En kort guide till polisens arbete kring de mänskliga rättigheterna

Likhet inför lagen är en av de grundläggande ”mänskliga rättigheterna” deklarerade av FN. Dessa är ju givetvis fastställda av människor själva. Det finns inga universella mänskliga rättigheter och andra arter än oss själva är nog ganska ointresserade av dem.

År 1994 blev jag svårt misshandlad, helt oprovocerat, då jag råkade passera en kommunalt finansierad lokal för skinnhuvuden. Jag blev nedsliten från min cykel och sparkad i huvudet många gånger av ett flertal personer, som hade stålhättor på skorna. Lyckligtvis så klarade jag mig relativt bra eftersom mina bestående men främst är av kosmetisk art, det var ren tur, men uppsåtet var ju ganska tydligt: att åsamka mig kraftig skada eller döda mig, annars sparkar man ju inte någon enbart i huvudet upprepade gånger med stålhättebeklädda skor. Polisen valde att inte ens kontrollera misstänkta i lokalen, endast ca 10 min efteråt, för att se om mitt blod fanns på någons skor. Ärendet lades sedan ned.

År 2006 blev jag mordhotad av min dåvarande flickväns före detta pojkvän som menade att jag stulit hans flickvän och därmed förstört hans liv (som hon numera har barn med, hon gillade uppenbarligen den sidan hos honom, kanske för att hon även gillar Feministiskt Initiativ?). Detta upprepades och han försökte även få andra personer att misshandla mig. Jag tvingades flytta (och led därmed en ganska grov ekonomisk förlust) och skaffa skyddade personuppgifter. Trots tydliga indikationer via SMS, e-mail och telefonsamtal som ägt rum, lade polisen ned ärendet först p.g.a. tidsbrist sades det, senare på grund av bristande bevis och valde därefter att ta brottslingarnas (hon ljög i förhören för att skydda honom och blev därmed medbrottsling) parti när hon, två år senare (då hon återigen bodde med honom) hittade på att jag hotat henne och då började polisen trakassera mig. När jag frågade dem vilka bevis som fanns för att jag hotat henne, eftersom jag ju inte hade gjort det, svarade de att de lagt ned ärendet, men de fortsatte att trakassera mig med telefonsamtal och hot om att jag skulle skriva på ett besöksförbud, trots att jag inte hade sett henne eller varit i närheten av henne på över 14 månader vid det laget. Jag skrev aldrig på något, eftersom jag visste att jag då indirekt skulle erkänna ett brott som jag inte har begått.

När en poliskvinna får huvudet dunkat i en bil klassas det tydligen som dråpförsök och personen som utfört det omhändertas. Den ignoreras inte, som i fallet när jag blev sparkad i huvudet av flera personer medan jag låg på marken. Då var det tydligen inte fråga om något dråpförsök. Istället fick jag höra av poliserna som körde mig till sjukhuset att ”det händer där utanför ungefär en gång i veckan”, så det var ju liksom inget allvarligt. En månad senare hoppade skinnhuvudena på en reporters huvud, han fick allvarliga men för livet. Allt detta hade poliserna kunnat förhindra långt innan det inträffade, om de hade gjort sitt arbete.

När någon rycker i Mona Sahlins dörrhandtag åker trettio poliser ut till platsen direkt för att leta efter handtagsryckaren. Plötsligt finns det resurser. När jag blev hotad till livet av en person som sade att han skulle jaga mig resten av sitt liv och sedan äta upp mig (han var för feg för att verkställa det på plats tydligen utan ville ta hjälp av andra) så ryckte polisen på axlarna och valde sedan brottslingens parti, antagligen eftersom anmälan mot mig då kom från en kvinna (och de är ju mer skyddsvärda, enligt direktiv från den manshatande justitieministern Beatrice Ask).

Det är givetvis inte enbart jag som drabbas av denna typ av handlingar från polisens sida. Dessa exempel ovan bör räcka för att visa att polisen tydligt avviker från strävan att alla ska vara lika inför lagen. De skyddar givetvis främst sig själva och politikerna, och vi som faktiskt betalar deras löner får väldigt sällan någon hjälp alls, märkligt nog. Det enda riktiga för oss medborgare vore att inte rösta på  partier som inte vill göra något åt detta samhällsproblem: parasiterande politiker och poliser som anser sig vara mer värda än de som betalar deras löner och där priset av deras arrogans i många fall leder till att människor får sina liv slagna i spillror.

Kom ihåg, om ni röstar på de nuvarande riksdagspartierna så upprätthåller ni detta system.

En kort guide till feminismen

Turteaterns uppförande av SCUM-manifestet är en lysande teater och stor konst. Vissa kallar den även för satir!

(Notera att Ingegärd Waaranperää helt utelämnar att Solanas försökte skjuta ihjäl tre män, och snarare nästan anar en form av ”försoning” långt, långt borta i SCUM-manifestet. Feministisk logik i sitt esse!)

Bingo Rimérs sökande av mulliga modeller som ska låtsas vara feminister är hemskt.

Läs gärna kommentarerna till artikeln om Rimér, så kan ni se hur hemskt det han gjort är enligt svenska feminister. Läs sedan hur de hyllar SCUM-manifestet (använd valfri sökmotor) och förlöjligar män som reagerat mot detta. 

Kom ihåg, det är feministerna som bestämmer vad som är roligt och vad som är hemskt, inte någon annan!

Det är allt man behöver veta om feminismen i dag, faktiskt, för att kunna avfärda den som antihumanistiskt översittardravel. Därmed bör feminister och deras organisationer fråntas all form av statliga subventioner som istället exempelvis kan användas till att förbättra sjukvården och arbetsmiljön för människor inom farliga yrken.