Gräv? Ja, men inte för djupt!

Jag har nu hunnit lyssna på hela debatten som ägde rum under Gräv13. Det första  jag tänkte under de begynnande minuterna var om det här verkligen tillhörde eliten av det Sverige kan uppbringa i journalistväg, känslan höll i sig.

Fogelberg lät lite smått hjärnslö, Aschberg ville vara roliga gubben, Sveland var dryg och förvirrad, Mattsson tjatade om Uppdrag Granskning och hur bra det var, Wennerholm hördes knappt och Mirjamsdotter med feministiskt anhang lät berusade. Vilket djävla pack! Om jag betedde mig som dessa människor skulle jag uppriktigt talat skämmas, åtminstone i vilken egenskap de är där. När ska folk lära sig att ta det lite lugnt med spriten?

Den ende som egentligen sade något intressant under hela debatten var Janne Josefsson, som ifrågasatte vad de själva i egenskap av journalister håller på med och vilket ansvar de har. Visst, jag håller med Sveland om att Debatt är ett tramsprogram, jag har själv blivit tillfrågad att vara med en gång men tackade nej eftersom jag visste att jag aldrig skulle få tala till punkt och förklara min ståndpunkt, så varför då vara med? För att bli allmänt uthängd som att tycka något jag inte tycker? Knappast något jag är intresserad av.

Men, om jag som Sveland lätt i efterhand skulle kunna skriva en debattartikel och få den publicerad i DN, skulle det vara en annan femma, för då skulle jag ju kunna följa upp det på ett helt annat sätt. Så ja, Josefsson har rätt i att hennes sätt att agera på är fegt.

Det som dock var mest intressant är att ju både Sveland och Aschberg umgås med dömda våldsbrottslingar från Researchgruppen, vänsterradikala sådana, som hotat människor som motsatt sig Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet och som även förstört en pubträff för jämställdister där Pär Ström fick en teckning på en avskuren penis, som man får gissa är ett form av hot. Vilket i sin tur gör det ännu mer tragikomiskt att bl.a. Sveland och vänsterradikale Mattias Gardell vill att antifeminism ska betraktas som extremism, när de själva är vänsterextremister.

Det som dock kändes lite gammalt och trist med  Josefssons påståenden är att han kom dragandes med filmen Könskriget som exempel på feminsmens fascistoida sidor, när det ju finns betydligt nyare exempel än så, just i form av Feministiskt Perspektivs samarbete med Researchgruppen, eller varför inte Athena Farrokhzads text som direkt uppmanar till våld mot män, som är betydligt mer aktuell. I alla fall var det bra att han fortsatte ställa frågor till Sveland och att han uppmärksammade Åsa Linderborgs ”logik” kring att det ska vara förbjudet för sådana som är emot yttrandefrihet att yttra sig. Hon är ju dessutom en ganska ivrig förespråkare av att endast människor med ”rätt” åsikter ska få komma till tals, den gamla stalinisten.

Sedan pratade man ju mycket om hur bra det var att Uppdrag Granskning tog upp hoten mot kvinnorna, men inte att några av kvinnorna själva ägnar sig åt liknande hot eller nedlåtande uttalanden om andra, medan vissa av dem kraftigt förvanskat verkligheten bakom vilken typ av mail eller hot de har fått. Det borde de – om de överhuvudtaget tar del av annat än gammelmedia – vid det här laget kunnat upptäcka. Frågan är hur bra de är på att gräva, egentligen.

Jag väntade i över en timme till att det nu berömda och hyllade avbrottet som Sofia Mirjamsdotter, även känd som Mymlan, bidrog till skulle äga rum. Jag måste säga att jag blev helt ställd när det kom. Jag tänkte innan att det måste ju ha hänt något lite utöver det vanliga för att hon skulle reagera, men inte. Som tanten ur lådan dök en uppenbarligen överförfriskad Mirjamsdotter upp för att minsann få säga ett och annat, ett ”sanningens ord”, till gubbslemmet på scenen.

Uppriktigt talat var det pinsamt, riktigt pinsamt. Vad är det för fel på människor? Jag har faktiskt träffat henne på en middag en gång, hos några vänner. Vi var fyra där, så vi pratade mycket, om just sådana frågor. Då var hon inte alls lika kaxig. Kanske vinet gjorde sitt denna gång? Hur som helst är det sorgligt att se att en sådan person inte kan be om ursäkt efteråt, utan försöker få det att verka som att hon gjort rätt genom att hitta på att något inträffat som inte har det i efterhand, precis som Sveland.

Svelands text i Feministiskt Perspektiv framstår nu som ännu mer pinsam. För det första framgår det ju att hon själv haft en ganska nedlåtande attityd, t.ex. när hon ställer frågan ”Vad gör jag här?”.

Svaret på frågan:

Du gör det du brukar, sprider dynga. Om du undrar varför du är där däremot, så beror det på att du är en uppmärksamhetskåt tönt som tar varje tillfälle till att synas så länge du tror att du kan styra hur du ska framställas, och så fort något inte passar just dig så är det tillställningen, inte dig, det är fel på. Allt pekar på att du tycker så  Maria Gnälland. Och du är där för att du själv valde att gå dit. Lev med det.

En annan bedrift i Svelands tönteri är att hon i efterhand skriver hur hemsk Josefsson varit mot henne och om att han påmint om hennes gamla pojkvänner. Så här med inblick i hennes personlighet kan man ju förstå om hennes pojkvänner blivit förbannade på henne. Hon har väl, som alltid, kommit med ett påstående och sedan vägrat diskutera det hon själv har sagt till sin pojkvän. Det har jag själv varit med om med vissa kvinnor och det är ett tecken på att de är dumma i huvudet, men det är så klart mannens fel att de inte kan stå för vad de själva gjort och inte tål att bli ifrågasatta. Att hon dessutom berättar om kvinnor som kommer gråtande fram till henne är strålande komik, för jag försöker komma på vad de gråter för, och den enda förklaringen jag kan komma på är att de fått i sig för mycket vin. För visst har jag under mina år sett många kvinnor brista ut i gråt under inverkan av alkohol, av mycket märkliga anledningar. Det kan Josefsson knappast hållas ansvarig för.

Den absoluta höjdpunkten måste dock sägas vara Svelands text ”En vecka senare” som ju innehåller en massa lustigheter att roas åt. Sveland verkar inte kunna släppa faktumet att hon tackat ja till att vistas på något som inte blev som hon tyckte att det skulle vara. Inte nog med det, hon fortsätter utmåla Josefsson som en ytterst aggressiv person, när det ju på inspelningen tydligt framgår att han inte är det. Visst, han är ihärdig, lite upphetsad, men knappast aggressiv. När jag läste denna Sveland-text så började jag fundera över hur Sveland skulle överleva en liten, liten stund med min far, som jag ju växte upp med som barn. Med tanke på hennes starka reaktioner kring Josefssons agerande, så är min slutsats att hon antagligen skulle sitta inlåst på en anstalt skakandes i ett hörn efter endast en timme med min far. Då är frågan: Är Sveland en bräcklig liten blomma som går sönder för minsta lilla sak eller är jag Ståljuggen, näst intill omänskligt opåverkbar av ett något höjt röstläge som Josefssons?

Jag skulle påstå att det är Sveland som är kraftigt överkänslig. Istället för att som vanligt lägga skulden på någon annan – denna gång Josefsson – så föreslår jag att hon själv kanske mediterar lite, eller ägnar sig åt annat som hon tror ger henne sinnesro, vilket kanske kan hjälpa henne att överleva ”svåra” stunder som den på Gräv13. Eller så tar hon sig i kragen och slutar gnälla om varje djävla sak i livet. Man skulle nästan kunna tro att Sveland ägnar sig åt något ”konstprojekt” liknande det Anna Odell gjorde, men som spårat ur och som hon inte kan ta sig ur. Hennes gnäll och överkänslighet börjar nå oanat komiska höjder. Jag tycker uppriktigt synd om de män som gjort misstaget att ha en relation med henne, men ännu mer om hennes barn. Fy fan för att ha en sådan gnällig förälder.

Att hon kallar Josefsson för överstepräst är i sig komik. För vem är det som blivit mer ifrågasatt i media, hon eller Josefsson? Han vill ju debattera saker, vilket ju inte överstepräster är kända för. Det som snarare är ganska kännetecknade för en överstepräst, som Sveland försöker beskriva en sådan, är att den anser sig sitta på sanningen och inte ska få ifrågasättas, och som gnäller så fort den blir det, som t.ex. många kristna präster gjort under årtusendena och som muslimska imamer gjort sig ökända för. Vi har helt enkelt att göra med den feministiska översteprästinnan Sveland, vars lärjungar kommer gråtande fram till henne efter att hon har blivit ifrågasatt. Stackars små sektmedlemmar…

Sveland fortsätter ”briljera” med att länka till bloggar som beskriver händelsen ur ett feministiskt perspektiv och som nu, när facit finns i form av ljudfilen, tydligt framstår som grovt överdrivna eller direkt lögnaktiga.

Men, jag ska inte vara den som är den! Jag ska försöka se saker ur Svelands synvinkel, t.ex. genom att analysera hennes resa till Rom, ur just ett feministiskt perspektiv. Så här skriver översteprästinnan Sveland:

”Well, nu lägger jag detta bakom mig och drar till Rom några dagar.”

Hon visar att hon är lite skönt internationell och avslappnad genom att använda ett engelskt ord där det verkligen inte behövs, vilket alltid är lika imponerande. Det intressanta är dock att hon endast ska vara i Rom i några dagar, vilket får mig att dra slutsatsen att hon med största sannolikhet flyger dit. ”Jaha? Vad är det som är så konstigt med det?” tänker antagligen en patriarkal nickedocka. Då ska jag, Femi-Juggen, berätta för er vad som är felet:

Flygplan drivs på fossila bränslen, som till absolut största delen utvinns i länder där kvinnor är förtryckta (på riktigt). Genom att flyga, och därmed konsumera varor från sådana länder, hjälper Maria Sveland till att upprätthålla patriarkatet och kvinnoförtrycket – som bland annat yttrar sig i form av avrättningar av kvinnor – i länder som t.ex Saudiarabien och Iran. Om hon hade varit en sann feminist skulle hon till varje pris undvika sådant, men det är ju skönt att strunta i sådana ”petitesser” när man kan åka till Rom istället för att stanna i ett fruset Stockholm, efter att fått smaka på ”riktigt förtryck” av gubbslem…

Buon viaggio, idiota ipocrita!

Stackars, stackars kvinnor och invandrare i Sverige!

Jag är så trött på allt. På alla människor som yttrar sig om saker de inte har en minsta aning om, men ändå är så tvärsäkra i sina uttalanden. Var kommer detta högmod ifrån? Varför är dessa så måna om att få andra att tro på deras version av verkligheten, som de måste veta är förvrängd? Vad tjänar de på det? Vad kan de någonsin tjäna på det?

Jag förstår inte. Jag har verkligen ansträngt mig för att förstå, men det har nog inte gått så bra. För hur förstår man ett sätt att vara som man själv inte är kapabel till? Hur lever man sig in i hur ett sådant sinne resonerar, när resonemanget som leder till deras slutsatser är vansinnigt?

Har ni tänkt på att det som på senare tid leder till mest uppmärksamhet i media är pratet om kvinnohat och främlingshat? Ordet hat figurerar så ofta att man lätt kan tro att det enda folk gör på heltid är att hata, och se på Melodifestivalen så klart – den ska ju inte få hamna i skymundan – att det sedan i de flesta fallen inte alls har med hat att göra, utan olika åsikter, verkar inte många inom media bry sig om.

Frågan jag så ofta ställer mig är om dessa frågor verkligen är de absolut viktigaste vi har att diskutera i Sverige i dag. Är Sverige verkligen ett land där det största problemet består i att Maria Sveland känner sig förminskad i varje givet läge, eller att Jonas Hassen Khemiri tycker att hans uppväxt uppenbarligen varit vidrig på grund av all påstådd rasism som dagligen omger honom?

Jag funderade ett tag på att göra ordentliga analyser av båda texterna som dessa stackars utsatta offer har skrivit, dessa arma stackare som fått böcker publicerade och artiklar publicerade i Sveriges största tidningar. Vad de måste ha det svårt!  Men jag orkar faktiskt inte gå in i detaljerna annat än att konstatera följande: Är det inte slående hur deras texter inte ens innehåller en endaste gnutta självkritik?

Jag kan själv erkänna att jag några gånger i mitt liv gjort val som jag i efterhand tyckt varit riktigt korkade. Valen jag gjorde var dock baserade på att jag valde att lita på människor, som jag någonstans borde förstått att jag inte bör lita på.  Jag tänkte att om jag visade god vilja, så skulle de uppskatta det och behandla mig på ett respektfullt sätt. Jag trodde för högt om dem, helt enkelt, människor som jag arbetat med eller räknat som vänner. Och även då kan jag känna mig korkad, jag skyller deras tillkortakommanden delvis på mig, eftersom jag borde förstått bättre.

Det är då jag funderar över kring hur ovannämnda personers hjärnor är kopplade. Vi börjar med Sveland, så att hon inte känner sig förminskad, vilket tydligen är extremt lätt hänt. Hon skriver ju själv att hon i förväg redan tyckte att Gräv var en sexistisk tillställning, och blir därför förvånad att hon tillfrågas att komma dit. Hon blir däremot inte förvånad över att hon, trots det, tackar ja, utan då är det så klart någon annans fel. Hon vet att Josefsson ska närvara och blir ledsen över hans sätt att tala till henne, som av allt att döma inte ens var otrevligt. Men i tron om att samtalet inte spelats in kan man ju alltid försöka med en liten fuling, verkar det som. Det hela bör nu vara väldigt pinsamt, för Sveland, Mirjamsdotter, Pascalidou, m.fl. Det enda jag håller med om i Svelands text är ”Som så många gånger förut när jag varit överstressad så förlorade jag förmågan att prioritera och tänka klart.”. Uppenbarligen är hon ofta överstressad, med tanke på hennes uttalanden och böcker. Notera att när hon inte tänker klart så är det för att hon är överstressad, inte för att hon är dum i huvudet. När män gör saker som hon inte gillar är det för att de är män och vill trycka ned kvinnor, inte att männen råkar vara överstressade och inte tänker klart. Det är så kallad Svelogik – det är alltid synd om lilla Maria och hon får inte ifrågasättas. (Tack för länktipsen Rocki!)

Låtsas nu att jag fick frågan att delta på en tillställning som jag anser vara feministisk. Låtsas att jag tackade ja och att jag blev ifrågasatt av en arg feminist för mina åsikter. Skulle jag börja gråta på grund av det? Skulle jag skriva en text om att feministen påminde mig om mina gamla flickvänner som försökte trycka ned mig? Skulle jag vägra att svara på frågor som feministen ställde?

Nej. På sin höjd skulle jag kunna skriva om gamla feministiska flickvänner som var lika stora hycklare som så många andra feminister, eftersom de aldrig ser sina egna brister, men jag tror inte att jag ens skulle nämna mina ex i ett sådant sammanhang, eftersom det skulle vara ganska så irrelevant.  Och nej, jag skulle inte börja gråta om så självaste Gudrun Schyman utmanade mig till debatt. Jag skulle ta tjuren (eller kossan) vid hornen och ta debatten, till skillnad från Sveland, med en enorm energi och glädje. För det finns få tillfällen jag njuter så mycket av som när jag mosar en idiot i en diskussion, oavsett kön. Jag älskar att se dem stå mållösa, att täppa till deras glappande käftar med enkla argument och fakta. Att se dem febrilt försöka hålla kvar vid sina lögner, genom att undvika svara på frågor jag ställer, och påminna dem om att så är fallet. Det är så man avslöjar aporna, och ja, jag njuter av det.

När det kommer till Khemiri så var jag efter hans martyrartikel i DN tvungen att kolla upp hur människan ser ut. Han är ju trots allt till hälften etnisk svensk. Jag noterade att vi utseendemässigt inte skiljer oss mycket alls åt i färgerna. Det som däremot skiljer oss åt är att jag aldrig har blivit trakasserad av polisen på sättet han beskriver. Jag har blivit stoppad en gång, på väg hem från gymmet, av tre poliser. De påstod att mitt signalemente stämde bra överens med en person de letade efter. Eftersom jag inte visade mig vara han, så lät de mig gå på en gång och de var faktiskt trevliga när de ställde frågan.  Mina problem med polisen har snarare varit av ett annat slag, av slaget att jag menar att de inte gör ett skit när någon faktiskt blir utsatt för våld eller hot om våld – som jag ju har blivit – speciellt om denne någon är en man, samtidigt som de gärna trakasserar män om en kvinna gör en falsk anmälan, något som ju den klent begåvade Beatrice Ask verkar vurma för.

Men då kvarstår frågan:

Hur stor sannolikhet tror jag att det hade varit att jag blev stoppad av polisen om jag umgicks med andra välväxta juggar, hade ett visst utseende, klädde mig på ett visst sätt och vistades på vissa ställen? Sannolikt mycket, mycket större. Men, jag har valt att inte umgås med sådana människor av en viss anledning. Khemiri däremot, han verkar tycka att just han ska ha någon form av extra förmån, att just han ska särbehandlas och ignoreras i lägen där även svenskar skulle vara misstänkta.

Vad är det då som får dessa stackars utsatta människor att tänka och uttrycka sig som de gör? Det är givetvis den eviga önskan om att ständigt vara offer, antagligen eftersom det är väldigt bekvämt att jämt utmåla sig som ett sådant. I deras värld rättfärdigar detta att de ”sparkar uppåt” som sådana människor så ofta påstår sig göra. Och sparkar man uppåt, ja då är det mesta tillåtet, har jag fått höra och läsa vid många tillfällen av vänstervridna åsiktsspridare som även förespråkar våld. De är ju goda och hjärtat är ju på vänster sida! (Jag mår alltid illa när jag hör vänsteridioter använda det som någon form av argument.)

Det lustiga är att dessa vänsterpropagandister uppenbarligen inte inser att de själva tillhör den absoluta toppen av makt och välfärd, jämfört med resten av världens befolkning. Jag undrar hur trevligt de skulle tycka att det vore om någon sparkade uppåt mot dem och började hetsa emot dem, låt säga barnsoldater från Kongo? Att någon skeppade över ett gäng barnsoldater och släppte dem lösa med vapen i hand på Södermalm.

Jag gissar att åtmistone Sveland då skulle skylla på att den som gjorde det var en man, eller påminde om en av hennes gamla pojkvänner, hur osant påståendet än var. Khemiri skulle kissa på sig och be om att bli omhändertagen av den svenska polisen.

Att Khemiri riktar sin text till Beatrice Ask är ganska komiskt i sig, eftersom hon har uppenbara aversioner riktade mot män, något som ju Khemiri bör uppskatta eftersom han ju gillar Feministiskt Perspektiv (åtminstone på Facebook). Enligt rykten (från ganska så säkra källor) är tant Ask även förtjust i jämfört med henne betydligt yngre arabiska män, vilket ju bör vara ett tecken på att de skulle kunna komma bra överens. Så jag föreslår att de två äter en lunch ihop istället för att pennfajtas offentligt. Man vet aldrig vad deras lunch kan leda till.

Jag vill även passa på att rekommendera en text som jag tycker är intressant ur många aspekter, som jag inte ens orkar kommentera i längre ordalag. För dem som fattar blir det ganska uppenbart vad jag menar, för dem som inte fattar är det nog lönlöst att jag förklarar ändå. Jag tycker att den på ett fint sätt visar exakt vad feminismen står för i dag – kollektivt skuldbeläggande av män för vad ett fåtal gör, samt en felriktad ilska. Matematik verkar inte vara feministernas starkaste sida, likaså kritiskt tänkande, och korkade människor har ju en tendens att kunna bli arga över fel saker.

Om Sveland och Khemiri tycker att det de upplevet är så hemskt, så menar jag att de aldrig har varit med om vidriga saker. De skulle verkligen behöva vara med om något hemskt, för att få lite perspektiv och inse vad lidande egentligen är. Men jag gissar att de kanske har det kämpigt ändå, det kan ju inte vara lätt att nästan ständigt bli hyllad i media.

Några tankar kring REVA:

Jag har inte följt debatten i detalj, eftersom den verkar idiotisk. Att polisen stoppar folk som ser mer misstänkte ut för att de fått i uppdrag att få fast illegala invandrare är på inget sätt konstigt. Den som har ett bättre förslag på hur de ska göra, får gärna komma med ett. Jag tror att de stoppar motorcyklister som är med i olika motorcykelklubbar oftare än andra motorcyklister, men jag ser ingen gråta ut om det i tidningarna.

Om man sedan tycker att man utestänger människor från samhället genom att utvisa sådana som är här illegalt, vad anser man då om låsta dörrar till bostäder? Eller att neka någon sex? Med logiken ”Allt åt alla” (som en viss pajasfalang kallar sig) bör det ju vara lika rimligt att en person kan kräva att ha sex med en annan, för om den blir nekad så är den ju orättvist behandlad, utesluten och lämnad ensam i kylan.

Så lås upp dörrarna och av med kalsongerna/trosorna ni varma, goda och människoälskande vänsterpajasar och låt alla andra ta för sig! För ni vill väl inte stänga folk ute och vara kalla och hårda som den otäcka högern? Alla är väl lika mycket värda?!