Allas lika värde

Som bekant är betonar våra journalister och politiker ofta hur viktigt det är att ”stå upp för allas lika värde”. Utöver att ”stå upp för” är en handling som är ganska diffus så är ”allas lika värde” inte ett diffust begrepp alls. Det lustiga med att just anse det vara av vikt att ”stå upp för” är att det samtidigt innebär att man anser att exempelvis nazister är lika mycket värda som alla andra. Det lustiga exemplifieras kanske bäst genom att hitta på ett scenario där man tvingas välja mellan att rädda livet på en läkare som räddar livet på människor dagligen, och en nazist som har mördat andra människor.

För egen del vore ett sådant val enkelt: Jag väljer att rädda livet på läkaren eftersom läkaren är mycket mer värd enligt mina mått mätt. En person som ”står upp för allas lika värde” måste antagligen singla slant i ett sådant läge eftersom den anser att nazisten och läkaren är lika mycket värda. Så skulle det naturligtvis kunna vara, men verkligheten säger något helt annat. Det visar sig nämligen att man ibland tycker att nazister och andra våldsverkare är mindre värda och vad som gör det hela ännu mer fascinerande är att detta inträffar när personerna som ”står upp för allas lika värde” själva blir drabbade av dessa typer.
(Ett ämne som Fnordspotting på sätt och vis berör här.)

För att bättre förstå vad detta rör sig om börjar jag med att ta upp svenska rättsväsendet och straffskalorna. Jag har länge förespråkat betydligt hårdare straff för våldsbrottslingar eftersom jag anser att dessa behandlas alldeles för milt i Sverige samt att deras offer kompenseras alldeles, alldeles för lite. Jag har själv tidigare blivit utsatt för mycket grovt våld vid flera tillfällen (jag har skrivit om det här på bloggen) men även för mordhot och förföljelser, händelser som har haft stor negativ inverkan på mitt liv och som jag fortfarande lever i sviterna av eftersom jag utöver fysiska och psykiska men även drabbats kraftigt ekonomiskt av detta.

Jag förstår naturligtvis tanken att även våldsbrottslingar ska kunna sona sina brott, etc. men jag tycker att man alltid glömmer att se detta ur brottsoffrens perspektiv; kan ett brottsoffer som förlorat sitt hem eller en kroppsdel lägga brottet bakom sig på samma sätt som brottslingen?
Svaret är naturligtvis nej och då återstår frågan varför brottslingen som har orsakat skadan ska drabbas av konsekvenser under en begränsad tid om offren får lida resten av sina liv. Vem tycker att detta är rimligt och rättvist?

Detta leder mig till Expressens artikel om väktare som har blivit dömda för brott. Som nyhetsartikel kan den uppfattas som intressant men jag saknar ett perspektiv i det hela: Vilken arbetsplats är lämplig för en våldtäktsman eller kvinnomisshandlare?

Jag uppfattar det som att artikelns tes – ja, det måste ändå betraktas ur det perspektivet – är att ett arbete på vaktbolag inte är lämpligt för sådana personer, men då bör man rimligtvis även säga var dessa personer ska kunna arbeta om man samtidigt propagerar för korta straff och s.k. rehabilitering istället för långa straff och inkapacitering. Rimligtvis kan man inte förespråka korta straff och rehabilitering för att sedan tycka att det är skandalöst att dessa personer arbetar och betalar skatt, oavsett vad de arbetar med.

Detta leder mig vidare till händelsen som hör ihop med artikeln ovan, nämligen att det har visat sig att Helle Klein under fem veckor har haft en livvakt som visat sig hata det Helle Klein ”står för” och att han har yttrat sig våldsbejakande ”på nätet”. Klein gav vakten sparken och tog ”[…] tillflykt till en hemlig ort med sin man”.

Klein kritiserar att mannen har blivit anställd som väktare men även att rättsväsendet fungerar så dåligt att mediebolag tvingas anlita privata bolag för att sköta säkerheten. ”Det är fackmedlemmarnas pengar som har gått till en livvakt som hatar fackföreningar” hävdar Klein, men var och hur det har framkommit att livvakten hatar just fackföreningar framkommer inte. Klein har även författat en ledare i Dagens Arbete som belyser ämnet.

Aftonbladets Jonna Sima är naturligtvis snabbt ute med en egen text om detta som handlar om att ”Nazistiska väktare borde tas ur tjänst”. Ingenstans i texten går att läsa något om att hon anser att vänsterextrema (kommunister, d.v.s inte nationalsocialister) eller islamister inte heller ska få arbeta som väktare. Varför så är fallet kan jag inte svara på, men kanske förekommer det problemet inte alls, kanske har Sima helt enkelt glömt bort att antidemokrater finns i flera läger eller så kanske hon utgår ifrån att kommunister och islamister främst försörjer sig med hjälp av statliga bidrag.

Det jag vill fokusera främst på i detta är hur den här situationen som Klein hamnade i har beskrivits. Jag har tagit några skärmdumpar från Twitter för att ge några exempel på detta:

Alltså:
”Helt absurt!”, ”fullständig [sic] uppslitande”, ”bisarr och mardrömsliknande”, ”fruktansvärd historia” och ”fruktansvärt obehagligt” beskrivs Kleins erfarenhet som, d.v.s. att hon som livvakt haft en person som hatar hennes åsikter men som, så vitt jag kan utröna, inte har hotat Klein men att hon trots detta valde att ta tillflykt till en hemlig ort. Detta är alltså hur journalister agerar och reagerar när de utsätts för hot, först får de livvakter bekostade av arbetsgivaren och om livvakten hatar deras åsikter så flyr de för sina liv.

Själv har jag, som tidigare nämnt, blivit utsatt för både hot och grovt fysiskt våld vid flera tillfällen. Jag hade gärna betalat en ganska ordentlig slant ur egen ficka om det värsta jag skulle drabbas av var en livvakt som poserar med svärd och skriver töntiga saker på nätet. Det räcker med att jag tar upp det som jag råkade ut för av nazister för att få fram min poäng:

År 1994 passerade jag Fryshuset en natt på min cykel, omedveten om att Anders Carlberg och Fryshuset hade valt att inhysa skinnskallar i sina lokaler. Jag blev neddragen från min cykel och sparkad i huvudet många gånger av fyra-fem skinnskallar. P.g.a. ren tur fick jag inga hjärnskador och lyckades dessutom ta mig därifrån själv – vilket jag fortfarande anser är förvånande med tanke på mängden våld jag utsattes för mot huvudet – strax efter misshandeln och tillkallade polis med hjälp av förbipasserande. Poliserna tog emot min anmälan, körde mig därefter till sjukhuset och sade att de inte skulle försöka gripa någon eftersom ”Det här händer här hela tiden”, som de formulerade det och därför var det tydligen ingen idé att ingripa. Ingen blev gripen. Två månader senare kallades jag till förhör, ombads titta på små foton på typer som nästan såg identiska ut och därefter lades ärendet ned p.g.a. brist på spaningsunderlag. Jag fick ca 6500 kr från Folksam som ersättning, som alltså passade på att lura mig att jag inte var berättigad mer i ersättning (vilket jag var). Eftersom jag var ung och nedslagen, både fysiskt och psykiskt, så orkade jag inte bråka om saken, utom i ett telefonsamtal där jag blev avsnäst av en mycket otrevlig handläggare. Som ett ständigt minne av händelsen fick jag flera ärr på huvudet och i ansiktet samt en avsparkad tand.

Fryshusets Anders Carlberg har genom åren beskrivits som en eldsjäl av många och vid hans bortgång hyllades hans insatser av s.k. kändisar och tidningar.
Här är några exempel:
Aftonbladet, Expressen och SvD.

Ingenstans nämns alla de som har fått betala med sitt blod och lidande för att Carlberg skulle kunna ”hjälpa” våldsbrottslingar. I en gammal artikel i tidningen Expo beskrivs det mer utförligt hur Carlberg och Fryshuset bidrog till att många människor blev misshandlade. Det var då, precis som nu, inte ovanligt att skattepengar gick till att främja våldsdyrkande extremism. Även Allmänna arvsfonden – som också gärna ägnar sig åt likplundring – drog sitt strå till nazi-stacken.

Det är föga förvånande att vi aldrig har sett journalisterna och politikerna som beklagar sig över Kleins öde med livvakten, beklaga sig över när ”vanliga människor” drabbas av konsekvenserna av politiken de själva förespråkar. Som i fallet med Fryshuset så blev våldsbrotten där först uppmärksammade efter att Aftonbladets vaktmästare Christer Dyrwoold blivit misshandlad, att många andra blivit misshandlade där innan var inget som besvärade journalisterna. Det var först när någon i deras egen närhet drabbades som de började agera. Jag förutspår att samma sak kommer att inträffa när IS-terroristerna som återvänt till Sverige fortsätter med sitt våldsutövande – det är först när det drabbar journalisterna och politikerna som de kommer tycka att det är fruktansvärt. Fram tills dess kommer de vara ”goda människor” och försöka ”hjälpa dem”, på andras bekostnad. Som vanligt.

Allas lika värde är – för er som fortfarande inte har förstått det – endast en floskel som används för att försöka tysta meningsmotståndare. Skulle vi ha tillräckligt många modiga eller intelligenta politiker och journalister hade det utrycket aldrig ens kunnat börja användas, så korkat är det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s