Mänsklighetens hybris

Det slår mig ibland vilken fantastisk möjlighet jag och många med mig har som kan sprida vårt budskap till tusentals människor. Ändå är det relativt få som bemödar sig att säga sin åsikt och av dem få som gör det så är det ännu färre som faktiskt försöker förmedla något betydelsefullt. Något som verkligen spelar roll för ett mänskligt liv.

Bloggar är ett mycket bra sätt för allmänheten att nå ut, trots att vissa politiker vill ”begränsa” möjligheten för den typen av yttrandefrihet. Vissa bloggar är fantastiska, långt bättre än många artiklar jag hittar i tryckta tidningar, och visst har bloggarna och personerna bakom börjat få välförtjänt uppmärksamhet. Detta är något jag uppfattar som väldigt positivt, trots alla populära modebloggar. Jag bloggar ibland, men kommenterar oftast andras bloggar. Ibland funderar jag över om det är värt det, mest p.g.a. vissa tråkiga diskussioner som alltför ofta uppkommer.

Det är ledsamt hur gärna vissa läser in saker i en text, saker som aldrig har påståtts. Hur det greppas efter minsta lilla halmstrå för att förutbestämda världsbilder ska upprätthållas. Några verkar t.o.m. njuta av andras olycka. Detta syns i finanstidningssajternas artikelkommentarer: röda och blåa möts i verbala strider, som ofta påminner om en sandlåda, och det enda de verkar ha siktet inställt på är att visa vem som har ”rätt”. Att vi alla tjänar på samarbete och ett gemensamt mål istället för att slåss som barn över en plastspade har dessa människor aldrig tänkt på. Fenomenet går även att se i trafiken. Folk som vägrar ”ge med sig” eftersom de verkar tro att de förlorar något viktigt om de gör det de blir ombedda att göra, t.ex. följa trafikreglerna. Regler som finns för allas säkerhets skull eftersom hundratals människor dör i trafiken varje år.

Dagens ekonomiska läge är kritiskt, d.v.s. för oss som har det relativt bra ställt. De rika förblir oftast rika, och de fattiga, ja de blir väl ännu fattigare om det nu går. Det är vi – majoriteten som levt ett bekvämt liv på någons bekostnad – som kommer att märka mest av denna kris. Du och jag, vi kommer att känna av det, och våra liv kommer inom de närmaste decennierna kraftigt att påverkas av västvärldens överkonsumtion. Det är den bittra verkligheten. Ändå ropas det från många håll att en ökad konsumtion är det som kommer att rädda oss ur denna kris. Det skrämmer mig att alla dessa personer verkar tro att jordens resurser är oändliga. Kan man vara så pass obildad, som vissa politiker verkar vara, att de säger att vi måste öka konsumtionen? Jag förstår inte vad mer vi ”måste” konsumera.

Titta upp på stjärnorna en molnfri natt och se universum. Plötsligt är din åsikt ingenting. Din bostadsadress imponerar inte. Inte din bil heller, och din jättedyra väska som kostade en bråkdel att tillverka av det du betalat för den, är ingenting. Din hudfärg, religion och nationalitet är bara ord, precis som laget du hejar på. Du är ingenting, inte jag heller. Hur kan något så oviktigt fått för sig att allt detta är viktigt? Är leksakerna och din inbillning att just du har rätt verkligen värda att dö för? Öppna ögonen kära medmänniskor, livet blir mycket trevligare om man visar omtanke och hänsyn. För alla.