Category Archives: Historia

White shit

Jag spenderade torsdagskvällen hemma hos några vänner på Kungsholmen. Efter besöket började jag gå hem och valde Västerbron och Hornsgatan som rutt, eftersom jag tänkte att jag skulle passa på att äta på en thairestaurang belägen på Hornsgatan. Jag var dock sent ute, så de höll på att stänga när jag kom dit. Därför bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet och äta på Burger King vid Medborgarplatsen istället. Av de stora hamburgerkedjorna tycker jag att de gör godast hamburgare, men den typen av inrättningar – särskilt vid platser som Medborgarplatsen – har en tendens att ha ett skabbigt klientel, varför jag undviker att besöka dem.

Restaurangen var nästan tom, vilket var skönt, och det såg ovanligt städat ut. Jag beställde min mat och väntade vid kassan. Medan jag skulle betala hörde jag en duns på min vänstra sida och vände mig om eftersom mannen i kassan tittade åt det hållet med en mycket skeptisk blick. I soffan som går längs med ena väggen i restaurangen satt nu en afrosvensk man med rasifierad kropp. Att döma av kroppshållningen var han ganska berusad. Medan jag fick min mat reste den afrosvenska, rasifierade manskroppen sig upp och såg ut som att han funderade på vad han skulle beställa. Jag satte mig ca två meter ifrån där han hade suttit, med ansiktet vänt åt det hållet. Kort efter att jag satte mig hörde jag honom börja sluddra högt och mannen i kassan svarade ”Det här är inte McDonalds.”, vilket fick mig att misstänka att den rasifierade kroppen hade beställt någon rätt som serveras på McDonalds. Den rasifierade afrosvenska manskroppen blev upprörd av detta och började sluddra ännu högre. Sedan lugnade han sig lite och satte sig igen. Huruvida han egentligen lyckades beställa något och därefter betala för sig, vet jag inget om eftersom jag inte iakttog vad han gjorde. Han återvände till sin plats och hamnade i mitt synfält.

Kort därpå dök en vit, kvinnligt kodad kropp upp, helt klart en vit fittbärare (kan ha varit homosexuell givetvis, sådant är svårt att se ibland och jag har ingen aning om vad hen identifierar sig som givetvis). Hen beställde något och fick sin order levererad nästan omgående, antagligen p.g.a. det hen beställde redan fanns färdigt. Detta väckte den rasifierade afrosvenska manskroppens vrede. Han började skrika på dålig svenska ”Jag var först! Jag var först!”.
Han reste sig upp aggressivt och fortsatte skrika otydliga saker mot mannen i kassan. Därefter blev sluddrandet tydligare, men på dålig engelska: ”I’m black! You white shit, you will die! I will kill you!”
Jag hörde hur den rasifierade afrosvenska manskroppen spottade på golvet bakom mig,  öppnade dörren och gick ut. Utanför restaurangen skrek han lite till och lämnade därefter platsen. Jag vände mig om mot kassan och såg mannen förklara för en kollega med kvinnligt kodad kropp vad som hade hänt.
Mannen (a.k.a. White Shit) är en ganska mörkhyad indier eller pakistanier, av utseendet att döma.

Jag tyckte givetvis att situationen var ganska komisk på sätt och vis eftersom den fick mig att fundera på om den rasifierade kassörskroppen hade kunnat anmäla den afrosvenska, rasifierade manskroppen för hatbrott och vad som skulle hända om han gjorde det. Skulle det räknas som ett hatbrott? Han kallade ju kassörskroppen för vit och det är som bekant bara vita som kan vara rasister och förtrycka andra. Då kom jag på att polisen har viktigare saker att göra än att ägna sig åt mordhot, så jag släppte tanken.

Jag lämnade restaurangen och begav mig söderut på Götgatan. I höjd med Skrapan såg jag en lång, afrosvensk, rasifierad manskropp gå emot mig. Normalt brukar människor hålla ett litet avstånd mot mötande om det är lite folk på trottoaren, men inte han. När han var nära mig gjorde en han en rörelse med sitt huvud, vilket fick mig att inse att han sade något till mig. Jag tog ut mina hörlurar och sade ”Förlåt?”. Han upprepade sig.
– Vill du ha koks?
– Nej.
– Amfetamin?
– Nej, det är fint tack.

Han ryckte på axlarna och vi fortsatte gå åt varsitt håll. Jag tänkte först att jag skulle ringa polisen och tipsa om hur han ser ut, men kom på att poliser har viktigare saker att göra än att spana på knarklangare som går fram till folk på Götgatan och erbjuder dem knark. Jag började även fundera på hur det var förr i Sverige. När jag var ung hände det vid några tillfällen att ”svennebanan”-typer kom fram till mig och undrade om jag hade hasch eller gräs att sälja, antagligen eftersom jag var långhårig och såg lite ut som en hippie i deras ögon. Då brukade jag bli irriterad och hålla en föreläsning om att knark är skadligt för hjärnan. Jag hade dock aldrig varit med om att bli erbjuden att köpa tyngre narkotika. Någon gång måste vara den första, tänkte jag.

Jag började skratta lite för mig själv. Jag visste att jag inte hade något att oroa mig för. Vinpriset är i princip identiskt som för några år sedan, ingen gran i sikte brann och senast jag flög över Sverige såg jag öppna fält och stora skogar. Plats finns det gott om. Att Södermalm har förvandlats till en plats där knarklangare ägnar sig åt att leta kunder öppet bland helt främmande människor på Götgatan och där rasifierade afrosvenska manskroppar mordhotar rasifierade indisksvenska manskroppar p.g.a. att de är ”white shit” och att de anser sig blivit utsatta för rasism när de inte får sin BigMac på Burger King (som de antagligen ännu inte hade betalat för) före en vit fittbärare, är bara exotiskt och spännande. Dessutom fanns både rasism och knarklangare på Söder redan under biskop Anunds tid, känns det som.

Selektivt minne

Det finns en viss typ av människor som jag tycker är fascinerande. Det är ”debattörer” som försöker framföra en åsikt och som givetvis vill att andra ska börja dela deras åsikt, genom att undanhålla viktiga fakta som gör deras åsikt mindre självklar eller helt befängd.

Av en slump har jag i dag läst texter av två sådana debattörer. Den första är skriven av Kajsa Ekis Ekman, som av allt att döma antingen är en ytterst ohederlig person eller riktigt korkad. Det finns ett tredje alternativ – hon är både och.

Utan att gå in på några närmare beskrivning av Israel/Palestina-konflikten kan vi konstatera följande:

1. Israel ockuperade Gaza och Västbanken efter att ha blivit attackerat av sina grannländer som ockuperade de områdena innan. D.v.s. det har aldrig funnits en palestinsk stat.

2. Israel ockuperade även ett tag Sinai, men lämnade tillbaka det till Egypten efter att Egypten gick med på att inte attackera Israel igen.

3. Israel lämnade över Gaza till palestinierna och det tömdes helt på judar. Detta ledde till att Hamas tog makten och därifrån började attackera Israel, bl.a. med vapen som de fått från Iran. Det skjuts raketer från Gaza in i Israeliska bostadsområden, vilket är ett brott mot Genèvekonventionerna.  Israel besvarar detta våld ibland. Eftersom Israel har ett starkt försvar anklagas Israel för att bruka övervåld, trots att Israel aldrig har angripit Gaza utan endast slagit ut militära mål, som Hamas ”av en slump” placerar bland civila, för att sedan kunna anklaga Israel för krigsbrott, trots att det är de själva som begår dem.

4. Israel har därför infört en blockad av Gaza för att försöka förhindra att vapen transporteras in till Gaza, för att minska Israels medborgares lidande, men även Gaza-bornas lidande. Om Hamas hade fått fri tillgång till vapen hade Israels motreaktioner varit mycket starkare vilket skulle innebära att de relativt låga dödssiffrorna vid Israels ingripanden i Gaza (jämfört med i princip alla väpnade konflikter), skulle bli mångfaldigt högre.

5. Medverkande i Shit to Gaza (medveten felstavning) motsätter sig denna blockad och menar att Israel förtrycker Gazas befolkning. Därför åker de till Israel för att provocera den israeliska militären, bli ”illa” behandlade för att sedan kunna gråta ut i svensk media och låtsas spela hjältar, men är egentligen endast uppmärksamhetskåta pajasar. Anledningen till att de är så fascinerade av just Israel/Palestina-konflikten, trots alla andra världens konflikter, beror på att de hatar judar. Det finns ingen annan förklaring. Att de dessutom behandlas oerhört väl jämfört med vad de hade behandlats av andra stater, gör att det hela blir ett ganska riskfritt sätt för dem att bli uppmärksammade i sina hemländer. Därför kommer vi aldrig att se dem medverka på ett Ship to Syria.

Kajsa Ekis Ekman missar alltså att berätta dessa saker i sin martyrartikel i DN. DN, å andra sidan, verkar inte ha några problem med att publicera denna smörja. Så trovärdig och opartisk är svensk media.

 

Den andra artikeln är skriven av en bosnisk muslim. Alen Musaefendić skriver att han inte kan glömma folkmordet i Srebrenica. Notera att det är den Internationella domstolen i Haag som har beslutat att det som hände i Srebrenica var ett folkmord.  Samma domstol har exempelvis aldrig åtalat George W. Bush för det som hände i Irak. Det finns de som menar att domstolen i Haag inte alls är opartisk och att syftet med den är och var att kunna få bort oönskade personer som västländer ser som politiska hinder, som exempelvis Slobodan Milošević. Detta verkar inte helt osannolikt då domstolen friat flera ökända massmördare från just Balkankrigen, eller givit dem väldigt lindriga straff, och som av en händelse inte är serber. Ett exempel på en sådan är Naser Orić som just terroriserade och mördade serber i byarna som ligger i närheten av Srebrenica. Det finns de som påstår att det inte ens var 8000 personer som dödades i Srebrenica, vilket gör påståendet om folkmord ännu mer intressant, för att inte tala om att det fortfarande talas väldigt tyst om det faktum att hundratusentals serber tvingades fly från Krajina kort därpå, bortjagade av kroatiska soldater, under ledning av serb- och judehataren Franjo Tudjman, med NATO-assistans. Många dog då, antagligen fler än det dog i Srebrenica, utan att det uppmärksammas i svensk media.

Nåväl, om dessa saker kan man ju diskutera. Vissa menar ju att det är bevisat utan tvivel att ca 8000 vapenföra män dödades i Srebrenica, med syftet att utradera den bosniskmuslimska befolkningen (vi struntar i att de inte mördade kvinnorna och barnen). Det som återstår att debattera då är ju orsaken till kriget samt angreppet på Srebrenica. Läser man Musaefendićs text är det lätt att tro att det hela rörde sig om att att skapa ett Storserbien, inte faktumet att bosnienmuslimska män som mördade serber vistades i Srebrenica, under FN-beskydd. Inte heller nämner han att anledningen till kriget berodde på att Alija Izetbegović drev igenom en självständighetsförklaring från Jugoslavien, utan stöd av bosnienserberna, trots att det var ett konstitutionsbrott. Inte heller nämner Musaefendić att Izetbegović hade tillskansat sig makten på ett märkligt sätt, eftersom det egentligen var Fikret Abdić som blev vald som president, eller att Izetbegović först skrev på Lissabonavtalet men sedan drog tillbaka sin underskrift, vilket han visste skulle resultera i krig eftersom ingen serb ville leva i ett självständigt Bosnien med en islamistisk president, och både bosnierna och kroaterna hade redan börjat förbereda sig för krig långt innan stridigheterna bröt ut.

Musaefendić beklagar sig över att Banja Luka inte längre är hans hemstad och att det är serbernas fel. Kanske han bör fråga sig vems fel det är att den inte är det, egentligen. Om inte de bosniska nationalisterna hade varit så ivriga att skapa ett självständigt, muslimskt Bosnien, så hade han utan problem kunnat leva kvar i Banja Luka. Faktum är dessutom att de bosniska muslimerna drog en sämre lott än om Izetbegović inte hade struntat i Lissabonavtalet.

Det finns minst fyra gemensamma nämnare med kriget i Bosnien och Israel/Palestina-konflikten.

1. I artikeln jag länkade till tidigare skriver Edward S. Herman:

”At each stage in the dismantlement of Yugoslavia, its ethnic cleansing, and before and during the NATO war over the Kosovo province of Serbia in 1999, propaganda lies played a very important role in forwarding conflict and anti-Serb actions. There were lies of omission and lies that directly conveyed false impressions and information. An important form of lie of omission was the regular presentation of  Serb misbehavior as unique to the Serbs, not also characteristic of  the behavior of  the Muslims and Croatians or of the conflict overall. In case after case the media would report on Serb attacks and atrocities, having neglected to report the prior assaults on Serbs in those same towns and making the Serb behavior seem like unprovoked acts of aggression and barbarity.”

På liknande sätt beskriver åtminstone svensk media situationen mellan Israel och palestinierna.

2. Det finns flera exempel på hur bosnierna riggade angrepp på den egna befolkningen eller mot FN-soldater, och skyllde sedan på serberna. När detta system brukas i ”Palestina” kallas det för Pallywood eftersom det är så vanligt förekommande. Ni som kan serbiska kan läsa en intressant artikel här om vad en FN-soldat upplevde i Srebrenica, angående serbiska attacker.

3. Islamister är orsaken till att krigen blossade upp och att konflikten långt ifrån är över. Områdena är numera radikaliserade och problemen är antagligen värre än någonsin tidigare.

4. Det finns en enorm vilja bland den muslimska delen av konflikten att ständigt utmåla sig som offer, trots att det är de som initierar våldet eller är minst lika delaktiga i att skapa det. När det inte går som de hoppats på så blir de plötsligt offer och anser sig vara orättvist behandlade. Det saknas även självkritik. Ett ypperligt exempel är t.ex. när Jasenko Selimović tar varje tillfälle i akt att kritisera Serbien och serbisk politik, när samma och värre problem existerar i Bosnien, och som han ”av en slump” aldrig kritiserar. Samma beteende kan vi se i Musaefendićs text. Han skulle exempelvis även kunna rikta kritik mot bosnier, inte minst eftersom hans landsmän ju attackerade serberna i de kringliggande byarna av Srebrenica, men icke. Han uttalar sig istället som om att han vet vad som hände där, trots att han uppenbarligen inte var på plats när det inträffade. Banja Luka ligger ca 18 mil fågelvägen från Srebrenica, och den som har åkt bil i Bosnien vet att det är väldigt långt bort. Andra saker som händer, som att hans land inte på något sätt har blivit bättre trots att de slapp ”serbernas ok” som de tydligen var drabbade av i Jugoslavien, tar han heller inte upp. Nej, allt är och kommer alltid vara serbernas fel, precis som det alltid är judarnas fel.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här med selektivt minne är något som ofta brukas som ett sätt att få människor att bilda en viss uppfattning. Tyvärr fungerar det väldigt bra, eftersom de flesta inte orkar anstränga sig det minsta för att ta reda på mer information som skulle hjälpa dem att skapa en mer nyanserad bild.

Om de dödade i Srebrenica kan jag säga följande:

Det är oerhört sorgligt, hemskt och oförlåtligt om oskyldiga människor blev dödade den dagen, vilket jag är övertygad om inträffade i vissa fall. Om de som dödat andra och sedan blev dödade själva kan jag bara säga – ger man sig in i leken får man leken tåla. Krig har aldrig varit trevligt och det är under sådana tillfällen som idioter verkligen får större spelrum.

Jag anser att ett mord är ett mord. Att döda flera människor samtidigt är en massaker. Om de dött i strid är det ett slag som är förlorat, och hur synd det är om de som dör beror på om de skapat konflikten eller inte. Ett folkmord är när man dödar människor i syftet att utrota deras folkslag, vilket inte var fallet med Srebrenica. Haag-domstolen får kalla det vad de vill, men det kan omöjligt vara det om inte USA blir anklagade för mångfaldigt fler dödade i Irak. Vad som definitivt inte är folkmord är när Israel försvarar sig mot palestiniernas raketattacker.

 

Angående fotbollsmatchen i Belgrad

Som vissa kanske känner till så uppstod det bråk och tumult i mitten av oktober under en fotbollsmatch i Belgrad där Serbien och Albanien skulle mötas.

Som det framgår av artikeln ovan så flögs en flagga av ”Storalbanien” in på planen och som den serbiske fotbollsspelaren Stefan Mitrović så småningom fick tag i och drog ned, vilket resulterade i att han blev påhoppad av albanska fotbollsspelare.

I artikeln står:

”Flaggan med symbolen för det så kallade Storalbanien – en nationalistisk idé om ett Albanien som innefattar delar av grannländer där invånarna talar albanska – svävade över planen i flera minuter till högljutt buande från publiken.”

Det kunde dock istället ha förklarats med att bilden på flaggan i sig gör anspråk på delar av andra stater där en viss del av befolkningen talar albanska. Att dessa staters territorium därför per automatik ska tillhöra Albanien är ju egentligen en befängd idé, vilket förvisso inte förhindrade Sverige från att godkänna Kosovos självständighet i strid mot en tidigare FN-resolution. Att albanska fotbollsspelare ger sig på en serbisk fotbollsspelare i Serbien, som inte vill se ännu en del av Serbien falla i albanernas händer på märkliga grunder, bör ju rimligtvis få vissa att höja på ögonbrynen och inse att Kosovo-konflikten kanske inte enbart berodde på ”onda serber” utan att det kan vara så att det finns albanska intressen bakom att skapa en konflikt och erövra territorium.

Jag har skrivit om det förr och kan upprepa igen att den serbiska befolkningen utgjorde en stor del av Kosovos befolkning efter andra världskriget, och då hade en hel del redan jagats bort (ca 80 000) eller dödats (ca 10 000) av albaner som ju samarbetade med Axelmakterna, precis som Kroatien gjorde. Att den serbiska befolkningen endast utgjorde ca 10 % av befolkningen i Kosovo under 90-talet och nu är obefintlig, lämnar jag som ett problem till er läsare att försöka förklara hur det gick till på ”fredlig” väg. Med detta inte sagt att alla albaner är hemska eller att alla serber är goda, men försök att använda era hjärnor istället för att gå på allt ni läser i svensk media.

Här är några artiklar som berör ämnet om Kosovo och albansk nationalism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11353454.ab

http://www.ui.se/blog/2013/5/3/ny-albansk-nationalism-hot-mot-fred-i-kosovo.aspx

Läs gärna mitt gamla inlägg om Kosovo-kriget samt se dokumentärfilmen som handlar om hur media skapade en felaktig bild av vad som egentligen skedde.

 Här kan man läsa om hur en av minoritetsbefolkningarna behandlas i Kosovo.

Det var bättre förr

Ett bevis för detta är att det förr i tiden gick att placera idioter i idiothem för behandling. Numera ränner de runt överallt och förökar sig som kaniner.

idiothem

En ny bok i min ägo

För nästan en månad sedan upptäckte jag existensen av boken Reisen in das Land der Kriege, och bad min mor se efter om hon kunde hitta den i en bokaffär i Serbien. Den fanns tydligen inte att hitta någonstans då den tydligen har slutat tryckas. Min mor kontaktade då en bekant som hon vet är en riktig bokmal, och frågade om han kände till något sätt att få tag i boken. Han lyckades på något märkligt sätt få tag i en nytryckt version av boken efter att ha kontaktat förlaget i Novi Sad, vilket jag givetvis är ytterst tacksam för och mycket glad över.

Mitt exemplar:

Putovanja u zemlju ratova

Eftersom boken endast finns utgiven på tyska och serbiska, av europeiska språk, så funderar jag på att göra en sammanfattning av varje kapitel, så att även svenska läsare kan ta del av vad som står i boken.
Jag har även funderat på att se om man via crowd-funding kan få ihop pengar för att finansiera en översättning till engelska och sedan eventuellt få ett förlag att trycka den, då jag misstänker att det som står i boken är mycket intressant. Det får jag ta ställning till när jag har läst boken.

Jag återkommer i ämnet så småningom.

Reisen in das Land der Kriege

Lite av en slump råkade jag i dag upptäcka att en bok har skrivits om krigen under 90-talet i f.d. Jugoslavien. Författaren Kurt Köpruner befann sig i början av konflikten i Dalmatien, bl.a. eftersom hans fru verkar ha varit kroat. Han skrev boken eftersom han märkte hur annorlunda konflikten återgavs i Tyskland och Österrike, till skillnad från det han såg med egna ögon under sina vistelser där.

Boken verkar endast finnas på tyska och översatt till serbiska och japanska, vilket är synd. Jag ska försöka få tag i den serbiska översättningen av den, om det går.

Jag lyckades hitta denna artikel som beskriver boken, men det är ju å andra sidan genom en annan persons ögon. Det vore väldigt intressant att läsa den själv.

Tillägg: Här är en artikel som jag råkade på, som är lite intressant och berör konflikten.

Kan serber lukta sig till kroater?

Ja, åtminstone om man ska tro Bob Dylan som enligt Aftonbladet hamnat i blåsväder.

Personligen håller jag inte med. Jag känner en del kroater och har aldrig känt att de just luktar på ett särskilt sätt. Däremot måste jag säga att det är intressant att en så känd amerikan tar upp ett  så pass känsligt ämne, då ju Kroatien har blivit etniskt rensat på nästan hela sin serbiska befolkning under 1995, med hjälp av bl.a. amerikaner. Aftonbladet tar givetvis inte upp den riktiga bakgrunden eller har en ”faktaruta” tillhands som på något sätt förklarar Dylans uttalande, vilket brukar vara vanligt i svenska tidningar när serber anklagas för illdåd. Då tar man gärna med den delen av historien där serberna gjort något dåligt men utelämnar gärna delarna där de andra parterna gjort något dåligt. Som här då man påpekar att serberna attackerat Vukovar.

Så för den som är intresserad kommer här en liten faktaruta:

Dylans uttalande baseras antagligen på det faktum att serber i omgångar har dödats, fördrivits och tvångskonverterats till katolicismen av kroater. Till störst del under andra världskriget och sedan under Balkankriget på 90-talet. Dagens Kroatien är egentligen en 1900-talskonstruktion då området som tidigare kallades för Kroatien (under Ungern i flera hundra år) var ett ganska litet område runt Zagreb. Dalmatien och Slavonien är numera delar av Kroatien, likaså det som kallats för Vojna Krajina som till störst del varit bebott av serber sedan slutet av 1500-talet då de bjöds att flytta in i detta område av den dåvarande ungerske konungen, eftersom området då var ödelagt av krig mot Osmanska riket. Serberna i sin tur flydde från Serbien som hade blivit ockuperat av Osmanska riket. Vatikanen har därefter varit delaktig i fördrivningen av serber från området, tvångskonverteringarna till katolicismen och senare skyddandet av krigsbrottslingar efter andra världskriget som man bl.a. hjälpte fly från landet.

Det är just denna konflikt som var orsaken till att kriget blossade upp under 90-talet när den dåvarande serbhatande kroaten Franjo Tudjman drev på nationalismen och propagerade för en separation från Jugoslavien, samtidigt som serber deklarerades vara andra klassens medborgare. Serber hade redan innan självständighetsförklaringen börjar förföljas och dödas i Kroatien och därför startade inbördeskriget i form av ett uppror av serberna i Kroatien, som slutligen ledde till Kroatiens illegala självständighetsförklaring och eskalerande våld. Våldet eskalerades bl.a. eftersom vapen smugglats in i Kroatien från bl.a. Tyskland, som därmed bröt mot internationell rätt. Detta har det inte pratats så mycket om i Sverige, trots att Sverige erkände Kroatien som självständigt redan 1992 och sedan såg på hur det ledde till ett fortsatt blodigt inbördeskrig och sedan även hur den största etniska rensningen i Europas moderna historia ägde rum när hundratusentals serbers jagades bort från sina hem där deras släkter bott i århundraden. Detta var något som redan planerades och påbörjades under andra världskriget med nazisternas hjälp och som slutligen genomfördes med hjälp av NATO.

Visst har vissa kroater varit riktigt otrevliga mot serber, men kroater överlag luktar inte annorlunda för det och alla kroater kan inte hållas ansvariga för brotten som begåtts av Ustaša under andra världskriget, under 90-talet och de fascistiska krafterna som till stor del fortfarande har greppet om EU-landet Kroatien.