En teaterföreställning för kulturälskande feminister

Att göra teaterföreställningar i syfte att göra propaganda för sitt hat verkar vara populärt bland feminister. Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet var en sådan föreställning. Den möttes av protester, eftersom flera tänkande människor ansåg att det var orimligt att föreställningen som propagerar hat mot en grupp människor (män) fick statligt bidrag och även skulle visas för skolelever. En av förklaringarna till att det var i sin ordning att visa den för skolelever, enligt Turteatern, var att föreställningen blivit godkänd av Rädda Barnen. Turteatern menade att de hade krav de var tvungna att leva upp till, men vilka dessa krav var är fortfarande okänt, trots att de lovade några kritiker att materialet skulle skickas till dem. Så här med facit i hand, kan man ju undra om Rädda Barnen har någon som helst kompetens att avgöra vad som är lämpligt och inte lämpligt när det kommer till sexism eller rasism.

En annan föreställning som har varit aktuell är ”Vita kränkta män” som egentligen ska skrivas ”Vita, kränkta män”. Eftersom författaren är en förtryckt, rasifierad invandrare, nämligen självaste Kawa ”svenskar är hemska” Zolfagary, så låter jag det givetvis passera. Det är så synd om honom redan som det är.

Det var redan riktigt illa när Zolfagarys sexisitiska och rasistiska Facebook-sida ägnade sig åt förtal av Pär Ström genom att smeta på honom åsikter som han inte har, men föreställningen går steget längre. Som recensionen jag länkade till ovan anger var man mån att göra sig lustig över Ströms utseende och att utmåla honom som tafatt, klumpig och osäker. Så är Ström inte i verkligheten. Jag har träffat Ström personligen och han är en intelligent och trevlig person, knappast så som han utmålas exempelvis här.

I mitt förra inlägg berättade jag om några gamla klasskamraters beteende, och jag ska nu fortsätta berätta lite om hur dessa människor kan bete sig.

I maj förra året ringde jag min gamle klasskamrat (som är gift med feministen). Vi brukade höras några gånger per år och även ses ungefär lika sällan. Sedan han hade inlett en relation med sin fru blev han en något förändrad person, varför vi inte hade så mycket kontakt. Det som var intressant var att han under våren berättade för mig att han blivit kontaktad av en gammal älskarinna, som han hade en form av relation med när han arbetade utomlands i några år. Hon hade under hela den tiden en annan pojkvän men han bodde inte där, och min vän och hon träffades regelbundet. Av det jag minns så ville min vän vara mer seriös med henne, men hon verkade inte vilja släppa sin pojkvän som var ovetande om det hela. Så småningom flyttade de både ifrån det landet. På något sätt hade hon fått reda på hans kontaktuppgifter i Sverige och alltså kontaktat honom många år efteråt. Hon hade fått fyra barn med sin pojkvän, men började skriva e-post av sexuell karaktär till min vän. När jag frågade honom om vad han tyckte om det, så lystes hans ögon upp. Han tyckte om det. Jag frågade om han hade berättat om detta för sin fru (som han även har barn med), och han svarade att han givetvis inte kunde göra det. Jag tittade menande på honom. Jag gillar ju inte den typen av beteende. Jag såg att han skämdes lite, men att han på något sätt tyckte att han var värd uppmärksamheten. Jag gissade att han inte var nöjd med sin fru på det sexuella planet. Att hon inte är så bra på att tänka fick jag ju reda på i höstas via Facebook. Jag har aldrig umgåtts eller diskuterat med henne tidigare, så jag hade ingen direkt uppfattning om henne förrän Facebook, som vanligt, avslöjade idioterna i min närhet.

Men, åter till telefonsamtalet. Samtalet började med att han berättade att han höll på att deklarera. Vi pratade om lite allt möjligt, när han plötsligt sade: ”Jag och (hans fru) träffade på Lo Kauppi och Figge Norling på gatan härom dagen.”

Jag: ”Jaha, är det inte de som gjort den där sexistiska föreställningen Vita kränkta män?”

Han: ”Men, har du sett den?! Den är ju kul!”

Jag: ”Jag har svårt att se vad som är roligt med att tillskriva en människa åsikter den inte har och dessutom vara en sexist i samma veva.”

Han: ”Men i alla fall, den där pedofilen Stig Larsson var ju där och började tjafsa…”

Jag: ”Vad säger du? Har han förgripit sig på icke könsmogna barn?!”

Jag var uppriktigt förvånad.

Han: ”Men han har ju sagt att tonårsfitta smakar bäst!”

Jag: ”Säga vad man vill om det, men du kan väl inte anklaga människor för pedofili baserat på ett sådant uttalande?! Det finns ju inget olagligt att ha sex med människor som är femton år och uppåt, dessutom är det inte heller pedofili!”

Han svarade, nu uppenbart sur: ”Xxxx, nä nu måste jag fortsätta deklarera!”

Jag: ”Eh, okej…”

Sedan lade han på luren i örat på mig. Efter det har vi inte hörts. Jag har tänkt att han kan ringa när han är färdig med sin deklaration.

Det roliga i det hela är att så många ”kulturmänniskor” (hans fru och deras vänner) som ju anser sig själva vara så intelligenta och bildade, tycker att det är så mysigt med offentlig mobbning av det slaget som föreställningen han lovordade ägnar sig åt. Dessa människor är givetvis de första som skulle skriva på ett upprop eller delta i ett manifest mot mobbning, helt omedvetna om sitt hyckleri. Detta eftersom när de själva gör det så är det fint! Det är det så kallade ”fina hatet”.

Därför har jag funderat lite på hur dessa hyggliga människor med hjärtat på ”rätt” ställe skulle reagera om någon gjorde en föreställning som denna:

Man klär ut en man till Gudrun Schyman och låter honom ramla omkring på en scen som en berusad, som ibland sätter sig på huk och kissar framför alla. Detta är dessutom ingen förvanskning av verkligheten. Man låter ”Gudrun” sluddra om hur förtryckta kvinnor i Sverige är och likna svenska män vid talibaner. Bakom ”Gudrun” projicerar man statistik som först visar hur mycket pengar Gudrun Schyman fått av skattebetalarna under sitt liv, sedan visar man att kvinnor får ut mer i pension och bidrag, sjukskriver sig mer än män men lever mycket längre, hur många kvinnor som får lägre straff än män för samma brott, hur få kvinnor som är uteliggare, hur många kvinnor som falskanmäler män för våldtäkt, etc. Det blandar man med uttalanden från andra feminister på Twitter och bloggar där de skriver att kukar ska klippas, cis-män ska avrättas, att de hatar åttaåriga pojkar, etc. Allt detta medan ”Gudrun” pratar om hur hemskt det är att vara kvinna och hur mycket bättre kvinnor är.

Det hela avslutas med att ”Gudrun” tänder eld på hundratusen kronor, som hon även har fått av en man, för att visa hur förtryckt hon är. Ridå.

Ett alternativ är att göra detsamma men klä ut mannen till Lo Kauppi, som knarkar och stjäl saker inför publiken.

Om man vill kan man göra en med Andrea Edwards som huvudroll, som snattar och ljuger om saker för publiken.

Eller Maria Sveland? Där man låter ”Maria” gnälla över hur jobbigt det är att ta hand om barnen som hon självmant skaffade (läs Biterfittan) och gråter ut över hur taskig Janne Josefsson var mot henne på Gräv 13 för att han ställde några frågor.

Kawa Zolfagary? Om hur det är att leva i hans rasifierade kropp samtidigt som man projicerar hans förtal av Ström bakom honom? Allt detta med ett yvigt skägg och en stor näsa fastsatt på skådespelerskan, kanske även lite skokräm eftersom lille Kawa ju är så ”svart”?

Det finns många uppslag, med riktiga exempel på hur sorgliga dessa människor är. För att förlöjliga Ström var de tvungna att ljuga om honom, framställa honom som han inte är och dessutom sätta in löständer. Grattis, vilka ”konstnärer”! Och grattis till alla er som tycker att det där var bra eller roligt, ni har vunnit varsin plats på denna inrättning.

Annonser

4 responses to “En teaterföreställning för kulturälskande feminister

  1. Bra skrivet. Naturligtvis hade dina förslag på teaterföreställningar eller kulturevent hyllats till himmelska höjder av den samlade svenska opportunistiska journalistkåren!
    De föreslagna porträtterade personerna är ju hyckleriets förkämpar och skulle passa bra i en satir alla.

  2. Pingback: Kritiska vithetsstudier (rasbiologi) hos Scouterna | WTF?

  3. Jag är en ”kulturmänniska” med IQ som kvalificerar mig som en milt retarderad individ med mild dyslexi. Jag har ingen utbildning förutom Sveriges sämsta grundskoleutbildning och de halvdana betyg jag gick ut med i gymnasiet. Jag fattar inte ett skit… Vilka är de här människorna? Vad i helvete snackar de om hela tiden? Jag trodde först ni snackade om Stig Larsson som skrev de där ‘Millennium 2’ böckerna. Men, nu googlade jag och såg att det fanns en annan Stig Larsson, och att den där andra snubben visst stavades Stieg Larsson… Vilken förvirring… Detta, plus kombination av superlånga inlägg på den här bloggen, snurrade upp hela min uppfattningsförmåga…

    Jag måste dock erkänna att jag finner Kawa Zolfagary att vara rätt så sexig… Faktum är, jag hade den här fantasin om oss två en gång, där vi tillsammans dansade till Bollywood Soundtracks och Punjabi musik inne i hans hus, rökte på och blev helt höga för att sedan klä av oss helt nakna och i mörkret dansa Vals kring varandra till Camille Saint-Saëns ‘Danse Macabre’ som skuggfigurer i månljus. Vi skulle sedan sätta oss ner i hans soffa, och där skulle Kawa läsa historian om Barbad med lutan, och hur Barbad smög in i trädgården, klättrade upp i trädet och förtrollade kungen med sin spelande soniska magi. Och därifrån skulle tonerna smeka våra öron från Sahba Motallebis Tar och Kayhan Kalhors Kamancheh. Sedan skulle jag vara så cool att jag skulle smeka Kawas vinylspelare och sätta på Secret Chiefs 3 7″ singel ‘Medium Aevum’, och spela den låten på hög volym för att på dansa och spela luft el saz-gitarr med fingrarna. Kawa skulle bli så rörd att han inte längre skulle kunna dölja vibrationerna av sina hjärtslag, och där skulle vi falla för varandra. Jag drömde att vi båda växte denna dag, vaknade upp dagen efter som nya människor som mognat – att det inte längre fanns någon som helst glöd för trams och bortkastad tid på att mentalt förorena världen genom att bidra med mer förorening med mediokra teaterföreställningar och torftiga krönikor. Och jag själv skulle kunna finna frid och sinnesro i vår vänskap, intuitiva och intellektuella förhållande, där jag skulle kunna känna mig värderad och älskad, och där alla min fånigheter till ”existentiella dilemman” äntligen bara kunde bli bagateller i vår outgrundliga värld.

    När jag drömmer så här, så ler jag alltid. Sen vaknar jag upp och… 😦

  4. Hmmm… Googlade nyss Kawa Zolfagary, och jag måste erkänna att jag misstog honom för någon annan… Detta var inte den Kawa jag trodde mig fantisera om… Dubbel 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s