2. Konsten att uttrycka sig

Som ett led i mitt lilla projekt om att skriva en handbok för idioter i konsten att leva så kommer här ännu ett inlägg som förhoppningsvis kommer att vara till indirekt hjälp för oss som haft oturen att födas i en värld fylld av just idioter. Min förhoppning är att åtminstone någon av idioterna följer mina råd. Idioter finns som bekant överallt i alla möjliga slags former och skepnader, lågutbildade som högutbildade, gamla som unga, fattiga som rika, osv.

När människor talar kan man ofta ganska enkelt avgöra om de lider av någon form av idioti (världens mest spridda och allvarliga folksjukdom), t.ex. genom deras kroppsspråk eller tonfall, d.v.s. utöver det de faktiskt säger. Ett ypperligt exempel på det är miljöpartiets Zaida Catalán som här ger ett smakprov på vardagsidiotin på ett mycket bra sätt:

 

Idioter kan även ha sina komiska poänger, även fast de i regel gör saker som drabbar andra människor.

 

Den här pajasen lyckades hålla sig någorlunda ”normal” i en hel minut, innan han visade prov på sin fantastiska ”begåvning”:

 

Vissa har väldigt svårt att uttrycka sig verbalt och väljer således att uttrycka sig lite mer fysiskt:

 

Andra försöker men klarar helt enkelt inte av att tala ordentligt och ”såndärnt”:

 

En mycket vanlig förekomst i Sverige är att uttrycka sig när man är berusad. Ofta tror dessa människor att de är väldigt roliga, men det är de inte. Det finns ingen humor i att låta mycket. Tyvärr förstår de flesta inte det, och av en slump påminner de därmed om en skock skrikande apor:

 

Det finns, tyvärr, otaliga exempel på olika slags idioti som sköljer över oss dagligen när idioter försöker kommunicera med sin omvärld. Ofta rör det sig om att de vill säga något till omvärlden utan att själva lyssna, ungefär som spädbarn som gråter när de vill påkalla förälderns uppmärksamhet, som i sin tur ska lista ut vad problemet är eftersom barnet inte kan förmedla det på något annat sätt än att gråta. Man skulle kunna tro att människor med åren skulle lära sig mer om kommunikation, men det förutsätter givetvis att de har en hjärna som är tillräckligt kapabel för mer ”komplicerad” inlärning. För att uttrycka mig lite mer tydligt så tycker inte jag att det är komplicerat, men uppenbarligen är det komplicerat för många människor att kommunicera verbalt. Därför är mitt råd till dem även det grundat i den ädla konsten att inte göra, alla idioters viktigaste levnadsråd, och det finns ett gammalt ordspråk som kan hjälpa dem på traven – att tala är silver, att tiga är guld. Men – och detta är ett viktigt men som en idiot måste observera om den vill lära sig att inte framstå som en riktigt lika stor idiot – i idiotens fall är att tala aldrig silver. Silver är nämligen en värdefull metall. När en idiot talar så är det mer att jämställa med cancer. Cancer är dåligt för ens hälsa, lika dåligt är det när idioter talar. Alltså, är du en idiot så gör du bäst i att hålla käften. Alla tjänar på det, även du.

Jag skulle kunna skriva något om konsten att lyssna, men för att kunna analysera mer ”avancerad” information måste man ju ha en viss hjärnkapacitet. Den hjärnkapaciteten saknar idioter, så rådet är och förblir – tig.

När det kommer till skriftlig kommunikation är idioterna ännu lättare att känna igen. Deras meningsbyggnad brukar vara katastrofal, men framför allt avslöjas de lättast på stavningen. Nu menar jag inte att man genom några slumpmässiga stavfel avslöjar en idiot, eftersom alla kan slinta på tangentbordet eller kanske lida av dyslexi, vilket inte är samma sak som att vara en idiot. Det jag syftar på är de vanligaste stavfelen som idioter, av en ren tillfällighet, i många fall gör. Exempel på dessa stavfel är:

Fel:                                                         Rätt:

posetiv                                                  positiv

igentligen                                             egentligen

våran                                                      vår

eran                                                         er

konsumption                                       konsumtion

käna                                                         tjäna

ända (betyder faktiskt bak)            enda (beskriver ett antal)

Om du känner att du hör till kategorin som ofta skriver dessa ord fel, så har du två alternativ:

1. Lär dig skriva dem rätt eller så kommer alla att se att du är en idiot.

2.Tillämpa konsten att inte göra. M.a.o. skriv inte.

För fler exempel på vanliga stavfel som människor gör, vänligen besök denna sida.

Ett annat mycket vanligt fel som idioter gör är att de särskriver. Regeln är egentligen mycket enkel – det mesta som låter som ett ord skrivs även som ett ord. Så är det i svenska språket. Lär dig det eller sluta skriva. Varningslamporna lyser nämligen ”potentiell idiot” (länk till er idioter som inte vet vad ordet betyder) om skribenten när man läser särskrivna ord.

Idioter använder gärna inte punkter eller versaler när de avslutar eller påbörjar meningar. Även namn brukar de skriva med gemener. De använder förkortningar som ngn, istället för någon, lr istället för eller, etc. Varför är detta idiotiskt? Svaret är att orden är så korta att man inte måste förkorta dem.

Det finns även sådana som börjar allehanda ord med versaler, slumpmässigt kan det tyckas. De kan även skriva flera utropstecken eller frågetecken efter varandra, eller något så vansinnigt som hela meningar eller t.o.m. hela texter i versaler. Dessa är dock inte idioter, de är galningar. Däremot kan man ju vara en blandning av en idiot och en galning, men jag menar att det är viktigt att göra en distinktion mellan dessa människotyper om man veta hur man ska förhålla sig gentemot dem (detta är alltså mest råd till er som inte är idioter men läser detta). För er som är idioter är rådet – skriv inte. För er som är galningar – håll ert avstånd till mig eller ta konsekvenserna.

Ett vanligt fenomen bland en viss typ av idioter är att de ofta blandar språk i en och samma mening. Dessa människor ser sig definitivt inte som idioter men är det eftersom de inte förstår att det mesta går att säga på deras eget språk. Den vanligaste formen av detta fenomen (i Sverige) är att en idiot säger en mening eller en del av en mening på engelska, i tron om att det den säger blir lite tuffare då. Det blir det inte. Engelska är ett språk, språk är inte tuffa. Visst, om man talar kanske vissa ord passar bättre eftersom de har en något annan mening, eller att man för tillfället inte kommer på dem på språket man för tillfället talar, men skriver man en text bör man rimligtvis även ta sig tid att uttrycka sig på samma språk, särskilt om texten är riktad till en bredare publik. Sedan finns det vissa uttryck som kommer från ett visst språk och som översatt endast låter lustiga, men dessa är ganska få. I majoriteten av fallen duger alltså svenska (eller valfritt språk beroende på mottagaren) alldeles utmärkt om man kommunicerar med svenskar. Vill man skriva på engelska kan man ju skriva hela texten på engelska. Det är endast idioter som inte har förstått att man faktiskt kan göra det. Det är nämligen så att om man förstår en femtedel av texten som är skriven på engelska så kommer man med största sannolikhet att förstå den om den är skriven på engelska helt och hållet. Det enda det vittnar om är att skribenten vill ge ett sken av att kunna ett annat språk som den helt enkelt inte behärskar till fullo. Varför skriver då inte skribenten på språket den behärskar? Svar är att skribenten är en idiot.

Rådet till den formen av idioter är att de ska sluta skriva. Om det krävs två språk för att ni ska klara av att uttrycka banala åsikter, trots att det egentligen går lika bra med ett språk, så bör ni rimligtvis inte ens skriva dem. Den enkla anledningen är att om ni själva inte kunnat inse att ett språk är tillräckligt så är risken stor att era övriga slutsatser är lika ogenomtänkta.

Den kanske mest sorgliga typen av idioter, när det kommer till kommunikation, är den välutbildade typen. Typen som gärna använder sig av ”onödiga” ord, d.v.s. ord som inte är nödvändiga i sammanhanget, ord som främst används för att skribenten ska kunna visa att den är välutbildad. De använder sig alltså av en viss terminologi när de diskuterar ett ganska allmänt och brett ämne, vilket är korkat. Utbildning i all ära, men brukande av ”fina” ord gör ju inte skribentens påståenden mer sanna, det är det endast fakta som gör. Vill man nå ut till så många som möjligt är det rimligtvis mer intelligent att uttrycka sig så enkelt som möjligt, utan att nödvändigtvis tala bebisspråk. Det går, faktiskt. De största idioterna av det här slaget har jag ”träffat på” i kommentarsfälten på olika bloggar eller på Facebook (det är dock vanligare på bloggar där kommentatorerna kan vara anonyma). De kan lägga fram argument som inte håller och när man motbevisar dem så försöker de påvisa att man har fel genom att använda sig av ett så komplicerat språk som möjligt, i syftet att visa att de har en hög utbildning, trots att deras utbildning (oftast) inte är relevant i sakfrågan. Även om den är relevant så gör inte språkbruket argumentet mer hållbart. De vill genom sina ordval visa att de har rätt, trots att det de faktiskt säger är fel. När det kommer till mig så äter jag faktiskt aldrig skit, inte ens om det serveras på silverfat av en artig hovmästare på en dyr restaurang. Alltså är ordvalen i sig relativt oviktiga i en diskussion, det viktiga är budskapet. Att exempelvis säga ”stor bok” istället för foliant, går alldeles utmärkt, eftersom det faktiskt betyder samma sak. Det kanske är ett banalt exempel men jag hoppas att det framgår vad jag menar. Man får helt enkelt välja språk efter tillfälle och inte utgå ifrån att den man diskuterar med är lika utbildad inom ett visst område. Det betyder faktiskt inte att den har fel, alltså håller man sig till fakta och inte till skit. Allt annat är egentligen ett patetiskt försök till översitteri, som bara funkar på mindre utbildade idioter.

Att jag tycker att den typen av idioter är den mest sorgliga är att de ju ändå har lagt ned så mycket tid och energi på att försöka dölja att de är idioter, när de i slutändan helt missat sitt mål. Allt de hade behövt och behöver göra är ju att hålla käften. År av studier och hundratusentals kronor i studielån gör inte en idiot till en mindre idiot, utan till en större idiot. Tyvärr är det även så att de p.g.a. sin utbildning och därmed sin tro att de gjort allt ”rätt” för att bevisa att de inte är idioter, kommer att ha mycket svårare att inse att de inte är annat än idioter. Således kommer de även ha mycket svårare att lära sig konsten att inte göra eftersom de är så övertygade om sin egen förträfflighet. De är därmed även den farligaste typen av idioter som åsamkar omvärlden störst skada. Likväl är de inget annat än idioter, trots att de mindre utbildade idioterna ser på dessa utbildade idioter som intelligenta. Men vad vet en idiot om intelligens?

Det finns en sång – trots att The Beatles har gjort betydligt bättre låtar än denna – vars budskap passar alla idioter mycket väl, speciellt engelskspråkiga sådana:

Nedan följer exempel på vad som kan inträffa när idioter ska tolka information:

En viktig sak inom kommunikation är att kunna ta till sig information. Har man med idioter att göra ställer detta givetvis till med stora problem, eftersom en idiot ofta tolkar information godtyckligt. Idioten kan läsa en väldigt tydlig text men tolka in saker i texten som inte står där överhuvudtaget. Detta är ett mycket vanligt fenomen. Jag ska här ge två exempel på vad som kan inträffa när idioter valt att ”läsa mellan raderna” i två arbetsrelaterade e-mail.

Det första exemplet inträffade när jag var relativt nyanställd på min förra arbetsplats. En av mina arbetsuppgifter var att ändra på vissa arbetsrutiner i företaget, som i sin tur även påverkade kunderna. För att göra en lång historia kort så var de dåvarande rutinerna katastrofala, eftersom ingen kundkontakt dokumenterades, vilket var nödvändigt, och det fanns för många ”hål” i rutinerna som gjorde dem mer eller mindre obrukbara. Det första jag gjorde var att helt ändra på dem och istället tillämpa en välbeprövad arbetsprocess för den typen av arbetsuppgifter, rörande logistik. Jag meddelade kunderna om detta och även på vilket sätt det skulle gynna dem. Visserligen skulle deras arbetsinsats bli något högre, men det skulle bespara dem oerhört mycket tid och arbete i efterhand genom att slippa reda ut enskilda fall eller påminna (oss)om att få kreditfakturor på varor som de hade skickat tillbaka. Detta var nämligen mycket vanligt och jag märkte att oerhört mycket arbetstid fick läggas från vår sida att reda ut dessa problem och för kunderna att påtala dem, samt att kunderna ofta blev upprörda över att de inte fick sina varor reparerade i tid eller fick pengarna tillbaka för varor de skickat tillbaka till oss. T.ex. vår största kund som handlade för åtskilliga miljoner varje år hävdade att de hade skickat tillbaka en hel del produkter två år tidigare, men aldrig fått pengarna tillbaka. Detta p.g.a. att killen som arbetade med det innan var en riktig klåpare, men han var en sådan som gärna tillbringade timmar i att snacka skit med kunderna i telefon om allt annat än arbete. Detta uppfattades tydligen som trevligt. De flesta av kunderna verkade inte kunna se sambandet med att alla ärenden tog så lång tid och att de snackade skit i telefon flera timmar i veckan med killen som hade hand om ärendena.

Själv tillämpar jag regeln ”lite snack, mycket verkstad” när jag arbetar. Så jag analyserade de gamla rutinerna under en månad, såg bristerna, diskuterade med några berörda kollegor, lyssnade på kundernas klagomål och kom fram till en lösning.  Det jag inte hade räknat med var att kunderna tyckte om att snacka skit med pajasen som hade hand om uppgifterna innan. Inte alla givetvis, men en hel del. När jag så implementerade dem fick jag till en början en hel del riktigt otrevliga samtal där en av kunderna t.o.m. skrek på mig, kallade mig för en ”trött djävel” och sade att de ”inte hade tid” att hålla på med de nya rutinerna. Lustigt nog hade de tid att snacka skit i telefon med min kollega. Dessutom var han som skrek en butikschef från butikskedjan som var vår största kund, alltså samma kund som väntat på att få ett ärende utrett under två år. Efter ca 8-9 månader så började vissa av butikscheferna säga att det nya systemet faktiskt fungerade mycket bättre, men fram till dess var allt givetvis mitt fel. Framför allt var VD:n för den stora butikskedjan mycket nöjd, eftersom jag även såg till att reda ut deras gamla ärende och såg till att de fick sina kreditfakturor.

Under de där första månaderna då jag var ondskan personifierad eftersom jag ju hade genomfört en förändring i en verksamhet som stått stilla alldeles för länge, så var det väldigt lätt för vissa att skylla saker på mig och det nya systemet, som de ju i förväg bestämt sig för var dåligt. De verkade heller inte gilla att jag föredrog att kommunicera via e-mail, men för mig var det självklart eftersom vår kontakt inte behövde vara social, däremot behövde den dokumenteras vilket automatiskt sker när man skriver e-mail som man sparar. Eftersom det blev en del korrespondens varje dag brukade jag fatta mig relativt kort, men tydligt. Jag gillar att vara tydlig. I min enfald inbillar jag mig att det minskar risken för missförstånd. En gång inträffade följande.

En kund hade skickat en förfrågan kring en av produkterna de hade skickat till oss. Jag svarade kunden hur de skulle göra för att snabbast få hjälp i sitt ärende och sade vad vi kunde och vad vi inte kunde göra. Vi kunde inte göra allt kunden begärde och det hade vi ingen som helst skyldighet till, vilket kunden visste. Kunden däremot, var van vid min skitsnackande kollega och blev vansinnig när han fick mitt e-mail. I sitt svar avslutade han flera meningar med flera utropstecken (se ovan vad det betyder) och sade att jag borde byta arbete eftersom jag var så otrevlig och helt saknade servicekänsla. Hans svar gjorde mig förbryllad. Jag läste mitt e-mail till honom flera gånger och kunde inte se vad jag hade gjort som var otrevligt överhuvudtaget. Jag hade ju svarat honom exakt det han behövde veta. Så jag svarade honom och bad honom att läsa om mitt e-mail igen, men att han låtsades i sitt huvud att jag inte alls är arg utan är trevlig när jag säger det som står. Jag sade att om man utgår ifrån att någon är otrevlig så kommer även ”Jag älskar dig!” att låta väldigt otrevligt. Jag påtalade att jag inte hade skrivit några som helst utropstecken och beklagade att jag inte hade tid att skriva smileys efter varje mening eller fråga folk hur de mår och prata om privata saker. Jag hade helt enkelt väldigt mycket att göra. Som svar fick jag då en ursäkt och han förklarade att detta hade hänt honom några gånger tidigare. Han hade alltså tolkat skriven text på liknande sätt tidigare och upplevt samma typ av ilskna känslor gentemot avsändarna. Hans svar var visserligen ärligt, vilket jag uppskattade, men det visade även att han inte lärt sig av sina misstag utan fortsatte utgå ifrån sin egen fantasi istället från det som faktiskt var där. Därefter tog han ut det över andra. Det är en äkta idiot.

Exempel två handlar om när jag under en kort period hjälpte till på en annan avdelning av företaget. Jag hade blivit befordrad till någon form av chef efter ganska kort tid på företaget men anmälde mig frivilligt att hoppa in på den andra avdelningen eftersom det inte fanns någon annan som kunde (eller skulle gått med på) att göra det jobbet. En kille på den avdelningen hade sagt upp sig och de var redan underbemannade. Det var svårt att hitta personal med rätt kompetens. Samtidigt hade min ”chefsbefordran” gjort en av mina få kvinnliga kollegor avundsjuk. Det märktes tydligt på henne. Innan det hade vi en bra kontakt, men när jag så fick den nya tjänsten (som senare inte visade sig inte bli av, men det är en mycket lång historia om hur min arbetsgivare blåste mig riktigt ordentligt) förändrades hennes attityd mycket märkbart mot mig, helt enkelt genom att hon plötsligt nästan aldrig pratade med mig igen, medan hon innan var väldigt trevlig och ibland t.o.m. gjorde närmanden, som jag uppfattade det.

En dag hade någon på företaget brutit mot en av de logistiska rutinerna vi hade. Detta gjorde mig irriterad eftersom det tog mig nästan en timme att reda ut något som i vanliga fall hade tagit en minut. Jag skickade därför ett kort e-mail till alla där jag påminde om vikten av att följa dessa rutiner (senare visade sig att det var vice VD:n som hade gjort det, mannen som senare blåste mig) och sade att det tog mig lång tid att utreda alla dessa fall när de lätt kan undvikas genom att folk följer rutinerna. Några minuter efter att jag skickat det e-mailet fick jag ett e-mail från min kvinnliga kollega. Hon skrev något i stil med:

”Tjingeling!

Jag undrar om du vet vilket artikelnummer det är på xxxxxxx.

Var hittar jag artikeln i systemet?

Ha en fin dag!

/xxxxxx”

Hon var lite käck med sitt tjingeling eftersom hon ju ville ha min hjälp, eller snarare, hon ville att jag skulle göra hennes jobb. Jag fick den typen av e-mail varje dag, trots att jag hade mailat alla säljarna en lista där de kunde hitta all information de behövde. Så jag svarade ungefär:

”Hej xxxxxx!

Jag mailade en lista till alla säljare förra veckan. Du hittar artikelnumret där.

Ha en fin dag du med!

/xxxxxx”

Det nästa som inträffade var att min telefon ringde. Jag svarade. Det var hon. Hon skrek på mig och sade att jag var en dryg djävel. Jag blev chockad och sade lugnt ”Okej, låt oss se var jag var otrevlig någonstans. Jag läser mailet högt för dig nu.” vilket jag också gjorde. När jag läste ”Ha en fin dag du med!” sade hon bitskt ”Det där menade inte du! Du är ironisk!”

Jag trodde nästan att hon skämtade, även fast jag visste att hon inte gjorde det. Jag skrattade till.

”Varför skulle jag vara ironisk?!”

”Kom igen! Du var ju redan sur! Jag fick ju ditt föregående mail ju och där märker man ju att du är sur!”

”Men snälla… Bara för att jag är allmänt frustrerad på att folk hela tiden gör fel betyder det inte att jag är sur på dig när jag svarar på ditt e-mail några minuter senare. Vad du har för fantasier i ditt huvud kan jag inte hjälpa, men lägg inte det på mig.”

Sedan den dagen undvek jag kontakt med henne och pratade endast om arbetsrelaterade frågor. Hon var ju uppenbarligen en idiot. Under en s.k. kick off med företaget några månader efteråt så nypte hon mig i baken en gång, men med tanke på att jag då inte ens orkade bry mig om att hålla skenet uppe för att inte ”förstöra stämningen” på arbetsplatsen (vilket man ju gör om man inte bekräftar en kvinna som vill ha uppmärksamhet, för som man ska man ju vara tacksam om en f.d. fotomodell gör det) så blängde jag surt på henne istället för att skämta bort det. Efter det slapp jag hennes fysiska närmanden. Veckan innan hade jag blivit mordhotad och hade annat att tänka på än hur hon skulle må om jag inte bekräftade henne.