Den trötta Polismyndigheten

Jag trodde knappt mina ögon när jag läste denna text på DN:s hemsida idag. Jag har många gånger skrivit om hur jag själv har drabbats av Polisens ineffektivitet och bristande engagemang efter både mordhot och grov misshandel, trots att de lätt hade kunnat sätta åt personerna som hade utsatt mig för dessa saker, som tyvärr haft stor negativ inverkan på mitt liv.

Jag har även skrivit om ironin kring att jag dessutom är med och betalar lönerna för dessa samhällets parasiter som inte orkar göra sitt arbete. Polismyndigheten i samverkan med Skatteverket och Kronofogden är faktiskt inget annat än organiserad brottslighet. De tvingar oss som är boende i Sverige att betala skatt för att få ”beskydd”. Eftersom beskyddet inte består av något riktigt skydd utan endast ett löfte om att bli lämnad ifred av dem (nåja, ett löfte är ju inte en garanti, Skatteverket kan ju alltid hitta på att du har gjort något och behöver inte bevisa det) så arbetar de på exakt samma sätt som övrig organiserad brottslighet.

Ett mycket enkelt sätt att få dem att lyfta på sina lata arslen och faktiskt börja arbeta för sina löner vore om alla brottsoffer kunde göra skatteavdrag för de ärenden som Polisen inte tagit tag i eller lyckats lösa. M.a.o. om man har råkat ut för ett brott och Polisen inte har hjälpt en, ja då ska man få dra av det på skatten ända till att man har blivit kompenserad för brottet. Tjänar man inga pengar så ska pengarna dras från Polisens budget och betalas ut till brottsoffret. Då skulle de nog sätta fart.

Nu kan man ju tycka att jag är hård och elak mot våra blåklädda pajasar som åker bil och kör på Sveriges invånare men faktum är att jag själv har varit med om hur absurda deras arbetsmetoder är, om man nu ens kan kalla det för arbetsmetoder. Det påminner mer om en samlingsplats för mentalt efterblivna personer.

Nu skyller ju Polismyndigheten på ”larmmissar” baserat på uppmärksamheten kring enstaka händelser, som kanske inte är så enstaka. De blåklädda pajasarna vars uniformer endast visar att de låtit sig kuvas av en ineffektiv och parasiterande organisation hävdar så ofta att det är ”bristande resurser” som ligger bakom det hela. Detta är dock en ren lögn eftersom jag av egen erfarenhet har blivit ljugen för av en pajas till polis som hade hand om mitt ärende efter att jag blivit mordhotad och som sade att de varit tvungna att prioritera viktigare fall före mitt, eftersom belastningen varit så tung. Av en ”slump” så brukade samme polis aldrig vara på sin arbetsplats efter kl 14 på fredagar utan hade telefonen vidarekopplad till sin mobiltelefon. För mycket att göra… Eller hur… Av samma anledning bad hans kollega mig att spela gitarr för honom på polisstationen, en gitarr som han har på kontoret för att spela på själv. Hur hinner han med det, om de nu har så mycket att göra? Varför lämnar man jobbet innan kl 14 på fredgar flera veckor i sträck, om man nu har så mycket att göra? Svaret är givetvis att de skiter i sitt arbete och i sina arbetsgivare – skattebetalarna. Men, de hävdar resursbrist.

Sanningen är dock en helt annan. I Sverige är tjänstemannaansvaret i princip avskaffat. Därför kan pajasar, blåklädda och civilklädda, parasitera på samhället utan risk för konsekvenser. De skyller på avsaknad av resurser och sitter sedan och pillar sig naveln under arbetstid. De enda som märker hur det ligger till är brottsoffren, som i många fall mår så psykiskt dåligt efter misshandel, hot, etc. att de inte orkar driva det vidare. Lagom till att offret börjar må bättre (om offret har den turen) så är ärendet preskriberat av Polisen. Smart va?

Polisen klarar sig undan och de som klagar på detta uppmanas att ”gå vidare och lägga detta bakom sig” av såväl Polisen som av andra svenskar som verkar få någon njutning av att rätta sig in i ledet och göra som myndigheterna vill – betala skatt, konsumera, supa sig fulla och hålla käften. Gör man inte som dem så är man en rättshaverist (det ordet har verkligen börjat missbrukas kraftigt av alla kuvade sopor som inte vågar sticka ut utan hellre böjer sig fram och drar ned byxorna) bara för att man framför ett klagomål och inte accepterar att bli ignorerad av människor vars lön man betalar. Inte nog med det, har man sydländskt påbrå som jag så får man höra att mitt temperament beror på mitt ursprung. Detta rent rasistiska påstående kommer alltså från svenskar, som därmed säger att konflikträdsla och avsaknad av ryggrad är en ärftlig egenskap som är vanligt förekommande hos svenskar. Den typen av veklingar får mig att må illa.

Jag är glad över artikeln i DN, men jag undrar varför den kommer först nu. Polisens inkompetens och avsaknad av engagemang är inte ett nytt fenomen. Kommer svenskarna att reagera? Troligtvis inte.

Att vara en av ”dem”

Trots att jag inte är en särskilt lättskrämd person så finns det faktiskt några saker som skrämmer mig; att tänka på dem kan få mig att känna ett starkt obehag. En av dessa saker är att tänka på hur det känns att vara en riktigt korkad människa, en människa som lider av total avsaknad av självinsikt och förmåga att se på sig själv utifrån.

Exempelvis undrar jag ofta när jag hör en person som talar med kraftig slang eller överdrivet ”fint” uttal om den någonsin har planerat att tala så, eller om den inte hör hur den själv låter. Detta eftersom alltför särpräglade sätt att tala på ganska ofta låter som parodier.

T.ex. så kan jag ibland höra alkisar på Södermalm som talar som riktiga så kallade söderkisar. Jag undrar då om de någonsin tänker på sig själva som ”Oj, jag är ju en sådan där alkisgubbe som umgås med andra alkisgubbar och talar med utpräglad södermalmsdialekt. Vad fånigt att jag liksom är en karikatyr på mig själv!” eller tonårstjejer som talar på sitt utpräglade sätt som låter som någon form av Lindingö-influerad dialekt, men ändå inte, som om att de försöker låta märkvärdiga men egentligen låter väldigt korkade. Ett annat exempel är sådana som talar med kraftig brytning. Visst, om man är nyanländ i Sverige kan jag förstå det, men om man har bott här hela sitt liv? Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det går till att man faktiskt vill låta på sådana sätt , just eftersom sådana personer ofta låter som parodier på sig själva. Detsamma gäller även dem som talar utpräglad ”överklassdialekt”.

Att inte tänka på en sådan sak är för mig ett tecken på dumhet. Jag måste erkänna att jag har ganska svårt för korkade människor, trots att deras tillstånd i de flesta fallen är genetiskt. Jag försöker dock ofta tänka på att det inte är deras fel att de är korkade, och försöker  därför ha överseende med det. Samtidigt måste jag erkänna att jag har en slags fobi för korkade människor. Om jag t.ex. vet att en person är extremt korkad så vill jag inte att den ska ta i mig, helst inte stå nära mig heller. På något vansinnigt sätt har jag fått för mig att deras dumhet kommer att besudla mig om jag har med dem att göra. Det är ju så klart omöjligt, men rent instinktivt brukar jag rygga tillbaka när en viss typ av människor kommer mig alltför nära.

Nåväl, personer som talar på ett visst sätt och beter sig efter vissa relativt förutsägbara mallar är ju ett relativt vanligt fenomen och i regel ganska harmlöst i sin förutsägbarhet. Det som däremot fascinerat mig ett längre tag och som verkligen skrämmer mig är människor som brukar kommentera artiklar på tidningarnas hemsidor eller klipp på Youtube. Det är extremt många som håller en extremt låg nivå. Oftast är kommentarerna så korkade, intetsägande och oinsatta att det nästan vänder sig i magen på mig. Det som jag inte kan förstå, på riktigt, är hur man kan vara en sådan människa som skriver sådana korkade saker och aldrig tänka ”Hoppsan, jag råkar vara en av de där idioterna som skriver korkade saker i kommentarsfälten på Youtube, och jag är inte ensam om att vara så dum i huvudet. Varför tror jag att någon kommer att bry sig om min låga och ogenomtänkta åsikt? Jag skulle ju faktiskt bara kunna skita i att skriva något.” men det gör de ju uppenbarligen inte, eftersom Youtube är fullproppat av idioti i dess renaste form. Likaså många av kommentarsfälten till nyhetsartiklar.

Det skrämmer mig att tänka på vad sådana människor tänker på när de inte skriver  sina korkade åsikter på olika nyhetssajtet, och vad är det som driver dem? Det kan ju inte vara uppmärksamhet, eftersom de flesta är anonyma. Tror de verkligen att de förmedlar något vettigt som någon annan kommer att lära sig något av? Då måste de vara kompletta idioter.

Kvinnor kan

En sak som roar mig mycket med vissa kvinnor är hur de måste övertyga sig själva om att de kan och klarar av en massa saker, d.v.s. med hjälp av andra kvinnor som måste ge dem sitt stöd, gärna manifesterat i någon form av det de kallar för feminism. För mig är den typen av kvinnor en annan sida av samma mynt som fotbollshulliganer tillhör. Det är grundat i samma behov av gemenskap och erkännande från gruppen, vilket är något jag som individualist föraktar.

I en recension i DN skriver Nina Björk om en bok ”Happy, happy” (det är viktigt med en engelsk titel tydligen) som handlar om hur kvinnor ska se skilsmässan som en frigörelse från något hemskt (tydligen).

Det som fascinerat mig många gånger i livet med kvinnor är att många av dem verkar leva efter devisen att ha kvar kakan men att ändå äta upp den. D.v.s. de gör en massa saker, men allt ska vara på deras villkor och anpassat efter just dem. Så fort de själva måste offra något så är det kvinnoförtryck. Därför har jag genom åren haft alltför många, korta och inte speciellt givande relationer. Min erfarenhet är att kvinnor överlag helt enkelt är väldigt snåla, de bjuder inte på sig själva, och påpekar man deras brister för dem, ja då ”pressar” man dem. De ska nämligen få vara ”sig själva” medan mannen ska vara perfekt.

Ett typiskt kvinnligt problem är alltså att de sätter sig själva i en situation, men är inte beredda att ändra på sig för att anpassa sig efter situationen. Nej då, situationen ska anpassa sig efter dem, ungefär som när kvinnor ska kvoteras till att bli brandsoldater. Då sänker man nämligen de fysiska kraven.

Jag behöver inte göra en djupanalys av recensionen annat än att plocka ut detta citat:

”Här skriver tio författare om glädjen i att upptäcka sig själv som egen person efter år av geggig tvåsamhet, om möjligheten att varannan vecka vara fri från barnumgänge och kunna göra vad man vill, om utveckling och frihet.”

Jag ställer mig frågan varför man överhuvudtaget skaffar barn om man ännu inte ”upptäckt sig själv”, varför ägnar man sig åt tvåsamhet om man anser den vara geggig, och varför skaffar man barn om man vill vara fri från barnumgänge? Om barnen och relationen inte var det man ville, varför skaffade man dem? Eller blev de påtvingade detta?!

Istället för att skriva en korkad bok om hur man ska slippa ur situationer man själv satt sig i så kanske dessa feminister bör fokusera på att ge råd till sina medsystrar om att man i livet måste göra vissa uppoffringar ibland och om man inte vill offra något för något så ska man hålla sig borta från det.

Jag har lyckats alldeles utmärkt med detta. Jag vill inte ha barn, därför har jag inte skaffat några. Men om jag skulle råka göra det skulle jag göra allt i min makt för att ge dem ett bra liv, inte undvika dem. Denna slutsats har jag kommit fram till genom att tänka, inte genom att läsa böcker skrivna av män som vill visa hur det är att upptäcka sig själv och hur man slipper sina barn.

Ett tips: Vill ni upptäcka er själva? Börja med att införskaffa en spegel.

 

Bidrar Sverige och NATO till etnisk rensning, igen?

Som bekant är – för oss som tar västerländsk media med en stor nypa salt – så har både Sverige och NATO bidragit till etnisk rensning på Balkan. Sverige har t.ex. erkänt Kosovo som en självständig stat, trots att serber och romer har jagats bort från området, ett område där den serbiska befolkningen för ca 60 år sedan utgjorde ca 50 % av den totala befolkningen. Nu finns endast några få enklaver kvar, ständigt utsatta för attacker från kosovoalbaner.

Innan NATO bombade Serbien och Kosovo (en del av Serbien) med utarmat uran, med vilka de antagligen dödade fler kosovoalbaner än vad serberna gjort innan dess (efter attacker från KLA), så proklamerade man i media att fler än hundra tusen kosovoalbaner befarats ha blivit mördade av serber. Detta var alltså en ren lögn som man använde sig av för att få stöd för att bomba Serbien med utarmat uran. Stöd fick man också. Lögnen fungerade.

Konsekvensen för egen del var att jag som serb fick jag utstå idiotiska kommentarer av människor i Sverige som inte visste någon om konflikten överhuvudtaget, människor som hade ”läst i tidningen” och ”sett på TV” hur serber är, minsann.

Eftersom jag är medveten om vilka lögner NATO spridit och hur ivrig västerländsk media har varit att sprida dessa lögner, så var jag väldigt skeptisk när USA envisades med att invadera Irak och Afghanistan. Så här i efterhand så visade sig min skepticisms väl befogad.

En människa som använder sin hjärna till att tänka – som ju är en av hjärnans funktioner – har mycket att vinna på att lära sig av erfarenheter, positiva som negativa. Därför är det ”lustigt” att se hur Sverige av en ”slump” bidragit med stridsflyg för operationer i Libyen, för att hjälpa NATO, trots att något säger mig att majoriteten av alla svenskar inte har den blekaste aning om vad konflikten i Libyen egentligen handlar om. Man har läst om ”den arabiska våren” och tycker att det låter spännande. Någonstans bakar man in ordet demokrati och då är det per automatik bra.

Tillåt mig att påminna om att en viss Adolf Hitler kom till makten, i just en demokrati. Detta gäller även Bill Clinton och George Bush, som båda har anfallskrig på sina samveten. Fredrik Reinfeldt har valts till statsminister i en så kallad demokrati, en demokrati som är inblandat i två anfallskrig mot suveräna stater. Frågan svennebanan (detta innefattar även den så kallade kultureliten) bör ställa sig är vad man i Sverige skulle tycka om Ryssland angrep Sverige p.g.a. av att Sverige så länge har diskriminerat samerna. Hade svenskarna då jublat och sagt att ryssarna stöder den samiska våren? Knappast!

Något är väldigt fel. I svensk media har man visserligen ägnat lite uppmärksamhet åt de så kallade rebellernas tvivelaktiga beteende men man är även snabb med att ge en förklaring till beteendet. När man skriver om Khaddafi däremot, då sparar man inte på krutet. DN skriver att även om kvinnor inte träder fram och ”berättar” om övergreppen så har de minsann inträffat eftersom kvinnorna inte vågar berätta om dem.

Vi låtsas att det skulle komma ut ett rykte om att Fredrik Reinfeldt utfört övergrepp på kvinnor inom Moderaterna. Skulle DN publicera detta som fakta eller skulle man vänta med att bevis lagts fram? Något säger mig att man på DN anser att en libyer med dålig klädsmak är mindre värd än en svensk med en dålig attityd, därför är libyern skyldig. Det har ju någon sagt att han är.

När NATO:s inblandning i konflikten blev officiell så kom detta mycket träffande uttalande av en f.d. CIA-anställd:

 

Detta är vad rebellerna som Sverige och NATO hjälper utför:

Våra skattepengar går återigen till väldigt märkliga saker. Skatteverket, kan man göra avdrag för delen som bekostar vistelsen i Libyen och Afghanistan?

 

Har Rikspolisstyrelsen humor?

Ja, det är lätt att tro det när man ser det här klippet och läser texten som står under den på Youtube:

Text som fattas under filmen är denna:

Tar du hellre en fika än att hjälpa ett brottsoffer? Tycker du att det är jobbigt att jaga brottslingar? Tror du att män alltid är förövare och kvinnor alltid offer, speciellt om mannen är av icke-svensk bakgrund? Tycker du att det är lämpligt att be ett brottsoffer spela blues för dig på polisstationen, på din egen gitarr som du har på kontoret? Presenterar du dig som ”Det är polisen.” när du ringer en människa du aldrig har haft kontakt med tidigare? Ignorerar du bevis som offret själv presenterat för dig, för att du inte orkar bry dig? Tycker du om att ”inte vara vid datorn för tillfället” varje fredag efter kl 14? Vill du arbeta för en myndighet som är extremt dålig på att prestera resultat och som försöker lösa detta problem genom att jaga rattfyllerister? Då är polisyrket något för dig.

Övriga synpunkter kring filmen är:

1. Speakerrösten har ungefär samma tonfall som när man ringer en myndighet och får höra vilken köplats man har i telefonkön.

2. Animationer kan bli löjliga om de är överdrivna, som i det här fallet. Polisyrket blir inte häftigare bara för att man har ”tuff” musik i bakgrunden, löjliga ljudeffekter för varje animation och en snurrande sköld. Polisen i Sverige är fortfarande lika inkompetent som vanligt och organisationen är patetisk.

Jag vet, för jag har nästan blivit misshandlad till döds och jag har tvingats flytta efter mordhot och förföljelse, utan att polisen lyfte ett enda finger. Sedan blev jag trakasserad av Polisen p.g.a. falska anklagelser utan bevis, antagligen p.g.a. mitt kön och mitt ursprung. Ingen film i världen kan ändra på det faktum att Polismyndigheten är värdelös och endast kostar skattebetalarna pengar.