Monthly Archives: januari 2013

En banbrytande genusteori

Förord: Jag vill härmed passa på att förkunna att jag hädanefter på halvtid arbetar som genusforskare, främst eftersom det verkar vara ett lukrativt affärsområde med låg eller ingen risk för egen del.

Som bekant är könet en social konstruktion, det är ett bevisat faktum i flera böcker skrivna av seriösa genusforskare.

Många har försökt omkullkasta detta faktum genom att först hävda att det är en teori och sedan försöka bevisa att den inte håller genom att presentera ”bevis” i form av empiriska undersökningar. Detta är givetvis endast ett desperat medel patriarkatet tar till när de inser att de börjar förlora slaget om vårt medvetna.

Ett av dessa banala påståenden är t.ex. att det ju finns fysiska skillnader mellan kvinnor och män och att vi därför även är olika på flera plan. En av dessa skillnader är att kvinnor kan föda barn medan män inte kan det. Men är det verkligen så?

Fakta:

  1. När kvinnor föds kan de inte föda barn.
  2. Det är först i tonåren som kvinnor får sin menstruation.
  3. Med åren har menstruationen börjat komma tidigare hos kvinnor.
  4. Det är först när kvinnan börjat producera ägg som kvinnan kan bli gravid.
  5. Kvinnor ”förlorar” så småningom förmågan att fortplanta sig.

Jaha, tänker de flesta, vad är det jag vill säga? Det är här jag menar att patriarkatet t.o.m. har lyckats förblinda mina feministkollegor. Det är uppenbarligen ingen som ser mönstret förutom jag.

Min teori är följande:

När kvinnor föds får de väldigt tidigt reda på att de är kvinnor. Det börjar med personnumret. Det fortsätter sedan genom dagis med lekar som mamma, pappa, barn, där kvinnorna lär sig att det är de som föder barnen. Eftersom det mänskliga psyket bevisligen är så formbart – vilket mina genusforskarkollegor bevisat otaliga gånger genom att skriva om det – är det ju inte så konstigt att anta att kvinnor utvecklar förmågan till att föda barn just eftersom de fått reda på att de är kvinnor. Indoktrineringen börjar ju vid extremt tidig ålder!

Att kvinnorna får sin menstruation tidigare nuförtiden beror på att patriarkatet förfinat metoderna för hjärntvätten.

Varför gör man så mot kvinnorna då? Självklart är det för att patriarkatet kommit fram till att det bästa sättet att fjättra kvinnor vid hemmet är att låsa dem  vid barnen under uppväxten, eftersom kvinnor är mer empatiska och kärleksfulla än män, vilket ju är positiva egenskaper och inte en motsägelse till att könet är en social konstruktion. Det är ytterst nödvändigt för patriakatet att hålla kvinnorna i schack på det här sättet, så att  patriakatet kan smida sina onda och känslokalla planer på hur de ska utarma världen och göra om den till en maskin.

Menstruationen i sig har ju konstruerats i just detta syfte, för att kunna göra sig lustig på kvinnornas bekostnad och kalla dem för labila och känslostyrda. Det är klart att kvinnor får menstruation och blir just så, eftersom det präntats in i dem sedan födseln.

Ännu en sak som visar att teorin stämmer överens med verkligheten är att kvinnor som inte kan få barn ofta känner sig otillräckliga och nedstämda, eftersom patriarkatets hjärntvätt inte fungerat fullt ut men tillräckligt för att de ska känna sig misslyckade som kvinnor. I och med att indoktrineringen inte alltid  fungerar fullt ut, leder till att dessa kvinnors psyke inte kunnat påverka deras kroppar tillräckligt. Varför tror ni att det finns artificiell insemination, möjlighet till adoption? Just det, för att slå kvinnorna i bojor.

Inte heller är det därför konstigt att äldre kvinnor inte kan bli gravida. Anledningen är enkel: med så mycket livserfarenhet bildas det en medvetenhet i kvinnornas undermedvetena om sakernas riktiga tillstånd, vilket stänger av fortplantingsfunktionen för att åtminstone försöka återvinna förlorad mark. Alltså, när patriarkatet försöker utmåla barnlösa kvinnor som bittra är det endast en rökridå för att allmänheten inte ska bli inspirerade av dessa starka kvinnor som inte tillåtit sig bli manipulerade av patriarkatet till att bli avelsmaskiner, låsta vid hemmet och köket.

Att vi har barnbidrag och liknande är även det ett sätt att lura in fler kvinnor i barnafödandet. Den påstådda jämställdhetsdebatten om att tvinga män till pappaledighet är en skendebatt. Syftet är givetvis att få flera kvinnor till att föda barn och sedan vet alla ändå att kvinnorna kommer fastna med barnen, med graviditeten, etc. Att få  fram en påtvingad föräldraledighet för fäderna är  en pyrrhusseger i kvinnornas frigörelse, eftersom syftet med den är att göra så att kvinnorna fortsätter föda barn i tron om att deras intressen är tillvaratagna.

Som ni ser här ovan har jag presenterat många bevis för att min teori är korrekt. Den är numera bevisad och blir därmed ett faktum.

Nu ska jag skicka in en ansökan om forskningsanslag, eftersom jag forskat i detta ämne i många år i hemlighet, och presentera min forskningsrapport (samma som ovan men tio gånger så lång där jag problematiserar en del).

Annonser

Historien om Försäkringskassan fortsätter…

I dag ringde jag upp Försäkringskassan för att förklara att deras påstående om att jag inte har skickat in ett läkarintyg är ett falskt påstående. Alltså påståendet som lett till att de inte vill betala sjukersättning till mig för två månaders sjukdom. Till svar fick jag att det jag skickat in inte är ett läkarintyg. Jag frågade vad det var jag hade skickat in. Det kunde kvinnan inte svara på.

Jag berättade att jag aldrig tidigare har varit sjukskriven en längre tid, således har jag aldrig tidigare heller sett ett läkarintyg. Jag berättade att jag inte är en läkare och att om jag ber vårdcentralen om ett läkarintyg så är det ett sådant jag hoppats få. Tydligen är så inte fallet.

Kvinnan på Försäkringskassan, som för övrigt var trevlig, förklarade att läkaren måste göra en bedömning om min arbetsförmåga när jag väl är på plats. Jag förklarade att jag sökt hjälp för åkomman sedan augusti 2011, men att de olika läkarna (det var aldrig samma) jag fick träffa sade att jag antagligen bara var stressad, trots att jag sade att jag inte kände mig ett dugg stressad.

När smärtorna så återkom mycket kraftigare i juli 2012 besökte jag vårdcentralen igen. Det var återigen en ny läkare. Han var först tveksam till mina påståenden men efter tjat från min sida, och ett försök att förklara hur ont det gjorde och hur jobbigt det var, så skickade han mig vidare till skiktröntgen på Sabbatsbergs Sjukhus. Något läkarintyg fick jag givetvis inte, eftersom han själv inte såg att det var något fel på mig. Det enda som fanns var mitt påstående om smärtor.

Till Sabbatsbergs sjukhus fick jag gå två gånger eftersom de märkte att allt inte såg rätt ut i njurtrakterna. De sade att det de såg kunde vara medfött men att det även kan ha uppstått p.g.a. en sjukdom. Den andra gången såg de exakt samma sak och beslutade att skicka mig till Karolinska (Solna) för att bli undersökt av en urolog och genomgå en så kallad cystoskopi. För er som inte vet vad det är så innebär det att man får en kamera uppkörd i ett väldigt trångt utrymme där man definitivt inte vill ha en kamera, d.v.s. urinröret. Men, detta innebar endast att en remiss hade skickats. Jag hade ännu inte fått en bokad tid.

I mitten av september hade jag ett jobb inbokat som jag var tvungen att genomföra, eftersom det var bokat sedan lång tid tillbaka. Smärtorna hade dock vid det här laget ökat ännu mer, från att vara en någorlunda mer eller mindre ihållande konstant smärta i nedre buken, till att även innefatta kraftiga ”hugg” av smärta i underlivet. Dagen innan jag skulle åka utomlands för att genomföra jobbet besökte jag således akutmottagningen på Södersjukhuset. En läkare undersökte mig och sade att jag var ovanligt öm i de nedre regionerna. Men, han visste inte vad det var riktigt eftersom han inte hade möjlighet att utföra en grundligare undersökning. Eftersom jag haft smärtorna så länge bad jag honom att skriva ut penicilin till mig, ifall att det råkade visa sig bakterierelaterat på något sätt, även om det på inget sätt visades i undersökningarna som gjorts tidigare. Efter hundögon och vädjande från min sida gick han så småningom med på det, efter att han undersökt min prostata (vilket inte sker på ett så mysigt sätt heller), och konstaterat att den kändes lite konstig.

Medicinen hjälpte ganska mycket. Smärtorna var inte borta, men det absolut värsta dämpades ganska kraftigt.

Någon vecka senare var det så dags att ta sig till specialisten. Vid det laget hade jag själv konstaterat att jag antingen hade en bitestikelinflammation eller led av kronisk prostatit, det senare var mer sannolikt.

Jag kom till Karolinska och träffade två yngre kvinnor, båda läkarstuderande, i ett litet rum. Till dem skulle jag berätta om mina problem och en av dem skulle sedan återberätta det till specialisten, samtidigt som hon skulle säga vad hon trodde om mitt tillstånd. Det var en del av deras utbildning. Jag berättade således om symptomen och sade även sedan vad jag misstänkte att min diagnos var. Hon skrattade lite nervöst och tittade på sin studiekamrat ”Haha, du har gjort vårt jobb åt oss.” Jag svarade att det lätt blir så när man får vänta i evigheter på att ens få träffa en läkare.

Så kom läkaren, en relativt ung och hurtig man, in med ännu en student, en man som verkade lite tillbakadragen i jämförelse med läkaren. Vi var nu fem personer i det lilla rummet och diskuterade mitt underliv, fyra av dem var för mig helt främmande. Den kvinnliga studenten började så att återberätta det jag hade sagt, men missade vissa saker som jag fyllde i, varpå jag tog över och sade även vad den troliga diagnosen var. Läkaren sade att det kan vara en sak till, något som kallas för blåsten, men det uteslöts snabbt när jag berättade att jag inte hade problem med att urinera. Läkaren föreslog att de skulle undersöka min prostata, d.v.s. känna på den. Det gör man alltså genom att föra in fingrar i rektum på ”offret”, en underökning som jag inte är särskilt förtjust i, om man säger så. Någonstans där började jag känna mig obekväm med att fyra främmande personer skulle närvara medan jag stod framåtböjd över en undersökningssäng, med byxorna nere. Jag sade att jag skulle föredra om kvinnorna lämnade rummet. Läkaren började protestera och sade något om att ”Här är vi inte kön, här är vi läkare”, men jag vet ju att kvinnor kan begära kvinnliga gynekologer, så jag tänkte se om jag hade samma rätt.

Läkaren försökte tjata på mig, men jag vek mig inte, så de två kvinnorna fick lämna rummet. Den manlige läkarstudenten fick den tvivelaktiga äran att utföra undersökningen. Han såg inte ut som om att han hade vunnit ett lotteri, inte jag heller.

De konstaterade då att jag inte led av kraftiga smärtor just där, antagligen p.g.a. den tidigare medicineringen, men att de skulle genomföra en cystoskopi. Jag försökte övertala dem att inte göra det utan kanske bara skriva ut medicin, eftersom den verkade fungera. Läkaren sade att det var bäst om de gjorde en och att en av de kvinnliga läkarna var tvungen att vara med. Han sade också att de flesta tycker att undersökningen är mycket mindre hemsk än vad de först trott.

Jag fick gå till ett annat rum, där en trevlig, lite äldre sjuksköterska skulle bedöva mitt urinrör. Jag fick lägga mig på rygg på en brits med byxorna nere. På mig fick jag en pappersduk med hål i, som på något sätt såg lite märklig ut. Genom hålet skulle min skräckslagna mandom titta fram. Sköterskan förde ett alldagligt samtal med mig medan hon hällde i någon vätska i urinröret. Hon visade mig en skärm som hon sade att jag kunde titta på om jag ville se det kameran filmade. Jag sade att jag är lite känslig för sådant och inte är ett dugg intresserad av att se mitt innanmäte.

Kort därefter kom den hurtige läkaren in med den kvinnliga studenten som hade gjort ett försök att återberätta mina symptom. Han berättade glatt för mig att jag ju kunde titta på skärmen om jag ville, varpå jag svarade samma sak som jag hade sagt till sköterskan.

De påbörjade undersökningen, uppfattade jag det som. Jag kände inte mycket och tänkte ”Skönt, det här var ju inte så farligt.”. Plötsligt kände jag att det tog emot lite i mig. Läkaren sade ”Nu är vi framme vid prostatan, så nu kommer det att svida till lite.”

Det sved inte till lite, det sved till så in i helvete och kändes vidrigt. Jag började andas panikartat och svettades hysteriskt. De märkte detta och sjuksköterskan försökte få mig att tänka på annat ”Vad jobbar du med?” varpå jag försökte svara ”Jag håller på och … xxx…xxx…xxx” och fick knappt ur mig orden. Läkaren sade åt mig att försöka andas långsamt, att det skulle göra mer ont om jag spände mig. Jag försökte slappna av. Jag kände hur kameran åkte upp i urinblåsan och det kändes som att man var kissnödig i punkter, d.v.s. de punkterna av blåsan där kameran vidrörde, en märklig känsla. Sjuksköterskan blev väldigt intresserad av mitt arbete och ville veta mer. Så när läkaren var klar låg jag där på britsen, med en konstig vätska rinnande ur mig (som pumpats in när kameran var inne) och berättade om mitt arbete, som om att hon och jag åt lunch eller något. Eftersom hon tyckte att det var intressant fastnade vi lite i samtalet. Läkaren kom så småningom in i rummet för att kolla hur det fick för mig och om något hade hänt, eftersom det dröjde. Jag försökte torka upp sörjan och gick in på toaletten för att kissa. Det sved så in i helvete.

I läkarens rum fick jag veta att det var kronisk prostatit men att han trodde att det skulle bli bättre efter en lång penicilinkur, samt en anti-inflammatorisk medicin. Han sade att han skulle höra av sig efter sex veckor (vilket han aldrig gjorde för övrigt.). Jag bad om ett intyg och han sade att han inte skriver ut läkarintyg utan kommer att skicka information om min sjukdom till vårdcentralen, och att de i sin tur får skriva ett intyg.

Jag kontaktade Försäkringskassan efteråt och sjukskrev mig retroaktivt. Jag förklarade att jag inte gjorde det tidigare eftersom de ju kräver ett läkarintyg efter åtta dagars sjukdom, något jag ju då inte hade eftersom det dröjde över två månader till jag blev undersökt av en specialist. Alltså hade de ju ändå lagt ned ärendet.

Därefter kontaktade jag vårdcentralen. Det visade sig innebära problem eftersom läkaren som tagit emot mig egentligen inte jobbade på vårdcentralen utan jobbade extra där. Min ”ordinarie” läkare, som jag endast träffat en gång, sade att hon inte kunde skriva ut intyget eftersom det inte var hon som undersökte mig. Jag frågade hur vi skulle lösa det, men det visste hon inte riktigt. Några dagar senare fick jag veta att han var där igen, jag pratade med honom och han sade att han skulle skriva ett intyg på att jag varit där och det var då utredningen påbörjades. Bra, tänkte jag.

När jag fick detta intyg och papper från Karolinska där det står vilken sjukdom jag har skickade jag detta och ett brev till Försäkringskassan, i brevet passade jag på att säga att jag tyckte de kunde utforma sin hemsida på ett bättre sätt.

Bara någon dag senare fick jag ett kuvert där det stod att de inte fått läkarintyget. Eftersom det kom så pass direkt efter att jag hade skickat det, antog jag att de skickat det innan de mottagit mitt intyg. Innan jul fick jag ett nytt brev om att de saknade andra uppgifter. Jag ringde upp dem, de bekräftade att de hade fått mitt tidigare brev, men sade att de behövde ha mer information. Så jag skickade mer information.

Förra veckan fick jag då ett brev där det står att jag inte får ersättning för att jag inte skickat in ett läkarintyg, eftersom intyget jag fått från vårdcentralen tydligen inte var ett läkarintyg. Hur i helvete jag skulle veta det, har jag ingen aning om, och jag har heller ingen aning om hur jag skulle gjort för att få ett ”riktigt”. När jag var på vårdcentralen sade jag tydligt att jag hade så ont att jag inte kunde jobba och jag har ju, som sagt, ingen aning hur de ska gå tillväga då.

Men, så här ligger det alltså till nu:

Jag har fortfarande inte fått sjukersättning för att inte ha jobbat från halva juli till halva september, och väntar nu på att en riktig handläggare från Försäkringskassan ska höra av sig. Jag förklarade för kvinnan på FK:s kundcenter att jag anser det vara djävligt tröttsamt att lägga ännu mer tid på detta och hon sade att det hela var väldigt olyckligt att det hade blivit som det hade blivit.

Då är frågan: Är det bara jag som konstant drabbas av sådant här myndighetsskit eller är det vanligt förekommande?

Behöver jag säga att jag är väldigt ”nöjd” med vad mina skattepengar går till?

Jag är fortfarande inte helt frisk, för övrigt.

Aporna på Försäkringskassan

Jag är egenföretagare. Jag har varit sjuk. Jag har blivit ombedd att fylla i en massa märkliga fält i blanketter utformade på ett sådant sätt att man hellre ska avstå från att fylla i dem än att begära sjukersättning. Jag har blivit ombedd att skicka läkarintyg, vilket jag gjorde för över en månad sedan. Jag har fått nya blanketter att fylla i eftersom Försäkringskassan uppenbarligen inte har kontakt med Skatteverket. Jag har pratat med dem i telefon ett flertal gånger. Jag har fått det bekräftat att det jag tidigare har skickat har kommit fram. Jag har skickat dem ytterligare information. Detta har lett till att jag slutligen blivit nekad sjukersättning eftersom de hävdar att jag inte har skickat ett läkarintyg på att jag har varit (och faktiskt fortfarande är) sjuk, trots att de själva i telefon sagt att de fått informationen.

Detta är att förklara krig mot mig. Någonstans måste man som människa dra en gräns och gränsen är härmed passerad.

Era djävla apor, det här ska ni få äta upp. Ni bad om det.

Utöver min vrede som de kommer att känna av på måndag så vill jag göra detta:

Nästa gång Skatteverket ber mig deklarera vill jag skicka dem en egen utformad blankett som de ska fylla i. Om de fyller i den fel eller inte lever upp till kriterierna som jag bestämt blir det inga skattepengar. Det innebär att det inte blir någon lön till dem, till politikerparasiterna, till pajas-Polisen, till Försäkringsapkassan, etc.

Jag kan för allt i världen inte förstå att folk fortsätter upprätthålla detta genomruttna system genom att rösta på parasiterna som har skapat det.

Kalla saker vid deras rätta namn

Något som verkar vara omåttligt populärt bland människor är att hitta på saker och ting. T.ex. kallar man gärna saker för något annat än vad de är för att uppnå en viss effekt. Det verkar som att de tycker att livet blir mer storslaget då, på något sätt. Själv anser jag det vara väldigt sorgligt.

Jag har tidigare givit exempel på detta gällande t.ex. pedofiler (ett begrepp som används felaktigt i alla möjliga sammanhang), kvinnohatare (något feminister gärna kallar alla som ifrågasätter vissa av deras påståenden), folkmord (ett begrepp som människor som hatar serber gärna använder sig av för att rättfärdiga sitt hat av serber), sionister (ett ord judehatare använder sig av för att tala om judar, men försöka få det till att de endast talar om en viss typ av judar), etc.

Härom dagen kunde jag läsa i DN om att ett tåg på Saltsjöbanan åkt in i en bostadsfastighet. Jag kommer inte att länka till artikeln eftersom det framkommit att tidningarna anser det vara upphovsrättsintrång – uppenbarligen är de inte intresserade av annonsintäkter längre – så ni får helt enkelt lita på mitt ord. I artikeln uttalar sig en viss Ulf Lindgren, som arbetar på Stockholmspolisens ledningscentral, kring faktumet att ingen i fastigheten blev skadad.  Han hävdar, enligt artikeln, att de boende hade änglavakt.

Detta tycker jag är intressant.

Jag har många gånger under mitt liv läst artiklar vars innehåll går ut på att beskriva hur någon ”mirakulöst” överlevde en svår olycka, och återigen hört påståenden om vaktande änglar.

Härmed vill jag reda ut en sak. Om man t.ex. råkar ut för en svår olycka, med väldigt många brutna ben i kroppen t.ex., så är det väldigt märkligt att försöka få det till att man har varit med om ett mirakel. Åtminstone enligt min definition. Detsamma gäller olyckan på Saltsjöbanan. Är det verkligen att ha änglavakt om huset man bor i blir rammat av ett djävla tåg? Kalla mig gärna för galen, men jag ser det inte riktigt så.

Olycksexemplet ovan är ju ganska harmlöst, men jag tycker att det på ett tydligt sätt visar att människor gärna säger saker utan att riktigt tänka sig för. De skulle ju t.ex. kunna välja det betydligt mer neutrala ”tur i oturen”, utan att blanda in några änglar vars väktarförmåga man då måste ifrågasätta.

I dag hände så en annan sak som fångade min uppmärksamhet. På Facebook såg jag flera som länkade till artiklar där olika vänsterprofiler attackerar Janne Josefsson, en av programledarna i SVT:s Uppdrag Granskning. I vissa av kommentarerna på Facebook kunde man läsa hur vidrig Josefsson är. Detta väckte min nyfikenhet och jag valde därför att se det hatade programmet.

Jag var givetvis inte ett dugg förvånad över att jag själv inte fann något stötande alls med programmet, snarare tvärtom – det var bra. Vad som var bra var att det för ovanlighetens skull kom på tal om det kanske inte är föräldrarnas ansvar att ta hand om sina barn, något de dessutom får statligt bidrag för att göra. I en av intervjuerna pratar Josefsson med en kvinna som är f.d. missbrukare, och som uppenbarligen väntar sitt tredje barn. Då framgår det att hennes lilla dotter ställt frågan till henne hur de ska ha råd att ha en till person i familjen. Mamman lever så klart endast på bidrag. Då tänkte jag: Tänk att det lilla barnet har mer i huvudet än hennes mor.

I Sverige är rätten att skaffa barn något som är heligt, men inte ansvaret det innebär. Det blir extra tydligt när Susanna Alakoski blir upprörd på Josefsson när denne påtalar att en kvinna som tar sig råd att röka ett paket cigaretter om dagen rimligtvis bör kunna betala för en skolutflykt till sitt barn, som kostar några hundra kronor. Det ansåg Alakoski var moraliserande och gjorde henne riktigt arg.

Låt oss då titta på hur min vardag ser ut:

Jag är egenföretagare. I Sverige betyder det mer eller mindre att man helt saknar någon form av socialt skydd. Man får knappt någon sjukersättning, man får inga bidrag (kvinnor kan få det förvisso) och får helt enkelt klara sig själv. Jag har inte varit på utlandssemester på 2,5 år nu, och innan dess var det ett par år emellan. År 2012 var jag sammanlagt sjuk i ca fem månader. Först en lång period p.g.a. stukad fot under arbete, vilket bidrog till att jag inte kunde ta mig till en läkare (jag hade vansinnigt ont) för att få sjukintyg på den åttonde sjukdagen, vilket Försäkringskassan kräver. Detta i sin tur ledde till att jag inte fick någon sjukersättning efteråt trots att jag inte jobbade på två månader (mitt jobb är ganska fysiskt, vilket innebär att det inte går att utföra det med en stukad fot). Därefter fick jag återfall av en kronisk (visade det sig) sjukdom som var betydligt kraftigare än tidigare och som jag innan försökt få vård för under ett års tid och hela tiden fick höra att jag var stressad, vilket jag inte var.

När den så återkom kraftigare påbörjades äntligen en seriös utredning, men jag kunde inte arbeta under ca 2,5 månad p.g.a. kraftiga smärtor. I och med att det tog evigheter att få en tid hos en specialist blev jag slutligen tvungen att ta mig till en akutmottagning p.g.a. mina smärtor, där jag fick medicin som hjälpte lite. Det var dock först efter att jag fick besöka specialisten som sjukdomen konstaterades på riktigt, och det var först då jag fick ett läkarintyg på att jag var sjuk, vilket innebar att det var först då jag kunde anmäla mig som sjuk till Försäkringskassan. Efter det var jag tvungen att försöka få ett intyg från läkaren på vårdcentralen, detta tog också tid. Därefter kunde jag skicka intyget till Försäkringskassan och fylla i information på deras hemsida så gott jag kunde. Jag förstod dock inte vilken information de ville ha exakt, så jag ringde deras kundtjänst. Kvinnan som arbetade där kunde inte förklara det på något vettigt sätt heller och bad mig bara fylla datum i fält som jag tyckte efterfrågade annan information, hon sade även att jag skulle skicka en bilaga där jag beskrev vad som hade hänt, eftersom fönstret på deras hemsida endast accepterade en begränsad mängd tecken. Det kanske är dyrt att ta emot fler tecken?

Jag gjorde som hon sade. Kort därefter skickades det blanketter till mig som  Försäkringskassan ville att jag skulle fylla i och jag hade begränsad tid på mig att fylla i informationen. Detta var alltså i slutet av december 2012. Notera då att jag var sjuk sedan mitten av juli och fick alltså leva på sparade pengar. Någon ersättning från Försäkringskassan har för övrigt fortfarande inte kommit. Det som är intressant är att när man har varit sjuk så länge blir ens ekonomi ansträngd, vilket innebär att man försöker arbeta som en galning för att få ihop pengar till mat så fort man kan, när man blivit någorlunda frisk. Detta i sin tur innebär att man inte riktigt har så mycket tid över att fylla i alla märkliga blanketter som Försäkringskassan skickar.

Ca 3-4 dagar innan Försäkringskassan ville ha mitt svar så fick jag hem blanketterna. Jag hann öppna och läsa dem först två dagar efter att de anlänt eftersom jag hade mycket att göra. Då kunde jag läsa att om jag inte svarade inom det givna datumet skulle min möjlighet att få ersättning försvinna. Detta gjorde mig irriterad. Jag ringde upp dem och frågade dem vad de håller på med. Jag frågade varför de har en serbisk och en bosnisk version på sin hemsida (samma språk), när den svenska inte ens går att förstå. Jag frågade om jag kunde göra så att jag slapp betala skatt som gick till deras löner och att jag därmed inte fick någon sjukersättning alls, eftersom man ändå uppenbarligen inte får någon. Jag var helt enkelt förbannad och kvinnan jag pratade med tyckte att det var jobbigt. Till slut fick jag numret till hennes chef. Kvinnan som var chef erkände till slut att det var märkligt att jag inte hade blivit uppringd av dem där de kunde ställa vissa frågor. Hon ordnade så att en riktig handläggare skulle ringa upp mig. Detta skedde några dagar senare, under mellandagarna. Då fick jag även veta att informationen jag fick första gången jag ringt till kundtjänsten var felaktig, d.v.s. att det jag själv hade ifrågasatt och tyckt verkade konstigt att fylla i mycket riktigt var fel. Så var det med kompetensen hos de anställda på Försäkringskassan vars löner vi skattebetalare betalar. Av handläggaren fick jag även veta att de betalade ersättning baserat på beloppet man betalar i skatt föregående år. Rent praktiskt innebär det att om man har ett underskott i bolaget, eftersom man lagt in en massa redan skattade pengar i det för att köpa utrustning, så tycker de att man inte har betalat skatt eftersom man det året inte betalat skatt (även om man året innan betalat löjligt mycket skatt) och då beräknar de det som att man inte tjänar något alls, trots att man faktiskt gör det. D.v.s. du får inte sjukersättning trots att du är en skattebetalare, medan de själva får sjukersättning även om deras hela löner kommer från skattepengar och de i praktiken inte betalar skatt överhuvudtaget.

Handläggaren påpekade även att mitt bolag såg ut att vara registrerat i slutet av 2011, när det faktiskt registrerades i slutet av 2002. Så ser det ut eftersom jag fram till slutet av 2011 hade skyddade personuppgifter, något som Skatteverket sedan bedömde att jag inte behövde. Jag har tidigare skrivit om att jag blivit mordhotad, tvingades flytta, förlorade en massa pengar och sedan dessutom blev trakasserad av polisen p.g.a. min f.d. flickvän som är medbrottsling och numera sambo med mannen som mordhotade mig. Skatteverket gjorde alltså bedömningen – precis som Polisen först gjorde bedömningen – att någon fara för mitt liv inte existerade, medan jag själv visste att mannen ifråga försökte få andra att ge sig på mig och skada mig (han är för feg för att våga genomföra det själv).

Eftersom de alltså inte kan kommunicera med varandra så var jag tvungen att skicka med ännu en bilaga där jag förklarade varför det såg ut för dem som det gör, eftersom de uppenbarligen inte kan ta reda på det själva. Det är i sådana lägen man undrar vad de får betalt för att göra, egentligen. Detta ska man lägga tid på när man försöker få ihop pengar just eftersom man flera månader efter man varit sjuk fortfarande inte har fått någon sjukersättning.

Nåväl, så gör alltså en journalist sitt jobb för ovanlighetens skull och undersöker några hjälporganisationers lögnaktiga marknadsföring. Detta upprör, t.ex. parasiterande politiker som ju själva har väldigt bra löner. Josefsson anklagas för att ”sparka nedåt” samtidigt som de personerna han ifrågasätter knappast ser svältfödda och fattiga ut, snarare tvärtom. Alla de kvinnorna i chefspositioner som varit involverade i detta, och ja alla var kvinnor (eller kanske kärringslem?), missbrukade människors vilja att göra gott för att själva sko sig på det; deras löner kommer just från frivilliga bidrag. Så istället för att tacka Josefsson som visar att dessa kvinnor far med lögner, blir han alltså anklagad för en massa trams av människor som själva har det väldigt väl ställt. Detta är mycket märkligt.

När man sedan tittar på hur mycket pengar alla de här ”fattiga” människorna fick varje månad så kan jag säga att det vida överstiger det belopp jag har tjänat i månaden de senaste åren. Trots det skulle jag knappast kalla mig för fattig: jag är ju egenföretagare = borgare och kapitalist, om man ska tro på sådana som Ohly och Esbati. Till skillnad från alla dessa människor skulle jag aldrig drömma om att skaffa barn i min rådande ekonomiska situation, och inte heller skulle jag förvänta mig att få bidrag för något som är självvalt. Men det är jag det.

Det är i stunder som dessa det blir väldigt tydligt att vissa människor i Sverige inte tål att bli motsagda. Gör man det så får man sig ett ”fuck you” eller något annat ”civiliserat” tillmäle, men när sedan vissa påpekar att det finns en ”PK-elit” försöker man göra narr av dessa och säga att de givetvis är sverigedemokrater och att det där med att man inte får säga vissa saker i Sverige bara är skitsnack. Bevisligen är det inte skitsnack, eftersom nästan alla som påpekar märkliga saker i samhället hängs ut, bespottas och i många fall tydligen blir bästa kompisar med Anders Behring Breivik. En påstådd vänskap och samröre med honom kommer som ett brev på posten liksom. Om jag inte minns fel var det Maria Sveland som påbörjade den trenden.

Som ett ypperligt exempel på detta vill jag tipsa om sidan klasshat.com som bjuder på lyteskomik utan dess like. Människorna bakom denna sida måste vara mentalt efterblivna. I vanliga fall hade jag tyckt att det enbart var tragiskt, men eftersom de ger sig på privatpersoner på ett mycket lågt sätt kan jag inte göra annat än att kalla dem för vad de är: ärthjärnor.