Bolag anmälda för falsk marknadsföring medan politiker och media går fria

I DN idag står det att Coca-Cola, OLW och Kalaspuffar har blivit KO-anmälda p.g.a. vilseledande marknadsföring. Det sammanföll ganska bra med gårdagens inlägg som jag gjorde om TV-reklam.

Frågan är bara vart man anmäler svenska politiker och svensk media som, om man ska tro författaren till dessa artiklar, har spridit en något snevdriden bild av konflikterna på Balkan under 90-talet.

Jag vet ju av egen erfarenhet att svenska politiker i alla fall inte gillar att bli konfronterade med vad de gör. Dettsamma gäller det grova övergrepp mot den personliga integriteten som FRA- och IPRED-lagarna utgör, där gör politikerna också precis som de känner för.

Carl Bildt har ju t.o.m. erkänt Kosovo som en självständig stat trots att det bryter mot FN:s lagar. Frågan är vad vi ska ha FN och internationell rätt till om de bara ska åberopas i de fallen då västvärldens politiker anser att det är till deras fördel. Jag hävdar fortfarande bestämt att våra politiker, vårt rättssystem och vår s.k. demokrati inte är annat än ett stort och mycket obehagligt skämt. Tyvärr låter sig den stora massan inte besväras av detta, så länge de får låna pengar att köpa saker för. Vi får se hur länge det kommer att fungera.

Världens bästa låt

Den handlar givetvis om vad som är viktigast här i livet.

Därför ska jag även lägga ut en bild på ”min pärla” (som många töntiga bilister brukar kalla sina bilar av någon djävla anledning).

Ramen är en Cannondale System Six från 2007, hälften aluminium och hälften kolfiber. Hjulen är Mavic Ksyrium ES från 2007. Komponentgruppen är Shimano Dura Ace från 2009. Sadeln är Selle Italia och är en kolfibervariant som väger 125 gr, också från 2009. Styret är FSA Energy i aluminium från 2009. Sadelstolpen är FSA SL-K i kolfiber från 2007. Pedalerna är TIME RXS i kolfiber och kompositplast. Styrstammen är från Cannondale och är i kolfiber. Däcken är Schvalbe Ultrem-R. Cykeln väger ca 7,2 kg.

Jag har funderat på att uppgradera hjulen till ett par lättare för att komma ner i vikt till UCI-standard, men det får vänta lite. 🙂

Tankar kring TV-reklam

I och med att jag för tillfället är sjuk (jag hoppas att det är svininfluensan) så spenderade jag en liten tid igår kväll med att titta på TV. Det är något jag mycket sällan gör. Under den korta tiden hann jag se en del TV-reklam, vilket detta inlägg ska handla om.

Den första TV-reklamen som fick mig att reagera var för ett smärtstillande medel som heter Voltaren T. Enligt reklamen för denna produkt gör produkten att man inte känner smärta och därför kan man då röra på sig mer aktivt. Det första jag tänkte är att smärta är något man känner för att något är fel på kroppen och att ta bort upplevelsen av smärtan men inte orsaken till den rimligtvis bör kunna vara direkt farligt. Trots det sade en röst ”Voltaren T, för ett liv i rörelse”.

Nästa reklam som jag reagerade över var för Svenska Kyrkan. Den var ganska kort men avsutades med meningen ”Låt oss lyfta fram din bön!”. I och med att jag inte är troende själv så har jag ju inga böner att lyfta fram, men jag tänker att om jag vore det så skulle jag undra hur de kan garantera mig detta. Låt säga att jag ber till denne gud varje dag, kanske t.o.m. flera gånger om dagen, och tycker att resultatet av min böner inte är särskilt bra. D.v.s. att gud inte gör som jag vill att gud ska göra. Menar Svenska Kyrkan att de då kan garantera en högre avkastning på min böneinsats? Eller hur fungerar det egentligen? Och vad händer om man går med i Svenska Kyrkan och märker att bönerna inte slår in lika ofta? Får man pengarna tillbaka?

Jag lyckades även se slutet av en reklam för ett bilmärke, i detta fall Toyota. I slutet av reklamen sade en röst ”Vår resa mot nollutsläpp fortsätter”. Vad menar de med det egentligen? Att bilen i sig inte ska släppa ut något eller att deras fabriker inte ska göra det? Något säger mig att Toyotas fabriker släpper ut en hel del saker som är skadliga för miljön. Faktum är att det snabbaste sättet att nå nollutsläpp är att inte köpa en Toyota överhuvudtaget och att inte resa, d.v.s. inte med hjälp av ett motordrivet fordon. Jag undrar varför Toyotas reklam inte säger detta…

Sist men inte minst måste jag ta upp en reklamslogan som jag har funderat över ett par gånger, d.v.s. jag såg inte reklamen igår men eftersom jag nu ändå tar upp ämnet kan jag även ta upp detta: vad menar tvättmedelföretaget Via när de säger att smuts är bra? Om det nu är så djävla bra så behöver man väl inte använda deras produkt? Nu vet jag ju att de via sin reklam visar bilder på människor som är aktiva, och att det är det som är bra. Men det har ju inte med smutset i sig att göra. Smuts är inte bra, så enkelt är det. Och vore det bra skulle man inte tvätta sina kläder. Om man låtsas att smutsiga kläder är bra av någon anledning men att det ändå är bra att tvätta dem, så kan man ställa sig frågan hur bra det är för miljön? Inte så bra.

Jag tycker att det är oerhört märkligt att företag (eller Svenska Kyrkan) får häva ur sig en massa skit som är direkta osanningar. Det är oansvarigt, men man ska inte förvänta sig något annat i ett samhälle som vårt.

Nyhetsrapportering enligt Aftonbladet

Jag har ju tidigare skrivit en del om situationen i mina föräldrars hemland, d.v.s. det som en gång i tiden kallades för Jugoslavien. Mest gjorde jag det p.g.a. att jag tröttnade på att personligen få ta skit av en massa svenskar som bemötte mig med skit p.g.a. mitt serbiska ursprung, trots att jag faktiskt är född i Sverige och inte varit någonstans i närheten av f.d. Jugoslavien på 22 år. D.v.s. jag var inte där när kriget började och hade inget med det att göra. Jag lovar!

Detta räckte dock inte. Det gick t.o.m. så långt att det en dag, våren 1999, ringde i min telefon. Det var en vän, närmare bestämt en person som idag arbetar som journalist på DN, som ringde. Han började samtalet med ett hånskratt och meningen ”Men vad håller ni serber på med egentligen?!”. Jag frågade givetvis vad han pratade om och han nämnde Kosovo och det som höll på att inträffa där. Detta var alltså innan bombningarna. Jag förklarade att han visste alldeles för lite om bakgrunden för att uttala sig så nedlåtande som han gjorde. Hans svar på detta var, återigen med ett hånskratt, att hela FN och världssamfundet inte kan ha fel.

Enligt denne s.k. journalist hade för det första inte det han kallar för väldssamfundet någonsin fel, utan det var dessutom uppenbarligen oerhört viktigt för honom att ringa upp mig och försöka göra narr av mig i en fråga jag inte hade med att göra. Och inte nog med det, när jag sedan försökte förklara hur det låg till (av det lilla jag då visste) så var han inte intresserad av att veta utan förklarade att det där ”världssamfundet” (jag tror att han menade NATO) inte kan ha fel. Jag låter detta tala för sig självt och så kan man undra huruvida han är en bra journalist idag eller inte, det är ju trots allt tio år sedan detta hände.

Det som dock är intressant är att vår käre utrikesminister Carl Bildt på sin blogg censurerade mig och valde sedan givetvis att erkänna Kosovo som en självständig nation. Trots detta var han emot när Ryssland gick till Syd-Ossetiens ”undsättning”, där situationen på många sätt faktiskt skulle kunna likställas med NATO:s inblandning i Kosovokonflikten. Skillnaden är dock att Ryssland inte har bombat sönder infrastrukturen i Georgien, vilket NATO gjorde i Serbien. De gick så långt att de bombade den kinesiska ambassaden i Belgrad.  På denna sida råkade jag hitta lite intressanta synpunkter kring det hela.

Så, nu till den heta potatisen. Jag antar att det har undgått ganska få att Aftonbladet publicerat en artikel där en viss Donald Boström hävdar att palestinier troligtvis utsätts för organstölder utförda av den israeliska armén IDF. Artikeln har i sin tur fått den israeliska regeringen att reagera samt att journalister i Sverige blir upprörda över den israeliska regeringens reaktion. Det har även fått röster i Sverige att undra varför Aftonbladet publicerar texter som tenderar till antisemitism och se ett mönster i detta. Det hela är en soppa som jag på sätt och vis finner ganska underhållande i och med att det tydligt visar att media i Sverige knappast är objektiv. Dock ska jag inte ge mig in i en diskussion kring detta utan just till faktumet om den påstådda organstölden. Det finns nämligen vissa avsnitt i texten som jag finner speciellt intressanta men inte tillräckligt tydliga.

Avsnitt ett:

”Fem dagar tidigare, den 13 maj 1992, hade en israelisk specialstyrka lagt sig i bakhåll i byns snickeri. Personen som specialstyrkan hade i uppdrag att oskadliggöra var 19-årige Bilal Achmed Ghanan, en av de aktiva palestinska stenkastande ungdomar som gjorde livet surt för israels ockupationsmakt.

Bilal Ghanan var som en av de ledande stenkastarna efterlyst sedan ett par år. Det innebar att han tillsammans med andra efterlysta stenkastargrabbar bodde under bar himmel uppe i Nablusbergen. Att bli infångad betydde döden, och alla berättelser om den föregående tortyren gjorde inte saken bättre. Således höll de sig i bergen. Men av någon anledning tog Bilal sig ner från bergen en dag och vandrade oskyddad genom byn förbi snickarens hus denna olycksaliga dag i mitten på maj. Varför han kom ner just denna dag kunde inte ens Talal, hans äldre bror svara på, kanske var maten slut och förråden behövde fyllas på.”

Inte för att jag är religiös men man får ju onekligen intrycket att dessa judiska soldater hade Jehova på sin sida denna dag. Jag menar, det står tydligt att det innebar döden att bli infångad, ändå gick den här killen ner i byn mitt på ljusa dagen för att fixa lite mat. Talal kan inte svara på frågan varför. Jag kan, men det kommer vi till senare. Men jag kan säga så här: om saker och ting innebar döden för mig hade jag varit väldigt mycket mer försiktig, speciellt med tanke på att området är ockuperat av de som vill döda honom. Och de israeliska soldaternas tur bestod i att de befann sig i ett skjul just den dagen då Bilal kom ner till byn, av en anledning som Talal inte ens förstår varför. Vilket sammanträffande! Själv menar jag att det är mer än så.

Avsnitt två:

”Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av.”

Här börjar jag ju undra om Donald Boström satt med dessa soldater i detta snickeri, eller om det var någon annan där med dem. Jag kan ju givetvis ha fel men det känns lite underligt om soldaterna kom dit, sade till snickaren som har snickeriet att snickra på som vanligt och att de bara ska skjuta ihjäl Bilal och sedan dra. Liksom ”Låt inte oss störa! Fortsätt du med ditt som vanligt så sticker vi så fort vi är klara med vårt, okej snickar’n?”. Och hur vet han att det var planenligt? Hade de planerat att Bilal skulle komma gående? Svaret på det är ja, förklaringen följer nedan. Och ja, snickaren hade en egen ond plan som han verkställde samtidigt.

Avsnitt tre:

”Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen. Slutligen tog de Bilal i fötterna och släpade honom de 20 stegen uppför snickeriets stentrappa. Byborna berättar sedan att folk från både FN och Röda Halvmånen som befann sig i närheten och hört skottlossningen hade begett sig till platsen för att ta hand om den skadade. Argumentationen om vem som skulle ta hand om offret slutade med att den israeliska styrkan lastat in den svårt skadade Bilal i en jeep och kört iväg till byns utkant. Där väntande en militärhelikopter som forslade iväg Bilal mot ett för hans anhöriga okänt mål.”

Det är här det börjar bli riktigt märkligt. Nu har jag ju ingen personlig erfarenhet av organstölder (jag lovar, trots att jag är serb och trots att jag har vänner som är judar) och heller ingen form av medicinsk examen (vi serber är experter på etnisk rensning och att döda andra, inte att rädda dem) men jag lovar er att om jag skulle vara ute efter att stjäla någons organ så skulle jag inte skjuta personen över huvud taget. Jag skulle givetvis försöka hålla personen vid liv. Nu råkar jag heller inte vara bevandrad inom det som kallas för slutballistik (ja, jag är en dålig serb), d.v.s. hur en projektil reagerar när den når sitt mål (och kanske även hur målet reagerar beroende på material), men av det lilla jag vet från tidigare diskussioner  förda kring jägares kontra polisens ammunition så har jag förstått att olika ammunition påverkar kroppen olika. T.ex. så har svensk polis idag ammunition som sliter loss stora delar av kroppen om de träffar målet medan jägare bara får jaga med kulor som inte skapar lika stor skada och således leder till att djuren oftare överlever träffen tillfälligt  samt gör att de kan springa iväg och plågas ihjäl istället för att dö på en gång. Detta alltså kontra människor som blir skjutna där tanken uppenbarligen verkar vara att åsamka dem så mycket skada som möjligt och öka risken för dödsskjutningar.

Hur som helst så kan man alltså utgå ifrån att den israeliska militären – i detta fall en specialstyrka t.o.m. som är skickad att fånga en stenkastare – borde vara insatta i det faktum att om man skjuter någon i bålen så finns det en ganska stor risk att organ skadas. Det är ju det man brukar dö av. Detta eftersom dessa transplantationseftertraktade organ råkar befinna sig just i bålen. Enligt Donald Boström valde alltså denna specialstyrka att skjuta honom först i bröstet, sedan i varje ben för att avsluta med ett skott i magen! Det låter ju troligt…

Samtidigt vill jag ju inte på något sätt hävda att Boström har fel, för varför skulle man skriva saker som inte är sanna? Därför vill jag nu klargöra för vad som egentligen hände. Nu var jag ju inte där själv, men jag ska tillåta mig att vara lite Boströmsk i min beskrivning av denna situation och förlita mig på andrahandsinformation men ändå återge händelsen i detalj. Informationen har jag fått av en röst jag brukar höra i mitt huvud. Vissa säger att jag hör mig själv tänka men jag känner mig mer speciell om jag låtsas att det är något annat.

Detta är vad rösten har sagt, d.v.s. detta är vad som egentligen hände: stor-Shlomo, lill-Shlomo, Benjamin och Chaim är specialtränade IDF-soldater och tillhör därmed en specialstyrka som fokuserar på att skjuta ihjäl killar som kastar sten. De är döden personifierad och de har Jehova på sin sida. Deras mål denna dag är en stenkastare vid namnet Bilal och Jehova har skickat dem information genom rabbinen Shmuley att den farlige stenkastaren Bilal kommer att passera genom byn mitt på ljusa dagen. Jehova har i sin storhet gjort att Bilals mat har tagit slut samt gjort honom tillfälligt oförsiktig, detta eftersom Bilal inte är utvald. Därför har de specialtränade IDF-soldaterna från specialstyrkan gått in i ett snickeri som tillhör snickaren Ahmet och sagt att han ska fortsätta med sitt som han brukar. Ahmet i sin tur snickrar på som vanligt och eftersom han är en god värd (men egentligen slug) så bjuder han soldaterna på Coca-Cola och cigaretter, mest för att han vill ge igen för gammal ost och döda dem med lungcancer, diabetes eller hål i tänderna.

Soldaterna må vara specialtränade judar men är ju ändå bara människor (tyvärr nazister ni har fel, de är inte råttor) så de blir ju så klart sugna på några cigg och lite snabbt socker. Och alla vet vi ju hur det kan sluta: nikokick och sockerkick.  Chaim däremot, är av hårdare virke och står därmed emot frestelsen.

Benjamin och Chaim har lite av en inbördes tävling om vem som är den bäste prickskytten och börjar således gnabbas om exakt var i benen de ska skjuta Bilal när han kommer förbi, båda vet dock att det inte är bålen de ska skjuta på eftersom de ska stjäla organ. Det är ju därför de egentligen är där.

Stor-Shlomo och lill-Shlomo är musklerna i gänget. De är tvillingar och den ene kallas för stor-Shlomo eftersom han en gång snubblade när han var liten och fick en otäck bula på huvudet, som för ett tag gjorde honom längre än lill-Shlomo.

Under tiden som dessa specialtränade judar, som även råkar vara IDF-soldater i en specialstyrka, röker cigg och dricker läsk så kommer Bilal gående, och det är då Benjamin fimpar ciggen, ställer ifrån sig läskburken och siktar i ”lugn och ro”. Det Boström helt har missat är att Benjamin vid det här laget är stissig av allt nikotin och socker. Benjamin trycker därför av först men är så skakig i händerna att han träffar Bilal i bröstet. När Chaim märker detta  skjuter han iväg två skott snabbare än man hinner säga hummus och  de träffar Bilal i benen. Det var där de skulle skjuta, hade de fått order om, eftersom de ju skulle stjäla Bilals organ.

Upprörd över att ha missat så mycket börjar Benjamin svära medan bröderna Shlomo beger sig ut för att hämta Bilal. Väl framme på gatan ser de ju att Benjamin redan skjutit honom i bröstet, men upptäcker att han fortfarande lever. Eftersom de utgår ifrån att Bilals organ redan är skadade skjuter de honom i magen för att få tyst på hans jämrande (jag sade ju att de är döden personifierad). Med tanke på att organen nu är förstörda, utgår de ifrån, så släpar de även Bilals kropp demonstrativt uppför stentrappan, för att visa Benjamin att det inte spelar någon roll om fler organ skadas med tanke på vilken dålig skytt han är. Trots detta dör inte Bilal.

Istället dyker det upp en massa annat folk som vill ha Bilals kropp och det uppstår ett bråk. Under tiden ringer Yahya upp och säger att de ska köra iväg Bilals kropp ändå. Kanske klarade sig en njure eller något annat? Det kan det vara värt! Med tanke på att en militärutryckning inte kostar något så kan de ju lika gärna ta in honom för att kolla läget.

Därför lastar de in Bilal i en terrängbil som Bilal olyckligt nog missade att se på väg in till byn och kör honom till en väntande miltiärhelikopter som Bilal också olyckligt nog missade på väg in till byn, byn som innebar en livsfara för honom att beträda. Därefter forslade de honom till ett mål som var okänt för Bilals anhöriga. Det många inte vet är att platsen dock inte alls är okänd utan är en populär semesterort som heter Tel Aviv.

Det som sedan hände på sjukhuset var att de skar upp Bilal för att se om det fanns några hela organ att stjäla, insåg att allt var förstört och att där inte fanns något att ha. Då tänkte de att de lika gärna kan låta Bilal dö, vilket de gjorde. Yahya blev givetvis alldeles till sig av ilska och skällde ut Benjamin efter noter och skrek ”Varför lär du dig inte något av Chaim för en gångs skull?!”. Benjamin sprang iväg gråtandes och det uppstod en pinsam tystnad.

Lill-Shlomo bröt tystnaden och sade ”Men vad ska vi göra av liket då?”. Yahya svarade argt ”Bränn det!”. Men Chaim, som ändå var en rekorderlig man, sade ”Är inte det lite tjaskigt om hans släkt inte har en grav att gå till? Jag menar, vi har ju dödat killen för att stjäla hans organ för att han har kastat lite sten. Det minsta vi kan göra är ju att köra tillbaka honom.”. Yahya, som alltid haft ett gott öga för Chaim, mjuknade och sade ”Låt gå, kör tillbaka honom. Men släck ner hela byn och gör en stor grej av det. Skapa fler kostnader för militären och se till att ryktena börjar gå genom att låta hans släktingar gräva graven, och dölj inte att vi har skurit upp honom. Jag vill att de ska veta vad vi håller på med.”. Bröderna Shlomo och Chaim tittade frågande på varandra men tänkte ”Vi säger inget, bäst att göra som Yahya säger. Han är ju den svåraste av oss alla.”

Det var alltså så det egentligen gick till och just denna gång stals faktiskt inte något organ. Att de skjutit på Bilal innan var ju inte så allvarligt, det hemska är att de ville stjäla hans organ. Detta vill de eftersom de är utvalda av Jehova, och då får man och vill göra sådant. Det säger sig självt.

Avsnitt fyra:

”De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.

– Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten? Frågorna var många och upprörda från Nafes morbror.

De anhöriga till de dödade palestinska männen hyste inte längre några tvivel om saken.”

Nu skulle man ju kunna lägga till ett antal frågor här som t.ex.:

Varför skjuter de folk i bålen som de vill ha organ ifrån? Varför involverar de hela militären med helikoptrar och dylikt för att ta ut något enstaka organ som kanske klarat behandlingen innan men antagligen inte? Varför bränner de inte liken och sopar undan alla spår? Varför dödar de folk mitt på ljusa dagen men begraver dem på natten? Varför låter de släktingar begrava de dödade trots att området är ”avstängt”? Varför lindar de bara in dem i tyg så att skadorna ska vara synliga?

Men dessa frågor blir ju ganska överflödiga i och med min beskrivning av händelseförloppet, hoppas jag.

Därefter fortsätter Boström att återupprepa det märkliga i de nattliga begravningarna och uppsprättade kropparna, som för att poängtera hur konstigt det är. Men han fattar inte att Yahya är en besynnerlig man och får för sig ganska konstiga saker, vilket jag sedan länge har förstått och nu förklarar.

Avsnitt fem:

”Dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade.”

Här håller jag helt och hållet med Donald Boström! Dags att göra det och jag hoppas att jag har gjort det nu. Han var ju lite slarvig som inte bringade klarhet i det innan han skrev artikeln. T.ex. kunde de ju grävt upp ett av liken och bett en läkare obducera det, för att se om något fattades, men det gjorde han inte. Istället skrev Donald en artikel som skapat en massa onödigt tjafs och in måste pappa Juggen komma och knyta ihop alla lösa trådar. Jag hoppas verkligen att allt är mer tydligt nu och att Israel ber om ursäkt för organplundringen. Att de dödat lite folk är däremot helt okej, men låt organen vara!

Så till slutpoängen i detta: uppenbarligen är det som IDF gör, enligt Aftonbladet, väldigt hemskt. Självklart händer det ju även på andra platser på jorden, men just när det händer i Israel är det värt att tala om. Om samma sak skulle göras mot serber, vara utfört av frihetsälskande KLA och om påståendet skulle komma från tidigare huvudåklagaren i Haag-tribunalen Carla Del Ponte i hennes egen bok, ja då skulle det inte vara värt att nämna i Aftonbladet.

Och jag håller med. Serber är svin, det har man ju fått se på nyheterna många gånger så de (vi) förtjänar sådan behandling. Om en serb gör en sak är det som att vilken serb som helst har gjort det. Lika mycket är samtliga svenskar nazikollaboratörer som hjälpte Nazityskland under andra världskriget, bl.a. till att kuva Norge, och nu fortsätter alla svenskar med antisemitisk propaganda. Eller jag menar skriver sanningen om vad som hände, något så när, min version är dock den rätta. Och judar, de är riktigt utvalda människor. Jag brukar säga det till mina judiska vänner ”Shit, vad ni ser utvalda ut idag!” och det brukar de skratta gott åt och säga ”Käften på dig goyim och ät lite hummus istället!”. Och man gör som judarna säger, om man vill ha organ kvar att smälta maten med. Hummus är gott, och när jag äter hummusen som Jehova gjort till sina utvalda judar så inser jag att världen vi lever i är ganska lustig.

Tillägg: Jag läste precis detta på SVD:s hemsida. Det är läsvärt.

Tillägg 2: Bra respons på Aftonbladets värdelösa artikel och en annan artikel som visar att det snarare är IDF-soldater som blir plundrade på organ av en makaber patolog.

Tillägg 3: Nu uttalar sig även Bilals familj om detta. Notera att de ljuger eftersom min version ovan är den rätta. 😉

Tips till bilister

http://www.break.com/index/dont-text-and-drive.html

Mitt tips är att ni inte ska köra alls.

Planet X – mer musik

En god vän tipsade mig nyligen om ett band jag inte hört tidigare, som snabbt blivit lite en av mina favoriter. Bandet kallar sig för Planet X. Vill man kan man googla på begreppet och få sig ett gott skratt genom att läsa lustiga teorier som finns kring begreppet Planet X eller Nibiru som vissa kallar det. Människor har onekligen en livlig fantasi, det roliga med den är att den oftast ändå är ganska enkelspårig.

T.ex. hade teorin lika gärna kunnat vara att en planet kommer att korsa vårt system och att planetens mest avancerade livsform består av djur som till stor del påminner om getter. Men givetvis är så inte fallet enligt dessa fantasifulla människor. Planeten är givetvis bebodd av Nefilim, vilket tydligen är någon slags jättar som nämns i Gamla Testamentet eller någon annan  obehaglig och oroväckande våldsam bok. Jättar eller getter? Jag röstar på getter.

Men framför allt så skiter jag i vilket utan lyssnar hellre på bandet Planet X:

30 cm från en säker död – en kärleksförklaring till bilismen

Igår var jag ute och motionscyklade med några vänner. Att cykla är för mig oftast en både positiv och negativ upplevelse. Den är positiv i bemärkelsen att jag tycker att det är rogivande, uppnår fysiskt välbefinnande, får se vackra omgivningar och givetvis hjälper mig att hålla mig frisk (eftersom jag nästan aldrig är förkyld eller blir drabbad av influensor, vilket jag blev ofta när jag var yngre och inte tränade mycket). Den negativa aspekten av cykling bidrar andra människor till. D.v.s. människor som planerat vägarna och inte anpassat dem för cyklism utan endast fokuserar på bilen som färdmedel, fotgängare som irrar runt som yra höns, andra cyklister som inte respekterar trafikreglerna, hundägare som låter sina hundar springa lösa på trafikerade platser  och sist – men defintivt inte minst – alla djävla bilister som jag snart kommer att avsky så mycket att jag börjar närma mig stadiet där jag kommer att säga upp bekanskapen med alla jag känner som kör bil, och det blir en del.

Så, varför avskyr jag bilister så mycket mer än alla dessa andra faktorer som är störande när jag cyklar? Jo, av den enkla aledningen att de andra sakerna faktiskt bara är störande. Ja, jag har ett par gånger ramlat av min cykel, nästan ramlat eller nästan kolliderat med cyklister, fotgängare och hundar. Detta eftersom de inte respekterar trafikreglerna. Skillnaden mellan dem och bilister är att jag i samtliga fallen inte upplevt att kollisionen skulle varit lika allvarlig som att kollidera med en bil. Att kollidera med en bil är livsfarligt, helt enkelt.

Därför ska jag nu berätta vad som inträffade under gårdagens cykeltur.

Jag mötte upp mina vänner vid Västerbron på Södermalm. Vi hade tänkt cykla ut mot Ekerö men såg stora regnmoln där och vinden verkade blåsa ditåt.  Därför valde vi att cykla i motsatt riktning ut mot Saltsjöbaden och Älgö, som är en av mina favoritsträckor. En av anledningarna till att jag gillar att cykla dit är att det är en vacker väg att cykla och att stora delar av cyklingen sker på inte så trafikerade landsvägar, där det oftast går bäst att cykla till skillnad från konstiga cykelvägar med gropar i och som leder en ut i ett virrvarr av idiotiska utflyker i och med att skyltningen oftast är under all kritik.

Turen ut till Älgö flöt på ovanligt bra. Det var lite trafik igår och solen sken. Föutsättningarna för en bra cykeltur var perfekta. Ute på Älgö tog vi en kort paus och vände sedan tillbaka. Det var kort efter detta som den spännande incidenten inträffade.

När man färdas till och från Älgö gör man det på Älgövägen. Innan och en liten bit in på Älgö är vägbanan delad, d.v.s. för trafik i olika färdriktningar. Därefter smalnar den av och mittstrecket finns inte kvar. Incidenten inträffade där vägbanan är delad. Jag cyklade ca 100 m framför mina två vänner och det var en nedförsbacke. Min hastiget var ca 45 km/h och jag var precis på väg in i en vänstersväng, således lutade jag cykeln aningen mot vänster och cyklade in mot mitten av ”min” sida av vägbanan för att hålla mig på lagom avstånd från högerkanten.  Då såg jag att det kom mötande trafik på vänster sida men i och med att det är en tillräckligt bred väg för två bilar att passera var ju det inte ett problem, fram till att en bil bakom den första bilen plötsligt kör ut i mitt körfält, precis framför mig(!), för att köra om den första bilen. Detta i en kurva! Lyckligtvis reagerade jag snabbt, lyckades väja undan till höger så pass mycket att jag nästan körde av vägen och bilen missade mig med ca 30 cm. Annars hade vi frontalkrockat.

Jag fick en chock givetvis och jag skrek i full hals efter bilen ”Din djävla idiot!” och bilen försvann bara bakom en annan kurva. Nu till det intressanta.

Bilen som denna idiot körde om färdades i ganska lagom hastighet, m.a.o. det såg inte ut som att den körde för långsamt. Snarare var det så att bilen som körde om körde på tok för fort.  Det var fel nummer ett. Fel nummer två var att föraren valde att köra om trots mötande trafik. Fel nummer tre var att föraren gjorde detta i en kurva. Fel nummer fyra, och det är detta som nästan fascinerar mig mest, är var detta inträffade. Här är en karta på området taget från min Garmin GPS.

Den dåligt ritade röda fläcken (jag är ingen konstnär) markerar var det inträffade. Där de gulsvarta prickarna tar slut är ändhållplatsen för bussen som åker ut till Älgö och mycket längre ut än så går det inte att komma med en bil. Det är det som är det fascinerande, att trots att det omöjligt kunde vara längre än max 3 km kvar till förarens destination så valde föraren att köra vårdslöst och utsätta andra för livsfara och sig själv för fara, bara för att komma fram till sitt mål några sekunder före.

För mig är detta höjden av dumhet och arrogans och det var vad som gjorde mig så fruktansvärt arg. Jag är en motståndare till våld, men i ett läge som detta så blir jag ursinnig, och hade jag på något sätt i den stunden kunnat få tag i den fega föraren som smet i sitt motordrivna metallskal (vilket de alltid gör, jag har aldrig varit med om att de stannar och ber om ursäkt) så hade jag med all säkerhet slagit människan i ansiktet så mycket jag bara orkade, bara för att den är en hänsynslös idiot. En sådan människa ska INTE ha körkort, så är det bara. Det tråkiga är att väldigt många kör just så, alldeles för många.

Nu till några detaljer. Om jag exempelvis hade varit en motorcykelförare hade jag antagligen krockat med bilen, detta eftersom motorcyklister brukar köra mer i mitten av vägbanan, oftast kör snabbare än en cykel samt att min cykel är väldigt lätt och därför snabbmanövrerad, vilket en motorcykel inte är.

Den enda anledningen till att jag kan skriva detta idag är min reaktionsförmåga och det faktum att jag inte färdades lika snabbt som bilen eller andra motordrivna fordon. Och visst, jag hade hjälm på mig men det hjälper inte i en kollision med en bil, hjälmar hjälper vid olyckor som innefattar att man kanske klantar sig på cykeln, vilket inte riktigt är samma sak, även om man färdas i 40 km/h.

Trots det ska cyklister hela tiden anpassa sig efter bilisterna, som det så bra beskrivs här. Tack för tipset Erik!

Andra må tycka att det här med peak oil är hemskt men själv ser jag faktiskt fram emot det, trots att det kommer att drabba mig också. Det ska bli väldigt kul att se alla lata djävlar vara tvungna att röra på fläsket och då får vi se hur många som kommer att håna cyklisterna som faktiskt redan innan anpassat sig åtminstone till självtransporten.

Och om idioten som nästan dödade mig igår läser detta, mot all förmodan, så har jag en sak att säga dig: jag hoppas att du blir invalidiserad i en trafikolycka, ditt hänsynslösa och korkade svin. I ditt fall lär ju du vara anledningen till det som brukar kallas för trafikolyckor, men det är inte olyckor om man inte ser det som djävligt olyckligt att idioter som du får sitta bakom en ratt och förstöra livet för andra människor.