil eller hebefil så länge dessa personer inte begår något brott, d.v.s. inte lever ut sin läggning om den bryter mot lagen. Notera dock att en hebefil antagligen kan leva ut sin läggning till viss del eftersom man i Sverige än så länge får ha sex med människor som har fyllt 15 år. Som en märklig parentes i detta så får man inte fotografera en naken person under 18 år, om man själv är 18 år och över, och inte heller inneha sådana fotografier på sig själv då det uppenbarligen klassas som barnpornografi med nakenbilder, trots att ingen sexuell aktivitet utförs. Givetvis är sexuell aktivitet olaglig att dokumentera och sedan behålla efter att man har fyllt 18 år. M.a.o. om du är 17 år och 364 dagar gammal samt har sex med din exakt lika gamla pojkvän eller flickvän och exempelvis filmar detta, så kan du i praktiken dömas för innehav av barnpornografi bara några dagar senare. Begrepp vattnas ur med nyspråk, det ska man inte glömma bort.

Ett bra exempel på att begreppet pedofil är urvattnat är att jag själv blivit kallad för pedofil av vissa då jag för några år sedan hade en sexuell relation med en ung kvinna som var 18 år, och sedan givetvis 19 år. Det är resultatet av att begrepp urvattnas, och något jag givetvis inte är en större fantast av. Sedan får människor givetvis ha synpunkter på vad andra gör, men det är ju lite märkligt att vissa gärna vill stigmatisera andra baserat på sina egna sexuella rädslor eller osäkerhet. För hur otroligt det än kan verka för vissa personer så var det den 18-åriga röstberättigade kvinnan som tog kontakt med mig och var väldigt tydlig med vad hon ville – hon ville ha sex. Då är min fråga: vem har rätt att kalla mig för pedofil då? Hon var varken ett barn, eller jag en pedofil, men likförbannat tror folk att en åldersskillnad ger de rätten att fördöma andra. Det faktumet att hon tyckte om att ha sex med mig verkade uppenbarligen inte troligt, trots att jag enligt vissa ser både bra ut och är en bra älskare. Detta är givetvis inte faktorer som spelar någon roll för sådana människor, utan det är åldersskillnaden som räknas. Att hon skulle kunna känna sig attraherad av en man som är 10+ år äldre är ju givetvis otänkbart och givetvis skulle man då stämpla mannen som den som utnyttjar henne och kalla honom för pedofil. Trots detta var det många av mina manliga bekanta som ville se nakenbilder på denna unga kvinna. Betyder det att alla dessa män var pedofiler? Nej, inte om man frågar mig.

Men, låt oss återgå till de ”riktiga” pedofilerna. I många artiklar kan man läsa om så kallade dömda pedofiler. Pedofiler kallas de eftersom de uppenbarligen har utfört sexuella övergrepp mot barn. Det historien inte brukar förtälja är huruvida dessa personer verkligen är pedofiler eller inte, d.v.s. om de enbart känner sexuell lust för icke könsmogna barn. Har man undersökt om de kanske går igång på att utföra övergrepp i sig och har dessa personer någonsin utfört övergrepp mot någon annan än barn? Rimligtvis bör man ju i sådana fall inte klassa sådana personer som pedofiler utan som personer som gillar att utföra övergrepp. Ett bra exempel som visar vad jag menar är att det ibland dyker upp historier om soldater som våldtar sina fångar av manligt kön i syftet att förnedra dem, inte för att de är homosexuella i sig och i vanliga fall attraheras av män. Den här typen av beteende är något helt annat och borde klassas som en person som gillar att utföra övergrepp av olika slag. Ett annat bra exempel på detta är heterosexuella människor som begår våldtäkt, de kallas ju inte för heterosexuella utan för våldtäktsmän/kvinnor. De känner någon form av behov att utsätta andra för sexuella övergrepp. Vissa människor nöjer sig antagligen med att bruka fysiskt ickesexuellt våld, d.v.s. att trycka ner andra genom slag och sparkar, andra genom mentalt förtryck och skrämsel (det sista exemplet var något jag själv fått utstå hela min barndom). Tillvägagångssätten är olika men målet i sig är nog gemensamt – att bryta ner en annan människa.

Nåväl, jag är emot alla former av övergrepp på människor så jag kan förstå att människor överlag känner stark illvilja mot dem som genomför övergrepp mot andra. Med det inte sagt att jag avskyr det som idag kallas för pedofiler. En person som är pedofil mår antagligen ganska dåligt och lever inte alls med all säkerhet ut sin läggning, lika lite som att alla heterosexuella män är våldtäktsmän eller ens någonsin har sex. Därför vägrar jag att generalisera och ägnar mitt ogillande åt människor som faktiskt skadar andra, till skillnad från många andra människor som enbart letar syndabockar för att rättfärdiga sitt egna ofta tvivelaktiga leverne. För det är ju onekligen lättare att säga att man hatar pedofiler – vare sig de har begått ett brott eller inte – klappar sig själv på axeln för att man inte råkar vara en, och sedan slipper ta tag i sina egna brister.

Vilket givetvis leder mig till min liknelse mellan sådana som begår sexuella övergrepp mot barn (i folkmun kallade för pedofiler) och bilister. Det tål att upprepas: det dödas ca 400 människor enbart i Sverige i trafiken varje år. I världen dödas ca 1,5 miljoner och mellan 20-50 miljoner skadas. Jag vågar sätta mitt liv på att inte lika många dödas av just pedofiler. Varför då göra en jämförelse mellan pedofili och dödade människor? Jo, av det enkla anledningen att pedofili kanske är det mest tabubelagda ämnet i vårt samhälle idag. Prova göra detta experiment, om ni vågar:

Välj ut två valfria arbetskollegor eller bekanta och yppa en av dessa följande meningar till en av dem och den andra meningen till den andra personen, och var fullkomligt allvarlig:

  1. Ibland kan jag bli så arg på vissa människor att jag känner att jag nästan skulle kunna döda dem.
  2. Ibland blir jag så kåt på vissa barn att jag känner att jag nästan skulle kunna knulla dem.

Den första meningen kan väcka anstöt, men kanske även förståelse, eftersom begreppet att döda någon är så mycket mer accepterat i vårt samhälle. Exempel på detta är att man utan problem kan hänvisa till att man sett en film med extremt våldsamma simulerade inslag, och ingen kommer att reagera. Att säga att man gjort samma sak med en film där sex med barn skildras, även om det är simulerat, lär antagligen göra en till paria. Därför avråder jag från att ens prova exemplet ovan, eftersom det kan få mycket negativa effekter.

Jag hoppas att jag nu har poängterat att sex med barn är mindre accepterat i samhället än mord. Trots detta misstänker jag att straffsatsen för mord är högre, eftersom brottet faktiskt är värre. Ett mord kan man inte få ogjort, visserligen inte ett sexuellt övergrepp heller, men man kan ju hoppas att vissa av offren kan få någorlunda drägliga liv trots sina erfarenheter, även fast jag vet att så inte sker i många av fallen. Skulden kan dock delvis läggas på samhället som, enligt min uppfattning, förvärrar effekten av det inträffade genom att sex i sig fortfarande är ett så pass känsligt ämne att det i offren inpräntas att de varit med om någonting fruktansvärt. Jag vill inte påstå att de varit med om någonting positivt, men om jag ska ge konkreta exempel – vilket är något jag gillar att göra – så skulle jag exempelvis föredra att bli tvingad till att suga en kuk eller bli våldtagen i stjärten än att någon t.ex. högg av mig min ena arm. Varför? Det förstnämnda kan jag bearbeta medan armen aldrig kommer tillbaka. D.v.s. mina chanser till att må bättre är större om jag ”bara” blir utsatt för ett sexuellt övergrepp.

Nog om det. Jag har nu tydligt beskrivit samhällets inställning till sexuella brott kontra våld i allmänhet och min slutsats är att sexuella brott av de flesta anses vara mycket värre än rena våldsbrott, trots att våldsbrotten kan ge mycket svårare konsekvenser.

Då ska vi återigen ta upp bilismen. Jag hoppas att de som fortfarande orkar läsa min utläggning kan hålla med mig om att antalet döda och skadade i trafiken skulle minska drastiskt om antalet bilister minskade. Det säger sig självt.

Signaturen Ahab sade att samhället i sig inte tar hänsyn till enskilda fall utan ser till samhällets bästa, vilket alltså rättfärdigar bilismen enligt honom. Själv menar jag att bilismen skadar mer än vad den tillför, men det går jag inte närmare in på nu. Så nu till min fråga som jag hoppas att flera läsare än Ahab vill svara på:

Om vi nu vet att 400 människor dör i trafiken varje år p.g.a. att många människor kör bil och att många av er försvarar bilismen trots det, skulle någon av er vrida om nyckeln till bilen igen om ni visste – som ni nu faktiskt gör om de dödade – att 400 små flickor, låt säga i femårsåldern, skulle bli våldtagna i stjärten av 400 stycken 60-åriga män med grova kukar?

Jag skulle inte det, eftersom jag tycker att det låter hemskt och skulle undvika det till varje pris. Ni då?

Jag ser med nöje fram emot hur ni ska försöka slingra er ur den här. 🙂

Vissa av er kommer kanske hävda att anledningen till att folk kör bil inte är att skada andra, utan att de gör det för att det är bekvämt eller något de gillar. Jag har en stark misstanke att sådana som begår sexuella övergrepp mot barn någonstans också gillar vad de gör, därför är det inte ett argument som rättfärdigar handlingen. Gällande anledningen så har jag bara en sak att säga: hitta en anledning som rättfärdigar att 400 små flickor våldtas i stjärten varje år på grund av dina val så ska jag med stort intresse lyssna på anledningarna.

Så, varför tog jag då upp FRA i rubriken, kan man fråga sig. Jo, av den enkla anledningen att FRA-lagen röstades fram med motivet att den skulle gagna befolkningen. D.v.s. det hävdas att alla vi skulle tjäna på att vi övervakas av några andra som beslutat att de har rätt att övervaka oss utan att vi kan övervaka dem. Detta är, kort och gott, ett övergrepp och intrång på integriteten som rättfärdigas med att det görs för allmänhetens bästa. Detta trots att det tydligt begås misstag av myndigheter där det jobbar människor, människor som ofta klassas som ”begåvningsreserven” av en av mina favoritbloggare – Cornucopia. Jag instämmer i hans benämning av dem. Scenarion har tidigare utmålats om vad som kan hända om datatrafiken hamnar i fel händer och därför är min liknelse relevant, scenarion som är riktigt hemska.Vi gör om dem till scenariot ovan.

Hur många skulle vara för FRA-lagen om den kunde leda till att 400 femåriga flickor blev stjärtknullade av 400 60-åriga män med grova kukar?

Inte jag. Jag, å andra sidan, har varit emot lagen hela tiden.

Det blir sällan mer korkat än så här

Tänk att denna person av vissa anses vara någon guds ställföreträdare på vår planet. Gång på gång bevisas det hur religiösa fanatiker lever i en fantasivärld och inte i verkligheten. Den ”gode” påven verkar ha missat att det idag finns fler människor än någonsin tidigare och att detta i sig utgör ett hot mot livet på Jorden eftersom människor har en tendens att förbruka resurser i snabbare takt än de regenereras, vilket i slutändan leder till resursbrist och utrotning av växt- och djurliv, något som redan har pågått väldigt länge.

Dessa fakta till trots menar påven att homosexualiteten i sig kommer orsaka mänsklighetens utdöende, och uppenbarligen inte mänsklighetens överkonsumtion och befolkningsökningen. Faktum är att det snarare är så att mänsklighetens överlevnad skulle vara mer trolig om betydligt fler var homosexuella. Denna slutsats kommer man fram till om man tittar på fakta. Något säger mig att påven sällan gör detta.

Det blir sällan mer motbjudande än så här

Såg detta filmklipp idag och blev givetvis väldigt illa berörd. Kommentarer är egentligen överflödiga.

Roligare än så här blir det sällan, del 2

De som har följt denna blogg har vid det här laget antagligen förstått att jag inte är en beundrare av religion eller religiösa människor. Faktum är att jag inte är en beundrare av mänskligheten överlag, men däremot kan jag ibland tycka att människor kan vara väldigt underhållande.

Jag läste denna artikel på DN:s hemsida idag och kan inte göra annat än att konstatera att verkligheten överträffar dikten. Låt säga att jag var en författare och skulle skriva en roman som skildrar religiösa konflikter. Då hade jag antagligen aldrig kommit på idén att det skulle uppstå en konflikt över att någon tillhörande en annan religiös åskådning kallar sin – som dessutom enligt Koranen är samma ”gud” som kristna ber till –  ”gud” för ”gud”, vilket ju Allah på arabiska faktiskt betyder. Jag hade antagligen försökt skapa en konflikt som grundar sig i något djupare än ett lingvistiskt ”problem” för att slippa bli anklagad för orealistisk smutskastning av religiösa och hets mot sådana människor. D.v.s. jag skulle anstränga mig att beskriva dessa människor som mer intelligenta än vad de i verkligheten är.

Lyckligtvis är jag inte en författare som offentligt måste försvara min roman med risk av att bli förföljd av religiösa fanatiker.  Därför säger jag det första jag tänkte när jag läste detta: vilka djävla praktidioter!

Mer hjärndött än så här blir det sällan. När man sedan sätter ”problemet” i relation till verkliga problem, som låt säga överbefolkning, resursbrist, miljöförstöring, utrotning av djur och växter, etc. så blir detta fantastiskt komiskt. Denna dumhet har, tydligen, inga gränser.

Det som dock är mest fascinerande är när människor går från ord till handling, d.v.s. agerar. För det är ju en sak att säga att man vill göra en sak eller ska göra en sak som är olaglig och bestraffas enligt landets lagar, och en helt annan att faktiskt genomföra den. I det här fallet blir det synnerligen komiskt när de kastar molotovcocktails mot kyrkor, bara för att det enligt landets lag plötsligt är i sin ordning att även andra religiösa sagoläsare kallar sin sagofigur samma sak som de själva gör. Fast jag kan i och för sig föreställa mig att det skulle kunna uppstå en konflikt mellan Star Trek-fantaster och Tolkien-fantaster om de började ”stjäla” namn från varandra, dock refererar ju dessa fantasifigurer till olika fantasiväsen, till skillnad från Bibelns och Koranens så kallade gud.

Nu har jag verkligen inte lusläst Koranen, men jag undrar om det verkligen står i den att man ska kasta molotovcocktails på katolska kyrkor om Malaysias regering beslutar att ändra en viss lag som tillåter andra religiösa grupper att kalla något de inte vet finns för Allah.  Jag misstänker att det inte står, det är alltså en vild gissning från min sida. Detta trots att Muhammed (med bokstäver efter) fick reda på en massa spännande saker av en så kallad gud, som för övrigt valde att inte leta upp en profet i Australien, Amerika eller Grönland för att även sprida sitt budskap där. Och ställer man frågan varför denna annars så fantastiska gud inte gjorde det så får man oftast svaret ”Guds vägar äro outgrundliga”. Jag önkar att jag kunde tillämpa den typen av svar i alla möjliga sammanhang och få lika många anhängare som helt och fullt tror på vad jag säger, eller snarare vad någon annan hävdar att jag säger. Tyvärr är jag nog alldeles för mån om att använda min hjärna varför den typen av argument inte skulle fungera för mig, även om andra accepterade det andra säger att jag säger.

Men, våra kära religiösa vänner har ju inga som helst problem med att inte använda hjärnan. Det har bevisats gång på gång genom historien och lär bevisas så länge mänskligheten existerar. Man ska aldrig glömma bort att de finns överallt, de där idioterna.

Persontransportförslag så här lagom efter peak oil

De senaste dagarna har jag letat information om spinningcyklar eftersom jag känner att min kondition blir alldeles för mycket lidande under vintermånaderna. Då kom jag även på att söka på Google efter cyklar som man skulle kunna använda vintertid, trots halka och astma (som jag får om jag anstränger mig i kyla). Jag har sökt på detta tidigare men tänkte ge det ännu ett försök eftersom jag funderat lite på hur det vore att bygga en sådan själv om det inte redan fanns. Lyckligtvis behöver jag inte anstränga mig.

Till min stora glädje fann jag denna så kallade velomobil som faktiskt ser riktigt okej ut jämfört med vissa hembyggen jag sett tidigare. Sidan finns även på engelska.

Jag blev faktiskt riktigt sugen på att provköra en sådan och funderade även på om jag skulle ta och investera i en sådan skapelse. Jag tror faktiskt att det är en riktigt bra investering inför framtiden. Den största nackdelen som jag kan komma på är att jag inte kan ta in den i lägenheten p.g.a. storleken. För det här är ju onekligen en sådan sak som någon tjurig bilist eller korkade ungdomar skulle tänka sig att slå sönder om den stod ute på gatan under natten. Risken för det tror jag faktiskt är mycket större än att den blir stulen, just eftersom att det finns ganska mycket korkade människor.

Ett sådant här färdmedel är det som de flesta bör kunna använda för pendling i städer, fast det är kanske inte lika ”macho” att vara vältränad som att ha en mullrande V8 under huven? Det finns dock även varianter med en liten elmotor för dem som reser lite längre, och som även kan laddas medan man cyklar. Sedan kan man säkert också byta vissa av komponeneterna på den så att den blir lättare, vilket underlättar i uppförsbackar. Som sagt, det är nog inget för machotyper som får erektion av vibrerande motorer,  men väl något för intelligenta människor som använder sin hjärna, som kan tänka några steg längre och som  värnar om sin ekonomi, miljön och vill minska effekterna av den kommande resursbristen.

Det vore intressant att se om man kommer att kunna få en velomobilspremie i framtiden för att man väljer att köra miljövänligt, alltså liknande det man fick för att köpa så kallade miljöbilar som på inget sätt är bra för miljön. Troligvis kommer man inte att få det med tanke på att man inte får det för cyklar heller. Så mycket för miljömedvetna politker. Fast när oljepriset går upp ordentligt så kommer vi nog att se fler sådana här på gatorna. Det ser jag fram emot.

Kanske hade det varit någo för SAAB att satsa på istället för bilar som uppenbarligen ingen vill ha? Men vad vet jag, jag är ju inte en politiker eller chef på GM. De vet med all säkerhet bättre än jag. 😉

Musiktips från en simpel jugoslav

Man kan säga att min musiksmak speglar min personlighet. Således lyssnar jag mest på trallvänlig och opretentiös musik som musikindustrin indoktrinerat mig till att gilla.

Låtarna nedan hör till mina favoriter:

Roligare än så här blir det sällan

På min vän Nimas blogg hittade jag under kommentarerna en fantastiskt rolig film. Denna människoapas ”bevis” för någon guds existens är oerhört fantasifull och roande.

Håll till godo:

Jag kände verkligen att apan hade något oerhört viktigt att säga, så jag var tvungen att ta reda på mer:

Hans argument är klockrena och går inte alls att sägas emot, det hör man ju på hans tonfall. Det komiska är att denna människoapa i sig är ett bevis för att hans gud är korkad – som han ju hävdar existerar – i och med att denna människoapa även hävdar att han är skapad som en avbild av denne gud. Det har apan läst i en bok.

Hjärntvätt är frihet

Jag kommer ofta på mig själv med att fundera över varför ganska många människor upplever en massa saker vara viktiga. Saker som vid närmare eftertanke inte är ett dugg viktiga. Lustigt nog är det just sådana saker som av någon märklig anledning får mest uppmärksamhet från de flesta människorna. Min teori – för att få det hela någorlunda greppbart – är att detta beteende grundas i dumhet. För det är ju onekligen så att dumhet är grunden till allt korkat och oförklarligt beteende. Det är inte ondska, utan oförmågan att inse att vissa saker är helt meningslösa och egentligen inte tjänar något syfte.

Någon kanske skulle säga att inget tjänar något syfte, och kanske skulle personen ha rätt. Att spekulera om syften är inte min starka sida, då jag inte tror mig sitta på något svar i denna fråga efter att i tonåren ägnat en del tid åt detta. Däremot så tilltalas jag av tanken att man ska minimera lidande till så stor utsträckning som möjligt. Alltså, ju mindre lidande, desto bättre är det. För att saker ska bli bättre ska man alltså försöka undvika att skapa lidande.

Det korkade människor har en förmåga att göra är att missta sitt och andras lidande och tro att det är olika saker. De tror att så länge de själva inte lider så är allt frid och fröjd, om det så ska ske på andras bekostnad. Det är inte riktigt sant, eftersom allt som sker är en del i ett större sammanhang. Allt hänger faktiskt ihop. Inte i någon religiös mening, utan i rent praktisk mening. Allt som sker har alltså en inverkan på andra saker och kan i slutändan påverka det som ”satte igång” (svårt att säga vad som sätter igång vad) en händelse. I vissa praktiska fall kan det ju givetvis vara så att ett visst agerande direkt kommer att innebära att ens eget lidande minskar just i stunden, och där kan man kanske ha överseende med olika beteenden då det ju inte finns en universell lag som säger att en individ är mer berättigad mindre lidande än andra. Därför blir resultatet att den som bäst utsätter sig för minst lidande blir ”segraren”.

Det som är intressant kring denna strävan mot mindre lidande är att många människor tycks förväxla det med någon påhittad rätt till njutning och bekvämlighet, vilket inte riktigt är samma sak som att inte lida.  Ofta är det så att de t.o.m. anser att deras rätt till njutning och bekvämlighet gärna får ske på bekostnad av andra, d.v.s. att andras lidande ökar. De flesta av dessa människor vill ju givetvis inte prata om sådana saker utan blir snarare upprörda ifall någon (som exemelvis jag) skulle ta upp ämnet för diskussion. För dessa människor tycker att det är orimligt att just de ska avstå från ”livets goda” för att jag säger att det skapar lidande för andra. Alltså väljer de istället att bli upprörda och kallar mig för diverse saker.

Av en ren tillfällighet så har ingen av dessa personer någonsin kunnat komma med ett argument där de kan rättfärdiga sitt beteende. Ett sådant argument skulle kunna vara ”Jag är en total egoist så jag skiter fullständigt i hur mitt agerande drabbar andra. Det viktiga för mig är att jag har kul så länge jag lever.”, men det säger de inte. De säger snarare ”Vad då? Menar du att jag måste ändra på min livsstil för att tänka på andra hela tiden? Jag mår bra av att göra de här sakerna!”. Det finns ju ingen universell lag som förbjuder egoism och hänsynslöshet, alltså duger det som ett argument till varför man väljer att agera på ett visst sätt.

Trots att de två olika varianterna egentligen säger samma sak så skiljer de sig på en viktig punkt. Den första varianten är konkret och visar tydligt personens ställningstagande och visar att personen ifråga tagit ett aktivt beslut om hur den ska leva. Den andra varianten börjar med en fråga – gärna i anklagande tonfall, som om att det är mitt fel att personen ifråga lever som den gör – och sedan en urskuldande förklaring som om att det faktiskt kommer något bra ur det hela. Även denna urskuldande förklaring sägs i ett anklagande tonfall som om att personen vill säga ”Menar du att du vill att jag ska må dåligt?!”. Detta trots att personen ifråga inte skulle må dåligt av att inte leva på ett visst sätt, den anser sig bara ha rätt till att njuta på andras bekostnad. Sedan kan man ju ifrågasätta vad deras njutning består av.

Det hela är egentligen väldigt enkelt. Den här typen av personer tror att man måste göra vissa saker för att må bra. Ett bra exempel är när jag diskuterade ämnet med en kvinna jag träffade en kort period för några år sedan. Jag berättade att jag var fascinerad av hur vissa kvinnors liv tycks kretsa kring att ständigt köpa nya kläder och accessoarer till dessa, att de köper tidningar där de kan få tips kring hur de kan finslipa sina färdigheter i denna överdrivna och meningslösa konsumtion, samt att jag tyckte att det var tråkigt att det var så då jag vet att det skapar stora påfrestningar på miljön – vilket drabbar alla – och att de som syr kläderna gör det för oerhört låg ersättning i mycket dålig arbetsmiljö för att kläderna ska vara tillräckligt billiga så att dessa kvinnor ska kunna köpa många. Reaktionen blev givetvis som den andra varianten ovan och vi bröt kontakten efter detta eftersom hon blev arg på mig då jag uppenbarligen försökte beröva henne den lilla lycka hon hade.

Hennes lycka bestod alltså av nya billiga klädesplagg som fick henne att känna sig ”ny” och ”fräsch” (min tolkning baserat på hennes uttalanden) samt gjorde att hon slapp ha på sig samma plagg alldeles för många gånger. Att skapandet av dessa plagg även skapade lidanade, det var inte hennes ensak och det ville hon inte prata om eftersom hon då kände sig angripen av mig, trots att det var hon som agerade och jag endast ifrågasatte.

Min erfarenhet är att många resonerar på detta eller liknande sätt. T.ex. fick jag relativt nyligen veta av en kvinnlig bekant att jag borde ”byta tröja” för jag ju hade ”samma tröja” på mig hela tiden. Hon syftade på mitt val av t-tröja. Lustigt nog så har jag fler än en och ännu mer lustigt är (kanske) att alla mina t-tröjor nästan ser identiska ut. Jag förklarade för henne att jag har en uppsättning tröjor som nästan ser likadana ut. Varför? För att jag är nöjd med det utseendet och känner inte att jag måste ändra på det varje dag. Jag bryr mig helt enkelt inte. Det viktiga är att tröjan är ren och därför har jag flera så att jag slipper tvätta varje dag utan kan fylla tvättmaskinen med tvätt. Ärligt talat kan jag inte förstå varför man vill göra sitt liv svårare än vad det behöver vara. Enligt min uppfattning så använder jag min tid bättre om jag funderar på annat än vilken tröja jag ska ha på mig, vilket i sin tur är något som vissa människor verkar lägga ner ganska mycket tid på, som sedan i sin tur kan förklara varför de framstår som korkade när de öppnar munnen. För än så länge har jag aldrig kunnat lista ut vilken negativ effekt det kan ha för min del om jag har tröjor som är identiska, annat än vad människor som tänker på ointressanta saker tycker om mig, vilket givetvis inte berör mig på märkbart sätt annat än att jag inte förstår varför det regelbundna utseendet av mina tröjor har med dem att göra.

Givetvis kan samma sak sägas om en mängd andra saker. Mobiltelefoner är ett bra exempel. Jag minns när mobiltelefonerna ”slog igenom”. Jag hade t.o.m. köpt en själv ett litet tag innan. Detta för att det var ett praktiskt redskap jag kunde använda. I dag är mobiltelefonerna något helt annat. De är en accessoar. Okej, åtminstone i huvudet på många människor. I verkligheten är mobiltelefonen fortfarande ett redskap. Idag har den kanske några fler funktioner som att man kan läsa sina e-mail (om man har tur att uppkopplingen fungerar) eller använda en GPS, den har en inbyggd kamera som fungerar hjälpligt och den har en mp3-spelare som äter upp batteriet på nolltid, men det är fortfarande ett bra redskap om man så vill och behöver det. Lustigt nog har dessa funktioner funnits sedan ett par år tillbaka nu, men det spottas ständigt ut nya modeller.

Den senaste funktionen verkar vara s.k. touch screen. Tydligen innebär en sådan funktion något revolutionerande. T.ex. får man en större skärm på mobiltelefonen, vilket ju måste vara bra, för det säger ju reklamen. Apples iPhone är ju en stor succé och den har en stor skärm. Alla vill ha en iPhone för alla andra har ju det. Då måste det ju vara bra. Den har ju en stor skärm som man kan peka på och kladda ner med fingrarna, för att inte tala om alla ”apps”! De är ju helt fantastiska! Att majoriteten knappast lär använda dessa applikationer till viktiga saker, att telefonen i sig har en värdelös batteritid samt har en glasskärm som relativt lätt kan gå sönder – det spelar tydligen ingen roll. För när man köper en iPhone så köper man status, och en iPhone är dyr.

Nu klandrar jag inte alla iPhone-användare för sitt val av kontaktmaskin då den säkert har en del förträffliga funktioner för den som behöver dem. Men helt seriöst, hur många av alla dessa iPhone-ägare använder alla dessa funktioner tillräckligt ofta för att det ska rättfärdiga produkten? Antagligen är det oerhört få. Ändå är produkten – trots sitt höga pris – en försäljningssuccé. Apples aktieägare är givetvis glada.

Personligen gillar jag Apples datorer, då de fungerar bättre än vad PC och Windows gör, enligt egen erfarenhet. Detta har dock inte gjort att jag köpt en iPhone, eftersom jag faktiskt inte ens kan föreställa mig vad jag skulle använda den till. Dessutom tycker jag att den är stor och otymplig. Jag har (hade) en trasig Nokia N95 som jag köpte när den kom ut eftersom jag behövde GPS-funktionen och en relativt ”bra” kamera som jag lätt kunde ta med mig. Tyvärr slutade skärmen på den att fungera för för ca två månader sedan, bara så där. Jag har visserligen tappat den i golvet några gånger, men det var väldigt länge sedan och då fungerade allt ändå. Vad som orsakat den plötsliga skärmdöden vet jag inte, men jag köpte en ny och mycket billigare telefon just eftersom jag numera har en bra GPS till min cykel och inte behöver ha en i telefonen (även om funktionen ibland kan vara bra att ha). Det blev en Nokia 6100i, då den är liten och har ett metallskal som förhoppningsvis gör att den håller längre än plasttelefoner. Tyvärr är jag inte helt nöjd med den, men det återkommer jag kanske till i ett annat inlägg.

Det jag vill säga med mobiltelefonexemplet är att mobiltelefoner har blivit en accessoar, och nu kommer vi det till det lustiga – den har blivit det för att någon har velat att den ska bli det. En sak kan jag säga, det var inte konsumenterna som kom på idén. Jag kan tillräckligt mycket om marknadsföring för att veta att det sitter människor anställda på heltid (och som säkert jobbar över när det behövs) till mycket höga löner, vars enda uppgift är att försöka hitta sätt som får folk (d.v.s. dig och mig, trots att de oftast misslyckas i mitt fall) att vilja köpa en produkt som de egentligen inte behöver. När jag säger egentligen så menar jag att produkten inte erbjuder en livsnödvändig funktion, men givetvis finns ju ett behov för den eftersom mänskliga behov är synnerligen märkliga.

Jag har läst reklamsloganer som lyder ”Express yourself!” eller ”Because you’re worth it!” (eller dylikt, jag tycker att det är trams så jag har inte memorerat varifrån det kommer), och alla dessa försöker på något sätt få en att tro att man är mer än vad man egentligen är; de vill få en att tro att man är viktig och att man kommer att bli ännu mer viktig med hjälp av just deras produkt. Om man går på det så är man givetvis korkad. Nu är det ju inte så att jag är någon förespråkare av Jantelagen, men faktum är att de flesta människorna faktiskt inte är speciellt viktiga eller har något intressant att dela med sig av. Ett bra exempel på detta är alla dessa bloggar som existerar där människor – av för mig helt oförklarlig anledning – delar med sig av helt ointressanta saker om sina privatliv, gärna med sitt riktiga namn, utan att försöka sätta dessa händelser i ett större sammanhang. Det mest fascinerande är egentligen inte att de ägnar tid åt att skriva skiten, eftersom vissa har ett oerhört uppmärksamhetsbehov, utan det faktum att det uppenbarligen är många som är intresserade av att läsa skräpet. Det, om något, är ett bevis på hur korkade människor är.

Ett mycket bra exempel på sådana meningslösheter är just de s.k. modebloggarna. Tydligen hör den typen av bloggar till de mest välbesökta, utöver vår hycklande utrikesminister Carl Bildts, och det bör vara en ganska bra indikation på var prioriteringarna ligger hos väldigt många människor. Prioriteringen ligger alltså i att läsa vad någon annan tycker om ett klädesplagg som man vill eller kommer vilja att ha sig. Det här är fascinerande. Det är ungefär lika fascinerande som musikrecensioner, för uppenbarligen ska någon annans smak vara en riktlinje för mina beslut. Att mode i sig endast är ett sätt att få människor att konsumera något i överflöd som de egentligen inte behöver ifrågasätts inte av de flesta. De flesta är snarare glada över att de ska få konsumera mera, d.v.s. att de blir lurade att köpa samma funktion flera gånger.

Ett annat tecken på hur oviktiga saker är ”viktiga” för så många är att skvallertidigar och tidningar som skriver om kungafamiljer är bland de bäst säljande. Uppenbarligen har människor inte egna liv utan ägnar väldigt mycket tid åt att läsa om andras. Detta innebär lyckligtvis inte att givande information inte finns att få tag i, men den blir tyvärr mycket svårare att hitta bland allt nonsens.

Allt detta sker p.g.a. att några få har fått majoriteten att tro att det de själva har att säga är viktigare än det mesta som går att lära sig, och detta har de lyckats med eftersom majoriteten till största delen består av idioter.

Att därför tala om frihet att få göra vad man ”vill” och säga vad man tycker – som många människor i vår kultur gärna inbillar sig att de har, trots att så inte riktigt är fallet – är egentligen ganska oviktigt om ens tankar är begränsade. Tankarna i sin tur blir begränsade av den indoktrinering som ständigt sker genom omvärlden. Det är inte endast en part som är skyldig till detta eftersom informationsmottagaren själv faktiskt skulle kunna välja vad den vill eller inte vill ta del av och hur den väljer att bearbeta informationen, d.v.s. om den inte vore korkad. Att bearbeta informationen innebär dock ett ganska omfattande tankearbete, vilket jag märkt att alldeles för många är alldeles för bekväma för att orka sysselsätta sig med.

Alltså är frihet i sig ett ganska vagt begrepp eftersom det samtidigt ger en friheten att inte tänka och andra friheten att försöka få en att tänka som de vill. Detta i sin tur innebär övergrepp på andras frihet när majoriteten bestämt sig för att begränsa minoriteters frihet baserat på fantasier. Dessa andra  som påverkar dessa mindre begåvade är ofta gärna något ”större” som indoktrinerat dem sedan lång tid tillbaka. För tro mig när jag säger att dessa hjärntvättade människor med näbbar och klor kommer att försvara sin ”rätt” att få göra som de tränats att göra från barnsben och den första de kommer att ifrågasätta är den som ifrågasätter deras handlingar, inte den som säger åt dem vad de egentligen vill höra och hur de ska bete sig för att bli ”accepterade”. Det hela är egentligen väldigt tragiskt.

Allas nya år blir inte så gott

Eftersom jag är en person som jag vet att många anser vara annorlunda så ser jag, hör och häpna,  även på detta med nyårsfirande annorlunda än vad många verkar göra. När jag säger att jag betraktas som annorlunda så behöver det inte betyda att dessa personer menar det i positiv bemärkelse, just av den enkla anledningen att en del människor uppfattar mig som väldigt negativ eller kanske tror att jag medvetet sätter mig på tvären till vissa saker, bara för att vara svår. Detta har jag givetvis inget problem med att de tror, av den enkla anledningen att jag har ganska svårt för personer som är omotiverat positiva, och givetvis också för att de har fel. Enligt min uppfattning lever dessa människor i en fantasivärld.

Jag kommer inte att skriva vad mina farhågor inför  framtiden är, men jag kan sammanfatta det hela med att saker och ting inte ser så ljusa ut för de flesta människorna, eller andra levande varelser på den här planten för den delen heller. Själv anser jag att människor till stor del är anledningen till att så är fallet och menar därför att mänskligheten får vad den förtjänar. Det som är synd är ju när oskyldiga drabbas och  självklart är detta tråkigt på individnivå, men i det stora hela får jag en känsla av någon form av tillfredsställelse över detta. Inte för att jag tror på rättvisa i sig, utan på logik.

Enligt min uppfattning så kommer dessa saker att inträffa eftersom att människor i regel är ganska korkade, och är man korkad, ja då kommer man förr eller senare att drabbas av det. Statistiskt bör det vara mest troligt, och det kanske är det som ger mig känslan av tillfredsställelse – nämligen att det bekräftar sambandet mellan orsak och verkan. Givetvis skapar det en sorg också, d.v.s. jag är uppriktigt ledsen över mänsklighetens dumhet, men någonstans har jag kommit att acceptera den. Inte acceptera som i att ursäkta den eller rentav rättfärdiga mänskligt beteende, utan snarare acceptera att den finns. Dock föraktar jag mänskligheten mer än någonsin.

Anledningen till att jag föraktar den är att människor så ofta gör saker fel, d.v.s. saker som skadar dem själva eller andra, trots att de vet att det är fel. Sedan skyller de gärna det inträffade på yttre omständigheter som ”jag var full, det var alkoholen som gjorde det” (för de kan tydligen inte styra vad eller hur mycket de dricker), ”det var halt ute” (för de kan inte strunta i att ta bilen), etc. Alltid är det någon eller något annats fel. Givetvis kan man inte styra över om någon våldtar en eller om någon hoppar på en, men våldsverkarna skyller gärna sitt agerande på andra. Och sker det i trafiken så kallas det ofta för ”olycka” medan jag själv menar att det enda olyckliga i sammanhanget är att människor är så korkade att de sätter sig i ett mordvapen och tror sig vara kapabla att kontrollera det i alla lägen. Bevisligen är de inte det, men ändå får vilken idiot som helst skaffa ett körkort och köpa bil.

I DN idag kan man se några exempel på att ett nytt år inte alls per automatik innebär att allt kommer att bli bättre. Jag kan med största säkerhet säga att vissa av dessa personer kommer att få väldigt svåra men och bli hårt drabbade av detta nya år, för resten av deras liv. Man kan snarare säga att sådana som är ute och firar ett kommande nytt år, eller slutförandet av föregående, med större sannolikhet råkar ut för tråkigheter. Detta givetvis p.g.a. att någon annan människa – eller de själva – bidrar till att de skadas på ett eller annat sätt. Utöver de personliga tragedierna som skapas så skapas även stora samhällskostnader. Allt detta är givetvis helt i onödan eftersom begreppet år egentligen innebär att planeten Jorden fullbordat ett varv kring stjärnan Solen. Detta får vissa att tro att det innebär ”nya” saker, ”nya” möjligheter, etc. När allt det egentligen innebär är att planeten Jorden med största sannolikhet kommer att fullborda ännu ett varv runt stjärnan Solen inom en viss tidsrymd som vi människor kallar för ett år. Det betyder faktiskt inte att något kommer att bli bättre, hur konstigt detta än kan te sig för vissa fantasifulla personer.

Sedan kan man kalla mig för tråkig, om man vill. Det är en helt annan sak. Personligen föredrar jag att glädjas åt verkliga saker, inte saker jag inbillar mig. Alla är vi olika, och vissa är tyvärr inte speciellt begåvade.