Jeansstorlekarna är förtryck mot kvinnor

Jeansstorlekarna är förtryck mot kvinnor, åtminstone om man ska tro feministen Fridah Jönssons komiska alster i DT.

Detta är komik på hög nivå. En feminist känner sig kränkt för att hon inte kommer i jeansen som hon tycker ska passa henne. Vems fel är det? ”Patriarkatets”, givetvis. Hon vill kunna fortsätta äta sina älskade Marabou chokladkakor säger hon, men vem äger Marabou? Kraft Foods.

Kraft Foods verkar vara ett dotterbolag till Mondelez International, eller så har de bytt namn.

I Mondelez Internationals europeiska ledning sitter 12 män och 3 kvinnor. Detta bör vara ett problem för Jönsson. I bolaget i USA är det 7 män och 5 kvinnor, förvisso är VD:n och styrelseordföranden en kvinna. Kraft Foods bl.a. har fått kritik för att man inte kan spåra huruvida framställningen av deras råvaror kommer från barnarbete eller annat etiskt icke försvarbart arbete. Att det de till stor del säljer även skapar ohälsa hos väldigt många är inte ett problem för Jönsson. Förvisso är jag emot att staten förbjuder en massa saker, men jag anser att  det som skapar högre kostnader för samhället (för sjukvården t.ex.) även bör beskattas mycket högre, då jag är en förespråkare av konsumtionsskatt och avskaffandet av andra skatter.

Jönsson verkar dock anse problemet vara att hon är förtryckt av ”patriarkatet” eftersom hon inte kommer i jeansen, för det är ju givetvis någon annans fel. Lustigt nog tror jag inte att ”patriarkatet” skulle bry sig om Jönsson så vägde 200 kilogram, men resultatet skulle givetvis vara att hon lockade till sig en ganska begränsad del av patriarkatet – sådana som vill förtrycka kvinnan genom att mata henne. Givetvis skulle även Fridah Jönsson anse även det vara ett problem, eftersom Jönssons problem till stor del verkar vara att hon inte kan ta ansvar för sina egna handlingar och att hon faktiskt bryr sig om vad andra tycker. Det verkar pågå en inre strid i Jönsson. Är hon en kvinna i behov av bekräftelse av män eller är hon en självständig rebell? Jönsson verkar helt ha missat hälsopoängen. Personligen är jag inte särskilt intresserad av kvinnors uppskattning, däremot är jag mån om min hälsa. Dessutom är det skönare att vara vältränad än överviktig, och jag är en bekväm människa, därmed är det ganska självklart för mig att träna. Som ett bonus blir det trevligare att se sig själv i spegeln när man t.ex. dansar framför den för att öva in nya steg.

Något säger mig att min och Jönnsons hjärnor är ganska olika, och att det inte beror på någon struktur och faktiskt inte heller på vilket kön vi har. Jönsson är helt enkelt inte begåvad med förmågan att tänka.

Annonser

6 responses to “Jeansstorlekarna är förtryck mot kvinnor

  1. Vore det inte enklare att helt enkelt välja en storlek större? Eller får man inte göra det för patriarkatet?

  2. Pingback: Om jag var kränkt | Ännu en objektiv informationskälla

  3. Självklart är det patriarkatets fel. Du kan väl inte förvänta dig att en feminist skall kunna ta ansvar för sitt eget liv genom att köpa större byxor,banta eller träna mera ? :-).

  4. Alexander. O

    ”…Som ett bonus blir det trevligare att se sig själv i spegeln när man t.ex. dansar framför den för att öva in nya steg.”

    Åh, vilka erotiska bilder detta målar upp inuti mig. Jag föreställer mig en modern version av ‘Un chant d’amour’ blandat med ‘Days of Being Wild’, fast denna gång i en lägenhet i Stockholm. Jag hör musiken spelas, och jag ser magiska solstrålar sprida sig in i ditt rum från de halvöppna persiennerna som filtrerar ljuset så det både lyser upp och skuggar med nyans och mystik. Och där är du, min Prins, i centrum av din värld — dansar lättsamt och glatt, ännu kvar med ett livligt medvetande, finurligt skrattandes åt de lägsta folklagren och deras självupptagna dragandes till den minsta gemensamma nämnaren.

    Stockholm, den drömska idyllen där fara och trygghet smälter samman för att skapa nyanser av ömmande grå värme där lidande och njutning sveper samman och ger föga för tårar av både glädje och sorg. Och i mitten av allt finner jag dig, min Prins, som reflekterar över det komiska i det tragiska, det tragiska i det komiska och det tragikomiskt absurda.

    Ack, människor. I dessa avseenden är vi inte bättre än kaniner, och inte heller är vi ens hälften så söta. Kaniner gör det de gör, och deras sötma sprids med sådan oskuldsfullhet — en oskuldsfullhet som människan verkar ha gått miste om. Som substitut har vi allt det där andra — det som degraderar oss. Vid det här stadiet, byter jag gärna plats med kaninerna.

    Bara för att man lever i ett paradis betyder det inte att det inte finns rum för tårar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s