Kategoriarkiv: Uncategorized

Bjälken i ditt eget öga

”Men om jag, i min upphöjda sits, känner mig så här bitter, hur ska det då inte kännas för den som är verkligt drabbad?”

Gudmundsson sätter fingret på något mycket viktigt här, men det bör sättas i ett ännu större perspektiv än enbart det inhemska. Det är inte endast människor som befinner sig i Sverige som är kapabla till den här sortens känslor, som känner bitterhet och/eller ilska över saker som sker, när de ser sina nära vara rädda, dö eller bli av med kroppsdelar p.g.a. någon annans aggression.

De bästa intentionerna som Gudmundsson nämner, har inte enbart begränsats till asylmottagning. Det är en hållning som varit utmärkande för Sverige ganska länge nu. Det är den som gjort att Sverige många gånger ställt sig bakom angrepp på andra stater, av så kallade humanitära skäl, angrepp som senare visat sig destabilisera enorma områden och som har orsakat död och ofattbart lidande för miljontals människor. Senast det begav sig, i angreppet mot Libyen, bidrog Sverige med spaningsflyg i allians med bl.a. USA och Qatar för att ge stöd åt de ”demokratitörstande” rebellerna, som av en ren slump senare visade sig vara islamister. Varningar från insatta personer om att dessa rebeller var islamister avfärdade man, då man ju som en god människa alltid vet bättre än andra.

Khadaffi har nog aldrig varit påtänkt som mottagare av Nobels fredspris, som exempelvis har tilldelats Barack Obama under vars regeringstid det har skjutits i väg tusentals missiler från drönare som dödat tusentals oskyldiga människor och som faller under kategorin ”collateral damage”. Det är givetvis inte enbart Obama som har ägnat sig åt sådant. USA har varit inblandat i många selektiva ”interventionskrig” de senaste decennierna, men relativt få av dem verkar ha genererat någon stabilitet eller långvarig fred. De senare åren har även Ryssland återigen börjat ägna sig åt liknande ”politik”, dock i större utsträckning riktad mot sina grannländer.

De av USA genomförda angreppen har Sverige nästan uteslutande ställt sig bakom, medan man har tagit avstånd från de ryska, även om man har varit försiktig med det senare för att inte stöta sig med den mäktiga militärmakten. Den ryska framfarten har skrämt upp en hel del människor i Sverige, varför man nu från många håll förespråkar att Sverige ska bli medlem i NATO, som även USA och Turkiet är medlemmar i. För tillfället ägnar sig Turkiet exempelvis åt att angripa kurder i Syrien, som i sin tur kämpar mot IS. Den turkiska staten har som bekant är heller inte varit särskilt trevlig mot den inhemska kurdiska befolkningen under mycket lång tid, något som dock inte har lett till att landet har blivit angripet eller bombat av NATO av ”humanitära skäl”, utan man har istället ansett Turkiet vara en lämplig medlem.

Men för att återgå till Khadaffi så lyckades han, om än på ett långt ifrån trevligt sätt, hålla befolkningen i schack så att situationen inte skulle bli den är i dag. Hans bevekelsegrunder må inte ha varit goda på något sätt, men trots det var resultatet bättre än det som vi ser i dag. Som sagt, med förklaringen att man ville hjälpa demokratitörstande rebeller gav sig USA, Sverige, Qatar (som inte är en demokrati), m.fl. in i ett angreppskrig på rebellernas sida. Sverige bidrog med spaningsflyg. Det har lett till etnisk rensning inom vissa områden och även skapat en bas för IS. Nyligen uppmärksammades den hemska slavhandeln som bedrivs i Libyen av nordafrikaner, som förslavar och torterar svarta afrikaner.

Det är något i den svenska välviljan, denna bästa intentionernas religion som genomsyrar vårt samhälle, som är väldigt skevt. Det skeva består i att man är så oförmögen att se på saker ur en annan människas perspektiv. Övertygade om den egna förträffligheten och godheten, vill man sprida sin ideologi till andra, kosta vad det kosta vill. Man identifierar sig med andra goda, om de så befinner sig på andra sidan Atlanten, så länge de bekänner sig till samma religion. När ”vår” ledare var den gode Obama var ”vi” i sjunde himlen, nu är vi inte där längre men genom otaliga artiklar i svenska tidningar, hånfulla tweets och Facebook-statusar riktade mot Trump är ”vi” övertygade om att vi ska få bort honom från makten. Av någon anledning är det inte många som förespråkar fullskaligt krig och bomber mot den egna befolkningen för att återställa den tidigare ordningen. Det är ingen som anser att ”collateral damage” är något som bör drabba oss. ”Intervention” – om den är riktad mot oss – fördömer vi, oavsett om avsändaren är Putin (Trump) eller Saudiarabien (Clinton) och oavsett om den är uppdiktad eller inte.

I Sverige finns det många som i ena stunden tycker att det är fullt rimligt att vi stöder krig mot andra stater eller är delaktiga i dem av ”humanitära skäl”, för att sprida demokrati, samtidigt tycker dessa att det är förkastligt att det finns sådana som vill sprida islam i Sverige, att vissa muslimska stater finansierar byggen av moskéer och att vissa extremister t.o.m. vill bruka våld för att få sin vilja igenom eller för att hämnas oförrätter de anser att åsiktsfränder råkat ut för, oavsett om det är i grannskapet eller tusentals kilometer därifrån. Detta eftersom de anser demokrati vara gott och islam ondska, och givetvis är de helt oförmögna att förstå att det finns många som tycker motsatsen.

Det svensken gör, i övertygelsen om den egna förträffligheten, är att glömma bort att andra kan känna likadant. Andra människor, med helt olika syn på hur saker bör vara, kan dela känslan av att vilja göra det de anser vara nödvändigt ”for the greater good”, kosta vad det kosta vill. I fallet Akilov misstänker jag att han anser sig vara lika god som många av dem som släpper bomber på oskyldiga i exempelvis Mellanöstern. De intalar sig att de gör det som måste göras och att några bra alternativ inte finns.

Då kan man givetvis ställa sig frågan: Men ska vi inte hjälpa människor som blir utsatta för förtryck i andra länder?
Det är en rimlig fråga, men innan vi svarar på frågan måste vi även ställa oss frågorna:
Till vilket pris?
Kommer vi att lyckas?
Hur pass förtryckta anser sig dessa människor vara och hur stor andel av dem anser sig vara det?
Kommer de vi hjälper inte förtrycka andra eller fler i sin tur?
Kommer de att anamma våra värderingar eller kommer de att strunta i dem?
Kommer det rentav bli värre, ur vårt perspektiv?

Det är nämligen så att våld i sig sällan leder till något positivt. I direkt självförsvar är det ett nödvändigt ont, men som argumentation och medel till att övertyga en annan person om den egna idéns förträfflighet är jag övertygad om att det är en ytterst dålig metod.

Lika hemskt som det Akilov gjorde mot människorna på Drottninggatan och mot deras vänner och anhöriga, är det när andra oskyldiga människor mister livet p.g.a. att någon tar sig rätten att bestämma över deras liv och död på det sättet för att ”förverkliga sig själv”, sprida sin tro och övertygelse eller enbart hämnas oförrätter man anser att något kollektiv har begått.

Lika lite som Akilov borde ha varit i Sverige, borde Sverige ge stöd åt eller vara delaktiga i angrepp på andra stater och andra människor. Lika lite som vi kommer omfamna islam efter terrordåd kommer andra att omfamna demokrati efter att ha blivit bombade.

Det blev en hel del besökare

Som jag redan har konstaterat så bidrog ett visst inlägg till att min blogg har besökts av ovanligt många personer de senaste dagarna. Det kom definitivt som en överraskning och det känns något märkligt att ett av de mer tramsiga inläggen som gjorts på denna blogg blev det som fått mest spridning. Kanske är det så att det är just sådant som lockar läsare? Det som är enkelt men ändå underhållande. Det är lite synd, eftersom den riktiga behållningen finns i de ”jobbiga” inläggen.

Jag har ju inte varit särskilt aktiv här, om man jämför med hur ofta vissa andra skriver på sina bloggar, varför jag även inte har haft tid att svara på alla kommentarer som har skrivits. Jag har faktiskt även raderat några få kommentarer då dessa endast på ett tjatigt och ociviliserat sätt upprepat vad flera andra redan har skrivit. Det beteendet i sig är ganska intressant: Är det bästa sättet att hävda sig själv på att anonymt med en påhittad könsmailadress i versaler upprepa det någon annan på ett bättre sätt redan har sagt? Fascinerande…

Jag uppskattar dock de som uttryckt sin uppskattning för bloggen och jag hoppas att ni fortsätter läsa, även om jag inte skriver så ofta.

Det som går att konstatera är att jag de senaste tio-elva dagarna har haft en hel del visningar, givetvis till störst del på ett och samma inlägg. Om det bidrar till några fler läsare för egen del, men även till de bloggar jag själv brukar läsa, är det givetvis bra, eftersom det finns en hel del saker som s.k. ”gammelmedia” aldrig tar upp eller t.o.m. försöker tysta som går att läsa om på våra bloggar.

Innan den 20 september hade jag strax under 108 000 visningar av min blogg, som jag startade våren 2007. I skrivande stund har den haft över 414 000 visningar. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte skrev något viktigt i det inlägget eller sålde en reklamplats på något sätt, men det är lätt att vara efterklok. 😉

bloggstatistik sep

Vem är sexisten?

I dag råkade jag hitta denna ”artikel” eller vad den nu är, i vilken programledaren och komikern Bill Maher anklagas för sexism efter en ”tweet” på Twitter. Den som känner till något om Maher vet att han är en ateist och att han inte är överdrivet imponerad av religiösa människor. Ju mer extrema de religiösa är, desto mindre gillar han dem. Som programledare och samhällsdebattör anser han sig antagligen ha på fötterna gällande sina åsikter, även om jag själv menar att han haft fel (eftersom han uppenbart saknar kunskap i vissa frågor) tidigare, men överlag tycker jag att han har gjort ett vettigt intryck av det lilla som jag har sett.

I det här fallet handlade hans ”tweet” om Israel/Palestina konflikten. Detta skrev Maher, som uppenbart anser att Hamas (antagligen p.g.a. deras religiösa fanatism) är orsaken till konflikten, inte Israel (precis som jag anser):

”Dealing w/ Hamas is like dealing w/ a crazy woman who’s trying to kill u – u can only hold her wrists so long before you have to slap her”

Översättning:

”Att ha att göra med Hamas är som att ha att göra med en galen kvinna som försöker döda dig – du kan endast hålla fast hennes handleder en viss tid för att till slut behöva örfila henne.” (slap betyder egentligen inte enbart örfil)

Enligt ”artikeln” som jag har länkat till så främjar därmed Maher kvinnomisshandel, eftersom han förlöjligar det och han påstås även utmåla alla kvinnor som irrationella barn som måste sättas på plats av stabila män, samt att han påstås få kvinnomisshandel (eller domestic violence, som ju egentligen är partnermisshandel) att handla om självförsvar, vilket partnervåld enligt artikelförfattaren inte alls handlar om. Vad det egentligen handlar om, sägs inte, men jag tolkar det som att det handlar om ”mäns våld mot kvinnor”. Vi får även reda på att om en kvinna egentligen vill döda en man så räcker det inte med att örfila henne, vad som räcker meddelas inte. Det påstås även att Maher beundrar män som örfilar skrikande kvinnor. Även hans Israel/Palestina-kommentar är korkad, påstås det.

Så kan man alltså tolka det som Bill Maher har skrivit, om man är en feminist och har en livlig fantasi. Ett alternativt sätt att tolka det på, det vill säga ett mer logiskt sätt att tolka det på, är:

Maher liknar Hamas med en kvinna som vill döda en, av en viss orsak. Orsaken är att Israel hela tiden anklagas för att använda oproportionerligt våld mot Hamas, trots att alla vet att Hamas vill förinta Israel och att Hamas medlemmar knappast kan kallas för fullt rationella människor. Därför lade Maher till ”en galen kvinna som försöker döda dig”. Varför Maher valde att ha en kvinna i sitt exempel är ju för att det i vårt (och det amerikanska) samhället är ett stort tabu att bruka våld mot kvinnor, just p.g.a. att män anses vara (och generellt är) mycket starkare och att våldet därför lätt blir oproportionerligt, precis som det uppenbarligen är tabu att bruka våld mot Hamas med tanke på hur många som blir upprörda så fort Israel gör det efter att ha blivit attackerade själva. Men, som Maher mycket riktigt påpekar, så orkar man inte hålla i en galning hur länge som helst, speciellt om man själv inte använder våld utan endast försöker hålla fast den andra personen och den andra gör allt för att skada en. Om man inte själv brukar våld och endast försöker hålla fast en annan människa är risken dessutom stor att man blir utsatt för mer våld själv, eftersom angriparen tror att det är fritt fram att göra det, då den inte drabbas av konsekvenser. Mer om det lite senare i inlägget. Även om man lyckas hålla i personen så kommer man inte orka hålla i en evighet, någon gång måste man ju släppa och det enda sättet vissa personer förstår att de måste sluta är att utsättas för våld själva, så att de inser att de kan drabbas av allvarligare konsekvenser om de fortsätter och därmed så slutar de förhoppningsvis att fortsätta bruka våld. Det är därför Maher skrev ”en galen kvinna som försöker döda dig” och inte, en kvinna som skriker eller bara är allmänt jobbig, eftersom en kvinna som inte angriper en inte rättfärdigad att man använder våld.

Alltså:

  1.  Maher uppmanar ingen att slå någon utan säger att en konsekvens av att konstant bli angripen av en dåre slutligen kommer att leda till att angriparen drabbas av våld, oavsett hur ”svag” den är, eftersom det är omöjligt och orimligt att hålla fast någon i en evighet, bl.a. eftersom man kanske vill göra annat av sitt liv än att hålla i en galning, eller rentav har självbevarelsedrift.
  2. Ingenstans nämner Maher ”domestic violence” eller hävdar att kvinnan som försöker döda en, i exemplet, är en kvinna som man har en relation med.
  3. Ingenstans påstår han att alla kvinnor försöker döda en, att alla kvinnor är som irrationella barn, att man ska slå irrationella barn eller att stabila män måste sätta kvinnor på plats. Exemplet gällde alltså en galen kvinna, där galenskapen förklarar varför hon angriper en, inte att hon är galen för att hon är en kvinna, och angriparen är en kvinna i exemplet för att det anses vara fel att slå kvinnor p.g.a. deras generellt svagare fysik.
  4. Ingenstans uttrycker Maher beundran för män som misshandlar kvinnor.
  5. Hans liknelse till Israel/Palestina-konflikten är slående bra, särskilt med tanke på hur mycket den upprörde eftersom majoriteten hela tiden ursäktar Hamas våld mot Israel men inte Israels våld mot Hamas, precis som det blir om en kvinna angriper en man och en man slår tillbaka. Då är mannen skurken.

Artikeln är alltså ytterst talande för hur tokfeminister väljer att bli kränkta av saker som ingen någonsin har sagt eller ens antytt, och efter att de har inbillat sig blivit utsatta för ett angrepp har de inga som helst problem med att utsätta andra för påhopp och direkta lögner om deras motiv, allt för att upprätta sin feministiska världsbild.

Frågan är: Vem är sexisten? Är det Maher som skrivit ”tweeten”, eller feministen som vill få det till att en man som blir angripen av en kvinna som vill döda honom, inte ska få försvara sig och att det då direkt rör sig om ”mäns våld mot kvinnor”?

Nu till det där med att hålla i någon:

För ca två månader sedan ”råkade” jag i handgemäng med en ung man som gav sig på en kvinna på en tom gata mitt i natten, här i Stockholm. Det visade sig senare vara hans flickvän. Jag började med att fråga honom vad han höll på med, men det gjorde honom så upprörd att han knuffade till mig kraftigt och skrek att jag skulle sticka därifrån, varpå jag tog beslutet att jag skulle försöka hålla fast honom eftersom han uppenbarligen var väldigt aggressiv och antagligen hade skadat henne om jag hade gått därifrån. Han var betydligt tunnare än jag, men längre, så jag utgick naivt nog ifrån att det skulle räcka med att hålla fast honom tills polis kunde tillkallas. Jag kommer antagligen skriva om det här längre vid något tillfälle, så jag skriver ”kort” om det nu.

Jag gjorde helt enkelt en missbedömning när jag trodde att jag kunde hålla fast honom. Han bestämde sig nämligen direkt för att börja boxa mig i ansiktet, samtidigt som jag envetet försökte hålla fast honom utan att slå honom. Efter en ca 30-4o slag i ansiktet insåg jag att min plan inte var en bra idé. Jag var extremt trött, hade jag varit pigg hade jag nog kommit fram till det betydligt tidigare än så, och började slå tillbaka först efter att jag började känna mig yr i huvudet och då insåg att det skulle kunna sluta illa. Då ville den unge mannen plötsligt inte slåss längre, men innan jag började slå honom slog han som att det inte fanns en morgondag. Att han orkade slå så mycket som han gjorde, misstänker jag beror på att han var narkotikapåverkad, dock är det inget jag kan bevisa. Men för de som någonsin tränat något boxningsrelaterat vet att det kräver väldigt mycket uthållighet att slå så mycket, speciellt som den personen försöker hålla fast en.

Så efter att jag började slå och han insåg att han faktiskt inte var i överläge – som han först verkade ha trott medan jag bara tog emot slagen i ansiktet – sprang han sin väg och det tog emot att jaga honom eftersom jag var utmattad redan innan det hela började (jag hade knappt sovit natten innan och därefter jobbat hela dagen och kvällen). Så medan jag våndades över om jag skulle springa efter, så kom jag på att hon ju visste vem han är, och hon försökte smita iväg också. Så jag gick efter henne, ”tvingade” henne att ringa polisen för att hålla henne sysselsatt och så ringde jag själv. Rättegången har inte blivit av än, varför jag inte vill lämna mer detaljer. Men, om ni undrar hur man kan se ut när man endast försöker hålla fast en människa som inte vill bli fasthållen – utan att slå den – så kan ni ta en liten titt och lära er en läxa, som jag fick göra den jobbiga vägen:

missh bild 1

Bilden ovan är tagen några minuter efter misshandeln, medan polisen förhörde gärningsmannens flickvän, som mest verkade besvärad och irriterad över att hon själv inte lyckats smita iväg. Det här var alltså en jobbig situation för henne, inte för mig, verkade hon tycka.

 

missh bild 2

Den här bilden tog jag på sjukhuset efter att ha tvättat bort det mesta av blodet.

 

missh bild 3

Efter att ha fått näsan korrigerad första gången tog jag bilden ovan för att dokumentera även skadorna i munnen vilket jag inte hade gjort innan. Jag fick senare operera även mellanväggsbenet i näsan, eftersom det var helt trasigt visade det sig. Ett tips: Var rädda om era näsor. Att få den sönderslagen känns inte så mycket, att få den korrigerad gör däremot så vansinnigt ont – trots bedövning – att det är svårt att finna ord för att beskriva det. Det var välvillig (från läkarens sida alltså) tortyr, men den välvilliga inställningen är inte mycket till tröst när man ligger där och skriker rakt ut medan någon har hela sitt finger uppe i  näsan, och därmed in i skallen på en, och rättar till näsan, samtidigt som man hör hur det knakar i ansiktet.

För att eventuella främlingsfientliga inte ska jaga upp sig i onödan kan jag berätta att den unge mannen som angrep den unga kvinnan, verkar vara pursvensk, och jag – en stackars svartskalle men ändå privilegierad (ja, har det inte framgått vilka privilegier jag har än så är ni ju blinda), vit, heterosexuell man som enligt feminister antagligen klassas som kvinnohatare – gick emellan för att skydda en ung kvinna som blev överfallen. Tacken jag fick var att hon sedan stod på och verkade tycka att det hela var spännande (innan jag började slå tillbaka) samt försökte få två unga killar som dök upp att gå därifrån med orden ”De brottas bara lite, ni kan gå härifrån.” samtidigt som de själva såg hur han satt på mig och bankade mig i ansiktet medan jag endast försökte hålla fast hast honom så att han skulle sluta slå. Belöningen blev en på alla sätt sönderslagen näsa, kraftig ekonomisk förlust p.g.a att jag inte kunde arbeta (jag är egenföretagare), en mindre snygg näsa (den var spikrak innan, men läkarna har faktiskt gjort ett bra jobb) och så mycket smärta och frustration (när jag inte kunde andas genom näsan, p.g.a. sakerna som var uppkörda i den) att det var löjligt.

Lärdom: Det går inte så bra att hålla i någon som inte vill bli fasthållen utan att bruka våld, särskilt inte om den är påverkad, väldigt energisk och oerhört aggressiv. Det är en ännu sämre idé att försöka göra det om man själv är dödstrött. Sist men inte minst så kan personen man försöker hjälpa också vara en idiot som inte förtjänar att hjälpas, det kan vara värt att ha i åtanke. Så här i efterhand är jag glad över att gärningsmannen inte hade ett vapen på sig. Han hade garanterat använt det om han hade haft ett, vilket är ännu ett skäl till varför man ska vara extra försiktig. Det där med att vara dödstrött och vistas ute visade sig vara en dålig idé överlag, eftersom jag aldrig ens hade ingripit i vanliga fall utan att ringa polisen först.

Men: Hade jag börjat brukat våld mot honom innan de unga killarna dök upp, så hade hans flickvän och han lika gärna kunnat peka ut mig som angriparen eftersom de andra vittnena endast hade sett hur jag slog honom. Min näsa hade kanske varit hel, men jag hade kunnat riskera att bli dömd för misshandel. Det är helt enkelt många ställningstaganden som måste göras, väldigt snabbt, för att inte själv bli straffad av staten för att ha försökt hjälpa en annan människa. Att den man försöker hjälpa visar sig vara en idiot och inte är värd exempelvis ens egna sönderslagna näsa, kan man ju inte veta innan. När rättegången är avklarad så kommer jag återkomma med mer information.

Apropå kvinnomisshandel kan det vara intressant att läsa detta: http://www.viktorakerblom.se/ett-hemskt-rykte/

 

Vad får man inte säga?

Via en bekant fick jag i dag ta del av denna länk. Innehållet i texten beskriver vad man får eller inte får säga i ett samhälle och diverse orsaker till detta. Jag håller givetvis inte med allt i texten till fullo, men tycker att det står mycket där som är intressant. Tyvärr tror jag inte att Kawa Zolfagary, Maria Sveland, Mattias Gardell, My Vinberg, Researchgruppen och resten av människorna som delar deras åsikter någonsin kommer att förstå vad författaren av texten beskriver, vilket givetvis är synd.

Magdalena Ribbing har fått en kollega

På begäran av min vän Rocki har Juggen-bloggen utökats med en sida som heter Serbalena Jugging.

På denna sida kommer jag främst att ge alternativa svar på läsarfrågor angående etikett som ställs till Magdalena Ribbing i Dagens Nyheter. Eftersom jag själv anser mig vara något av en folkvettsexpert vill jag gärna dra mitt strå till stacken och kanske ge något mer ärliga svar än vad min kollega Magdalena gör i DN.

Men, även läsare är välkomna att ställa frågor på denna sida så ska jag göra mitt yttersta att försöka besvara dem så ärligt och rakt jag bara kan.

Välkomna!