Det är inte lätt att hålla koll på fakta

Fråga någon på en tidning så ska ni få se. Härom dagen så skrev jag ju hur Ann-Charlotte Marteus på Expressen förvränger fakta, d.v.s. hon påstod att stackars Beatrice Ask (ja, det är synd om alla som tänker som hon) utsatts för  något hon kallar för ”blogghatet”, utan att kunna ge ett enda exempel som påvisar något hat.

Aftonbladet verkar inte vilja vara sämre, fast de satsar mer på det klassiska ”finn ett fel”-konceptet, utan att nämna var man ska posta svaret för att få priset för veckans gåta. Läs artikeln och titta sedan på bilden. Tro det eller ej, men det finns faktiskt skäl till varför jag sällan litar på det som står i tidningarna.

Syskonsex någon?

Jag brukar inte läsa Aftonbladet så ofta numera men jag tycker att Lisa Magnusson verkar ha en del vettiga åsikter. Nyligen har hon skrivit om något så tabu som sex mellan syskon. Skriv gärna vad ni tycker i frågan och argumentera för er sak. D.v.s. att bara skriva att något är äckligt är inte ett argument, eftersom det är något som är ytterst subjektivt. Homosexualitet är det en del som anser vara äckligt, men det är inte och bör inte vara förbjudet enligt lag, tycker jag.

Ann-Charlotte Marteus sätt att tänka är förfärligt

I förrgår publicerades denna artikel i Expressen. Det känns nästan onödigt att påpeka bristerna i Marteus resonemang, men jag ska göra det ändå.

För det första är det ganska fånigt att kalla det som skrivits om Beatrice Ask för ”blogghatet”. Det är på samma nivå som när rabiata motståndare till prostitution kallar sexköp för våldtäkt. I detta fall hävdar alltså Marteus att kritik mot Asks uttalande ska jämställas med hat. Då undrar jag ju i vilken värld Marteus lever i.

Det lustiga är att Marteus tar upp flera exempel på detta påstådda ”blogghat”, exempel som får mig att le. Visst, någon tycker att Ask är vidrig, antagligen p.g.a. att Ask fantiserar om att straffa människor som endast är misstänkta för att ha begått brott och för att hon refererar till sexköpare som ”gubbar” som utnyttjar ”flickor”.

Inte i ett enda av exemplen står det att Asks liv bör förstöras, att någon vill straffa henne för saker hon inte gjort eller att någon säger att de hatar Beatrice Ask. Ingenstans ger Marteus exempel på att någon sagt att det är typiskt ”tanter” att föreslå sådana vansinniga saker och att de utnyttjar utsatta kvinnors rädsla för män för att vinna billiga poäng. Nej då, Ask har helt rättvist kritiserats för saker som hon faktiskt har gjort, hon och inte ”tanter”. Marteus verkar dock ha svårt för att godta det och vill på något sätt svartmåla kritikerna, av för mig okänd anledning.

Det lustiga är att Ask snarare visat prov på ett visst hat, men detta går Marteus helt förbi.

Att hata är ett väldigt starkt ord och endast få personer förtjänar hat, åtminstone enligt mitt tycke. Däremot kan jag tycka att vissa människor är vidriga i sitt sätt, men jag hatar dem inte för det. Jag kan tycka synd om dem t.o.m. Även dessa nyanser verkar Marteus inte se någon skillnad på. Att hon sedan vill ge sig på bloggosfären, ett välkänt tillhåll för piratpartister, verkar knappast vara en slump. Marteus verkar dock helt ha missat att det finns en värld utanför bloggosfären. Senast igår kväll var jag på middag hos några vänner i 60+ åldern, där var även ett till par i 45-års åldern. Samtliga kände till Asks uttalande och tyckte att det var förfärligt, minst lika förfärligt som det jag läst att många andra som skrivit om det på bloggar tycker. Att de inte skrivit om sina åsikter på bloggar innebär alltså att det inte existerar, eller vad? Jag tror knappast att mina vänner är ensamma om att tycka så. Vad ska Marteus kalla det? IRL-hatet? Det måste ju ha ett namn, tydligen. Gärna ett som svartmålar kritikerna och tar bort fokus från det verkliga problemet – nämligen Asks uttalande.

Jag tycker faktiskt att det visar prov på en stor naivitet och bristande verklighetsförankring om man kallar reaktionen mot Asks uttalanden för ”blogghat”, eller är det medvetet? Att säga det är att jämställa dessa skribenter med griniga tonåringar som skriver ”hora” till någon de tycker är ful i kommentarsfältet på en blogg. Det verkar som att Marteus heller inte ser skillnad på dessa företeelser eller att de bakomliggande orsakerna är helt annorlunda. Om något så säger det väldigt mycket om nivån Marteus tankebanor går i.

Att hon sedan dessutom försöker ursäkta Asks uttalande är enbart skamligt. Hur hade det sett ut om en justitieminister av manligt kön talat inför en grupp män som blivit misshandlade av sina flickvänner (ja, det är vanligare än vad många tror) och spånade lite på om man i framtiden kanske skulle låta dessa män ge kvinnor en smäll på käften, bara för att få dem att veta sin plats innan kvinnorna får för sig att slå männen, d.v.s. så länge männen misstänker att deras flickvänner kanske kan tänka sig att slå dem.

Notera att detta t.o.m. är lindrigare än Asks fantasier, eftersom man i de flesta fallen knappast förstör någons liv med en smäll på käften. Jag har fått flera, så jag vet. Men, om en justitieminister av manligt kön hade sagt något sådant så skulle han få avgå på fläcken, och det hade varit helt rätt. Dessutom är jag helt övertygad om att Marteus själv hade haft ett och annat att säga om denne justitieminister, något som snarare skulle påminna om riktigt hat.

Att detta med kuverten varit ”på tapeten” tidigare är heller ingen ursäkt, som Marteus försöker få det till att bli. Häxbränning har också varit på tapeten en gång i tiden, mer än så till och med, men det är inte ett argument till varför vår justitieminister skulle få använda det som exempel på saker man kan göra i dagens samhälle.

Tyvärr – och jag menar det verkligen för sådant här gör mig uppriktigt ledsen – så är det inte bättre än att även många journalister inte klarar av detta med kritiskt tänkande. Och nej, jag hatar inte Marteus för det – jag tycker synd om henne – men hon bör inte arbeta som journalist.

Det där med sökord

Jag gillar verkligen funktionen här på WordPress som gör att man kan se vilka sökord som gör att folk hamnar här på min blogg.

En hel del verkar söka på ”vad är en jugge?” eller ”serbiska tjejer”, men det är ju inte så konstigt kanske utöver att jag trodde att det var ganska självklart att jugge är en förkortning för jugoslav,  som i sin tur inte betyder något mer dramatiskt än sydslav. Alltså är det inte konstigt att vissa fortfarande kallar sig för det, inklusive jag själv. Etniskt sett så är jag en sydslav.

En annan klassiker som dykt upp några gånger är ”albansk sex” vilket jag tycker är en ganska märklig kombination av ord. På något sätt framstår det som att det är en annan typ av sex, vilket jag betvivlar.

Den sista tiden har det däremot dykt upp några riktigt lustiga, kanske av förklarlig anledning, men har ändå svårt att förstå varför man söker på dessa ord:

”livsfarliga juggar”

”nazityskland semesterort”

”pissnödig” (två gånger t.o.m.)

”så skönt att bajsa”

”vrid om nyckeln tryck på gaspedalen”

”vad äta slippa bajsa”

”raka pungen cykling”

”vi som har otur när vi tänker”

Sedan har vi det där med särskrivning, eller vad sägs om:

”människo huvudet”

”skylt docks huvud”

Sveriges nya och snart enda exportvara – den kristna moralen

Som jag nämnde i slutet av mitt tidigare inlägg så lurades jag som elev i grundskolan och gymnasiet till att tro att vårt samhälle såg ut på ett visst sätt. Mina lärare följde säkert läroplanen, men jag fick verkligen inte lära mig det jag egentligen behövde veta. Det fick jag lära mig på egen hand.

Jag minns att jag redan i gymnasiet, efter mina duktiga år i grundskolan, började tvivla på skolväsendet. Då störde jag mig mest på detaljer men nu ser jag det hela från ett annat perspektiv och det jag nu inser var det sämsta med utbildningen jag och mina klasskamrater fick, var bristen av verklighetsförankring. M.a.o. vi lärdes en massa saker de flesta av oss aldrig skulle ha användning av eller i värsta fall direkta lögner.

Lögnerna har fortsatt att matas till mig via media, även efter skolgången, men nu har jag lärt mig att känna igen dem. Det blir ganska enkelt, åtminstone tycker jag det själv, efter att man råkat ut för en del saker. Men det behöver inte ens gå så lång, det räcker med att öppna ögonen för att se att verkligheten ser annorlunda ut än hur den beskrivs.

Igår var den första dagen jag tog en träningsrunda på cykeln, dagen innan var den första turen på min stadscykel. De som har följt vad som sägs i media någorlunda har säkert då och då hört påsåenden om hur cykelvägarna ska förbättras, och inte så sällan har vi politiker som intervjuas och förklarar att vi jämfört med många andra länder har väldigt väl utbyggda cykelvägar. Visst, om man jämför med länder där inga cykelvägar finns så är det ju givetvis fantastiskt, men om man jämför med länder som Danmark, Tyskland eller Holland så är Sverige inget annat än ett skämt i det avseendet – ett U-land.

Lustigt nog kan man säga samma sak om den svenska justitieministerns syn på sexköp, den är som tagen ur någon saga där alla män är vidriga monster. Beatrice Ask är så full av hat mot män att hon gärna sprider falsk information om prostitution, som bl.a. Rick Falkvinge har uppmärksammat. Det många av Asks meningsfränder verka tycka är att sexköplagen varit så pass framgångsrik i Sverige att de tycker att den ska exporteras till resterande Europa. Vad de baserar den påstådda framgången på är fortfarande höljt i dunkel, som så mycket annat som våra politiker håller på med.

De håller varann om ryggen och även om Bodström uppmanade Ask att avgå härom dagen, så var det en halvhjärtad uppmaning från ”Mr. Övervakning och sprida lögner genom Ecpat”. Det är ju inte så att sossarna har rent mjöl i påsen direkt (en fras som gärna används av övervakningsstollarna). Ett bra exempel på detta är att de s.k. Tsunamibanden inte ska se offentlighetens ljus på 70 år, åtminstone om politikerna får säga sitt. Antagligen finns där ganska detaljerad information om vilka som faktiskt arbetar och vilka som inte gör det, trots hög ersättning.

Det lustiga i sammanhanget är att på tiden det begav sig så var det ingen som ställde sig frågan vad det står i statsrådens arbetsbeskrivning.

Följande står i Svea Rikes Lag:

”2 § Om ett statsråd inte kan fullgöra sitt uppdrag på grund av

sjukdom, skall avdrag göras på statsrådets arvode och sådan

avlöningsförstärkning och tillägg för logikostnad som avses i 6 §.

Under de första fjorton dagarna av en sjukperiod görs avdrag enligt

de bestämmelser som gäller för tjänstemännen i regeringskansliet.

Avdraget per dag därefter är 15 procent för den femtonde till och med

den nittionde dagen samt 25 procent för de därpå följande dagarna.

Avdraget skall beräknas på grundval av arvodet,

avlöningsförstärkningen och tillägget delat med antalet dagar i

månaden. Lag (1996:1087).”

Det står visserligen inget om vad de ska göra ifall att de är bakfulla eller bara struntar i att arbeta, men eftersom statsråd precis som riksdagsledamöter betraktas vara i tjänst konstant, så bör de rimligtvis vara tillgängliga, oavsett om det är jul eller inte. Och är de inte tillgängliga bör löneavdrag göras. Det hade varit väldigt enkelt att titta på vilka som anmält sig som sjuka och begärt löneavdrag, men det kom ju givetvis ingen journalist på.

Tyvärr verkar det inte bättre än att politikeradeln anser sig stå över dessa bestämmelser.

Jag minns att, när det begav sig, ett av statsråden förklarade att hon var på teater och inte kunde nås. Andra sade att de ju ”firade jul” och ville på något sätt åberopa det som någon rättighet. Visst, men byt yrke då! Det finns massor med människor som arbetar under julen och dessa har betydligt lägre ersättning än vad statsråden har. Det krävs inte lite arrogans för att bete sig som dessa moralbefriade (ja, faktiskt) människor gör.

Thomas har skrivit briljant om faktumet att med makt så följer ansvar, men det verkar våra folkvalda helt ha missat. Det krävs ju onekligen att man är mindre begåvad för att inte kunna inse att andra inte har lust att betala politiker en massa pengar för ingenting, men det är så invant nu att även folket har accepterat det. Det sorgliga är att det i realiteten är väldigt enkelt att ändra på men människor är så indoktrinerade att tankemönstret är svårt att bryta.

Jag ska erkänna en sak: jag anser mig faktiskt inte vara överbegåvad. Jag har skrivit om det tidigare. Men, jag anser att väldigt många är extremt underbegåvade med tanke på hur de agerar. M.a.o. det är dessa sorgliga människor som får mig att framstå bättre än vad jag faktiskt är. Ett bra exempel på hur jag resonerar är att kort återge hur det var på min förra arbetsplats.

Det var en någorlunda kaotisk arbetsplats med extremt svag ledning och väldigt mycket lösa boliner. Jag hade en hel del trevliga kollegor, dock var alla inte lika engagerade i att utföra ett bra arbete. Sedan fanns det en del personer med allvarliga sinnesstörningar och några som verkade göra en sport av att ställa till så mycket skit för kollegor och kunder för att efteråt fly ansvaret och låta någon annan reda upp skiten.

Till största delen var jag den som fick reda upp skiten. Ägarna insåg snabbt att jag är nitisk, effektiv och noggrann, så de kastade skit på mig så till den milda grad att jag till slut –i kombination med mordhotet – började må riktigt dåligt. Jag märkte även att en viss bekvämlighet började slå rot hos dem. De märkte att jag och några få andra gjorde ett bra jobb, således behövde de inte styra upp slashasarna, för vi andra städade ju upp deras skit så bra.

Redan då försökte jag förklara för dem att de måste förändra sitt sätt att arbeta på. Att arbeta på sättet de gjorde var inte konstruktivt. Att använda företagets duktigaste personal till att städa efter pajasarna var en vansinnigt dålig investering, men de ville inte lyssna. De tyckte att det gick ”tillräckligt bra” för företaget och var nöjda med det, trots att de med enkla medel kunde få det att fungera mycket, mycket bättre. Detta, och det faktum att jag hade ont i magen varje dag för all skit jag fick ta tag i hela tiden, gjorde att jag trots deras motvilja ville förändra arbetssättet i företaget. Jag kan sammanfatta det hela kort med att det inte var populärt. Jag blev lovad saker för att sedan bli lurad av ledningen och slutligen utfryst. När jag konfronterade dem med detta blev jag även grovt förolämpad samt falskeligen anklagad för att ha utfört ett dåligt arbete av en av dem åtminstone, vice VD:n, mannen som bad mig stanna på företaget några år tidigare. Givetvis kunde han aldrig säga vad jag gjorde som var dåligt, han sade bara att det var vad han skulle säga om jag gjorde en rättssak av det. Så funkar det i verkligheten – man ska inte sticka ut hakan.

Det lustiga i alla fall var att kunder som till en början tyckte att jag ställde för mycket krav på dem, efter ett tag började höra av sig och säga saker som ”Juggen, jag vet att det här inte är ditt område, men jag måste få det här löst. Vår kund håller på att bli vansinnig! Snälla, kan inte du hjälpa oss? Jag ber dig eftersom du alltid levererar, till skillnad från dina kolleger. Du får saker att hända.”. Självklart hjälpte jag dem. Hade jag varit en idiot hade jag sagt att det inte var ”mitt bord” och varit som majoriteten av befolkningen verkar vara – passiv och oengagerad. Men jag vet att världen inte blir en bättre plats om alla har en sådan inställning. Till min stora sorg inser jag att alla inte tänker som jag, hur självgod jag än må låta när jag säger detta. Jag är nämligen övertygad om att det är ett vinnande koncept, det är bara djävligt synd att fler inte har förstått det. Fast å andra sidan, de har ju annat att tänka på, som t.ex. vad grannen ska tycka om deras nya bil eller om de har haft samma klänning på sig för många gånger. Det är viktiga saker det också (ironi, för er som inte förstår).

Vilket leder mig till en artikel i Upsala Nya Tidning som gjorde mig upprörd idag. I den står att läsa att justitieminister Beatrice Ask tycker följande ”Ja, det är många utspel och annat. Jag skulle önska att vi gjorde mindre av att göra affärer av former och personer och i stället pratade om hur vi ska göra Sverige bättre.”. Smaka på det där.

Ask kallar kritiken av hennes inkompetens och vansinniga åsikter för ”utspel och annat”. Min fråga till Ask är då: vad är det då att tala om att döma misstänkta sexköpare i förväg och förstöra deras liv? Är inte det ett ”utspel”? Eller varför inte påståendet om att du är den ”enda som bryr dig om de stackars flickorna”?

Att hon i meningarna innan tydligt visar att hon inte alls ångrar sina vansinniga påståenden är övertydligt, hon har ju endast lärt sig vara försiktig med att ”ge exempel”, alltså exempel på vad hon i verkligheten tycker. Men det faktum att hon tycker att man istället för att ”göra affärer av former och personer” ska ”göra Sverige bättre” hör till det mest kusliga jag någonsin hört. Är det inte hon som gör affärer av former och personer?

Hon har ju tydligt sagt att ”gubbar” lurar ”flickor” till att sälja sex och i denna artikel upprepar hon sig genom att säga ”Det värsta är att det här har skymt sikten för diskussionen om vad vi ska göra för att unga tjejer inte ska utnyttjas av sexköpare.”.

Hennes retorik är skrämmande värdelös, men tyvärr ser de flesta inte det befarar jag. För det första så försöker hon återigen lägga skuld på de som kritiserar henne som att de vill skada ”unga tjejer” (notera att det ”endast” är unga tjejer som utnyttjas av sexköpare  denna gång,  inte unga flickor av gubbar), för det andra så menar hon att det hon vill göra är att göra Sverige bättre. Fortfarande nämner hon ingenstans sina källor till att det är ”unga flickor” eller ”unga tjejer” som främst säljer sex, vad ”gubbar” är enligt henne  eller om det faktiskt bara är ”gubbar” som gör det samt att sexsäljare verkligen utnyttjas.

Jag vet att människor utnyttjas på en massa arbetsplatser, i relationer och i en massa andra sammanhang men det är inte en anledning till att bedriva häxjakt  mot just en kategori av människor. Det är dessutom helt bortom proportionerna för brottet som begås.

Jag e-mailade Beatrice Ask häromdagen och ställde frågor till henne om hon anser att enskilda fall ska påverka lagstiftningen. Jag gav exempel på saker jag varit med om (läs mitt förra inlägg) och visade att polisen inte gör något trots att bevis och fullgoda lagar redan existerar. Men detta gör hon inget åt. Vad är då hennes sjuka fantasier annat än just utspel som gör affärer av former och personer? För onekligen är det ju så att sexhandel endast är en form av handel och av sex, inget annat.

Eller som George Carlin brukade säga (i USA är det olagligt att sälja sex i många delstater):

”If it is legal to fuck and it is legal to sell things. How can selling fucking be illegal?”

Och just samma sak undrar jag, men den frågan kommer Beatrice Ask aldrig kunna eller vilja svara på, antagligen eftersom hon saknar tankens begåvning.

Och har jag fått något svar på mitt e-mail till Ask? Inte än så länge. Jag tvivlar dock starkt på att jag kommer att få något.

Så varför tog jag upp det där med cyklingen i början? Jo, det är för att jag varje gång jag cyklar får ta del av hur ”bra” saker fungerar i Sverige.

Utöver att jag igår råkade ut för en pajasbilist efter ca 200 m cykling som inte ville ange åt vilket håll han skulle svänga, trots att han korsade min väg, och en annan pajas med körkort som körde om mig på en smal gata med 30-gräns för att sedan bromsa in framför mig (utan synlig anledning) där vägen var för smal för omkörning, stå där i några sekunder för att sedan fortsätta och därefter göra samma sak igen, så slapp jag idioter. Anledningen är att jag cyklade sent på kvällen och då är det färre människor ute. Just det, det var en taxiförare som hade parkerat sin bil (med sig själv i) rakt över ett övergångsställe också. De är ju i tjänsten så de får ju göra så, verkar de inbilla sig i alla fall.

Den största behållningen var att jag fick njuta av cykelvägar med en massa grus på som ingen har sopat bort, medan bilvägarna var rena och fina. Av erfarenhet har jag lärt mig att de inte sopas fram till att snön varit borta väldigt länge, så jag cyklade på min MTB. Något annat hade varit direkt farligt. Inte nog med det, på en plats i Hammarby Sjöstad så upphörde plötsligt cykelvägen som brukar finnas där och förvandlades till en parkering (hör och häpna). Vad ska man med cykelvägar till om man kan parkera bilar där istället?

Sett från andra sidan så har någon åtminstone försökt varna att cykelvägen kommer försvinna, men skylten är aningen missvisande eftersom jag inte såg någon arbeta där. Ja, ni ser ju vad som var där istället.

Några hundra meter däerifrån, där vägbelysningen på cykelbanan var obefintlig, så infann sig plötsligt en stor hög av grus och snö, eller vad det nu var. Jag kunde knappt se i mörkret. Längre bort kunde jag från andra hållet se att de spärrat av för ombyggnad, vilket ju inte är till står hjälp om man kommer från hållet jag kom ifrån.

Jag har ljusat upp bilderna för att visa hur väglaget såg ut.

1. Grushögen.

2. Cykelvägen, utan varning att det kommer en stor hög eller pågår ett vägbygge.

3. En trottoarkant mellan cykelvägen och gångvägen som skulle gör att man åker omkull om man inte ser högen/vägbygget i god tid och försöker väja.

4. En grop mitt i asfalten på gångvägen som även den skulle kunna orsaka skada för någon som cyklar på en vanlig cykel. Eftersom cykelvägen var blockerad kunde man ju bara cykla där. Ingen varningsskylt för gropen fanns heller.

Ungefär så här mörkt var det egentligen.

Tydligen så kan man låta cykelvägar vara i vilket skick som helst, på tal om att göra Sverige bättre. Men sådana världsliga problem som trafikolyckor eller folk som inte följer anvisningar vid byggen är ju saker som inte bekommer Beatrice Ask. Hon har ju viktigare saker att tänka på och göra, som t.ex. att ”diskutera” hur man bäst förstör grundprinciperna som vårt rättssystem är uppbyggt på.

Och till poliserna som enligt Ask tycker att det behövs ”hårdare tag” mot sexbrottslingar så har jag några saker att säga:

Att köpa och sälja sex är inte samma sak som våldtäkt. Lika lite som det är våldtäkt när en kvinna ligger med en man (eller vilket kön personerna ifråga än har) som bjudit henne på middag. Om hon är med på det är det inte en våldtäkt. Det finns ett ord inbakat i ordet våldtäkt vars innebörd ni bör ta och studera närmare. Det ordet är nämligen även en viktig beståndsdel i begrepp som misshandel och mord, vilket är typer av brott ni redan har enorma problem med att  utreda och lösa.

Visst, satsa gärna resurser på att hjälpa våldtäktsoffer och att lösa de fallen, men jämför inte det med prostitution eftersom ni då endast framstår som extremt korkade. Men glöm för all del inte bort att även lösa misshandelsfall och mordfall, trots att jag av egen erfarenhet vet att ni fullkomligt skiter i när en människa nästan blir dödad.

Det är mycket ord och väldigt lite handling, både bland politiker och poliser.

Det finns ett bra talesätt som  jag skulle vilja påminna Ask och hennes hejdukar om: actions speak louder than words. Med det inte sagt att ni ska få komma med korkade uttalanden till höger och vänster. Läs Thomas inlägg som jag länkade till ovan, om ni ännu inte gjort det, så förstår ni varför.

Tyvärr befarar jag dock att Beatrice Asks kunskaper i svenska även de är begränsade, inte enbart kunskaperna i juridik. Sverige håller på att förvandlas till en bananmonarki (i detta fall) med politiker som håller varann om ryggen, en infrastruktur som förfaller och företag som driver igenom lagar (skogsbolagen och mediaindustrin) för egen vinning på bekostnad av omgivningen. Synd att vi inte har några bananer att sälja, den lilla andelen riktig skog vi har som inte är bräckliga plantage återstår ju att se hur länge vi har kvar. Artrikedomen försvinner, likaså svenskarnas förmåga att bita ifrån när de blir trampade på av politikeradeln. Kvar finns morallagar och kontroll.

Vad är viktigast för svenskarna?

Jag har noterat ett mycket intressant fenomen de senaste dagarna. Ett fenomen som visserligen inte förvånar mig det minsta, men det är värt att ta upp.

Som jag tidigare har skrivit lite om men andra skrivit betydligt mer om så har ju vår kära justitieminister Beatrice Ask gett smakprov på en tankeverksamhet som säkert hade passat bättre under den spanska inkvisitionen, trots att det verkar som att det även på den tiden ansågs vara rimligt att först granska den anklagade och därefter döma den om den befanns skyldig. Huruvida det skedde på ett acceptabelt sätt överlåter jag till andra att bedöma, personligen anser jag att religion är en styggelse, i alla bemärkelser. Liknelsen är dock lämplig eftersom sexköpslagen är en morallag, precis som inkvisitionens lagar var på sätt och vis.

Nåväl, vi har alltså en justitieminister som uppenbart avskyr ”gubbar”, ser sig själv som ”flickors” skyddshelgon och vill därmed åberopa någon form av ”gudomlig” rätt att inskränka på de rättsprinciper vi har i Sverige. De finns där av en anledning, som Ask tyckts ha glömt bort i sitt anfall av hybris. Obi-Wan Reinfeldt fick påminna henne om att hon inte har en sådan gudomlig rätt, trots att han uppenbarligen önskar att han hade sådan makt själv, som jag påpekade i mitt förra inlägg.

Det intressanta är att Ask främst refererade till ett enskilt fall när hon försökte förklara vad som fick henne att känna att andra människors liv också måste slås i spillror – t.ex. sådana människor som inte är dömda för något brott – för att Ask skulle uppleva att hon är ”den enda” som bryr sig om utsatta ”flickor”. Lägg detta på minnet, för jag kommer att återkomma till enskilda händelsers inverkan på människor längre fram i texten.

Ungefär samtidigt som Asks utspel om att utsatta ”flickor luras” av ”gubbar” till att sälja sex pågick, så visade Uppdrag Granskning exempel på ett samhälle i Sverige som socialt straffat en tonårstjej som blivit våldtagen av en skolkamrat, trots att gärningsmannen (eller ”pojken” om jag ska använda Ask-retorik) dömdes för brottet. Det faktum att flickan trots det blev utfryst gjorde många människor upprörda, med största sannolikhet med all rätt. Jag har inte sett programmet själv så jag vill inte uttala mig om saker jag inte vet, men av det jag fått återberättat så har jag förstått att våldtäktsoffret farit illa på många olika sätt och uppenbarligen helt utan anledning.

Flera av mina bekanta på Facebook blev väldigt upprörda efter att ha sett programmet, och det var mången status som uppdaterades under och efter programmet. Det vore en underdrift att påstå att dessa människor var arga. Jag kunde förstå deras ilska, samtidigt så valde jag på en plats att kommentera att offret på sätt och vis haft tur. Självklart menade jag inte tur i att hon blivit våldtagen; jag menade att hon hade tur som fick saken utredd och att den överhuvudtaget togs upp i rätten. Detta trots att ingen teknisk bevisning fanns, som jag har förstått det, men väl gärningsmannens erkännande.

Så till det här med enskilda upplevelser. Jag har tidigare nämnt hur jag själv har blivit grovt misshandlad, hur jag har blivit mordhotad och nyligen blev jag hotad av ordningsvakter som tvingade mig radera film där jag dokumenterat deras yrkesutövning (detta har jag dock inte skrivit något om). Vad dessa tre separata händelser har gemensamt är att polisen i det första fallet inte ville anhålla dem som misshandlat mig, trots att de lätt hade hittat de skyldiga.

I det andra fallet fanns (och finns) massor med bevis, men de bemödade sig inte ens att kontakta mig efter min anmälan, utan jag var tvungen att jaga personen som var ansvarig för utredningen för att slutligen, efter flera månader, få höra att de lagt ner den. Jag ska skriva om händelsen betydligt mer utförligt en annan gång, men sammanfattningsvis kan man säga att jag blev mordhotad vid flera tillfällen och personen ifråga försökte få flera andra att misshandla mig. Jag tvingades flytta, skaffa skyddade personuppgifter, förlorade mycket pengar på en panikförsäljning av lägenheten och hamnade i en djup depression p.g.a. av allt som hände.

Varför blev jag mordhotad? Jo, för att en kille inte klarade av att hans flickvän hade lämnat honom p.g.a. mig. Det lustiga: det slutade med att hon försvarade honom inför polisen och de trodde henne trots SMS och e-mail där det tydligt framgår att han begått ett brott mot mig och att hon kände till det. Inte nog med det, polisen valde att inte meddela mig om att de lagt ner fallet och ville sedan inte berätta vad som sagts under förhören för att ”skydda” vittnena och gärningsmannen (alla hade ju ljugit till och med). Lustigt nog var det ingen av dem som skaffade skyddade personuppgifter, tvingades flytta eller hade blivit mordhotad, det var jag. Men de skulle skyddas från mig…

Ungefär samtidigt så fick jag höra att hon flyttat ihop med honom igen och hon visste var min nya bostad var. En månad senare var min brevbox  vid portingången uppbruten, min bland 50 andra i huset som var intakta. Jag polisanmälde det inträffade, men inget hände.

Hon hade dessutom lovat mig att ersätta mig min ekonomiska förlust (ca 150 000 kr) om hon ljög vid förhören (vilket ju gjorde henne till medbrottsling), men när jag sedan e-mailade henne om det fick jag inget svar, inget annat än att hon på lustiga sätt försökte visa att hon hade känslor för mig fortfarande. Detta gjorde mig irriterad så till slut skickade jag e-mail till honom och berättade vad hon höll på med och uppmanade honom att kontakta polisen och erkänna sitt brott, alternativt kunde han möta mig i en match i thaiboxning (eftersom han uppenbarligen gillar våld) så att han kunde visa vilken ”man” han är utan hjälp av sina kompisar. Jag provocerade honom medvetet. Han svarade inte, eftersom han inte bara är dum i huvudet, han är även feg.

Några månader senare, efter några e-mail från mig där jag påpekade för henne att hon är en medbrottsling och att hon dessutom brutit ett muntligt avtal där hon sagt att hon ska ersätta mig, så ringde en dag polisen. Hon hade polisanmält mig för hot, trots att jag aldrig hade hotat henne.

Jag sade som det var, att jag e-mailat henne om att få tillbaka mina pengar och sade att hon och hennes pojkvän utsatt mig för hot. Jag uppmanades av polisen att lägga det med pengarna ”bakom mig”. Jag svarade ”Javisst, ersätter ni mig? Ni gjorde ju inte ert jobb som ni skulle och jag tvingades betala för att kunna sova om nätterna.”. Det gillades inte.

Strax därpå började en arg polisman ringa mig och kräva att jag ska skriva under ett papper där jag på något sätt skulle acceptera att jag har ett besöksförbud. Jag försökte förklara att jag inte hade sett henne på 16 månader och frågade om det faktiskt inte var så att om man ibland skickar e-mail där man påpekar att man vill ha tillbaka sina pengar och att hon har begått ett brott, knappast kunde betraktas som hot utan som det minst påträngande sättet att be om att få tillbaka sina pengar. Det ansåg inte de utan sade att jag hotat henne och krävde att jag skulle skriva på. Jag frågade hur man annars ska göra för att få sina pengar tillbaka, men det struntade de i. Jag bad om bevis för att ett hot ska ha inträffat, men det fick jag inte. Jag blev riktigt irriterad på dem eftersom de ringde och tjatade på att jag indirekt skulle erkänna ett brott jag inte begått och ville inte ens visa mig vad jag hade gjort som var brottsligt, men när jag blev mordhotad och hade bevis för det så sket de i mig fullständigt!

Tydligen så var det en skillnad på om någon med ett sydslaviskt namn polisanmäler någon för mordhot som faktiskt har inträffat än om en svensk tjej polisanmäler en man med ett sydslaviskt namn trots att det inte har inträffat. Någon annan slutsats kunde jag tyvärr inte dra efter bemötandet från polisens sida. Jag blev riktigt imponerad av detta. Polismannen som brukade ringa mig verkade ge upp ett tag, men så ringde han en månad senare och sade att de skulle hämta mig ”under mindre trevliga former” om jag själv inte träffade dem för att titta på papperet som de ville att jag skulle skriva under. Jag sade att jag kunde läsa det men att jag vägrade skriva under något som jag inte har gjort och polismannen försökte därefter övertala mig att det ju inte spelade roll om jag gjorde det, utan att det bara var för att visa att jag inte utgör något hot, varpå jag kontrade med ”Om det inte spelar någon roll kan jag ju skita i att skriva på, inte sant?” och fortsatte ”Vad är poängen? Ska jag här lova att inte ”förfölja” henne, vilket jag inte har gjort ändå? Men tänk om jag är den här psykopaten hon försöker utmåla mig som, på vilket sätt skulle en påskrift skydda henne från mig?!”. Det kunde han inte förklara.

Så jag berättade för honom vad de hade utsatt mig för. Det hela slutade med att han skjutsade mig till min dåvarande arbetsplats, klappade mig på låret och sade ”Du är en bra kille! Ska jag ringa den där djäveln som mordhotade dig och snacka med honom?!”, varpå jag svarade att det inte var nödvändigt men att det hade varit bra om de istället gjorde det de faktisk ska göra, d.v.s. ta hand om ärenden de får på sitt bord. Han ringde därefter upp åklagaren och sade att de skulle lägga ner hennes anklagelser mot mig. Vad fick jag? Jo, jag förlorade 150 000 kr på försäljningen av lägenheten, hamnade i en djup depression under ca 18 månader och det var under den perioden jag fick uppleva hur det känns att faktiskt vilja ta sitt liv. För det är ju onekligen inte upplyftande att inse att vem som helst kan pissa på en, att samhället sedan skyddar brottslingarna och dessutom börjar trakassera brottsoffret.

Senast så anmälde jag en ordningsvakt för att ha hotat mig efter att jag filmat honom och hans kollega när de betedde sig minst sagt tvivelaktigt under sitt arbete. En av dem tvingade mig radera filmklippet, vilket är olagligt. Vittnen till händelsen finns, men kammaråklagaren lade ner förundersökningen. Jag ringde upp honom i förrgår och frågade varför han gjort det, men det ville han inte svara på. Han sade kort ”Du kan överklaga eller skaffa egen advokat och driva det vidare.”. När jag frågade honom om han ansåg det vara rimligt att han lägger ner en förundersökning på något som är brottsligt enligt Svea Rikes Lag och som det finns vittnen till svarade han ”Det vill jag inte kommentera.”. Han vägrade helt enkelt ge mig en förklaring till varför ärendet är nedlagt.

Nu till det riktigt roliga:

Det var inte enbart jag som polisanmälde vakten, men det var mitt ärende som lades ner, inte de andra. Där har jag nämligen blivit kallad som vittne. Tydligen är det skillnad på vem det är som gör en polisanmälan. Alltså, i första fallet höll jag på att misshandlas till döds, polisen gjorde inget och därmed försvann bevisen. I det andra fallet mordhotades jag, hotades med misshandel och förtalades inför människor jag känner, polisen gjorde inget trots bevis. I det tredje fallet så hotades jag till att radera information som visar hur  vakterna begår tjänstefel, ärendet lades ner direkt. Och jag, som inte hade begått ett brott har blivit trakasserad av polisen för ett påhittat brott.

Jag menar att i jämförelse med mig har den våldtagna tjejen haft en djävla tur i hur hon har blivit bemött av rättsväsendet i alla fall.

Om jag sedan ska ta upp alla gånger som jag nästan blivit påkörd av bilister eller hotad av dem, ja då har vi en ganska otrevlig lista av händelser som jag gärna hade varit utan.

Det tråkiga är att jag inte är ensam om sådana här upplevelser. För ca två år sedan var jag på en väns födelsedagsfest. Vi började då diskutera det svenska rättsväsendet. Det bildades snabbt två läger: vi som tyckte att det fungerade dåligt och de som tyckte att vi var negativa och sade att det fungerade jättebra jämfört med t.ex. hur det är i Irak (ja, de använde faktiskt Irak som jämförelse på fullaste allvar). Jag ställde då en fråga som dödade diskussionen väldigt snabbt. Jag frågade hur många av dem som försvarade systemet hade blivit utsatta för ett våldsbrott. Svaret var att ingen av dem hade blivit utsatt för sådana brott. Sedan ställde jag samma fråga till dem som tyckte att det var dåligt. Gissa vad svaret var? Ja, samtliga hade blivit utsatta för våldsbrott, förföljelser eller hot.

Trots detta problem – som jag menar är ett mycket allvarligt problem av den enkla anledningen att jag nästa gång någon hotar mig med våld aldrig kommer att gå till polisen igen (ni kan säkert själva räkna ut varför och vad jag kommer göra istället) – så tycker Beatrice Ask att vi ska straffa sexköpare utan att de ens blivit dömda! Om jag hade varit någon annan hade jag saknat ord, men nu är jag inte någon annan.

Tydligen är hennes tro på polismyndighetens förmåga ännu lägre än min eftersom hon vill frångå brottsbevisning och på måfå bestraffa människor som inte ens blivit dömda för ett brott! Uppenbarligen verkar det ju svårt att få polisen att faktiskt göra sitt jobb, de är ju fullt upptagna med att be ett brottsoffer spela gitarr under ett av offret framtvingat förhör eller varför inte trakassera människor med osvenska namn för brott som inte existerar?

Men försök föreställa er vad som skulle hända om Asks fantasier faktiskt blev verklighet!

Tänk dig själv att bli falskeligen anklagad för ett brott och samtidigt få ditt liv förstört av en manshatande justitieminister? Skulle inte risken för att du själv gjorde något drastiskt och överilat öka ganska kraftigt? Att se sådana som utsatt en för brott gå fria eller att bli oskyldigt anklagad är jobbigt nog, men att bli oskyldigt straffad och inte få upprättelse är bland det värsta som kan drabba en människa, tänker jag. Men inte Beatrice Ask. Trots sina år på nacken, trots sin långa karriär som politiker och trots sitt ämbete som justitieminister har hon uppenbarligen aldrig funderat över vilka konsekvenser ett sådant agerande skulle kunna få.

Inte nog med det, efter att ha sagt något så absurt hävdar hon att hon blivit missförstådd. Men hon har inget problem att hävda att ”gubbar lurar flickor att sälja sex”, tänk om ”flickorna” har ”missförstått” dessa ”gubbar”? Men den möjligheten finns ju inte, det är ju bara Ask som kan bli missförstådd.  Hon är ju den enda som ”bryr sig om” dessa ”stackars flickor” som självmant säljer sex. Stackars dumma, lättlurade flickor som inte tänker som intelligenta Beatrice Ask som inte låter sig luras av ”gubbar”.

Nu till slutklämmen:

Som jag ovan har exemplifierat så finns det många människor som har blivit drabbade av ganska allvarliga brott, det jag varit med om är knappast unikt. Nu vet jag ju att sexbrott betraktas som extra hemska, men till de som tror att det är kul att bli sparkad i huvudet utan anledning av fem främmande personer med stålhättebeklädda kängor, föreslår jag att ni provar på det innan ni säger att våldtäkt är förnedrande. Tro mig, det är det att bli sparkad i huvudet också.

Ändå reagerar inte människor på samma sätt. Ta Asks uttalande t.ex. I en värld bestående av enbart några fler dumhuvuden i fel positioner så hade hennes våta dröm kunnat bli verklighet. I vissa fall blir ju vissas våta drömmar  verklighet redan som det är – se bara på FRA-lagen och IPRED. Trots att Asks fantasi och dessa verkliga lagar faktiskt hade och kommer att drabba många människor hårt, oskyldiga människor, så har jag lagt märke till hur ointressant detta är för många. Ett bra exempel är att se på medlemsantalet i Facebook-grupperna. I grupper som är emot FRA-lagen hittar vi några få tusen personer, som högst ca 20 000, trots snart två år på nacken. I grupper som vill att Ask ska avgå hittar vi några hundra, på sin höjd.

Men på endast några få dagar har en grupp som heter ”Hon våldtogs på skolan – pojken hyllades” och vars syfte är att visa stöd för den utsatta flickan jag nämnt ovan, fått mer än 77 000 medlemmar.

Detta tycker jag är fascinerande, och inte så lite.

Ja, jag förstår varför man blir upprörd över att hon har blivit utfryst om det faktiskt är så att han har begått dessa brott, vilket allt tycks peka på i och med att han själv har erkänt. Men hon har ju, trots bygdens märkliga invånare, fått rättslig upprättlese. Det är ju betydliget mer än vad de majoriteten av de brottsoffer jag träffat har fått. Ändå är det en sådan händelse som väcker ilska hos så många. I gruppens logg skriver de flesta att de är arga, ilskna och förbannade. Vissa vill t.o.m. skära kuken av brottslingen trots att han har blivit dömd för brotten. Tydligen var hans straff alldeles för milt. Att de flesta våldsbrottslingar aldrig döms, det verkar de helt omedvetna om.

Nu till det ”lustiga” som egentligen är väldigt sorgligt.

För det första verkar många av dessa människor resonera väldigt likt Beatrice Ask. Det ska alltså läggas till straff på straffen och de anser att sex är det värsta som finns. Ni som följt min blogg vet att jag ofta tar upp hur många som dödas och skadas i trafiken varje år. Det är ett betydligt större problem än det som inträffat flickan. Trots det går folk inte ”man ur huse” för att människor kör bil, inte ens mot dem som bryter mot trafikreglerna. För det gör ju ”alla” ibland och då är det okej, tydligen, trots att minst lika många skadas allvarligt i trafiken och betydligt fler dödas än under våldtäkter.

Och Beatrice Ask har, mig veterligen, inte velat bestraffa bilister med något skamstraff, trots att de bilister som faktiskt följer lagen också förstör miljön för alla.

Vad jag försöker säga är att man ser olika på olika brott i vårt samhälle, och det är inte enbart justitieministern som gör det. Det är antagligen därför en människa som hon kan bli justitieminister.

Min uppfattning, till skillnad från Asks, är att sexköp är ett ganska litet ”problem” (om det ens är det i de flesta fallen) jämfört med annat som händer. I DN-artikeln som jag länkar till ovan står det att anmälningarna om våldtäkt nästan aldrig leder till åtal, av flera orsaker, som bristande bevis t.ex. Jag kan av egen erfarenhet säga att det inte ens spelar någon roll om man har bevis, åtminstone inte i mitt fall, så varför ska man då passa på att kriminalisera ännu fler människor om man ändå inte bemödar sig med att reda upp fall där det faktiskt finns konkreta bevis?

Handlar verkligen allt om att någon ska få sina perversa fantasier tillfredsställda genom att förstöra livet för misstänkta sexköpare och att pöbeln ska få sin blodtörst tillfälligt tillfredsställd, tills nytt blod ska spillas?

En tanke som jag lekt med de senaste dagarna är vad som skulle hända om en manlig politiker hade uttalat något liknande men som varit nedlåtande mot kvinnor, som låt säga ”Kvinnor som blivit våldtagna ska få hem kuvert i grälla färger för att varnas att inte hitta på att de blivit våldtagna.”

Osmakligt? Klart att det är det, även fast jag med egna öron hört tjejer berätta att de har tjejkompisar som ljugit om att de blivit våldtagna för att få sympatier av sin nuvarande pojkvän. Detta innebär inte att alla kvinnor gör sådant och därför vore det motbjudande att skicka sådana brev, eller ens att föreslå det, d.v.s. döma människor i förväg. Men det förstår inte Beatrice Ask, och majoriteten av Sveriges medborgare verkar inte se det som ett problem, i alla fall om man tittar på hur få det faktiskt är som reagerat på hennes uttalanden.

Det här samhället är så långt ifrån det samhälle jag i skolan lurades till att tro existerade. Är det verkligen så här människor vill ha det? Allt pekar ju på det, tyvärr.

På tal om avföring

I mitt förra inlägg skrev jag lite om traditionell avföring, även känd som kiss och bajs. Detta inlägg kommer att handla om mental avföring, vilket är det ämne jag oftast berör när jag skriver eftersom jag avskyr det.

För några år sedan köpte jag min första bostadsrätt. Min svåger hjälpte mig att måla om ett rum eftersom jag ville flytta in snarast. Detta gjorde mig väldigt glad och jag tackade honom varmt för tjänsten. Kort därpå sålde han och min syster deras lägenhet eftersom hon ville att de skulle flytta till Indien, på hennes initiativ, han gjorde mest som han blev tillsagd. Fråga mig inte varför de skulle flytta, den enda förklaringen jag kan ge är att min syster har en ganska märklig syn på verkligheten och mer lever i fantasin än just i verkligheten.

Kort efter det skulle jag fira min 30-års dag. Jag tänkte inte göra något märkvärdigt av det men hoppades att min syster och hennes man skulle närvara då jag firat deras 30-års dagar åren innan och tänkte att det skulle vara trevligt om de närvarade. Födelsedagar är faktiskt det enda jag firar eftersom jag då gärna visar min uppskattning för mina nära extra mycket, andra högtider upplever jag som betydelselösa.

Någon vecka innan min födelsedag berättade min syster under ett telefonsamtal plötsligt att hon och hennes man hade bokat en resa, de skulle åka till Tunisien. Jag frågade när de skulle åka och det visade sig vara en tvåveckorsresa där min födelsedag hamnade mitt i. De båda hade sagt upp sig från sina arbeten och levde på pengarna de ”tjänat” på bostaden, alltså kunde de egentligen åka när som helst. Jag blev lite förvånad och sade ”Men det är ju då jag fyller 30…” varpå min syster svarade ”Jag vet, men vi bryr oss inte så mycket om sådant.”. Jag blev ställd, främst eftersom jag visste att hon hade blivit helt tokig om jag hade sagt samma sak om hennes födelsedag. Men jag sade inget mer. Min svåger fyller år ca två veckor efter mig. Jag tänkte att det skulle bli intressant att se vad som skulle hända då.

Så närmade sig svågerns födelsedag och min syster ringde upp mig i början av veckan, nyligen hemkommen från Tunisien. Hon sade att de var några stycken som skulle fira hans födelsedag på lördagen på en restaurang och bjöd dit mig. Jag svarade att jag inte kunde komma eftersom jag skulle arbeta. Jag ljög, eftersom jag ville se hennes reaktion. Hon blev märkbart irriterad och lade kort därefter på. Tydligen var det bara min 30-års dag som inte betydde så mycket, inte deras födelsedagar.

Min mor skulle närvara vid hans firande så jag skickade med en present i form av tre set strängar för elbas, som han spelar. För er som spelar musik vet att det rör sig om runt tusenlappen i pengavärde. Jag tänkte att han kunde få det eftersom han varit vänlig och hjälpt mig med målningen.

Några veckor senare reste min mor bort och jag och min syster turades om att vattna hennes växter. En av dessa gånger ringde jag henne eftersom jag undrade över någon post som kommit till vår mor. Under samtalet sade hon plötsligt:

– Du, skulle jag kunna få be dig om en tjänst?

– Vad gäller det? svarade jag.

– Du vet ju att mamma ska flytta…

Jag avbröt:

– Men vänta nu, har hon ens hittat någon som vill byta med henne? Så vitt jag vet så är det något hon sagt att hon vill göra, inte något som är bestämt överhuvudtaget.

– Ja, men om hon gör det, kan du hjälpa henne flytta då? undrade hon, märkligt nog.

– Självklart kommer jag att hjälpa mamma flytta, svarade jag glatt med viss förvåning eftersom jag tyckte att frågan var väldigt märklig.

– Ja men jag och A har ju våra saker i hennes källarförråd också, vi ska ju flytta till Indien du vet.

– Ja, men det är klart att jag hjälper till med att flytta de sakerna också, sade jag med ännu mer tydligt skratt i rösten eftersom jag tyckte att hon tog upp konstiga saker.

– Men vi har ganska mycket saker där!

– Det är inget problem, det är klart att jag hjälper till att flytta dem också! svarade jag glad i hågen.

Plötsligt hände det:

– För A hjälpte ju faktiskt dig att måla om din lägenhet! sade hon väldigt surt och bitskt.

Jag stannade till och insåg vad hon höll på med, hon ville skapa ett bråk ur ingenting, sin vana trogen. Jag var trött på beteendet, eftersom jag fått stå ut med att hon hållit på så i 19 års tid medan vi bodde tillsammans. Jag svarade:

– Vad har du för djävla problem i ditt huvud?!

– Vad menar du? svarade hon irriterat men förvånat.

– Jag har ju nu sagt att jag ska hjälpa till minst tre djävla gånger! Vad är ditt problem?!

– Du har ju inte direkt visat någon tacksamhet för att A hjälpte dig måla om!

– Jasså, det har jag inte? Du menar alltså att jag aldrig hjälpt er med något eller att ni aldrig har fått något av mig?

– Allt jag kan komma på var att jag fick en mobiltelefon av dig när jag fyllde år.

Då lade jag på luren och skickade ett SMS: ”Kontakta mig aldrig mer igen, blinda människa.”.

Jag menade det jag skrev. Uppenbarligen glömde hon att hennes man fick en laptop av mig när han fyllde 30 år (endast ett exempel), hur jag ägnade timmar åt att lära dem använda den, hur jag ägnade timmar åt att få hans mors dator att fungera, hur jag brukade hjälpa dem med andra saker. På den tiden arbetade jag som IT-konsult och brukade debitera kunderna 1095 kr exkl. moms per arbetad timme, men det behövde ju givetvis inte min syster och svåger betala mig. Jag insåg då att det jag gjorde för dem inte räknades men att han hjälpte mig måla om ett rum en gång var hela världen. Att de dessutom helt struntat i min 30-års dag föll henne ur minnet redan en månad efter att det hade inträffat.

Så ”flyttade” min syster och min svåger till Indien (de ”flyttade” tillbaka till Sverige tre veckor senare), men på vägen dit stannade de till i Thailand. Från ett Internetcafé i Bangkok skrev min syster ett e-mail till mig där hon bad om ”ursäkt”, nåja inte riktigt om ursäkt. Hon sade att hon kanske hade uttryckt sig ”lite klumpigt”. Jag svarade henne att det inte lät ett dugg klumpigt när hon tydligt uttryckte sitt missnöje över mig, jag förstod ju varenda stavelse.  Med tanke på att jag, enligt henne, var en så vidrig och egoistisk människa så skulle ju hon må bäst av att vi inte hade någon mer kontakt. Jag bad henne därför återigen att aldrig mer kontakta mig. Sedan dess har jag inte haft kontakt med henne och inte haft intresse av att ha det.

Smaka på det här med att grovt förolämpa någon annan, med väldigt tydliga anklagelser, för att sedan säga att man uttryckt sig klumpigt. Är det inte ett djävligt märkligt sätt att uttrycka sig på? Ett sätt som tydligt visar att man inte vill erkänna att man är ett arsel samtidigt som man inser att det man sade inte riktigt fungerar i verkligheten?

Av någon osökt anledning får detta mig att tänka på vår justitieminister Beatrice Ask. Jag kan enbart tala för mig själv, men om det är så att jag inte förlåter min egen syster för att utan fog ha uttryckt sig som ett djävla stolpskott i viljan att kasta skit på mig av outgrundlig anledning – något som egentligen bara drabbade mig – hur ska jag då ha överseende med att justitieminister Beatrice Ask så tydligt visar att hon varken respekterar rättssystemets grundprinciper eller ens kan hålla sig till fakta  när hon likställer prostitution i allmänhet med ”gubbar” som ”lurar flickor” till att ha sex. Hon definierar inte ens vad ”gubbar” är i hennes värld.

Tänk om en manlig minister uttalade sig om hur hemskt det är att tonårstjejer lurar naiva äldre män på pengar och erbjuder dem sex i utbyte. Och jag undrar: var fan kommer lurendrejeriet in i bilden? Om jag skulle säga till någon ”Du, om du knullar med mig så får du två tusen kronor.” och jag sedan betalar personen två tusen kronor,  inte fan har jag lurat den?! Jag har ju precis sagt vad min intention är och hållit mitt ord! Eller menar Beatrice Ask att tjejer är så dumma i huvudet att de inte vet vad orden pengar och knulla betyder?! Då är det ju snarare så att problemet ligger i utbildningen om de vid den åldern inte vet vad prostitution går ut på.

Att lura någon är – för att uttrycka det på ett sätt som Beatrice Ask förstår – att blåsa någon! Bettan Ask kan se sig om bland sina egna kollegor för att inse vad blåsa någon betyder.

Ett bra exempel på hur man blåser någon är att säga till väljare att man ska rösta emot en lag, exempelvis FRA-lagen, och sedan, som en litet barn, grina i TV inför  Riksdagen och rösta för FRA-lagen. Det är att luras kära Bettan! Ett annat exempel på lurendrejeri är att hävda att man är den enda som bryr sig om dessa prostituerade ”flickor” genom att föreslå rättsvidriga lagar, men utan att en enda gång nämna att dessa ”flickor” gör detta för pengar. Och pengar, det har Bettan gott om, hon får ju pengar av dig och mig varje månad i form av en välkryddad lön med en massa förmåner. Om nu Bettan är den enda som bryr sig om dessa ”flickor” så blir jag ju onekligen nyfiken på hur mycket pengar hon har skänkt bort under förra året till dessa utsatta och lättlurade ”flickor”. Själv skänkte jag bort flera tusen kronor till en familj som behövde så att de skulle slippa gå till socialen, och jag tjänar betydligt mindre än Bettan.

Att vara direkt bedräglig däremot, det kan Bettan lära sig av kamrat Reinfeldt och de andra Allianspartiledarna hur man är, som pressade sina partikollegor till att rösta igenom FRA-lagen. Reinfeldt sade sitt berömda ”alla tjänar på om debatten lägger sig” efteråt och själv kan jag fortfarande förundras över hans vilja att leka Obi-Wan Kenobi ur Star Wars-filmerna så där öppet, i tron om att bara för att han säger något så kommer alla att göra som han säger. Jag har lite nyheter jag vill förmedla till kamrat Reinfeldt: Sverige är inte någon djävla 70-tals sci-fi film och Sveriges medborgare är inte några vandrande pajasar i vita plastdräkter och hjälmar som lyder din minsta vink, åtminstone inte jag. Sluta flumma och kom tillbaka till verkligheten! The Force ain’t with you Freddy boy!

Fan, ibland tycker jag själv att jag kan vara lite väl hård när jag idiotförklarar så många människor, men så händer saker som dessa och jag ser hur majoriteten lugnt bara lufsar på, som att ingenting har hänt –  då inser jag att jag varit för snäll, igen.

En klar majoritet av alla människor är HELT dumma i huvudet och förtjänar den regering de har! MEN, jag vill inte vara en del av era sjuka djävla påhitt.

Slutligen, enligt artikeln i DN som jag även länkar till ovan står att läsa ”Framöver kommer att hålla sig mer till manus och ge färre exempel, eftersom det lätt kan utnyttjas, säger hon.”. Det är visserligen en märkligt formulerad mening, men innebörden framgår med obehaglig tydlighet. Ask ska fortsättningsvis sluta ge exempel på hur snedvridna och odemokratiska åsikter hon har, inte för att de är idiotiska, utan för att hennes dumhet då kan vändas mot henne.

I rest my case.

Skönt eller befriande? Det är frågan.

Jag har givetvis svaret.

Men, till att börja med:

Jag har inte varit så aktiv med skrivandet på sistone på grund av vissa hälsoproblem kombinerat med viktigare saker som jag behöver göra. Därför har jag heller inte gett mig in i mer krävande diskussioner, eftersom det tar tid och energi som jag för tillfället inte har. Därför vill jag passa på att tacka Patrik och Ahab som diskuterat tidigare inlägg och som jag ännu inte haft möjlighet att besvara. Det kommer så småningom.

Dagens inlägg ska handla om något så grundläggande här i livet som avföring. Notera att min blogg heter ”Juggen reflekterar över intryck” och detta är just en reflektion, även om den kanske kan uppfattas som aningen mindre seriös än mina tidigare inlägg. Det inlägget dock egentligen handlar om är språkbruk, som jag kan tycka är ganska intressant.

De flesta av oss (både mer och mindre begåvade människor) har antagligen vid ett flertal tillfällen i livet hört någon yppa meningen ”Oj, vad skönt det var att bajsa!” eller ”Fan vad det ska bli skönt att få pissa när jag kommer hem!”. Det är alltså sådana vardagliga saker som människor delger varandra.

Nu kan man tro att min kritik kommer att bestå i varför man säger detta till andra, men det gör den inte. Vill man säga sådant till sina vänner och bekanta, samt att de känner att det är information som de vill ta del av , så ska man givetvis göra det. Det jag ifrågasätter däremot är användandet av ordet ”skönt”.

Jag fyllde 30 år för ett par år sedan och med det som bakgrund kan man konstatera att jag vet vad jag pratar om när jag säger att jag har kissat och bajsat ett par gånger i mitt liv. Min tes är följande: det är inte skönt att vare sig kissa eller bajsa, det är en befriande känsla. Att vara befriad från något kan upplevas skönt, alltså är det själva befrielsen som är skön. D.v.s. känslan av att slippa känna något är skön, inte utförande av en viss handling.

Låt mig förklara det lite närmare. Det finns vissa saker här i livet som de flesta människor uppfattar som direkt sköna. Sex är en sådan sak (trots att vissa personer gärna vill tycka att det är något man bör skämmas för och gärna straffas för om man har det på ett sätt som inte anses vara okej enligt vissas moraliska värderingar trots att det sker mellan två vuxna efter avtal, Bettan Ask vet nog vem jag menar). Alltså, sex är en sak som de flesta (normala, skulle jag dristas att kalla dem) människor självmant vill utöva eftersom de faktiskt finner upplevelsen direkt eller indirekt väldigt fysiskt tillfredsställande. D.v.s. det är skönt att knulla om det går till på ett sätt som man själv och ens sexpartner tycker är okej, utan att andras åsikt om saken ska avgöra hur man gör det.

Därför, menar jag, brukar människor ha sex med varandra. De gör det för att det är skönt, inte för att de kommer att dö om de inte gör det. Därför har jag många gånger i mitt liv hört människor prata om fantastiska sexuella upplevelser de har haft, och de har sett fram emot att ha det igen.

Att inte kissa eller bajsa, däremot, är direkt skadligt för kroppen. Det är inte helt utan anledning som de båda produkterna av handlingen kallas för avföring. D.v.s. det är något som kroppen inte behöver eller vill ha kvar. Saker som jag faktiskt aldrig har hört någon säga, trots alla mina år i levnadsbranschen, är ”I kväll ska jag dricka sjukt mycket vätska för att kunna ha en härligt njutningsfull kisskväll. Jag ska hålla mig riktigt länge och sedan bara släppa ut allt, jag kommer att vara i sjunde himmelen!” eller ”Okej, middagen är god, visst! Men finns det inte mat så det räcker att fylla upp mig riktigt ordentligt kommer jag fan att äta kattmat hela kvällen bara för att få släppa loss riktigt ordentligt på toaletten sedan. Det är så djävla skönt att skita!”.

Varför har jag inte hört detta? Antagligen eftersom att det inte är skönt att kissa eller bajsa i sig. Det sköna är att man är befriad från behovet att behöva göra det. En annan sak som jag faktiskt skulle kalla för bevis för att kissa och bajsa inte är skönt i ordets verkliga bemärkelse är att det i sådana fall skulle hittas anvisningar i både Bibeln och Koranen om hur mycket man får äta och dricka för att inte kissa eller bajsa mer än nödvändigt. Mig veterligen står inget sådant där, alltså – det är inte skönt. Om det hade varit skönt så hade Beatrice Ask tyckt att det ska vara en skamlig handling. Toalettpapper skulle ransoneras och man skulle endast få spola i en viss begränsad mängd per hushåll. Skulle man spola mer än andra skulle man få hem kuvert i en annan färg så att man ska skämmas.

Sedan finns det ju säkert någon faktiskt dricker och äter just för att få kissa och bajsa. Undantag bekräftar regler, som det så fint brukar heta. Så har vi fantasifulla människor som brukar blanda ihop just sex med avföring. Visst, det får de ju göra om de vill, men i ärlighetens namn har jag faktiskt lite svårt att se det upphetsande i det hela. Men det är jag det.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att ett korrekt sätt att uttrycka sig på är:

1. ”Oj, vad skönt det är att slippa vara bajsnödig!”

2. ”Fan vad det ska bli skönt att slippa vara pissnödig efter att jag har pissat när jag kommer hem!”

Tänk på det nästa gång ni delar med er av viktiga saker till era vänner och bekanta. Vi vill ju alla undvika missförstånd och ett språkligt förfall.

ICA bevisar att peak oil bara är en myt

Jag har sedan jag startade denna blogg skrivit en del om cyklismens fördelar och bilismens nackdelar. En av anledningarna till detta är att jag anser att bilism i de absolut flesta fallen är onödigt resursslöseri som dessutom skapar onödig miljöförstöring. Tydligen har jag hela tiden haft fel. Detta bevisades igår när jag gick in på ICA (enda mataffären i närheten) för att handla lite mat. Jag kände mig sugen på paprika, ja den där grönsaken som brukar gå att köpa i fyra olika färger: röd, grön, gul och orange. De brukar ligga i grönsaksdisken. Det gjorde de igår också, men något var annorlunda.

Det är tydligen så att någon inköpare på ICA antingen begärt att få paprikorna som levereras inplastade, eller så har någon leverantör sålt in detta som ett fantastiskt bra koncept för inköparen. För mig är det ett bevis på att jag hela tiden har haft fel. Plast tillverkas ju av olja, och att döma av detta nya tilltag så måste det ju finnas överdrivet mycket av den varan, kanske oändligt mycket till och med? Jag tycker verkligen synd om bloggare som Flute, Cornucopia och Efter Oljan. Nu försvinner ju nästan hälften av allt de brukar skriva om, i ett enda svep. Den sistnämnda kommer få lägga ner sin blogg helt!

Jag har ju ätit icke inplastad paprika i mer än 30 år och alltid trott att det är som det ska vara och att det fungerar bra. Men oj så fel av mig! Jag har nu hittat den hemliga pusselbiten som fattats i mitt liv och nu är allt äntligen komplett,  jag kan nu dö lycklig!

Tack ICA!