Juggen spelar blues på polisstationen

Fredagen den 5 oktober var jag på polisstationen för ett förhör angående mordhotet mot mig som jag polisanmälde i september förra året. Orsaken till att det tagit så lång tid att äntligen hamna där beror att polismannen som först hade hand om ärendet ”prioriterade” andra fall och fallet lades således ner, sade han till mig i februari då jag slutligen hade lyckats få tag i honom. Det intressanta är att jag tydligt i min polisanmälan angett att jag ville få ett besked om beslutet, men det var tydligen alldeles för jobbigt för honom att ringa upp mig. När jag så fick reda på att jag hade blivit bortprioriterad så förklarade jag för honom att jag under tiden som han prioriterade annat hade köpt en ny lägenhet i panik och sålt den gamla till första bästa köpare, vilket i sin tur ledde till att jag sålde den en bra bit under marknadsvärde.
Detta var något och är fortfarande något jag önskar bli kompenserad för, eftersom jag aldrig hade flyttat om jag inte hade blivit hotad.
Polismannen förklarade för mig att de inte hade ”resurser” nog att utreda alla fall. Jag frågade honom om han trodde att jag hade resurser nog till att göra dåliga lägenhetsaffärer och om jag kanske kunde sluta betala skatt och använda pengarna till att hyra ett privat vaktbolag samt bekosta min förlust i lägenhetsaffären. Han visste inte riktigt vad han skulle svara då.

Jag hoppades på att han skulle höra av sig. Ca två veckor gick men inget hände. Då ringde jag upp hans chef och ställde samma frågor till honom. Han sade att han skulle ta tag i ärendet.

Någon vecka senare ringde så en annan polisman och ville kalla mig till förhör. Problemet var då att jag hade oerhört mycket arbete och jag sade att jag inte hade möjlighet att komma loss. Han sade då att jag kunde lämna in en skriftlig redogörelse om jag ville. Det lät som en bra idé, men när jag sedan försökte skriva den blev jag väldigt deprimerad igen och kunde inte förmå mig att skriva något. Kort därpå åkte jag på min cykelsemester och efter den tänkte jag många gånger att jag skulle skriva den men orkade inte ta tag i det eftersom jag var djupt deprimerad och ansträngde mig mest för att orka gå till jobbet.

I slutet av september ringde han upp mig igen en morgon och undrade hur jag ville göra (en eloge till honom för det) och jag insåg att jag aldrig skulle orka skriva en utförlig redogörelse, så vi bokade tid för ett förhör. Efter samtalet stannade jag hemma eftersom att bli påmind om allt detta igen gav mig ett kraftigt magont.

När jag så den morgonen kom till polisstationen blev jag förvånad över att se två av dem stå avslappnat i receptionen och dricka kaffe. De såg inte ut att ha mycket att göra, att döma av deras avslappnade hållning. Polismannen jag hade bokat tid med kom ut och mötte mig. Vi satte oss inne på hans kontor och genomförde förhöret under ca 25 minuter.

När förhöret var över tog jag på mig min jacka och avrundade samtalet. Då frågade han mig ”Så du spelar musik alltså, spelar du gitarr?”. Jag svarade att jag spelar gitarr. Han frågade vad jag spelar för musik och jag sade att jag spelar lite olika. ”Spelar du blues?”, frågade han.
”Ja, jag spelar blues.” sade jag. ”Kan du inte spela lite för mig?”, sade han, vände sig om och tog fram en akustisk stålsträngad gitarr som han hade i hörnet bakom någon hylla.
Jag blev förvånad, eftersom det sista jag hade förväntat mig var att spela gitarr på polisstationen, och hörde mig själv säga ”Ja… det kan jag väl…”
Jag satte mig på stolen, iförd i jackan, ursäktade mig med att jag knappt rört gitarren det senaste året efter mordhotet och började därefter att spela. Det gick lite knackligt tyckte jag och fingrarna kändes skakiga och stela. Situationen kändes absurd och jag undvek hans blick. När jag så efter ett par takter kände att det fick räcka så öppnades dörren och en annan lite äldre polisman tittade in ”Tänkte väl att det inte var du! Så bra brukar det inte låta när du spelar!”, sade han till sin kollega. Jag räckte över gitarren till polismannen och han sade att jag ju inte ska sluta spela.
Jag förklarade att jag hade tappat lusten ganska mycket sedan mordhotet och allt som hänt kring det, trots det så upprepade han sig. Jag svarade ”Det har väl inte känts så roligt att allting har pekat på att han som hotat mig skulle komma undan med att bete sig på det sättet. Jag tycker att det skickar fel signaler till människor med det beteendet.” varpå han svarade ”Vi får se om han kommer undan eller inte.”.
Jag gick därifrån och kunde inte sluta tänka på att jag precis spelat gitarr på en polisstation efter att ha blivit ombedd att göra det och tänkte att det nog inte har hänt så många gånger tidigare.

Annonser

One response to “Juggen spelar blues på polisstationen

  1. Rena Twin Peaks-situationen det där… Har tyvärr också erfarenhet av polisens sunkiga organisation (snacket om bristande resurser stämmer kanske delvis i vissa fall men det allra största problemet är den obefintliga organisationen och effektivitetsbristen) och dess effekter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s