Monthly Archives: maj 2007

Snart bär det iväg

Idag har jag tvättat cykelkläder och spelat in mina nygifta vänner Jerker och Lydia när de har sjungit en kinesisk smörsång. Resultatet blev helt ok. Tanken är att de ska ta ljudfilen och lägga på den på en video som de har spelat in. Videon i sig är faktiskt fantastiskt rolig. Den som har tittat en del på kinesiskt producerad film kommer nog att uppskatta den, när den blir klar.

Nåväl, vi var tvungna att göra klart det idag eftersom jag åker på lördag och Jerker ska tillbaka till Shanghai på söndag.

Så imorgon ska bli en spännande dag. Jag har en hel del saker att fixa plus att en vän fyller år. Undrar om jag hinner måla hallen också. Jag måste måla hallen.
Då är det alltså dags att lägga sig för att kunna hinna med allt.

Annonser

Omvälvande tankar

Jag undrar om det verkligen är så att U. B-L vill döda B.B. bara för att han är gift med W.H. Kan det inte vara något annat som väcker ont blod hos den skäggige mannen?

Konspirationsteprier tack!

 http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,1069256,00.html

Våld mot försvarslösa godkänns genom passivitet

Mina medmänniskors handlingar fick denna dag att börja med sorg efter att ha hittat denna länk på Nimas blogg:

http://www.aina.org/news/20070425181603.htm

Igår var jag på ett fantastiskt bröllop där en av mina äldsta vänner gifte sig med sin oerhört trevliga flickvän. Jag blev glad, och för en stund kändes det som att jag i mitt sinne alldeles för ofta svartmålar min verklighet och att mänskligheten kanske inte är så otäck som jag ofta upplever den som.

Det som var gårdagens lycka blev till dagens sorg efter att ha sett dessa förkastliga handlingar.

Dock vill jag påminna om att handlingar liknande dessa även inträffar i Sverige.
För tretton år sedan så råkade jag och en vän cykla förbi i närheten av det gamla Fryshuset en sommarnatt, ovetandes om att skinnhuvuden hade tilldelats en lokal att få ”vara” i (bra idé, tyckte en man vid namnet Anders Karlberg) och som av de själva användes till att ”rekrytera” flera skinnhuvuden och supa i.

Jag ska inte göra historian alltför lång, men som ni säkert förstår så var jag och min vän inte ute efter att bråka med en stor samling skinnhuvuden den natten. Vi hade umgåtts med några vänner innan och min vän ville att vi skulle gå på en fest som vi under kvällen hade fått reda på skulle vara i närheten av Fryshuset.

När vi så cyklade runt i området såg jag på håll en samling människor stående på gatan och vi cyklade dit. När jag kom närmare och såg bättre insåg jag att folksamlingen bestod av en stor grupp skinnhuvuden. Jag skulle precis bromsa när jag plötsligt såg en person framför mig. Jag stannade cykeln och såg att han tittade på mig med en mycket arg blick. Han var ett skinnhuvud.

I ett försök att inte skapa en situation som förvärrade denne mans humör så frågade jag i vänligast möjliga tonfall ”Ursäkta mig, vet du om det är en fest här i närheten?” varpå han logiskt nog svarade med en fråga ”Är det fight?!”. Jag konstaterade att han föredrog engelska före svenska men tänkte att han i egenskap av patriot (verkade det som) skulle föredra svenska ord så jag svarade på hans fråga och upprepade mig därefter ”Nej, jag undrar alltså om du vet om det är en fest här i närheten?”.
Han upprepade sig igen ”Är det fight eller?!”.
Jag tänkte att han kanske hörde fel med tanke på att han var kraftigt berusad som den viking han var och upprepade mig ännu en gång och förtydligade det ännu mer ”Nej, nej, inte fight, jag undrar om det finns en fest i närheten, party du vet?”.
Denna gång var han oförskämd och vände sig om mot sina kamrater som stod en bit bort och skrek ”Grabbar, det är fight!”.

Jag konstaterade snabbt att det var dags att försöka ta mig därifrån. Jag försökte vända på cykeln men innan jag hann komma längre så kände jag hur han ryckte tag i min skjorta och drog mig bakåt.

Jag föll och cykeln föll över mig.

Instinktivt försökte jag resa mig upp men då kände jag sparkarna komma i bakhuvudet samtidigt som hans kamrater hade omringat mig. Då kom sparkarna haglandes och huvudet flög åt olika håll. Jag kände paniken komma över mig och jag skrek ”Sluta, vad har jag gjort?! Vad har jag gjort?!” men jag fick inget svar annat än flera sparkar.

Det är en speciell känsla att inse att ens huvud är en fotboll som flera personer sparkar åt olika håll. Man tappar balansen och det är väldigt svårt att ens tänka klart eftersom kroppen hamnar i någon form av chocktillstånd. Allt går ju så snabbt mellan spark till spark, så man hinner inte riktigt tänka efter vad man ska göra härnäst, dock blev jag förvånad av att det faktiskt inte gjorde ont. Det verkar uppstå någon ”spärr” som stänger av smärtan.

Efter några sparkar till snurrade min värld men så hörde jag en av dem säga ”Han har fått nog!”. Det tyckte uppenbarligen inte hans kamrater.
Det ville dela med sig och låta mig ”få” ta del av ännu mer av deras generositet.
Jag minns hur jag utmattad tänkte ”Det är ingen idé, jag kan ju inte komma upp. Jag kommer att dö nu, nu kommer jag att dö, varför kämpa emot?”, slutade röra mig och lade mig ner.

Jag låg avslappnad på marken med blodet forsande från mitt huvud och inväntade döden. Mitt då långa hår var dränkt i blod och jag kände hur det även forsade inne i mig. Det rann nerför strupen och jag svalde det. Plötsligt hörde jag samma röst igen ”Han har fått nog.”, och sparkarna slutade.

Vid senare tillfällen har jag funderat över vad det kan ha varit som fått de att tycka att ”nog” var just då och kommit fram till att de måste trott att jag hade svimmat. I min högra ögonvrå (ögat hade inte hunnit svullna igen än) såg jag skuggorna röra sig bort från mig.
Då, med en sista kraftansträngning, kastade jag mig upp på min cykel och trampade för livet. Jag kände hur någon sparkade till bakhjulet och jag trampade än mer frenetiskt.

Jag visste inte vart jag var på väg och jag visste inte vad som hade hänt med min vän. Jag kunde knappt se men fortsatte trampa då jag trodde att de var efter mig. Jag såg ett buskage med en stig emellan. Jag cyklade in men cykeln fastnade. Jag kastade mig av cykeln och sprang runt. På andra sidan busken stod två killar i min ålder. De stoppade mig och lugnade ner mig, de sade att det var lugnt, att ingen var där. Jag stannade till och insåg att jag hade kommit en bra bit ifrån skinnhuvudena. Precis då de frågade vad som hade hänt och jag skulle berätta så kom en tjej ut ur en port ett par meter därifrån. När hon såg mig skrek hon till och sprang upp för att ringa polisen.

Jag satt på den varma asfalten och kände hur jag började bli förbannad. Blodet rann, jag kände att min vänstra framtand var avsparkad på hälften och jag oroade mig för min vän. Jag kände på mitt ansikte som var helt svullet och jag kunde inte öppna mitt högra öga.

Polisen kom några minuter senare, en man och en kvinna. Mannen frågade om jag vill göra en polisanmälan. Det ville jag. Han frågade om signalementen och jag började skratta. ”Rakade huvuden, uppkavlade jeans, stålhättor på skorna, det kände jag. Tyvärr hann jag inte lägga märke till ögonfärg eller anletsdragen, jag hade annat att tänka på, och det är ju mörkt.”.

Jag bad dem att genast skicka en bil till platsen för att ta reda på vad som hade hänt med min vän. Jag var mycket orolig för honom.

De anropade någon på polisradion och sade därefter att de skulle köra mig till Södersjukhuset. Jag låste cykeln och satte mig i bilen.
I bilen växte vreden över det inträffade. Jag bad poliserna att skicka fler bilar och att ta alla med blod på skorna. De hade _garanterat_ blod på skorna. Mannen svarade ”Det är ingen idé. Det är smarta. De har torkat av blodet från skorna vid det här laget. Det här händer där minst en gång i veckan.”

Jag blev ännu mer arg ”En gång i veckan?! Men varför finns det inte stora, blinkande varningsskyltar där det står VARNING! GALNA OCH AGGRESSIVA SKINNHUVUDEN FINNS I DETTA OMRÅDE! RISK FÖR MISSHANDEL!”

Jag fick inget svar och jag var för mörbultad för att orka prata mer.
Öron- näsa- halsläkaren var inte tillgänglig på akuten så de körde mig till Huddinge sjukhus istället.

På akuten där så skulle de fotografera mig med en Polaroidkamera. De sade ”Vi ska snygga till dig lite först”, och började torka bort blod från mitt ansikte. Blixten brann av och några sekunder senare visade de mig fotot. Jag kände inte igen mig själv. Det var många gånger värre än Sylvester Stallones plastiga svullnader i Rocky-filmerna.

De sade att de skulle sy mitt huvud men behövde klippa bort lite hår. Jag bad dem att klippa bort allt, men det ville de inte. När bedövningssprutorna sköts in i min hårbotten somnade jag.

Dagen därpå vaknade jag. De första sekunderna, innan jag öppnade ögat, fick jag för mig att allt kanske var en dröm. Så overkligt kändes allt. Jag öppnade ögat och såg att jag inte var hemma. Jag såg mitt hår som var stelt och hade en orange ton av allt blod. Jag kände smärtan i ansiktet.

Jag reste mig upp och gick in på toaletten. Jag mådde illa när jag såg mig i spegeln. Mitt ansikte var totalt deformerat och jag hade stora, hårda svullnader i pannan som jag var övertygad skulle stanna för alltid. Det såg ut som om att skallbenet var deformerat.

Efter ett tag fick jag prata med en sjuksyster och jag bad om en skallröntgen. Jag fruktade att jag hade fått inre blödningar. Jag fick vänta till kl 22 på kvällen, det hade tydligen inträffat en stor trafikolycka.

Tre vänner kom förbi, bl.a. min vän som jag hade varit orolig för. Han hade tydligen lyckats springa därifrån och sedan sett mig cykla från platsen. Han hade trott att jag hade klarat mig oskadd.
Efter skallröntgen fick jag reda på att jag inte hade fått några skador. Läkarna var förvånade över att jag inte ens hade fått en hjärnskakning.
De sade att jag hade en extrem tur i oturen. Jag insåg att det antagligen var så.

Det som hände därefter var tragiskt.
Min mor blev förtvivlad när hon såg mig och jag var tvungen att se hennes tårfyllda ögon varje gång hon tittade på mig. Som om att det inte räckte att jag mådde dåligt, utan var tvungen att påminnas om hur jag såg ut varje gång hon tittade på mig.
Många av mina s.k. vänner trodde inte på mig när jag sade att jag inte hade provocerat skinnhuvudena. ”Men något måste du ha gjort! Sånt där händer inte utan orsak!”
Detta gjorde mig ännu mer ledsen. Nu skulle jag alltså behöva bära skulden till att jag hade blivit misshandlad. Vännen som var med mig visste i alla fall att så inte var fallet.

Folksam betalade ut en summa på ca 6500 kr, samt tandläkarkostnaderna vilka de skulle stå för resten av mitt liv så länge det rörde den skadan. Jag ifrågasatte det låga ersättningsbeloppet men fick ett svar att ”lidande inte kan mätas”. Jag frågade därför vem det var som fastställde just den summan och kvinnan (handläggaren) jag talade med svarade att de hade en grupp människor som arbetade med att fastställa dessa ersättningsbelopp.
Därför erbjöd jag att ge tillbaka dessa 6500 kr till vilken som helst av dessa personer på Folksam om jag fick sparka den i huvudet en enda gång barfota. Kvinnan blev upprörd och samtalet avslutades kort därefter.

Det intressanta i det här fallet var att jag åtta år senare fick höra av en kollega som precis ramlat och gjort sig illa i ansiktet att man kan få ersättning för kosmetiska skador. Eftersom jag själv hade fått ärr i ansiktet, som de på Folksam dessutom kände till, blev jag mycket förvånad. Jag kontaktade Folksam och hamnade hos samma handläggare. Jag förklarade för henne vad som hade hänt och att jag aldrig fått någon sådan ersättning. Hon förklarade att ärendet egentligen var preskriberat men att jag skulle skicka fotografier till henne så skulle hon se vad hon kunde ”göra”. Jag skickade in fotografier på mitt ansikte. Efter några veckor fick jag ett brev där det stod att jag kunde få en ersättning på femton tusen kronor till om jag skrev på ett papper att aldrig mer göra anspråk på ersättning för dessa ansiktsskador.
Jag skrev på papperet, men funderade givetvis på varför jag inte hade fått reda på detta tidigare.

Ca ett och ett halvt år senare började det värka i min vänstra framtand. Då jag var på en kort konferensresa med jobbet så hann jag gå till tandakuten först två-tre dagar senare. Där sade de att tanden hade dött och att den nu var infekterad. De behövde borra upp den och tömma den på var, till att börja med. Smärtan i och med instickandet av bedövningssprutan och borrningen är den värsta smärtan som jag någonsin har varit med om. Jag förstod varför vissa torterar människor genom att utsätta deras tänder för otrevligheter. Jag träffade tre olika tandläkare samt en käkexpert under pågående åtgärder och alla fyra sade att detta problem hade uppstått p.g.a. misshandeln.

När jag så kontaktade Folksam (samma handläggare) så började hon ifrågasätta varför de skulle betala dessa kostnader.
Jag: ”De tandläkarna som jag har träffat säger att detta problem har uppstått p.g.a. misshandeln, och ni ska ju täcka de kostnaderna.
Hon: ”Jag tycker att det låter otroligt att din tand skulle dö nu helt plötsligt. Det kan inte ha med misshandeln att göra!”
Jag: ”Jasså? Varför säger du det?”
Hon: ”Men det har ju gått nio år nu. En tand dör inte bara så där.”
Jag: ”Precis, den har blivit avsparkad, som du kanske minns?”
Hon: ”Fast jag tycker att det låter väldigt osannolikt att det har med detta att göra.”
Jag: ”Vad intressant att DU tycker att det låter osannolikt. Jag förstår att du är en expert inom området, till skillnad från vad dessa fyra utbildade personer som jobbar med detta dagligen är. Du jag struntar i vad DU TROR.”
Hon: ”Ja, jag får väl ta det här till vår tandexpert.”
Jag: ”Ja, det är nog bäst så, är det inte? Eftersom det ju finns en risk att de fyra jag har talat med ljuger.”

Efter ca sex månader kom ersättningen för kostnaderna. Då var jag tvungen att skicka in röntgenbilder på tänderna.
Så förlorade Folksam en kund. Jag bytte givetvis försäkringsbolag.

Men hur gick utredningen av brottet?

Jo, ca två månader efter misshandeln fick jag komma till polisstationen på Tjärhovsgatan på Södermalm. Där fick jag titta på passfoton av ca tjugo skinnhuvuden. Eftersom jag inte har anledning att peka ut någon oskyldig så pekade jag inte ut någon. Jag kunde som sagt inte känna igen någon av dem.

Många år senare så pratade jag med en bekant som då var polis. Jag återberättade händelsen och han förklarade att poliserna som hade plockat upp mig hade begått ett tjänstefel när de inte hade ingripit mot förövarna. Därför kontaktade jag Polismyndigheten och bad om namnen på dessa två poliser (jag har dock rapporterna sparade) eftersom jag ville få svar på varför de inte tyckte att det var viktigt att de utförde sitt arbete rätt.

Som svar fick jag ett mail (som även det är sparat) av en kommissarie där han sade att brottet var preskriberat men att han hoppades på att jag kunde lägga händelsen bakom mig och gå vidare med mitt liv.

Vilken komiker.
En annan sak som jag har tänkt på är varför skinnhuvudet som frågade om det var ”fight” ställde frågan när han aldrig tycktes lyssna på mitt svar. Vad var poängen med att ställa frågan två gånger för att först efter det vända sig om till sina vänner och säga att det var ”fight”, när det dessutom inte alls var det.
Det är ett mysterium.

Så, vad är poängen med denna långa historia?
Det är att polisen i Sverige låter sådant inträffa framför näsan på dem eftersom de inte orkar agera i alla lägen. Antagligen så skulle det bli jobbigt att skriva en lång rapport och de kanske hade en dålig dag. Att jag inte fick bestående men är jag oerhört tacksam för. En journalist (eller fotograf, kommer inte ihåg vad han jobbade med) som jobbade för Aftonbladet hade mindre tur. Ca en månad efter att jag blev misshandlad så lyckades denna begåvade och självutnämnda elit av det svenska folket hoppa på huvudet av denne reporter, utanför Fryshuset, som fick mycket mer allvarliga skador än jag.
Det mest lustiga i det hela är att det var Fryshuset som finansierade skinnhuvudenas lokal, och vem får Fryshuset bidrag av? Är det någon av er som läser detta som tror att någon från Fryshuset någonsin kontaktade mig och bad om ursäkt? Det hände aldrig. Det som någon gjorde åt saken var – ingenting.
Att jag dagligen mådde dåligt över detta i flera år spelar ju inte någon roll, knappast för polisen.

Därför vill jag understryka att sådana här händelser sker överallt. Vissa skyller på religion, andra på alkohol och dålig uppväxt. Inget av de två stämmer egentligen.
Orsaken till denna typ av handlingar är dumhet och en passiv omvärld som låter dessa saker inträffa.

Jag vet att det låter mer hemskt att en tonåring som blivit kär i en man stenas till döds, och det är det också eftersom hon dog.
Jag var också en tonåring när detta inträffade mig. Jag hade inte gift mig eller konverterat till en religion, jag var ute på en cykeltur med en vän och letade efter en fest som sades ligga i närheten. Det är tydligen lika mycket en ”anledning” till grovt våld som lika gärna hade kunnat sluta med döden.

Låt mig påminna er om att jag och många andra har blivit och blir grovt misshandlade, ibland med dödlig utgång, även i Sverige.

Det är ett problem som finns överallt och tyvärr verkar det vara lika accepterat (eftersom ingenting händer om man blir utsatt för det) som stening av människor i andra länder.

Dagens cykelincident

Idag cyklade jag på Götgatan. Utanför Göta Lejon så var en bil parkerad. Föraren som satt i bilen ämnade att svänga ut på gatan. Han tittade ut genom bilfönstret, som var nedvevat, och såg mig. Jag befann mig ca fyra meter från bilen. Föraren verkade tycka att det var ett bra läge att köra ut på, vilket han också gjorde, utan att sätta på sina blinkers.
Jag var tvungen att tvärnita och höll på att ramla av cykeln. Föraren måste ha sett detta eftersom han sedan körde mot rött i korsningen vid Folkungagatan. Hade han stannat så hade han antagligen fått sin bildörr insparkad.

Jag är ganska intresserad av att få reda på vad bilföraren hade så bråttom till att han valde att utsätta _mitt_ liv för fara. Det måste ha varit mycket viktigt, eller så var han kanske en idiot?

Jag funderar på allvar att köpa järnkulor som jag ska ha behändigt nära och som jag kan kasta på bilar som dagligen utsätter mig för livsfara. Då kanske de stannar och ber om ursäkt, eller rentav tänker sig för nästa gång?
Fast att de skulle stanna och be om ursäkt är knappast troligt. Sbnarare så skulle de stanna ock skrika på mig, trots att de skulle veta om att de utsatt mig för fara. Det är ju faktiskt ganska typiskt människor.

Dessutom så förstår jag inte varför det är så många slöa cyklister ute på vägarna som måste cykla mitt i cykelbanorna. Varför är det så svårt att hålla till höger? Varför stannar de inte vid rödlysen? Det innebär att jag måste cykla förbi dem gång på gång. Det är frustrerande.
Varför måste de cykla bredvid varandra jämt och prata? Finns det inte bättre ställen att prata på än på en hårt trafikerad väg när de är i vägen för andra?
Människor som dessa fascinerar mig.

Och när jag nu är igång så undrar jag vad det är för fel på alla fotgängare som måste ta över en hel gång/cykelbana när de går. De går gärna också i mitten och svajar lite till höger och vänster. De kan inte riktigt bestämma sig var de ska ta upp plats och var de bäst är i vägen för andra. Det blir ännu bättre när de är fler och går bredvid varandra i ett led. Det spelar ingen roll om man kommer cyklande emot dem eller bakifrån, de blir lika förvånade varje gång. ”Ska JAG behöva flytta på mig?!” verkar de tänka och undviker det så pass mycket att de blir skrämda när man tvärbromsar framför dem. Då drar de sig snabbt och sidan och tittar på _mig_ som att jag är galen. Det är givetvis inte fel på dem som går på en väg som inte är ämnad för fotgängare, det är mig det är fel på som cyklar på en cykelväg.

Människor som inte förstår att det existerar en värld bakom dem fascinerar mig oerhört mycket. Beror det på en hjänskada tro? Sådana som tror att de inte behöver flytta på sig när deras sällskap tar upp en hel väg fascinerar mig ännu mer eftersom jag gärna klassar dem som idioter. Hur kan man vara så dum att man inte förstår att en ensam person inte kan ställa sig bakom sig själv? Hur kan man vara så totalt hjärndöd att man inte förstår hur enkelt det är för dem att gå bakom sitt sällskap?
Om de inte förstår det, vilket de bevisligen inte gör, så finns det ingen annan förklaring än att de är helt djävla dumma i huvudet.

Det lustiga är att väldigt många inte förstår detta och när man som ensam fotgängare går in i ett sådant sällskap så suckas det och stönas det ljudligt. Det är ju såklart mitt fel att det inte använder sina ögon och att de vägrar flytta på sig när de går på trottoaren, samtidigt som mitt enda alternativ är att kliva ut på en trafikerad gata eller försöka tränga mig in i en vägg.

Tänk att dessa människor har rösträtt och tänk att de är så många!
Livet är underbart.

Dagens idioter 2007-05-02:

1. Människor som låter andra idioters värderingar styra deras egna handlingar. Dvs. kuvade personer som följer andras vilja, som inte vågar argumentera för sin sak och som därför ger efter för andra idioters hyckleri.
2. Kunder som inte hämtar ut sina paket och som låter företaget jag arbetar för betala returfrakten trots att jag har meddelat dem om att de måste ta ut paketet, skriva ett returnummer och stå för returkostnaden. Hur svårt ska det vara? Nu kommer de ändå att få betala returfrakten samt en administrativ avgift, och jag får en massa onödigt jobb som jag egentligen inte har tid med.

Nära döden på landsvägen

I går natt så cyklade jag på landsvägen mellan Märsta och Upplands Väsby. Jag hade precis passerat Rosersberg då det kom mötande trafik. Föraren var vänlig nog att växla till halvljus för att inte blända mig. Plötsligt så dök ännu ett ljus upp bakom den bilen, fast i mycket högre hastighet. Den föraren körde om den omtänksamma föraren och passerade mig på mindre än en meters avstånd. Jag cyklade med en hastighet på ca 30 km/h och den mötande bilen måste ha hållit en hastighet på mer än 100 km/h. Sekunderna efter var jag chockad och därefter tänkte jag ”Det var nära ögat!” och kom fram till att jag ska försöka undvika att cykla nattetid på vägar utan vägbelysning eftersom det tydligen finns bilister som gärna kör snabbare än vad som är lagligt. Det är ju ingen större tröst om föraren åker fast, även fast oddsen är små med tanke på den inkompetenta polismyndigheten , om man ligger i koma eller dylikt. Det är bättre att undvika situationen.

Senare samma natt, närmare bestämt kl 23.30 då jag befann mig i Häggvik och försökte hitta en bra väg in till Stockholm på GPS:en, så tänkte jag att jag antagligen är galen eftersom jag cyklar dessa tider. När jag kom till Helenelund så gav jag upp efter att ha cyklat in i ett industriområde. Jag vände till tågstationen och tog tåget hem, mest för att bevara mitt intryck av mig själv som en vettig person. Fast innerst inne kände jag mig lite vek som gav upp när jag var så nära mitt hem. Tyvärr blir det så när det är svårt att hitta skyltar som visar vilken cykelväg som leder till Stockholm, eller vart man nu vill cykla. Trots politikernas eviga hyckleri så är skyltningarna, cykelvägarna samt underhållet och skicket av dessa under all kritik.

M.a.o. så blev det endast ca 96 km på cykeln igår. Det är ju visserligen bättre än ingenting.