Under natten har jag fått länkar till lustiga filmklipp skickade till mig, som jag gärna vill dela med mig av. De tre filmklippen visar prov på olika sidor av manlighet, eller vad man nu ska kalla det.
Slutsatsen man drar från att se detta är att vi alla är olika, även om vi är av samma kön. Manlighet kan helt enkelt yttra sig på många olika sätt även inom något så snävt som dans och musik.
Publicerat i Musik
Jag läste precis en artikel i DN som jag tycker var ganska rolig med tanke på att jag härom dagen under ett samtal gjorde mig lustig över många kvinnors syn på förhållanden. Då hävdade jag att många kvinnor verkar tro att förhållanden ska vara som i en romantisk film där allt ska kretsa kring dem, där mannen har ”allt” och hon förtjänar hans kärlek bara genom att existera och behöver således egentligen inte presetera någonting. Det är ju mannens uppgift. Kvinnans uppgift är att vara osäker och att tveka, eller något åt det hållet.
Det var länge sedan jag såg någon sådan film, så mitt minne är inte färskt, men det jag däremot vet är att jag alldeles för många gånger under mina alltför många korta relationer med olika kvinnor mötts av en form av obehaglig (enligt mig) passivitet. Mycket snack och liten verkstad, helt enkelt. Tydligen verkar det som att en hel del kvinnor tror att det räcker att de säger vissa saker och att det därmed gör det de sagt sant. Tyvärr har de även en tendens att göra saker som på alla sätt går emot det de tidigare har sagt, och påpekar man detta är det en själv som det är fel på eftersom man ju klagar på stackars kvinnan.
Nåväl, detta är inget jag lider av direkt eftersom jag har lärt mig att ta kvinnor med en stor nypa salt. Jag förväntar mig längre inte att de ska leva som de lär och därmed blir det ganska lätt att förbli relativt opåverkad av deras beteende.
Det jag däremot tänkte när jag läste artikeln är att stora delar av mänskligheten i västvärlden är hjärntvättad, dock inte av romantiska romaner, utan av samhällsnormer, politiker, propaganda, reklam, varandra, etc.
Vad hjärntvättas de till att tro? Att status är viktigt, att sträva efter evig tillväxt, att politiker vill dem väl, att de är fria, att de bara måste ha en ny iPhone, att man måste bo i Vasastan eller delar av Södermalm för att vara ”rätt”, att det är en mänsklig rättighet att åka på en all inclusive-resa till Thailand varje år, att det är bättre att handla kläder i en annan stad än den de bor i, att det finns miljöbilar (alltså bilar som är bra för miljön), att man måste dricka alkohol för att ha roligt, att människor som ifrågasätter saker per automatik är rättshaverister och konspirationsteoretiker, att alla som kritiserar invandringspolitiken i Sverige per autmatik är rasister, att alla som kritiserar konsumtionssamhället är bakåtsträvare, att man har ett lyckat liv om man i sin Facebook-statuslägger upp ett foto på ett glas vin med skärgården i bakgrunden och skriver ”Life is good”, samt en massa annat onödigt trams som vid endast en enda sekunds granskning givetvis visar sig vara absurditeter som de av någon anledning faktiskt anstränger för att göra eller tro på.
Den dagen när alla dessa människor inser vad de kastat bort sin tid och världens begränsade resurser på lär de bli väldigt besvikna, och då kommer de nog hellre lägga pengarna på mat (om de får tag i den) än på en terapeut.
Det roliga är att många antagligen kommer att skaka på huvudet när de läser artikeln och tänka att dessa människor ju måste vara förvirrade som tror att livet ska vara på samma sätt som i dessa böcker. Frågan är hur mycket bättre det är med människor som tror på att livet ska vara så som politiker säger att det ska vara eller hur det utmålas i reklam som produceras och finansieras av företag som vill att deras produkter och tjänster ska konsumeras. Egentligen är allt en stor lögn, som majoriteten faktiskt gärna tror på. Varför säger jag gärna? Jo, eftersom de flesta tycker att det är ansträngande att behöva tänka själva. De vill ha allt serverat.
Västerländsk press har precis som västerländska politiker alltid varit partiska när det kommit till konflikterna på Balkan under 90-talet. Parten de har valt är att alltid vara mot Serbien och även bortsett från vilka de lierat sig med för att uppnå detta. Exempel på dessa är ultranationalisten Franjo Tudjman, islamisten Alija Izetbegović och den kriminelle KLA-terroristen Hashim Thaçi. Dessa personer vars brott och tydliga möjliggörande av konflikten på Balkan varit uppenbara, för den som hållit ögonen öppna, har mer eller mindre helt passerat den västerländska pressen utan att någon ägnat dem nämnvärd uppmärksamhet. Slobodan Milošević däremot ägnade man mycket uppmärksamhet, trots att han inte nämnvärt skiljer sig från dessa tidigare nämna individer. Jag skulle nästan bestämt kunna säga att han varit mindre drivande till situationen som uppstod än vad andra serber har varit. Hur som helst, en ”bad guy” uppskattas ju alltid av sensationsjournalistiken.
Här är en intressant analys gjord på hur västerländsk ”objektiv” press arbetar. Där kan man läsa exempel på hur en journalist från New York Times, Marlise Simons, vinklade sin rapportering om rättegången mot Slobodan Milošević.
Även jag minns hur svensk media rapporterade om Miloševićs trots och dåliga attityd, men man rapporterade inte något om de vittnesmålen som direkt motbevisade det som Slobodan Milošević stod anklagad för. På http://www.slobodan-milosevic.org/ kan man hitta en del intressant information som västerländsk media aldrig nämner. T.ex. hittar man transkriptionerna från rättegången där man alltså kan läsa vad olika vittnen säger. Riktigt intressanta vittnesmål är bl.a. av den numera bortgångna journalisten Eve-Ann Prentice (där hon bl.a. berättar att hon såg Bin Laden i Sarajevo) och EU-observatören Dietmar Hartwig som var stationerad i Kosovo. Dessa personer som var på plats missade att se en hel del saker som västerländsk media skrev sensationsartiklar på, trots att deras egna journalister inte var på plats. Märkligt, kan man tycka.
Om man är någorlunda insatt i vad tribunalen i Haag håller på med så har kritiken från de åtalade främst varit att de inte får tid på sig att förbereda sitt försvar, samt ytterst begränsade resurser, medan tribunalen själv har en hög budget och större tid- och handlingsutrymme att leta fram vittnen samt förbereda åtalspunkterna. Syftet med tribunalen är således inte att ge de anklagade en rättvis rättegång (av en slump så finns ju inga amerikaner åtalade, trots att NATO bombade Serbien baserat på lögner, precis som de gjort när de attackerade Irak) utan att rättfärdiga NATO:s ageranden.
Ett bra exempel på hur media sprider vinklad information är t.ex. DN:s artikel om den trotsige Ratko Mladić. Man börjar med en spännande rubrik:
Rubriken hade även kunnat vara ”Haag-tribunalen brister i rättssäkerhet” och sedan en artikel som handlar om de invändningarna Milošević, Karadžić och nu Mladić har mot hur de blir och har blivit behandlade och hur man i princip gör det omöjligt för dem att bygga ett försvar mot de olika åtalspunkterna eftersom de inte ges möjlighet att göra det. Men det gör den givetvis inte. Nu tror jag inte att någon av dessa herrar är några oskyldiga lamm, men om nu rätt ska vara rätt bör de för det första ha rätten att försvara sig, samt att man även ställer andra ansvariga (läs Bill Clinton, Madeleine Albright samt övriga ur Balkan-maffian) till svars för mord och medhjälp till etnisk rensning. Ja mord, inte folkmord, eftersom jag menar att något sådant inte inträffade där. Det är alldeles för få dödsfall under en relativt lång tidsperiod för att man ska kunna kalla det för folkmord. I sådana fall bör George Bush stå åtalad för folkmord baserat på detta, men det gör han givetvis inte och inte ett knyst om det kan man läsa i svensk media. Däremot bör de även vara åtalade för att aktivt ha framkallat konflikten vilket man kan se en ganska förenklad återberättelse av i denna film.
Man fortsätter sedan med passande bilder på en förbrytare, gärna där han ser motbjudande och svinig ut:
Samma knep används ständigt av pressen. T.ex. tar man ett gammalt akrivfoto där någon viktig politiker ser bekymrad eller glad ut och sätter ihop den med en färsk artikel där man tycker att ansiktsuttrycket passar informationen i artikeln. Personligen anser jag att man då förvanskar informationen. Jag ska ge er ett exempel.
Ta denna artikel i Aftonbladet t.ex. och låtsas att man använde bilden från denna artikel i Expressen. Då skulle det se ut så här:
På så sätt skulle man visa att Reinfeldt är sur över detta. Det är han iofs antagligen, men om man inte kan bevisa det ska man ju inte skapa en situation som inte finns, menar jag. Föreställ er nu bilden ovan på Reinfeldt i t.ex. ett land som Serbien, med denna rubrik ”Reinfeldt tjurig efter att slaverilag avskaffats”, vad skulle serberna tro om Reinfeldt då?
Vi har ju alla nödvändiga ingredienser: oppositionen kallar fas 3 för ”modernt slaveri”, vi har en regering som sett till att fas 3 röstats igenom med väldigt liten majoritet i Riksdagen trots att regeringen kände till problemen som skulle uppstå. Alltså är slutsatsen att Reinfeldt ville att människor ska lida. Reinfeldt är en slavdrivare!
Nåja, nu tror jag inte själv att det är så. Men det är exakt så man har utmålat situationen på Balkan. Man har spekulerat vilt med betydligt färre bevis än det jag visat upp ovan. Frågan är varför svensk media anser detta vara okej? Att sedan Reinfeldt med anhang har förrått det svenska folket är en helt annan sak, genom att skriva på Lissabon-fördraget och bl.a. genom att rösta igenom FRA-lagen. Men vi ser inga löpsedlar där det står ”Reinfeldt har förrått Sverige!” trots att det faktiskt är sant.
På DN:s startsida ser man denna rubrik för samma artikel:
Först börjar man med en klassisk kvällstidningsrubrik som börjar med ”Här…” eller ”Så…” som t.ex. ”Så blev jag gravid” eller ”Här sexchockades Big Brother-deltagarna”, som i sig är grammatiskt lustigt eftersom man ju aldrig får se exakt var det sker och det beskrivs inte ordagrannt hur det sker, utan vi får oftast se eller läsa om att det sker samt se korta och ganska intetsägande klipp som ska ”bevisa” detta, allt för att skapa en sensation ur ingenting.
Under rubriken står det att han avbröt domaren, pratade i mun och vägrade lyssna. Till skillnad från vem då? Från domaren eller? Jag kan verkligen föreställa mig hur han låter Mladić tala till punkt och tar till sig av dennes klagomål. 😉
Men vad är det då som Mladić gastar om i klippet på DN:s hemsida? Vad kan en sådan vidrig människa som han skrika, annat än vidrigheter? Jo, av det man hör så säger han ”Vi mi ne date pravo da se branim!” och ”Vi niste sud!” vilket översatt betyder ”Ni ger mig inte rätten att försvara mig!” och ”Ni är ingen domstol!”. Alltså, han upprepar de invändningar som andra haft – även sådana som inte är åtalade – mot Haag-tribunalens syfte och arbetsmetoder. Det är allt jag hörde honom säga och därför kastades han ut. Vad trotsig han är! Serber ska ju bara hålla käften och göra som de blir tillsagda!
Hur hade svensk media skrivit en artikel om den handlar om en svensk kvinna som blivit åtalad och dömd för mord? Svaret hittar ni här.
Varken Milošević, Karadžić eller Mladić har ju blivit dömda för något brott ännu, men ändå har de sedan lång tid tillbaka utmålats som skyldiga, samtidigt som en person som blivit dömd för mord visas upp med blommor i håret?
Varför gör man då detta?
Min gissning, för det är en gissning baserad på den informationen jag tagit in, är att man vill att saker ska vara på ett visst sätt. Har man i två decennier utmålat serber som onda så måste det ju vara så. Det får liksom inte ens finnas en gråzon eller något prat om att alla var skyldiga till brotten som begicks. Säger man det blir man kallad för serbnationalist, vilket ju i mitt fall är särskilt komiskt eftersom jag inte har så mycket till övers för nationalister då jag menar att deras resonemang är ologiska. Dessutom skulle det framgå, om man började luska i det hela, hur förljugna våra politiker och media är.
Varför motsätter jag mig det då? Om jag nu inte är en serbnationalist, varför bryr jag mig så mycket om hur serber utmålas i media? Jo, det är eftersom det som skrivits om serber i två decennier drabbar mig och har drabbat mig sedan kriget började. Här ska ni får ett roligt exempel på något som utspelades idag och det är ändå lindrigt:
Jag har tidigare berättat att jag älskar Facebook eftersom man då bl.a. får reda på saker om människor som man annars inte fått reda på. Som bekant var det 4 juli igår som i USA firas som deras ”Independence Day”. I DN nämns givetvis inte ett knyst om att USA och NATO angripit flera suveräna stater de senaste åren, utan att ha blivit angripna själva, och sedan ockuperat dem. Det hela började just med f.d. Jugoslavien.
En gammal vän till mig som jag idag inte har så mycket kontakt med, men som är en relativt uppmärksammad svensk författare (bl.a.) och anses av många vara ”beläst”, lade under natten till idag ut ett foto på Facebook för att skildra firandet av 4 juli, eftersom han för tillfället bor i USA. Jag reagerade på detta, eftersom jag anser att USA begår vidriga brott och menar att det är lite ”lustigt” hur de firar sin egen självständighet medan de ockuperar andra.
Notera hur snabbt ”serbkortet” dras upp, bara för att jag är serb. Det återstår att se vad han svarar senare, om han nu gör det.
Fortsättning: En av kommentarerna ovan som jag raderade visade sig vara riktad mot mig. Därför visar jag den nu. Anledningen till att jag inte var säker på om den var riktad mot mig är för att personen ifråga talar om mig i tredje person.
Samma person fortsätter senare att kommentera mitt svar med att försöka få det till att jag hävdar att det är mest synd om serberna av alla någonsin, genom tiderna. Detta är givetvis absurt, speciellt med tanke på att mannen ifråga är ganska gammal och arbetar som journalist. Samtidigt säger det ganska mycket om vilken nivå vissa journalister befinner sig på, samma nivå som en tonåring. Hans svar visar även tydligt hur man som serb bemöts när man återberättar vad som hände under konflikten på Balkan ur en annan synvinkel än den som etablerats av media i väst. Notera även författarens ”räddning” av hans plumpa jämförelse mellan Serbien och USA. Tyvärr lyckades han inte åstadkomma den han var ute efter, åtminstone inte enligt mitt sätt att se det eftersom Serbien inte är en ockupationsmakt som skickar trupper till andra sidan planeten i syftet att plundra nationer på deras naturresurser. Snarare är Serbien ett offer för just den ockupationsmakten.
Situationen i Grekland har nu varit omskriven ett ganska bra tag i svensk media, med tanke på oroligheterna i landet. Bloggaren Flute har skrivit om det och om EU:s roll i det, likaså även bloggaren Cornucopia (som jag på senare tid inte länkat till efter hans förtalskampanj mot Piratpartiet baserad på fantasier, men i detta fall gör jag ett undantag eftersom jag menar att situationen är nödvändig att uppmärksammas).
Att situationen är som den är i Grekland är ingen slump. EU, tillsammans med NATO och IMF har betydligt värre brott på sitt samvete än vansinnig utlåning till ett land där några få roffat åt sig pengarna, d.v.s. de pengarna som inte gått till amerikansk eller fransk vapenindustri som Grekland handlar mycket av.
Svensk media nämner sällan något om hur det har blivit i det forna Jugoslavien efter att republikerna blivit ”självständiga” stater, ivrigt påhejade av väst.
Här är en lång, men bra, film som ger en någorlunda rättvis bild av hur konflikterna har sett ut, trots att den missar några saker som hade varit bra att ta med och trots att Tito utmålas lite väl vänligt, med tanke på de brott som begicks av kommunisterna under och efter andra världskriget mot landets befolkning.
Filmen heter The Weight of Chains och handlar alltså om Jugoslaviens bakgrund, förfall och de nya staternas nuvarande situation. Den är inte EU-vänlig.
Tillägg: Det råder tydligen misstro mot den grekiska polisen efter oprovocerade attacker mot civila.
knuff.se
Juggen reflekterar över intryck 