Kvinnor kan

En sak som roar mig mycket med vissa kvinnor är hur de måste övertyga sig själva om att de kan och klarar av en massa saker, d.v.s. med hjälp av andra kvinnor som måste ge dem sitt stöd, gärna manifesterat i någon form av det de kallar för feminism. För mig är den typen av kvinnor en annan sida av samma mynt som fotbollshulliganer tillhör. Det är grundat i samma behov av gemenskap och erkännande från gruppen, vilket är något jag som individualist föraktar.

I en recension i DN skriver Nina Björk om en bok ”Happy, happy” (det är viktigt med en engelsk titel tydligen) som handlar om hur kvinnor ska se skilsmässan som en frigörelse från något hemskt (tydligen).

Det som fascinerat mig många gånger i livet med kvinnor är att många av dem verkar leva efter devisen att ha kvar kakan men att ändå äta upp den. D.v.s. de gör en massa saker, men allt ska vara på deras villkor och anpassat efter just dem. Så fort de själva måste offra något så är det kvinnoförtryck. Därför har jag genom åren haft alltför många, korta och inte speciellt givande relationer. Min erfarenhet är att kvinnor överlag helt enkelt är väldigt snåla, de bjuder inte på sig själva, och påpekar man deras brister för dem, ja då ”pressar” man dem. De ska nämligen få vara ”sig själva” medan mannen ska vara perfekt.

Ett typiskt kvinnligt problem är alltså att de sätter sig själva i en situation, men är inte beredda att ändra på sig för att anpassa sig efter situationen. Nej då, situationen ska anpassa sig efter dem, ungefär som när kvinnor ska kvoteras till att bli brandsoldater. Då sänker man nämligen de fysiska kraven.

Jag behöver inte göra en djupanalys av recensionen annat än att plocka ut detta citat:

”Här skriver tio författare om glädjen i att upptäcka sig själv som egen person efter år av geggig tvåsamhet, om möjligheten att varannan vecka vara fri från barnumgänge och kunna göra vad man vill, om utveckling och frihet.”

Jag ställer mig frågan varför man överhuvudtaget skaffar barn om man ännu inte ”upptäckt sig själv”, varför ägnar man sig åt tvåsamhet om man anser den vara geggig, och varför skaffar man barn om man vill vara fri från barnumgänge? Om barnen och relationen inte var det man ville, varför skaffade man dem? Eller blev de påtvingade detta?!

Istället för att skriva en korkad bok om hur man ska slippa ur situationer man själv satt sig i så kanske dessa feminister bör fokusera på att ge råd till sina medsystrar om att man i livet måste göra vissa uppoffringar ibland och om man inte vill offra något för något så ska man hålla sig borta från det.

Jag har lyckats alldeles utmärkt med detta. Jag vill inte ha barn, därför har jag inte skaffat några. Men om jag skulle råka göra det skulle jag göra allt i min makt för att ge dem ett bra liv, inte undvika dem. Denna slutsats har jag kommit fram till genom att tänka, inte genom att läsa böcker skrivna av män som vill visa hur det är att upptäcka sig själv och hur man slipper sina barn.

Ett tips: Vill ni upptäcka er själva? Börja med att införskaffa en spegel.

 

Annonser

4 responses to “Kvinnor kan

  1. Har hört många kvinnor gnälla över män på samma sätt som du gnäller på kvinnor i din text. Samma argument, samma bitterhet. Lustigt att vi är så lika ändå… F.ö. är dn-recensenten rätt kritisk till boken. Det du citerar ovan är bara recensenten som berättar vad boken handlar om. Lycka till med bloggandet!

    • Bitterhet? Är man bitter om man konstaterar fakta? Jag är inte speciellt bitter. Kvinnorna jag nämner har jag tagit avstånd ifrån så fort dessa sidor blivit uppenbara. Att så många verkar ha dessa egenskaper är visserligen trist, men inget jag tänker på dagarna i ända. Jag har så mycket annat för mig.

      Att det finns män med den typen av egenskaper är mycket sannolikt, saken är bara den att jag inte har haft kärleksrelationer med några män. Alltså är det inte ett problem jag behöver dras med. Däremot har jag lagt märke till hur kvinnor som tjatar om att män är si eller så beter sig mot män som är långt bättre än vad de kan föreställa sig. Tro mig, de brukar inte vara glada över att träffa en sådan man. Snarare blir det ett problem eftersom de då känner som att mannen ställer så höga krav på dem och att de känner sig pressade av mannen. M.a.o. har jag lagt märke till att en hel del kvinnor tycker om att ha relationer med ”dåliga” män, eftersom de då själva känner sig duktiga och bra i jämförelse.

      Jag att det är komiskt när en viss typ av kvinnor ska kämpa för sin ”rätt” att vara sig själva och skriva böcker om det. Det hade varit en sak om vi befann oss i ett land där kvinnor är förtryckta, men Sverige? Om inte annat så visar författarna att de är ganska enkelspåriga i sitt sätt att se på världen, om de menar att man ska se saker främst ur eget perspektiv efter att man satt barn till världen. Om syftet är att vara så egocentrerad så bör man rimligtvis inte skaffa barn. Fast å andra sidan så skaffar ju människor barn av egoistiska skäl, så kanske är de endast konsekventa i sin egoism? Den dagen män börjar skriva böcker om hur jobbigt det är att inte kunna få titta på fotboll och dricka bira med grabbarna för att de har barn hemma, ja då kommer jag att tycka att dessa män är lika korkade.

      Jag uppfattar inte recensionen som överdrivet kritisk. Däremot har jag inte läst boken, alltså hänvisar jag till texten som står i recensionen där boken beskrivs. För att klargöra det hela: min kritik är främst riktad mot författarna av boken, inte Nina Björk. Jag utgår ifrån att hon inte är efterbliven och att hon därför relativt väl har uppfattat vad boken handlar om. Därför tog jag mig friheten att kommentera bokens innehåll efter vad Nina Björk har skrivit om den.

  2. Hurra för ett alldeles lysande inlägg i den skeva debatten om kvinnor och skilsmässa! Din tanke om att feministerna skulle undervisa varandra om ansvar och konsekvenser är underbart. Det talas alldeles för lite om allas vårt egna ansvar för vårt eget liv. Precis som du säger ska man inte skaffa barn om man inte vill ha dem. Tillbringa tiden innan samboförhållandet eller äktenskapet börjat med att ta reda på om den man man dejtar är en riktigt bra person (OBS inte perfekt). Ta reda på hans inställning i viktiga frågor som trohet, ekonomi, barn, ansvar, familjeliv mm. Då tar man ansvar för sitt liv, man gör troligtvis ett bättre val av partner då. Om några varningssignaler ljuder under denna tid så ska man ju definitvt inte gå vidare och skaffa barn…

    I de allra flesta äktenskap är inte kvinnan intvingad. Men jag tror att hon alltför ofta har på sig skygglappar om mannen och även sin egen del i förhållandet innan hon gifter sig. Och de kvinnor som sen väljer att skaffa barn med en dålig karl, ”för att de vill”, de kvinnorna har jag inte mycket till övers för. (Gäller givetvis även de karlar som skaffar barn med en dålig kvinna.) Egoismen frodas i dessa tider, ansvar och konsekvens finns nästan inte kvar i svenskarnas vokabulär längre, tyvärr!

    Skrivet av en mycket lyckligt gift kvinna (sen 15 år tillbaka) med 2 barn som känner sig älskad och uppskattad och älskar och uppskattar tillbaka. Leve äktenskapet, ett val!

    • Tack Marie! Jag håller fullkomligt med dig. Det är självklart att det finns både kvinnor och män som väljer att inte se de dåliga egenskaperna hos sin partner, men då är det just där problemet ligger, inte hur man ska må bra av att bryta sig fri. Det hade varit mycket mer konstruktivt att skriva en bok om vilken typ av person man inte ska skaffa barn med, och hur man själv ska vara för att ens fundera på att skaffa barn. Jag gissar dock att inte många böcker skulle bli sålda, för hela den så kallade feminismen bygger ju på att sätta sig i en offersituation från början. Jag menar att kvinnor i Sverige inte befinner sig i något underläge alls längre, snarare tvärtom (med det inte sagt att alla män för levde i fördelaktiga förhållanden). Därför blir den här typen av åsiktslitteratur (den lär knappast vara baserad på seriös forskning) ganska tragikomisk i sitt försök att utmåla kvinnor som offer för något som de måste slå sig fria från.

      Min personliga erfarenhet är att kvinnors största fiende är kvinnorna själva. Jag vet inte hur många f.d. flickvänner och väninnor som jag fått agera rådgivare och pyskolog åt i deras självhat och osäkerhet. Att samhället pekar ut män överlag som de skyldiga till detta är en skam. Dessutom stjälper det snarare än hjälper när kvinnorna pekar finger åt männen och säger att de är ansvariga till att kvinnorna mår dåligt. Ett utmärkt exempel på detta är min syster som under tonåren ”upptäckte” att hon mådde dåligt och behövde gå i terapi. Därefter har hon som vuxen hela tiden försökt utmåla det som att hennes uppväxt var jobbigare än min, att hon hade det sämre eftersom hon är tjej. Då glömmer hon givetvis att vår far hotade att döda mig, inte henne, när jag var 14 år och att det var jag som brottade ned honom och ringde polisen, inte hon. Hon hade hunnit smita hem till en kompis innan dess. Det är tack vare mig som hon slapp honom efter det, inte tack vare vår mor eller henne själv. Det var jag som offrade mig för att skapa en förändring. Och vad fick jag höra efter det? Jo, att mitt liv har varit en dans på rosor jämfört med hennes. Man tror inte riktigt att det är sant när man hör det. Hon har t.o.m. kallat mig för psykopat eftersom jag aldrig blev upprörd när vi diskuterade saker, medan hon själv kunde bli så arg att hon i senare tonåren brukade jaga mig in i mitt rum för att slå mig, och jag höll emot dörren för att jag inte gillar våld (jag var redan då mycket starkare än hon).

      Efter det har jag hört många kvinnor beklaga sig hur mycket de lidit av sin barndom, att de behandlat mig illa p.g.a. att de mått dåligt etc. Själv har jag mina erfarenheter med min far, jag har nästan blivit misshandlad till döds av skinnhuvuden samt en massa annat skit som hänt i mitt liv, men jag har aldrig använt det som ursäkt för att behandla en annan människa illa. Tvärtom har jag tidigt lärt mig hur jag inte vill vara men också lärt mig vilken typ av beteenden jag inte tolererar hos andra.

      Det blir dock svårt att ta en person på allvar som beklagar sig och snyftar över petitesser som de själva varit med om och som tydligen ”förstört” hela deras liv. Det är då man inser att det är synen på sig själv som offer som är eftersträvnadsvärd och något som tyvärr många kvinnor (men säkert även män) vältrar sig i, eftersom det ju är lättare att bete sig illa än att bete sig bra (tydligen) och då är bakgrunden väldigt bekväm att ha som ursäkt för skitbeteendet. Likaså används barndomen då som ursäkt till att man väljer dåliga partners att t.ex. skaffa barn med. Lustigt nog är det aldrig någon av dessa personer som rakt ut säger ”Jag är väl korkad, jag kan inte hitta en annan förklaring till varför jag skaffade barn med den personen.” för i Sverige finns inte korkade människor. Här finns bara människor som inte fått tillräckligt mycket stöd och möjlighet att utveckla sig eller så har någon annan fått dem att må så dåligt över sig själva att de inte kunna tänka klart som vuxna människor. Antagligen är det där mytomspunna patriarkatet skyldigt till detta. Samtidigt tänker jag att om så många människor gör korkade val när det gäller partners och skaffar barn med dem, hur kan man förvänta sig att de gör rätt val när de röstar? Rimligtvis bör de ju omyndigförklaras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s