Monthly Archives: september 2010

Was passieren in Schweden?

Nu kanske man kan tro att rubriken syftar på att Sverigedemokraterna av allt att döma kommit in i Riksdagen. Men, så är inte fallet.

En sak som faktiskt är betydligt mer uppseendeväckande är detta som står att läsa på vänstertidningen Expos hemsida. Försök att bortse från ”böts namnets” och fokusera istället på det faktum att det i Sverige numera sitter en nazist som kommunalpolitiker (om informationen de lämnar stämmer). Hoppsan, någon har visst råkat zurückspulen tiden en aning. Intressant…

Men, jag ska även kommentera SD:s intåg i den ”större” politiken. Via Facebook kan man nu ta del av en massa svenskars skam. Varför vet jag inte. Det är ju inte så att det är de som röstat på SD utan just SD-väljarna. Det de däremot bör skämmas för, vilket de aldrig kommer att inse misstänker jag, är att det är deras ovilja att diskutera saker i tid som leder till sådana här yttringar. Att inte ta tag i problem med en gång gör inte att de försvinner, ofta blir de värre senare och även konsekvenserna av dem. Jag ser på SD som en konsekvens av en dålig integrationspolitik i Sverige.

Personligen tror jag inte att SD i sig utgör den stora faran i sammanhanget utan snarare hur alla andra kommer att reagera på att SD numera är en del i sammanhanget. Det är ju nämligen så att med SD i Riksdagen så kan alla andra riksdagspartier peka finger på dem och säga ”vi är mycket bättre än dem”, ja så där som politiker brukar göra. Att de andra partierna är bättre, det tycker ju alla förutom SD:are per automatik, för annars är man ju rasist, tydligen. Man kan liksom inte tycka att de alla är ungefär lika dåliga.

Det som oroar mig mest med detta fenomen att peka finger, som jag nästan är helt säker på kommer att utspela sig, är att även media och ”folket” kommer att ägna sig åt detta istället för viktiga frågor som kommer att hamna i skymundan för invandrarfrågor. Må vara att de är viktiga på sitt sätt, men vi har betydligt allvarligare saker framför oss i form av energikris och även svåra ekonomiska problem till följd av detta. Med ett aningen hätskt politiskt klimat som vi nu ser grunden till så kan nog både det ena och det andra hända om några år när resurserna blir mer knappa.

Att folk är så upprörda över att just SD kommit in i Riksdagen är dock svårförståeligt ur ett annat perspektiv också – kommunisterna har ju suttit i Sveriges Riksdag länge nu. Det är, enligt min uppfattning, lika illa.

Det hade varit trevligt med ett nytt system som inte är partibaserat, för då hade människor kunnat rösta i varje fråga för sig, vilket hade gjort det lättare att leva med korkade röster då och då.

Annonser

Patetiska politiker och deras väljare

Jag gillar verkligen Facebook. På Facebook kan man t.ex. se alla intressanta statusuppdateringar som människor gör dagarna i ända. I vanliga fall handlar det mest om människor som vill ge sken av att de är väldigt lyckliga, eller att de är väldigt missnöjda över någon banal händelse. Vissa, dock inte många, visar prov på rolig humor och skriver saker som är fyndiga och roande.

Så här inför valet har mångas uppdateringar ändrats ganska drastiskt. Människor som i vanliga fall aldrig visar någon som helst tillstymmelse till att vara politiskt intresserade försöker plötsligt förmå andra att rösta på det ena eller det andra, eller lägger energi på att förlöjliga den ena eller den andra sidan (vi har ju som bekant endast två politiska block numera). Sedan har vi ju den vid det här laget tjatiga demoniseringen av Sverigedemokraterna, som om att de partisierade (påhittat ord av mig som bygger på ordet personifiera) ondskan på Jorden. Allvarligt talat, om folk vill rösta på Sverigedemokraterna så får de väl göra det. Jag har svårt att se hur de skulle vara värre än något annat av partierna och deras medlemmar. Säga vad man vill om dem – jag delar ju inte deras åsikter i vissa avgörande frågor – men de sticker ju inte direkt under stol med vad de tycker, vilket förtjänar en viss respekt.

Det som fascinerar mig med detta plötsliga politiska engagemang är att det så tydligt återspeglar några saker:

  1. Att människor i regel är så naiva att de verkligen tror att deras röst spelar någon större roll, och därför röstar de – en gång var fjärde år…
  2. Att så många verkar tro att smutskastning av andra får de själva att framstå som mycket bättre, trots att de inte presenterar ett bättre alternativ eller visar prov på egna fantastiska bedrifter.
  3. Att det precis som vid evenemang som fotbolls-VM egentligen är ”tävlingen” som är det intressanta för majoriteten. De har redan bestämt sig för vilket lag de ska heja på (eller vara delaktiga i) och sedan ska det minsann vinnas, utan att ens fundera över varför man är med i tävlingen från första början, eller om politik är något som ska tävlas i med hjälp av människors röster.
  4. Att alla verkar glömma att politikerna de röstat på tidigare och varit missnöjda med (en stor majoritet skulle jag påstå) fortfarande är samma politiker som de nu röstar på, men att man liksom väljer det mindre dåliga alternativet (baserat på känsla oftast) och plötsligt brinner för det.

Punkt ett och två kommer jag inte gå in på eftersom jag redan har skrivit om punkt ett tidigare och eftersom punkt två är så självklart dum att någon närmare analys inte behövs. Istället ska jag fokusera på punkt tre, eftersom jag idag fick se en bild som jag tycker är oerhört talande. Bilden föreställer statsminister Fredrik ”FRAdde” Reinfeldt och finns att se på vänstertidningen Aftonbladets hemsida.

Jag bryr mig inte om artikeln, eftersom jag inte orkar läsa mer dravel om valet. Däremot är bilden intressant eftersom FRAdde gör en klassisk segergest, med armarna uppsträckta i luften som någon sorts boxare som vunnit en match. Det finns dock ett allvarligt problem med detta, en sak som FRAdde helt verkar ha missat; problemet är att FRAdde inte har vunnit något utan hans enda uppgift – som han faktiskt får betalt för – är att representera det svenska folket. Hans uppgift är inte att veva med armarna och hålla i blommor, hans uppgift är att göra det majoriteten av det svenska folket vill och faktiskt inte att få det svenska folket att göra som han vill genom att föreslå tystnad från meningsmotståndare. En sådan människa har inget att lyfta på armarna för utan bör istället gömma sig av skam efter att ha visat prov på total avsaknad av ödmjukhet och vördnad inför dem som faktiskt betalar hans lön.

Punkt fyra tycker jag är ett återkommande problem med människor. Människor är i regel ganska korkade och verkar tro på människor som säger att de ska göra saker som de bevisligen gjort motsatsen till tidigare. Baserat på sannolikhetsprincipen skulle jag börja fundera på ett annat alternativ, men det gör inte folket, för folket tycker att det är skoj med tävlingar.

Apornas planet

Jag antar att de flesta någorlunda filmintresserade personerna har sett den gamla filmklassikern Apornas Planet, eller Planet of the Apes som den egentligen heter. Filmen i sig minns jag är bitvis lite fånig, precis som många filmer faktiskt ändå är, men det mest intressanta med filmen egentligen är att det i den på något sätt återges som någon form av dåligt scenario om aporna vore den dominerande arten på planeten, istället för människor. Givetvis är det inte vanliga apor vi talar om, utan de är mer ”intelligenta” kan tala och förtrycker människor. Nu råkar det iofs vara så att människor inte ens är den dominerande arten på vår planet. I form av artrikedom, antal individer och förmåga till anpassning och överlevnad i extrema miljöer så vinner bakterierna över människorna.

Men, om man nu anser att någon dominerar en planet p.g.a. sin intelligens (som också är något som kan definieras på olika sätt) så brukar människor alltså påstå att de själva är de mest intelligenta varelserna. Detta är onekligen väldigt sorgligt eftersom människor överlag är väldigt korkade och faktiskt mer liknar parasiter i sitt sätt att hantera sin omvärld. Skillnaden mellan ”vanliga” parasiter är att de brukar parasitera på ett värddjur eller dylikt och kan sedan överleva eftersom de förflyttar sig eller sin avkomma till nästa värddjur (givetvis finns även djur som påminner mer om människor i sin effekt på omgivningen, mänsklighetens spridning är dock global vilket dessa djurs spridning inte brukar vara). Nu råkar det vara så att det inte växer planeter på träd som frukter, som mänskligheten kan sätta sina äckliga klor i. Nej, än så länge finns endast denna planet och vi är på god väg att förstöra möjligheterna för vår och många arters överlevnad på denna planet. Bakterierna kommer nog att klara sig dock, för de är i sin enkelhet mer anpassningsbara än människorna.

Anledningen till att jag gör liknelsen med filmen Apornas Planet är att jag väldigt ofta känner att jag har med ”apor” att göra när jag försöker kommunicera med andra människor. Oftast behöver jag inte ens kommunicera för att inse att människan jag har att göra med på ett eller annat sätt (eller den med mig) inte riktigt klarar av att tänka på ett sätt som jag skulle kalla för logiskt, d.v.s. ett sätt som är bra för artens överlevnad.

Igår natt var jag exempelvis ute och cyklade. Att cykla i Stockholm är ett bra sätt att upptäcka hur begränsad många människors tankeförmåga är. Efter att ha följt en vän till porten i Vasastan så cyklade jag hemåt via Hornstull. På Långholmsgatan nära korsningen till Hornsgatan såg jag en taxibil från Taxi Stockholm plötsligt svänga från den yttersta vänsterfilen, över mittenfilen till filen jag själv cyklade i, nämligen högerfilen, och jag tvingades bromsa in eftersom jag annars hade blivit prejad av vägen över trottoarkanten med allvarliga skador som följd. Det var uppenbart att denna plötsliga handling av taxiföraren orsakades av att han ville plocka upp kunder som stod på trottoaren och påkallade hans uppmärksamhet, uppenbarligen till den grad att han helt struntade i att han framför ett fordon som enkelt kan ta livet av andra människor.

Jag cyklade fram till hans ruta och knackade på den, och jag såg på hans ansitkstuttryck att han förstod vad han hade gjort. Han vevade ned rutan och sade ”Jag ber om ursäkt, jag såg dig inte.”. Jag svarade ”Prova att titta i de här så kommer du att se mig.” och pekade på backspeglarna. Nu råkar det ju vara så att jag faktiskt har lampor på min cykel, inte för att jag ska kunna se för det gör jag ändå, utan för att jag vill att andra ska se mig. Jag cyklade vidare men hade svårt att ta hans ursäkt på allvar. Den hade varit allvarligt menad om han sade som det faktiskt låg till, nämligen att han faktiskt inte tittat i backspeglarna eftersom han utgått ifrån att ingen cyklar mitt i natten och att han inte såg kraftiga strålkastarljus från en bil blänka i backspeglarna i periferin. Men det sade han inte, alltså ville han släta över sitt misstag och det säger mig att han kommer att göra om det igen.

När jag en stund senare kom till Skanstullsbron möttes jag så småningom av en kvinna i 40-års åldern som gick mitt i cykelbanan och rakt emot mig. Jag tänkte, som vanligt, att människan antagligen ser mig och kommer att flytta på sig men insåg ju närmare jag kom att hon verkade kraftigt berusad. Till slut, när det var ca två meter mellan oss, så vek hon av till gångvägen.

Jag har uppriktigt svårt att förstå beteendet. Det vore en sak om personen ifråga var 15 år gammal och upplevde sin första fylla, men en kvinna i 40-års åldern bör veta bättre än att supa sig så full att hon knappt klarar av att gå.

Nu förstår jag att jag uppenbarligen ställer ”höga krav” på mina medmänniskor, några minuters vistelse vid Medborgarplatsen visar att ingen av de två beteendena jag har som exempel ovan är något som hör till ovanligheterna, snarare tvärtom.

Denna kväll passerade jag utanför hotell Scandic Malmen med min cykel. Mitt i cykelvägen stod taxibilar parkerade, som vanligt. Några meter bort vid Björns trädgård stod två polismän. Jag närmade mig dem och påtalade problemet. De svarade att taxiförarna står där och ”raggar kunder” (vilket jag ju givetvis förstod, trots den lustiga liknelsen till prostitution som man skulle kunna dra), och att det ibland görs insatser kring detta. Jag svarade att jag i princip ser dem stå där varje gång jag passerar och att deras fordon utgör ett trafikhinder, så deras insatser har tydligen inte varit kraftiga nog. Jag förklarade att jag inte anklagar dem personligen, eftersom de antagligen stod där de gjorde för att förhindra våldsbrott. Däremot blir man ju onekligen lite konfunderad kring hur en viss typ av brottslighet får passera utan kritik bara för att man har ”annat att göra”. Vad är poängen med lagar som man ändå inte klarar av att upprätthålla? Det enda som händer är att man tappar respekten för rättsväsendet.

En liten stund senare begav jag mig tillbaka till de södra förorterna. Jag passerade OK-macken nära Nynäsvägen strax söder om Globen där jag passade på att handla lite. Inne i butiken såg jag en man i 30-års åldern som verkade narkotikapåverkad. Han stoppade in saker i sin ryggsäck som han uppenbarligen skulle stjäla. Jag tittade på personalen som verkade se det hela men som inte reagerade, inte hann reagera eller inte vågade, valet står fritt. Så jag gjorde det istället. Jag vände mig mot mannen och sade lugnt ”Ska du inte lämna tillbaka det du har tagit?”. Han tittade på mig, såg nervös ut och sade ”Ja, det ska jag.”, varpå han snabbt slet ut sakerna ur väskan, lade de på en av butikshyllorna och smet ut som en liten råtta. Personalen tackade mig efteråt.

Jag har förstått att många människor inte skulle våga säga till eller inte bry sig om att göra det, vilket leder mig till nästa punkt. Jag råkade nyligen av en slump upptäcka att jag har kallats för feg på ett forum på Flashback.

En onekligen ”instressant” person skriver i en av kommentarerna följande:

”Ah, visste inte att denna kosmopolitiska och liberala serben finns aven har. Att han overhuvudtaget inte bryr sig det minsta om kallkritik och tar for givet (eftersom det naturligtvis gagnar hans syfte och ideologi) vad en propagandakanal spyr ut, utan nagra som helst bevis, sager val mer om honom. Han kunde inte skita mindre i en kurdisk flickas ode, han utnyttjar hennes dod pa ett avskyvart satt for att fa fram sina poang. Vilket helt klart kommer fram senare i artikeln nar han, helt utan anledning, borjar babbla om Kosovos sjalvstandighet. Den andra orsaken ar naturligtvis serbernas infodda skrack och hat gentemot Turkiet.
Gang pa gang forsoker han (aven pa Nimas blogg) ta avstand fran serberna for att hoja sin trovardighet men nar han val borjar diskutera anvandar han sig tar han fram lackerbitarna sasom ”slobodan-milosevic.org” och andra fantasifulla och extremistiska serbiska webbsidor vars trovardighet ar lika med 0.

Man kan inte ha det minsta respekt for sa ryggradslos person. Annu mindre for hans lognaktiga artiklar.”

Jag ska här svara på personens fantasifulla påståenden:

Nej, jag finns inte på Flashback och har inte ett intresse av det.

Det vore intressant att veta på vilket sätt påståendet om att jag inte bryr mig om källkritik styrks, men det gör det givetvis inte. Att jag fått reda på händelsen av turkar som jag känner – notera att det inte var kurder utan just turkar som inte är nationalister – verkar inte relevant på något sätt. Att jag sedan kontrollerade att det skrivits om händelsen i turkiska tidningar verkar heller inte relevant. Så mycket för det lögnaktiga påståendet.

Personen ifråga talar om att jag försökte få fram en poäng, utan att nämna vad denna poäng är. Poängen, som titeln tydligt visar, är att Turkiets styrande politiker hycklat när de anklagat Israel för att döda barn, när de uppenbarligen pysslar med samma sak och förtrycker dessutom den kurdiska befolkningen i landet. Svårare än så är det inte. Uppenbarligen får jag inte framföra denna åsikt eftersom jag är serb, eller vad? Det låter ju som ett direkt rasistiskt påstående att frånta mig den rättigheten baserat på min etniska bakgrund.

Och nej, jag bryr mig inte specifikt om den kurdiska flickans öde eftersom hon nu ju redan är död. Jag skulle kunna gråta floder över det, eller uppmärksamma vad som lett till flickans död. Det vore intressant att veta vad personen som klagar på mig har bidragit med i sin livstid som är så fantastiskt, annat än att hitta på saker om andra människor.

Personen påstår sedan att jag helt utan anledning börjar babbla om Kosovos självständighet. Uppenbarligen har personen ifråga helt missat att Serbien bombades av NATO för att ha s k förtryckt kosovoalbanerna i Kosovo. Sanningen är den att det i Kosovo fanns en organisation som heter KLA eller UCK (kalla dem vad ni vill) som mördade serber och precis innan bombningarna hade dödat polismän i en ort som heter Racak, varpå serbiska regeringen slutligen tröttnade och skickade dit en trupp som ”löste” det inträffade på Balkan-vis. Varför jag säger Balkan-vis är eftersom det råder en viss mentalitet där, inte enbart bland serber, som jag personligen inte delar. Men jag kommer aldrig enbart anklaga den ena sidan för beteendet när de alla beter sig lika illa.

Varför jag alltså drog parallellen till Kosovos självständighet är att ett icke NATO-land bombades när det gjorde ”samma sak” (även fast, mig veterligen, kosovoalbanerna aldrig förbjudits att tala sitt språk eller på något sätt varit förtryckta i Kosovo utan har snarare haft universitet och radio/TV på sitt språk, till skillnad från kurder, armenier och diverse andra i Turkiet) som Turkiet. Denna person som klagar på min källkritik verkar oerhört dåligt insatt, minst sagt.

Att han/hon påstår att serber har ett infött hat och skräck mot Turkiet och applicerar det på mig är också stor komik. Jag antar att det är därför jag är kompis med flera turkar, av ren rädsla liksom. Att sedan många serber känner så är inte konstigt eftersom Serbien fram till relativt nyligen ändå varit ockuperat av turkarna i många år, och de serberna behandlades inte väl av turkarna om man säger så, och denna information har givetvis förts vidare till avkomman, vilket heller inte är ovanligt. Att sedan få det att verka som något konstigt är ännu mer roligt, med tanke på att ”rysskräcken” är väl känd i Sverige, trots att Sverige aldrig varit ockuperat av Ryssland och det är löjligt många år sedan Sverige var i öppen konflikt med ryssarna. Det fanns även turkar, och andra nationaliteter, som slogs som frivilliga mujahedinsoldater på bosniernas sida, och kanske även kosovoalbanernas, under 90-talet, precis som det fanns ryssar och greker på serbernas sida. Så att det bildas en skepsicism mot turkar under de omständigheterna är inte annat än mänskligt, även fast jag personligen inte delar den uppfattningen eftersom jag vet att idioter finns överallt.

Det roliga med personen är att den påstår att jag gång på gång försöker ”ta avstånd” från serberna, men det stämmer inte heller. Jag varken tar avstånd eller försöker vara nära. Jag är etnisk serb, varken mer eller mindre. Det gör mig knappast ansvarig för vad vissa serber har gjort, men det gör mig inte heller till en idiot som kommer att ta skit från en massa människor (som jag har fått göra) för att de påstår att serber är si eller så och att jag därmed, per automatik, också är sådan och ska stå till svars för det. Dessutom för saker som inte stämmer.

Personen säger även att jag hänvisar till sidor utan trovärdighet, som t.ex. slobodan-milosevic.org, uppenbarligen utan att titta vad på denna sida jag länkat till. Jag länkade nämligen till transkriptioner av rättegången mot Milosevic, d.v.s. information som tidigare funnits på FN:s hemsida men sedan plockats bort av någon anledning. Denna information länkade jag tidigare till FN:s sida men fick så reda på att det var borta och hittade den, i originalutförande, på slobodan-milosevic.org. Om dessa transkriptioner är fantasifulla och extremistiska, ja då ber jag om ursäkt för det men då bör kritiken rimligtvis riktas mot Haag-tribunalen, och inte mot mig, eftersom de lögnaktigt sprider nationalistisk serbpropaganda (enligt denna person) i rättegångstranskriptioner.

Så, om jag nu är så ryggradslös som denna person försöker påstå så kommer jag här med en stilla undran:

Om du bemödar dig med att skriva skit om mig på Flashback och har så djävla mycket ryggrad, varför skriver du inget här på min blogg där du skulle bli bemött som du förtjänar? Jag antar att du själv anser att det är lättare att kalla en människa för lögnare och inte ge den möjlighet att försvara sig själv, samt att du ingenstans bevisar att det du säger själv är sant. Du försöker inte ens. Du avslutar dessutom dina kommentarer med ”Srebrenica 1995 – never forget, never forgive” och du kanske ska fråga dig om du på något sätt skiljer dig från dessa serber som du öppet hatar. För faktum kvarstår att FN-tjänstemän uttalat sig om att bosnier från Srebrenica, som var fredade av FN, begav sig ut i omkringliggande områden och begick räder mot serbiska byar och mördade civilbefolkningen där under åren innan 1995. Kanske tänkte dessa serber som sedan mördade bosnierna i Srebrenica på samma sätt som du? Och då undrar jag givetvis, vad är det som skiljer er åt?

Utöver det så tvivlar jag starkt på att du skulle våga agera för att hjälpa människor på riktigt, för en sådan människa bemödar sig inte att hitta på skit om andra anonymt på internet, på sättet som du bevisligen gör.

Och det är beteende som denna persons, de övrigas som jag gett exempel på ovan och givetvis mycket annat som får mig att känna att jag befinner mig på en apornas planet. Det finns inget i dagsläget som får mig att känna att ett människo- kontra apstyrt samhälle (enligt filmen alltså) skulle vara annorlunda.