Överbefolkning – en konsekvens av tillväxten

Som relativt ung tonåring i slutet av 80-talet slog det mig att mänsklighetens strävan att rädda och förlänga människoliv (nåja, inte alltid) inte nödvändigtvis behöver vara av godo för mänsklighetens fortlevnad – fast egentligen är detta inte fel förutsatt att man föder ett begränsat antal människor – och definitivt inte om man lever på sättet som ”moderna” människor gör. Denna insikt kom jag fram till efter att i biologiboken i högstadiet läst som det som inom ekologin kallas för S- och J-kurvorna.

Kort sammanfattat skildrar dessa kurvor två olika sätt som en art kan öka sitt bestånd på och namnet har de fått efter hur de ser ut på en graf. Här finns en bra länk till lite högstadiebiologi, som våra politiker uppenbarligen aldrig har läst.

Jag utgår ifrån att du som läser förstår vad kurvorna återger.

Bloggaren Flute visade för ett tag sedan grafer för olika bubblor, och bubblor brukar som bekant spricka. Jämför grafen för mänsklighetens befolkningstillväxt med ekologins S-och J-kurvor. Vilken av kurvorna tycker du bäst representerar mänsklighetens befolkningsutveckling?

Själv anser jag att vår befolkningsutveckling är skrämmande lik en J-kurva. Det tyckte jag redan som nybliven tonåring. Nåväl, tittar man sedan vad som händer med populationen som följer en J-kurva i ett ekosystem så står det på sidan med högstadiebiologi att resultatet är massflykt eller utdöende. D.v.s. arten som är överrepresenterad och förbrukat alla resurser som krävs för överlevnad flyr till en annan plats där den kan överleva, eller så dör den givetvis.

Det man nu ska tänka på är att befolkningen på nästan alla platser på jorden ökat radikalt de senaste 150-200 åren, tack vare industrialiseringen, alltså har vi ingenstans att fly längre. Industrialiseringen var möjlig tack vare tillgången av fossila bränslen. Jämför gärna kurvor med mänsklighetens förbrukning av fossila bränslen och befolkningsökningen, som de gjort här, för att se om även du hittar ett samband.

Nu kan man ju gärna påstå att vi har gott om resurser kvar, för vi har ju faktiskt inte något facit på exakt hur mycket resurser som finns kvar för oss att använda innan det är kört, vilket många optimister brukar hävda. Just eftersom vi inte har ett tydligt facit på detta (även om det finns information som pekar på att vi ligger ganska illa till) så förstår jag inte varför man per automatik måste tolka det på ett positivt sätt. För är det inte så att chansen för överlevnad faktiskt ökar om man tolkar informationen negativt?

Samma optimister (t.ex. våra politiker och ekonomiska ”experter”) talar istället gärna om hur viktigt och bra tillväxt är, och har uppenbarligen helt missat faktumet att man inte kan ha evig tillväxt i en begränsad värld, något jag som nybliven tonåring lyckades komma fram till. Jag menar inte att jag var exceptionellt intelligent och skarp för min ålder eftersom jag anser att det är väldigt enkelt att komma fram till den slutsatsen (om man bara tänker lite). Vad menar jag då? Jo, jag menar att vissa andra som inte kommit fram till den slutsatsen – trots att de arbetar med att ta beslut åt andra människor och om andra människors framtid – antingen är extremt korkade och inte förstår detta eller är så pass cyniska att de inte bryr sig om andra människor och annat liv.

Fast å andra sidan, vad vet jag? Varför ska en simpel jugoslav (jug betyder syd eller söder på exempelvis serbiska, så jag hävdar endast att jag är en sydslav, inte att jag tillhör en nationalitet) inbilla sig att han kommit fram till något som våra fantastiska svenska politiker inte lyckats komma fram till, trots att de, precis som jag, förhoppningsvis läst i biologiboken under högstadiet i grundskolan. Det kan ju faktiskt vara så att jag är en negativ idiot som gillar att tänka på tråkiga saker och rentav inbillar mig att saker och ting är på ett visst sätt, enbart av den enkla anledningen att jag är en tråkmåns som inte kan ”fånga dagen” och ”njuta av nuet”, och allt annat som man så ofta hör av optimistiska människor att man måste göra för att ”lyckas” här i livet och för att må bra.

Låt oss i sådana fall se vad fysikern Albert Bartlett anser om tillväxt (se alla åtta delarna) och utsikterna för en fortsatt sådan:

Nämen hoppsan, han påvisar t.o.m. med hjälp av matematik det orimliga i det som våra politiker förespråkar, och han är inte ens en negativ jugoslav. Uppenbarligen så förstår varken Alliansens politiker eller de röda att evig tillväxt och välfärd åt alla inte är möjligt om vi samtidigt inte minskar antalet människor på denna planet. Det räcker alltså inte med att befolkningsökningen stannar av, för det förutsätter en kontinuerlig och outtömlig resurs av olja och andra fossila bränslen eftersom vårt jordbruk idag är en industri och det är tack vare denna industri som vi får mat på bordet. Titta igen på länken jag lade upp tidigare i denna text om Sveriges historia under 1800-talet, och hur många människor det svenska jordbruket kunde hålla vid liv. Jämför det sedan med dagens befolkning.

Det enda partiet som öppet talar om begränsade resurser är Miljöpartiet, samtidigt är de så pass lustiga att de förespråkar medborgarlön och s.k. friår. D.v.s. inkomst bara för att man existerar, detta samtidigt som de känner till att vi inte kan ha evig tillväxt och har ytterst begränsade resurser. Jag blir onekligen intresserad av hur de tänkt att dessa saker ska gå ihop om ett par år när vårt välstånd idag enbart baseras på tillgången till energi som vi slösar med ordentligt.

Ironiskt nog verkar det som att SD:s politik är det närmaste man kommer till att praktiskt hindra åtminstone en ökning av befolkningen eftersom de vill stoppa invandringen, dock av helt andra skäl än dem jag tagit upp ovan. De säger ju sig å andra sidan värna om ”familjen” och ”traditionella värderingar” i vilka jag misstänker att barnafödande ingår, alltså kan det vara så att inte ens deras politik håller för ett fungerande samhälle i Sverige utan alltför mycket lidande.

Faktum är att Sveriges befolkning antagligen måste (och kommer) att minskas till ca 3-4 miljoner inom de närmaste 50 åren (jag utgår ifrån att vi med dagens teknik och kunskap kan få ett något effektivare jordbruk än man hade på 1800-talet, även utan fossila bränslen, vi kan åtminstone framställa en viss del förnyelsebar energi i dagsläget och så har vi kärnkraft).

Vi kan (än så länge) själva välja hur denna befolkningsbegränsning ska gå till. Albert Bartlett nämner i sin föreläsning olika alternativ, av vilka det enbart är en som jag finner vara human (d.v.s. den skapar inte fysiskt lidande), nämligen ”small families”. Vi måste helt enkelt sluta ”tillverka” barn i utsträckningen som vi gör.

Även denna slutsats kom jag fram till som ung tonåring, dock något år senare, d.v.s. i gymnasiet. Då beslutade jag mig för att inte skaffa barn, eftersom jag insåg orimligheten i att göra det och att jag endast skulle sätta ett liv till världen som med största sannolikhet skulle få lida avsevärt mycket mer än jag med tanke på att allt pekar på att förutsättningarna till ett bekvämt liv kommer att minska. T.o.m. är det så att konflikter kan komma att blossa upp när resurserna börjar tryta. Detta ville och vill jag inte utsätta min potentiella avkomma för.

Jag avstod därför från att fortplanta mig, och det har i vissa fall kostat mig relationer med kvinnor när de insett att jag inte ville ha någon avkomma. Detta är dock ett pris jag gladeligen betalat, eftersom jag inte vill dela mitt liv med någon som inte förstår varför jag valt detta, eller anser sig vara undantag som inte behöver följa detta för mänsklighetens fortlevnad viktiga beslut.

Av samma anledningar avstår jag från många andra saker (till er som vill påpeka att jag ju numera äger en bil så är den faktiskt såld, jag köpte den ju enbart eftersom jag inte fick hyra en bil till ett visst ändamål) som de flesta i Sverige tar för givet. Jag gör detta eftersom jag inser att det är orimligt att leva på det sättet, d.v.s. om man samtidigt vill hävda att man bryr sig om annat liv. Alla andra som hävdar att de gör det, men lever för att konsumera, snackar givetvis bara strunt. De är hycklare och det spelar ingen roll om man har en ”miljöbil” eller ”koldioxidkompenserar”, för det handlar ju inte enbart om det s.k. klimathotet utan om begränsade resurser och andra gifter som sprids ut i naturen.

I slutändan är det enda man kan göra är att man föregår med gott exempel själv och försöker vara så konsekvent man bara kan. Att prata om miljön men samtidigt prata om tillväxt är helt enkelt inte möjligt längre, för vi har sedan länge vuxit ur kläderna. Albert Bartlett säger att man ska ”make your own conclusion” från den presenterade informationen, och detta gjorde jag alltså för ca 20 år sedan men utgick ifrån informationen som jag hade tillgänglig då. Min slutsats är att mänsklighetens största hot mot överlevnad är överbefolkningen och att mänsklighetens största problem är dumhet, eftersom nästan ingen ser tillväxt som ett problem, speciellt inte när det gäller tillväxt av en befolkning. Detta är rentav sinnessjukt.

Senast igår råkade jag av en slump ta del av ett reportage på någon av nyhetsprogrammen på TV (en annan person tittade och jag råkade höra det som sades). Det talades om att ensamstående mammor i Sverige har det svårt ekonomiskt, och man talade om det på så sätt att det tydligen var ett problem och synd om dessa mammor. Själv menar jag att problemet ligger i att människor får för sig att skaffa barn utan att tänka på om de ens kan försörja barnet, för majoriteten är hjärntvättade till att tro att skaffa barn är någon form av rättighet som andra ska bekosta åt dem. Det är det inte. Vill du ha barn får du faktiskt se till att ta ditt ansvar och bekosta projektet själv.

Så vad har jag som konkret förslag till att minska befolkningen i Sverige (jag anser att jag har störst möjlighet att påverka här eftersom jag ju är svensk medborgare)? Jag föreslår slopande av barnbidrag, skattelättnader till alla som inte skaffar fler än ett barn samt ett stopp av all invandring förutom personer med specialkompetens som vårt samhälle kan ha nytta av. Endast på så sätt har vi en chans att i framtiden slippa en svältkatastrof i Sverige, en katastrof ingen kommer kunna fly från eftersom det inte kommer finnas någonstans att fly till. Ett annat alternativ är att förbjuda mer än en avkomma några generationer framöver, samtidigt som man då kan få sälja sin rätt till avkomma om man så vill till ett av staten fastställt mycket högt pris. Således kan de som verkligen lever för att ha fler barn kunna få göra det, mot att den som avstår rätten att skaffa avkomma istället kompenseras ordentligt ekonomiskt och givetvis kan köpa sig rätten senare om den ångrar sig. Dock tror jag mer på det första förslaget.

Mina förslag är alltså inget jag anser är ”kul”, utan jag ser det som det enda tänkbara alternativet mot de andra som kvarstår, eftersom det är det enda som är humant. D.v.s. man kan fortfarande skaffa barn om man verkligen vill, och vill man ha flera kan man också ha det, men till ett högt pris. Som det är idag, där man alltså tar pengar av sådana som inte har barn och ger dem till sådana som har det samtidigt som man alltså därmed uppmuntrar till att öka befolkningen långt över gränsen som är hållbar utan fossila bränslen, så är det vansinne ur många olika perspektiv. Alltså, inte nog med att man uppmuntrar människor till att skaffa barn och därmed ökar risken för en kommande svältkatastrof och konflikt om resurser, utan man tar även resurser från sådana som valt att inte skaffa barn för att kunna sponsra barnavlarna. M.a.o. så betalar jag i dagsläget för att komma närmare min och mänsklighetens undergång, vilket jag iofs också gör när jag betalar lön till våra politiker.

Jag upprepar Albert Bartletts fråga i det sista filmklippet: kan någon förklara vad egenvärdet är i att det finns många människor på denna planet?