Att vilja leva i en saga bäddar för besvikelser

Jag läste precis en artikel i DN som jag tycker var ganska rolig med tanke på att jag härom dagen under ett samtal gjorde mig lustig över många kvinnors syn på förhållanden. Då hävdade jag att många kvinnor verkar tro att förhållanden ska vara som i en romantisk film där allt ska kretsa kring dem, där mannen har ”allt” och hon förtjänar hans kärlek bara genom att existera och behöver således egentligen inte presetera någonting. Det är ju mannens uppgift. Kvinnans uppgift är att vara osäker och att tveka, eller något åt det hållet.

Det var länge sedan jag såg någon sådan film, så mitt minne är inte färskt, men det jag däremot vet är att jag alldeles för många gånger under mina alltför många korta relationer med olika kvinnor mötts av en form av obehaglig (enligt mig) passivitet. Mycket snack och liten verkstad, helt enkelt. Tydligen verkar det som att en hel del kvinnor tror att det räcker att de säger vissa saker och att det därmed gör det de sagt sant. Tyvärr har de även en tendens att göra saker som på alla sätt går emot det de tidigare har sagt, och påpekar man detta är det en själv som det är fel på eftersom man ju klagar på stackars kvinnan.

Nåväl, detta är inget jag lider av direkt eftersom jag har lärt mig att ta kvinnor med en stor nypa salt. Jag förväntar mig längre inte att de ska leva som de lär och därmed blir det ganska lätt att förbli relativt opåverkad av deras beteende.

Det jag däremot tänkte när jag läste artikeln är att stora delar av mänskligheten i västvärlden är hjärntvättad, dock inte av romantiska romaner, utan av samhällsnormer, politiker, propaganda, reklam, varandra, etc.

Vad hjärntvättas de till att tro? Att status är viktigt, att sträva efter evig tillväxt, att politiker vill dem väl, att de är fria, att de bara måste ha en ny iPhone, att man måste bo i Vasastan eller delar av Södermalm för att vara ”rätt”, att det är en mänsklig rättighet att åka på en all inclusive-resa till Thailand varje år, att det är bättre att handla kläder i en annan stad än den de bor i, att det finns miljöbilar (alltså bilar som är bra för miljön), att man måste dricka alkohol för att ha roligt, att människor som ifrågasätter saker per automatik är rättshaverister och konspirationsteoretiker, att alla som kritiserar invandringspolitiken i Sverige per autmatik är rasister, att alla som kritiserar konsumtionssamhället är bakåtsträvare,  att man har ett lyckat liv om man i sin Facebook-statuslägger upp ett foto på ett glas vin med skärgården i bakgrunden och skriver ”Life is good”, samt en massa annat onödigt trams som vid endast en enda sekunds granskning givetvis visar sig vara absurditeter som de av någon anledning faktiskt anstränger för att göra eller tro på.

Den dagen när alla dessa människor inser vad de kastat bort sin tid och världens begränsade resurser på lär de bli väldigt besvikna, och då kommer de nog hellre lägga pengarna på mat (om de får tag i den) än på en terapeut.

Det roliga är att många antagligen kommer att skaka på huvudet när de läser artikeln och tänka att dessa människor ju måste vara förvirrade som tror att livet ska vara på samma sätt som i dessa böcker. Frågan är hur mycket bättre det är med människor som tror på att livet ska vara så som politiker säger att det ska vara eller hur det utmålas i reklam som produceras och finansieras av företag som vill att deras produkter och tjänster ska konsumeras. Egentligen är allt en stor lögn, som majoriteten faktiskt gärna tror på. Varför säger jag gärna? Jo, eftersom de flesta tycker att det är ansträngande att behöva tänka själva. De vill ha allt serverat.