Monthly Archives: juli 2015

Selektivt minne

Det finns en viss typ av människor som jag tycker är fascinerande. Det är ”debattörer” som försöker framföra en åsikt och som givetvis vill att andra ska börja dela deras åsikt, genom att undanhålla viktiga fakta som gör deras åsikt mindre självklar eller helt befängd.

Av en slump har jag i dag läst texter av två sådana debattörer. Den första är skriven av Kajsa Ekis Ekman, som av allt att döma antingen är en ytterst ohederlig person eller riktigt korkad. Det finns ett tredje alternativ – hon är både och.

Utan att gå in på några närmare beskrivning av Israel/Palestina-konflikten kan vi konstatera följande:

1. Israel ockuperade Gaza och Västbanken efter att ha blivit attackerat av sina grannländer som ockuperade de områdena innan. D.v.s. det har aldrig funnits en palestinsk stat.

2. Israel ockuperade även ett tag Sinai, men lämnade tillbaka det till Egypten efter att Egypten gick med på att inte attackera Israel igen.

3. Israel lämnade över Gaza till palestinierna och det tömdes helt på judar. Detta ledde till att Hamas tog makten och därifrån började attackera Israel, bl.a. med vapen som de fått från Iran. Det skjuts raketer från Gaza in i Israeliska bostadsområden, vilket är ett brott mot Genèvekonventionerna.  Israel besvarar detta våld ibland. Eftersom Israel har ett starkt försvar anklagas Israel för att bruka övervåld, trots att Israel aldrig har angripit Gaza utan endast slagit ut militära mål, som Hamas ”av en slump” placerar bland civila, för att sedan kunna anklaga Israel för krigsbrott, trots att det är de själva som begår dem.

4. Israel har därför infört en blockad av Gaza för att försöka förhindra att vapen transporteras in till Gaza, för att minska Israels medborgares lidande, men även Gaza-bornas lidande. Om Hamas hade fått fri tillgång till vapen hade Israels motreaktioner varit mycket starkare vilket skulle innebära att de relativt låga dödssiffrorna vid Israels ingripanden i Gaza (jämfört med i princip alla väpnade konflikter), skulle bli mångfaldigt högre.

5. Medverkande i Shit to Gaza (medveten felstavning) motsätter sig denna blockad och menar att Israel förtrycker Gazas befolkning. Därför åker de till Israel för att provocera den israeliska militären, bli ”illa” behandlade för att sedan kunna gråta ut i svensk media och låtsas spela hjältar, men är egentligen endast uppmärksamhetskåta pajasar. Anledningen till att de är så fascinerade av just Israel/Palestina-konflikten, trots alla andra världens konflikter, beror på att de hatar judar. Det finns ingen annan förklaring. Att de dessutom behandlas oerhört väl jämfört med vad de hade behandlats av andra stater, gör att det hela blir ett ganska riskfritt sätt för dem att bli uppmärksammade i sina hemländer. Därför kommer vi aldrig att se dem medverka på ett Ship to Syria.

Kajsa Ekis Ekman missar alltså att berätta dessa saker i sin martyrartikel i DN. DN, å andra sidan, verkar inte ha några problem med att publicera denna smörja. Så trovärdig och opartisk är svensk media.

 

Den andra artikeln är skriven av en bosnisk muslim. Alen Musaefendić skriver att han inte kan glömma folkmordet i Srebrenica. Notera att det är den Internationella domstolen i Haag som har beslutat att det som hände i Srebrenica var ett folkmord.  Samma domstol har exempelvis aldrig åtalat George W. Bush för det som hände i Irak. Det finns de som menar att domstolen i Haag inte alls är opartisk och att syftet med den är och var att kunna få bort oönskade personer som västländer ser som politiska hinder, som exempelvis Slobodan Milošević. Detta verkar inte helt osannolikt då domstolen friat flera ökända massmördare från just Balkankrigen, eller givit dem väldigt lindriga straff, och som av en händelse inte är serber. Ett exempel på en sådan är Naser Orić som just terroriserade och mördade serber i byarna som ligger i närheten av Srebrenica. Det finns de som påstår att det inte ens var 8000 personer som dödades i Srebrenica, vilket gör påståendet om folkmord ännu mer intressant, för att inte tala om att det fortfarande talas väldigt tyst om det faktum att hundratusentals serber tvingades fly från Krajina kort därpå, bortjagade av kroatiska soldater, under ledning av serb- och judehataren Franjo Tudjman, med NATO-assistans. Många dog då, antagligen fler än det dog i Srebrenica, utan att det uppmärksammas i svensk media.

Nåväl, om dessa saker kan man ju diskutera. Vissa menar ju att det är bevisat utan tvivel att ca 8000 vapenföra män dödades i Srebrenica, med syftet att utradera den bosniskmuslimska befolkningen (vi struntar i att de inte mördade kvinnorna och barnen). Det som återstår att debattera då är ju orsaken till kriget samt angreppet på Srebrenica. Läser man Musaefendićs text är det lätt att tro att det hela rörde sig om att att skapa ett Storserbien, inte faktumet att bosnienmuslimska män som mördade serber vistades i Srebrenica, under FN-beskydd. Inte heller nämner han att anledningen till kriget berodde på att Alija Izetbegović drev igenom en självständighetsförklaring från Jugoslavien, utan stöd av bosnienserberna, trots att det var ett konstitutionsbrott. Inte heller nämner Musaefendić att Izetbegović hade tillskansat sig makten på ett märkligt sätt, eftersom det egentligen var Fikret Abdić som blev vald som president, eller att Izetbegović först skrev på Lissabonavtalet men sedan drog tillbaka sin underskrift, vilket han visste skulle resultera i krig eftersom ingen serb ville leva i ett självständigt Bosnien med en islamistisk president, och både bosnierna och kroaterna hade redan börjat förbereda sig för krig långt innan stridigheterna bröt ut.

Musaefendić beklagar sig över att Banja Luka inte längre är hans hemstad och att det är serbernas fel. Kanske han bör fråga sig vems fel det är att den inte är det, egentligen. Om inte de bosniska nationalisterna hade varit så ivriga att skapa ett självständigt, muslimskt Bosnien, så hade han utan problem kunnat leva kvar i Banja Luka. Faktum är dessutom att de bosniska muslimerna drog en sämre lott än om Izetbegović inte hade struntat i Lissabonavtalet.

Det finns minst fyra gemensamma nämnare med kriget i Bosnien och Israel/Palestina-konflikten.

1. I artikeln jag länkade till tidigare skriver Edward S. Herman:

”At each stage in the dismantlement of Yugoslavia, its ethnic cleansing, and before and during the NATO war over the Kosovo province of Serbia in 1999, propaganda lies played a very important role in forwarding conflict and anti-Serb actions. There were lies of omission and lies that directly conveyed false impressions and information. An important form of lie of omission was the regular presentation of  Serb misbehavior as unique to the Serbs, not also characteristic of  the behavior of  the Muslims and Croatians or of the conflict overall. In case after case the media would report on Serb attacks and atrocities, having neglected to report the prior assaults on Serbs in those same towns and making the Serb behavior seem like unprovoked acts of aggression and barbarity.”

På liknande sätt beskriver åtminstone svensk media situationen mellan Israel och palestinierna.

2. Det finns flera exempel på hur bosnierna riggade angrepp på den egna befolkningen eller mot FN-soldater, och skyllde sedan på serberna. När detta system brukas i ”Palestina” kallas det för Pallywood eftersom det är så vanligt förekommande. Ni som kan serbiska kan läsa en intressant artikel här om vad en FN-soldat upplevde i Srebrenica, angående serbiska attacker.

3. Islamister är orsaken till att krigen blossade upp och att konflikten långt ifrån är över. Områdena är numera radikaliserade och problemen är antagligen värre än någonsin tidigare.

4. Det finns en enorm vilja bland den muslimska delen av konflikten att ständigt utmåla sig som offer, trots att det är de som initierar våldet eller är minst lika delaktiga i att skapa det. När det inte går som de hoppats på så blir de plötsligt offer och anser sig vara orättvist behandlade. Det saknas även självkritik. Ett ypperligt exempel är t.ex. när Jasenko Selimović tar varje tillfälle i akt att kritisera Serbien och serbisk politik, när samma och värre problem existerar i Bosnien, och som han ”av en slump” aldrig kritiserar. Samma beteende kan vi se i Musaefendićs text. Han skulle exempelvis även kunna rikta kritik mot bosnier, inte minst eftersom hans landsmän ju attackerade serberna i de kringliggande byarna av Srebrenica, men icke. Han uttalar sig istället som om att han vet vad som hände där, trots att han uppenbarligen inte var på plats när det inträffade. Banja Luka ligger ca 18 mil fågelvägen från Srebrenica, och den som har åkt bil i Bosnien vet att det är väldigt långt bort. Andra saker som händer, som att hans land inte på något sätt har blivit bättre trots att de slapp ”serbernas ok” som de tydligen var drabbade av i Jugoslavien, tar han heller inte upp. Nej, allt är och kommer alltid vara serbernas fel, precis som det alltid är judarnas fel.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här med selektivt minne är något som ofta brukas som ett sätt att få människor att bilda en viss uppfattning. Tyvärr fungerar det väldigt bra, eftersom de flesta inte orkar anstränga sig det minsta för att ta reda på mer information som skulle hjälpa dem att skapa en mer nyanserad bild.

Om de dödade i Srebrenica kan jag säga följande:

Det är oerhört sorgligt, hemskt och oförlåtligt om oskyldiga människor blev dödade den dagen, vilket jag är övertygad om inträffade i vissa fall. Om de som dödat andra och sedan blev dödade själva kan jag bara säga – ger man sig in i leken får man leken tåla. Krig har aldrig varit trevligt och det är under sådana tillfällen som idioter verkligen får större spelrum.

Jag anser att ett mord är ett mord. Att döda flera människor samtidigt är en massaker. Om de dött i strid är det ett slag som är förlorat, och hur synd det är om de som dör beror på om de skapat konflikten eller inte. Ett folkmord är när man dödar människor i syftet att utrota deras folkslag, vilket inte var fallet med Srebrenica. Haag-domstolen får kalla det vad de vill, men det kan omöjligt vara det om inte USA blir anklagade för mångfaldigt fler dödade i Irak. Vad som definitivt inte är folkmord är när Israel försvarar sig mot palestiniernas raketattacker.

 

Annonser

Miljöpartiet visar sitt rasistiska, vita ansikte

Inte nog med att Åsa Romson hatar alla vita, medelålders män, så har det visat sig att regeringens lille gullpojke Fridolin nu är ansiktet för Miljöpartiets vision om en renrasig, svensk skola.

I bästa diktatorstil poserar Fridolin, i sällskap av barn, på ett fotografi på Miljöpartiets hemsida.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Utöver att Fridolin har svårt att få till ett ansiktsuttryck som inte avslöjar att han antagligen är pedofil (för er som inte förstår det så är detta ett skämt, jag tror inte att pedofiler ser ut på ett visst sätt, utan utgår ifrån hur en sådan kan se ut i människors fantasi), så fattas det en mycket viktig ingrediens i alla dessa fotografier: rasifierade kroppar!

Miljöpartiet visar tydligt att det inte finns något utrymme för rasifierade kroppar i den svenska skolan, inte om MP har något att säga till om, och det har de! Med tanke på hur många rasifierade kroppar det numera huserar i Sveriges skogar och på de öppna landskapen (referens Reinfeldt) vore det rimligt om åtminstone en sådan kropp hade kunnat närvara vid fotograferingen, men icke. Tydligen är en sådan kropp alldeles för svår att finna bland Miljöpartiets kontakter. Nej, det ska vara ljushyade barn där nästan alla har olika nyanser av blont hår, precis som Fridolin själv. Något utrymme för mångfald finns inte! (Som vi alla vet är mångfald av tankar och idéer inte relevant. Det är hårfärg, hudfärg och socialt konstruerade kön det ska finnas en mångfald av.)

Varför ser vi ingen person som identifierar sig som flicka i hijab på bilden? En person som identifierar sig som pojke med mustasch? Var är alla personer som identifierar sig som afrosvenskar?! Var är Kitimbwa Sabuni när man behöver honom?!

Detta är onekligen ett nytt lågvattenmärke för rasist-, nazist- och fasciststaten Sverige! Undrar hur det känns för Alice Bah Kuhnke att inse att hon egentligen är en husafrosvensk, oavsett vad hon identifierar sig själv som. Det kan inte vara lätt.