Det finns olika slags rasister

En sak som är lustig med rasism är att det egentligen är grundat i fördomar och generaliseringar, något som ju nästan alla människor ägnar sig åt. Skillnaden mellan rasism och generella generaliseringar (där fick jag till det) är dock att rasism i princip endast består av en negativ uppfattning av andra, medan vissa generaliseringar kan skapa en positiv syn på en ”grupp” människor, som exempelvis att många i Sverige ser på serber som ett gästvänligt folk (där fick jag till det igen).

Hur som helst, det jag vill komma till är att det även finns två olika typer av rasister. Vad spelar det för roll?, kanske någon tänker, men det ska jag förklara nu. Dessa är de två olika typerna av rasister:

  1. Rasisterna som vet att de är rasister, vet att det anses vara dåligt men struntar i det eftersom de är övertygade om sin egen förträfflighet och de andras underlägsenhet.
  2. Rasisterna som tror att de är antirasister och som i sin kamp mot rasismen ägnar sig åt just rasism och rättfärdigar det genom att säga att de sparkar uppåt mot rasisterna. De menar att rasister styr samhället (lustigt nog tror de det) trots att rasism i vårt samhälle varken premieras, uppmuntras eller hyllas, snarare tvärtom.  Därför tycker de att det bästa sättet att bemöta den vidriga – men påhittade – rasismen är att ägna sig åt rasism själva, mot människor som de tror är rasister (de kan inte bevisa det) och samtidigt hyllar varandra som kämpar mot orättvisa. Därmed tror de även att de är goda, och det i sig anser de vittnar om deras egen förträfflighet och deras motståndares underlägsenhet. Vissa av dem går så långt att de påstår sig vara icke-vita, bara för att kunna få kämpa mot ”vithetsnormen” på sitt rasistiska vis, trots att de bevisligen är vita.

Vilka av dessa två grupper är de mest irriterande?

Som icke-etnisk svensk stör jag mig, lustigt nog, på den andra varianten av rasister betydligt mer än på ”vanliga” svenska rasister. För det första så finns det inte så många rasister av den första sorten. De utgör på sin höjd några få procent av befolkningen, och i och med att jag anser att över 99 % av befolkningen består av människor som är idioter på ett eller annat sätt, så är jag inte överdrivet petig på vilket sätt de är idiotiska på.

Rasister av kategori ett brukar ofta vara väldigt uppenbara också. Tycker de att jag är en äcklig svartskalle så kommer det att komma fram ganska snabbt. Dessutom så försöker de inte göra sig märkvärdiga över att de är just rasister. De vet att de inte kommer bli hyllade för det, men beter sig som arslen ändå och står för det. Det är helt okej med mig, faktiskt. De måste inte gilla mig. Så länge de inte har någon politisk makt så får de tycka att jag är äcklig. Jag tycker att de är korkade (och därmed lite äckliga) så då råder det balans.

Rasisterna av kategori två är däremot inte alltid lika öppna med sina åsikter. De kommer inte att peka finger åt en svensk man i en krogkö och säga ”Din äckliga vita, heterosexuella man, stick härifrån!”, men de kommer att säga det inför varandra på sina patetiska möten eller twittra om det, som om att bara för att de har skrivit det på Twitter så blir det de påstår en sanning. Det jag stör mig mest på är att den här typen av människor skapar fler rasister av kategori ett, eftersom de beter sig extremt korkat och i många fall provocerande, att de som anser sig vara angripna av dem i slutändan börjar tycka illa om alla ”rasifierade kroppar” eftersom de börjar generalisera själva.

Så här ser det ut: Den rasifierade kroppen flyr från krig och elände till Sverige, får tak över huvudet, pengar på kontot och utbildning. Men den rasifierade kroppen bemöts vid några tillfällen på ett otrevligt sätt och inser att den är en rasifierad kropp. Det gör att den rasifierade kroppen inser att den måste slå tillbaka på alla som är svenskar, eftersom svenskar är vita förtryckare som givit den tak över huvudet, pengar på kontot och utbildning, samt att den rasifierade kroppen sluppit bli dödad av andra rasifierade kroppar. Den rasifierade kroppen bestämmer sig för att Sverige måste öppna sina gränser helt för att fler rasifierade kroppar ska kunna flytta hit. Att vissa av dessa garanterat kommer vara sådana som försökt döda hen eller hens familj, det bryr sig den rasifierade kroppen plötsligt inte om. Det som måste bekämpas är vithetsnormen, trots att den rasifierade kroppen är väldigt vit. Det i sin tur leder till att de som gränsat till att vara rasister av kategori ett till slut får nog och tänker ”Ut med det djävla otacksamma packet! De kommer hit, får allt serverat, och sedan säger de att vi är vidriga för det! Ut med dem alla!” och plötsligt blir även sådana som jag, som inte lever för att krossa ”vithetsnormen”, förpassade till gruppen som ser sig själva som rasifierade kroppar.

Ett mycket bra exempel på en sådan rasifierad kropp är miljöpartisten Esra Hacimehmet. Läser man t.ex. denna artikel så försöker hon framställa sig själv som en god och fin människa, som ju rasister av kategori två alltid gör. Lustigt nog så finns det redan i början av artikeln en komisk formulering, den lyder ”Som hätsk debattör är hon van med näthat, sms och samtal”. Vi ska snart titta på vad ”hätsk” innebär, men än så länge får vi alltså reda på att Esra är van vid näthat, d.v.s. att bli utsatt för det menar man underförstått, och givetvis inte att utöva det själv.

Sedan får vi veta att Esra ”står på palestiniernas sida”, som ju enligt svensk media nästan uteslutande är offer medan Israel (men egentligen menar man judarna) är de onda. Esra verkar uppenbarligen inte ha något problem med företeelser som dessa:

Som så många andra som har muslimskt ursprung (d.v.s. är uppvuxen inom en muslimsk kultur) tar hon parti mot judarna, trots att de ska föreställa vara politiker i Sverige och främst ägna sig åt frågor som berör Sverige. Det hade t.ex. varit betydligt mer relevant om hon som politiker i Sverige påtalade hur muslimer förföljer och trakasserar judar i Malmö – något som har pågått i flera år – men det gör hon inte. Istället är det viktigt att uttala sig och ta ställning till Israel/Palestina-konflikten, precis som när miljöpartisten Mehmet Kaplan åkte med som aktivist på Ship to Gaza avlönad av svenska skattebetalare.

När ska dessa människor inse att de faktiskt bor i Sverige och ägna sig åt riktiga problem som finns här? Som just att judar flyr Malmö, eller problemet med att Stefan Löfvens facebook-status fylldes med judehat av just människor som verkar dela Esras ”engagemang” för palestiniernas sak och som att döma av allt inte är ”ointelligenta vita män”, utan stackars förtryckta rasifierade kroppar som ju är så snälla och fina!

Men icke. När Esra riktar sin blick mot Sverige skriver hon sådana här ”hätska” saker som inte är grundade i rasism och på inget sätt är näthat. Hon skriver ju liksom bara vad hon känner, eller hur?

juggen esra

Esra är alltså ett typexempel på rasist av kategori två, som jag nämner ovan. Hon anser att hon själv har blivit utsatt för rasism och att det bästa sättet att motarbeta det är att vara en rasist själv. Det är inte så smart, om man frågar mig. Dessutom är det ännu mindre smart med tanke på att Esra bevisligen är vit själv, vilket innebär att hennes far just är en vit man. Detta innebär att hon till hälften består av en vit mans gener, men det är hon uppenbarligen alldeles för korkad för att förstå. Detta säger eventuellt (hon kan ju ha varit utsatt för syrebrist vid förlossningen) att hennes far inte var/är intelligent, men knappast att hon själv är privilegierad med hennes intelligens som grund. Dessutom verkar hon inte veta vad ordet privilegium betyder… Att hon känner sig privilegierad är dock en annan sak, men så vet vi ju att feminister och liknande postmodernister känner väldigt ofta och väldigt mycket om saker de inte kan påvisa empiriskt, de är skeptiska mot allt och alla förutom sin egen sekt och egna känslor.

Vidare i artikeln om Esras förehavanden säger hon ”Det spelar liksom ingen roll om jag skriver om Israel-Palestina, feminism eller godis. Hatet ser alltid likadant ut.”, frågan är då: Hatet som hon själv står för?

Och kanske även: Varför pratar du som svensk ungdomspolitiker om Israel-Palestina, feminism och godis? Finns det verkligen inte viktigare saker för dig att fokusera på som miljöpartist?

Så medan Esra känner sig ”privilegierad över vita män intelligensmässigt” ska vi titta på vad de ”svarta” palestinierna som hon aktivt stöder ägnar sig åt:

 

Annonser

10 responses to “Det finns olika slags rasister

  1. Underbar twitterdiskussion 🙂

  2. ” Skillnaden mellan rasism och generella generaliseringar (där fick jag till det) är dock att rasism i princip endast består av en negativ uppfattning av andra, medan vissa generaliseringar kan skapa en positiv syn på en ”grupp” människor, som exempelvis att många i Sverige ser på serber som ett gästvänligt folk (där fick jag till det igen).”

    Rasism för mig är att tillskriva negativa egenskaper baserat på en viss hudfärg. Bruna araber och de vita kolonisatörerna som försåg den moderna världen med svarta slavar som avhumaniserad arbetskraft,är ett exempel. Det är enkelt att falla in i en tankegång om raser som är underlägsna om det är tillåtet.
    Om man tycker illa (Eller särskilt bra) om någon grupp baserat på en viss nationalitet är det mycket mer komplicerat. Det kan handla om jättetriviala händelser , och oftast så är det stereotyper,man själv bär på, som förstärks och blir bekräftade. En trevlig Italienare som driver en restaurang på hörnet triggar igång den egna bilden av Italien. En surmulen tysk affärsman bekräftar bilden av en hel tysk nation osv osv

    Det är ju inget problem i sig,det säger sig självt. Sådär går vi ju alla till mans omkring.Dömer lite och antar saker som vi egentligen vet inte ett skvatt om.

    Men den egentliga rasismen finns ju bara ett litet steg ifrån – När man börjar tro på sina egna fördomar som det riktiga, och faktiskt tror att vi kan skapa en bättre ,ljusare värld – Utan ”Dom där” Historien har visat att vi är inte på något sätt är vaccinerade mot rasism.

  3. Anpassningen av jugoslaviska invandrare till det svenska samhället är lite komplex, eftersom att de faktorer som spelar in medför att ”juggen” antingen placeras i samma kategori som övriga europeiska invandrare, eller klumpas ihop med invandrare fran Mellanöstern och andra utomeuropeiska stater och omraden (exkluderat Nordamerika och Australien). I en tidigare kommentar berörde jag en del punkter som kanske snarare skulle ha tagits upp här, eftersom att detta inlägg ju handlar om vardaglig rasism och anpassning till samhället.

    Det jag skrev som en sannolik anledning till att jugoslaver haft en delad framgang vad gäller anpassningen till samhället i Sverige är att de, likt manga finländare, aktivt gar in för att vara annorlunda, trots att skillnaderna mellan en svensk och valfri ”jugge” i själva verket är avsevärt mindre jämfört med skillnaden mellan en svensk och en arab. Kulturen bland jugoslaver, vilken folkgrupp det vara mande, är kanske annorlunda än den i Sverige, men borde egentligen lyftas fram som totalt exotisk i förhallande till den svenska, da det som sagt inte stämmer. Manga jugoslaver har i kulturen att vara högljudda och lite intensiva i sitt sätt, men detta aterkommer även bland italienare och greker, och dessa kan man konstatera att de har haft det lättare med anpassningen till svenska samhället än manga jugoslaviska invandrare, trots att de själva ofta är patagligt mörkare än manga ”juggar”. Vad jag vill komma till är att rasismen, eller främlingsfientligheten som det egentligen borde benämnas, inte enbart utgar fran personens hudfärg, utan även vilken attityd personen i fraga har när denne skall in i det svenska samhället. Jag vet av erfarenhet att manga afrikanska invandrare, exklusive somalier, har anpassat sig riktigt bra till det svenska samhället, trots att de som bekant är bruna i hyn och i regel talar pa kraftigt bruten svenska, men till skillnad fran manga jugoslaver haller en person fran Kenya inte pa och skryter om hur macho alla är i Kenya, och hur manga personer man bjöd in till en fest. Afrikaner är ofta hederliga och korrekta människor som vill alla väl, och som respekterar omgivningen. I min församling finns ett flertal personer med ursprung fran Afrika, och dessa är, trots att de samtliga bor i invandrartäta förorter, som vilka svenskar som helst i beteendet, t o m mer ”svenska” än vad vissa svenskar i dessa invandrarförorter är.

    Som sagt ocksa, manga finländare har, trots att de är lika vita som oss svenskar, haft patagliga svarigheter med att integrera sig i det svenska samhället, trots att deras kultur knappt skiljer sig fran varan svenska. Jag har känt ett flertal finländare genom aren, och maste säga att de haft en skrämmande lik attityd gentemot det svenska folket och samhället som flera jugoslaver, d v s att de till varje pris maste vara annorlunda, och skryta om sin tuffhet, manlighet o s v. De jugoslaviska invandrare som inte har den attityden som jag beskrev ovan har överlag haft lätt att glida in i det svenska samhället. Manga svenskar har fördomar om juggar att de dagarna i ända sitter pa krogar och röker hela paket cigaretter, att de dricker rakija i oändliga mängder och att de är bullriga. Hur har denna bild uppkommit da? Jo, för att manga invandrare fran Jugoslavien har sagt att de beter sig sa. Jag patalade i min kommentar angaende det här till ett annat inlägg att manga jugoslaver tycks lida av bekräftelsebehov, vilket jag tycker att det framförallt märks pa kvinnor och tjejer fran forna Jugoslavien, som lägger ut nakenbilder pa sig själva pa Facebook, gar runt pa stan i endast en kort, tight kjol och en bh-liknande tröja, med överdrivet mycket smink i ansiktet. Detta är nog lite vanligt bland kvinnor och tjejer fran Östeuropa, jag vet exempelvis polska tjejer som gjort samma sak, men generellt sett är jugoslaviska tjejer i Sverige mer omtalade för att vara slyniga, vilda och utmanande än polska tjejer, av den anledning som jag beskrev ovan. Detta tolkas av svenskarna, precis som av mig, som ett behov av bekräftelse, vilket tyvärr förstärker utanförskapet.

    Slutsatsen är alltsa att främlingsfientligheten, oavsett medveten eller inte, inte enbart tar i beaktande personens hudfärg, utan ocksa dess attityd och beteende. Hade jugoslaver som invandrargrupp inte gjort väsen av sig och markerat sin säregenhet, hade de idag inte varit särskilt omtalade.

    ///Alojz Videlj

    • Intressant kommentar. Håller med. Svenskar i allmänhet stör sig mer på attityder och beteenden än på hudfärg.

  4. Precis. Egentligen krävs inga större kulturella olikheterna för att en person inte blir integrerad bra i det svenska samhället. Som sagt har jag träffat många finländare, vilkas kultur ligger mycket nära den svenska, som genom sin motvilja till att bli svenska hamnade utanför och livnärde sig på socialbidrag enbart eftersom att svenskarna var så ”osociala” och inte gick att arbeta med. Jag störde mig oerhört på dessa personer. Dessutom var jag i flera år bekant med en österrikare som efter att han kom till Sverige plötsligt skulle utmåla Österrike som världens medelpunkt, ALLT var bäst i Österrike, och grannländerna var sk*t. När han var arg, vilket han ofta var pg a sitt hetsiga humör, skrek han och svor på tyska så att alla i omgivningen hörde det. Ändå skiljde han sig inte från en svensk med motsvarande beteende, och det var snarare hans hetsiga och arroganta framtoning som störde omgivning än hans österrikiska nationalitet. Därför uppmanar jag mina landsmän och andra juggar att spänna av, vara normala och ta del av det underbara svenska samhället, för ni är inga gangsters eller biff-machos som ni vill framhålla er som:)

  5. Förresten Maria, vilken erfarenhet har du av invandrare från före detta Jugoslavien? Som varande därifrån är det intressant att veta vad utomstående har fått för uppfattning av oss.

    • Ingen större erfarenhet alls, jag är ”pursvensk” och har inte umgåtts med exjugoslaver i någon större utsträckning. Men juggemaffian är ju ett begrepp i Sverige och den har bidragit till en negativ bild av jugoslaver. Desto bättre att man får läsa bloggar som denna och se att det finns högst normala och vettiga ”juggar” också. Jo förresten jag hade en kollega som hade kroatiskt ursprung men han talade göteborgska och var väl som vilken svensk som helst.

  6. Jo, den jugoslaviska maffian har ju tyvärr medfört att svenskarnas bild av invandrare från forna Jugoslavien ofta har fördomar emot sig om att de är våldsamma, hetsiga och småkriminella. Dessutom lär ju kriget på 1990-talet och den jugoslaviska underrättelsetjänsten UDBA:s ”utrensningar” av meningsmotståndare i utlandet, inklusive Sverige, samt ambassadmordet 1971 och flygkapningen i Bulltofta 1972 ha sänkt deras anseende, även om de två sistnämnda händelserna kanske främst drabbade just kroaternas rykte.

  7. P.S. I de första två styckena i texten skall det stå att den jugoslaviska maffian har medfört att invandrare från Jugoslavien har fördomar emot sig om det jag nämnde nedan. Ursäkta slarvfelet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s