Gräv? Ja, men inte för djupt!

Jag har nu hunnit lyssna på hela debatten som ägde rum under Gräv13. Det första  jag tänkte under de begynnande minuterna var om det här verkligen tillhörde eliten av det Sverige kan uppbringa i journalistväg, känslan höll i sig.

Fogelberg lät lite smått hjärnslö, Aschberg ville vara roliga gubben, Sveland var dryg och förvirrad, Mattsson tjatade om Uppdrag Granskning och hur bra det var, Wennerholm hördes knappt och Mirjamsdotter med feministiskt anhang lät berusade. Vilket djävla pack! Om jag betedde mig som dessa människor skulle jag uppriktigt talat skämmas, åtminstone i vilken egenskap de är där. När ska folk lära sig att ta det lite lugnt med spriten?

Den ende som egentligen sade något intressant under hela debatten var Janne Josefsson, som ifrågasatte vad de själva i egenskap av journalister håller på med och vilket ansvar de har. Visst, jag håller med Sveland om att Debatt är ett tramsprogram, jag har själv blivit tillfrågad att vara med en gång men tackade nej eftersom jag visste att jag aldrig skulle få tala till punkt och förklara min ståndpunkt, så varför då vara med? För att bli allmänt uthängd som att tycka något jag inte tycker? Knappast något jag är intresserad av.

Men, om jag som Sveland lätt i efterhand skulle kunna skriva en debattartikel och få den publicerad i DN, skulle det vara en annan femma, för då skulle jag ju kunna följa upp det på ett helt annat sätt. Så ja, Josefsson har rätt i att hennes sätt att agera på är fegt.

Det som dock var mest intressant är att ju både Sveland och Aschberg umgås med dömda våldsbrottslingar från Researchgruppen, vänsterradikala sådana, som hotat människor som motsatt sig Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet och som även förstört en pubträff för jämställdister där Pär Ström fick en teckning på en avskuren penis, som man får gissa är ett form av hot. Vilket i sin tur gör det ännu mer tragikomiskt att bl.a. Sveland och vänsterradikale Mattias Gardell vill att antifeminism ska betraktas som extremism, när de själva är vänsterextremister.

Det som dock kändes lite gammalt och trist med  Josefssons påståenden är att han kom dragandes med filmen Könskriget som exempel på feminsmens fascistoida sidor, när det ju finns betydligt nyare exempel än så, just i form av Feministiskt Perspektivs samarbete med Researchgruppen, eller varför inte Athena Farrokhzads text som direkt uppmanar till våld mot män, som är betydligt mer aktuell. I alla fall var det bra att han fortsatte ställa frågor till Sveland och att han uppmärksammade Åsa Linderborgs ”logik” kring att det ska vara förbjudet för sådana som är emot yttrandefrihet att yttra sig. Hon är ju dessutom en ganska ivrig förespråkare av att endast människor med ”rätt” åsikter ska få komma till tals, den gamla stalinisten.

Sedan pratade man ju mycket om hur bra det var att Uppdrag Granskning tog upp hoten mot kvinnorna, men inte att några av kvinnorna själva ägnar sig åt liknande hot eller nedlåtande uttalanden om andra, medan vissa av dem kraftigt förvanskat verkligheten bakom vilken typ av mail eller hot de har fått. Det borde de – om de överhuvudtaget tar del av annat än gammelmedia – vid det här laget kunnat upptäcka. Frågan är hur bra de är på att gräva, egentligen.

Jag väntade i över en timme till att det nu berömda och hyllade avbrottet som Sofia Mirjamsdotter, även känd som Mymlan, bidrog till skulle äga rum. Jag måste säga att jag blev helt ställd när det kom. Jag tänkte innan att det måste ju ha hänt något lite utöver det vanliga för att hon skulle reagera, men inte. Som tanten ur lådan dök en uppenbarligen överförfriskad Mirjamsdotter upp för att minsann få säga ett och annat, ett ”sanningens ord”, till gubbslemmet på scenen.

Uppriktigt talat var det pinsamt, riktigt pinsamt. Vad är det för fel på människor? Jag har faktiskt träffat henne på en middag en gång, hos några vänner. Vi var fyra där, så vi pratade mycket, om just sådana frågor. Då var hon inte alls lika kaxig. Kanske vinet gjorde sitt denna gång? Hur som helst är det sorgligt att se att en sådan person inte kan be om ursäkt efteråt, utan försöker få det att verka som att hon gjort rätt genom att hitta på att något inträffat som inte har det i efterhand, precis som Sveland.

Svelands text i Feministiskt Perspektiv framstår nu som ännu mer pinsam. För det första framgår det ju att hon själv haft en ganska nedlåtande attityd, t.ex. när hon ställer frågan ”Vad gör jag här?”.

Svaret på frågan:

Du gör det du brukar, sprider dynga. Om du undrar varför du är där däremot, så beror det på att du är en uppmärksamhetskåt tönt som tar varje tillfälle till att synas så länge du tror att du kan styra hur du ska framställas, och så fort något inte passar just dig så är det tillställningen, inte dig, det är fel på. Allt pekar på att du tycker så  Maria Gnälland. Och du är där för att du själv valde att gå dit. Lev med det.

En annan bedrift i Svelands tönteri är att hon i efterhand skriver hur hemsk Josefsson varit mot henne och om att han påmint om hennes gamla pojkvänner. Så här med inblick i hennes personlighet kan man ju förstå om hennes pojkvänner blivit förbannade på henne. Hon har väl, som alltid, kommit med ett påstående och sedan vägrat diskutera det hon själv har sagt till sin pojkvän. Det har jag själv varit med om med vissa kvinnor och det är ett tecken på att de är dumma i huvudet, men det är så klart mannens fel att de inte kan stå för vad de själva gjort och inte tål att bli ifrågasatta. Att hon dessutom berättar om kvinnor som kommer gråtande fram till henne är strålande komik, för jag försöker komma på vad de gråter för, och den enda förklaringen jag kan komma på är att de fått i sig för mycket vin. För visst har jag under mina år sett många kvinnor brista ut i gråt under inverkan av alkohol, av mycket märkliga anledningar. Det kan Josefsson knappast hållas ansvarig för.

Den absoluta höjdpunkten måste dock sägas vara Svelands text ”En vecka senare” som ju innehåller en massa lustigheter att roas åt. Sveland verkar inte kunna släppa faktumet att hon tackat ja till att vistas på något som inte blev som hon tyckte att det skulle vara. Inte nog med det, hon fortsätter utmåla Josefsson som en ytterst aggressiv person, när det ju på inspelningen tydligt framgår att han inte är det. Visst, han är ihärdig, lite upphetsad, men knappast aggressiv. När jag läste denna Sveland-text så började jag fundera över hur Sveland skulle överleva en liten, liten stund med min far, som jag ju växte upp med som barn. Med tanke på hennes starka reaktioner kring Josefssons agerande, så är min slutsats att hon antagligen skulle sitta inlåst på en anstalt skakandes i ett hörn efter endast en timme med min far. Då är frågan: Är Sveland en bräcklig liten blomma som går sönder för minsta lilla sak eller är jag Ståljuggen, näst intill omänskligt opåverkbar av ett något höjt röstläge som Josefssons?

Jag skulle påstå att det är Sveland som är kraftigt överkänslig. Istället för att som vanligt lägga skulden på någon annan – denna gång Josefsson – så föreslår jag att hon själv kanske mediterar lite, eller ägnar sig åt annat som hon tror ger henne sinnesro, vilket kanske kan hjälpa henne att överleva ”svåra” stunder som den på Gräv13. Eller så tar hon sig i kragen och slutar gnälla om varje djävla sak i livet. Man skulle nästan kunna tro att Sveland ägnar sig åt något ”konstprojekt” liknande det Anna Odell gjorde, men som spårat ur och som hon inte kan ta sig ur. Hennes gnäll och överkänslighet börjar nå oanat komiska höjder. Jag tycker uppriktigt synd om de män som gjort misstaget att ha en relation med henne, men ännu mer om hennes barn. Fy fan för att ha en sådan gnällig förälder.

Att hon kallar Josefsson för överstepräst är i sig komik. För vem är det som blivit mer ifrågasatt i media, hon eller Josefsson? Han vill ju debattera saker, vilket ju inte överstepräster är kända för. Det som snarare är ganska kännetecknade för en överstepräst, som Sveland försöker beskriva en sådan, är att den anser sig sitta på sanningen och inte ska få ifrågasättas, och som gnäller så fort den blir det, som t.ex. många kristna präster gjort under årtusendena och som muslimska imamer gjort sig ökända för. Vi har helt enkelt att göra med den feministiska översteprästinnan Sveland, vars lärjungar kommer gråtande fram till henne efter att hon har blivit ifrågasatt. Stackars små sektmedlemmar…

Sveland fortsätter ”briljera” med att länka till bloggar som beskriver händelsen ur ett feministiskt perspektiv och som nu, när facit finns i form av ljudfilen, tydligt framstår som grovt överdrivna eller direkt lögnaktiga.

Men, jag ska inte vara den som är den! Jag ska försöka se saker ur Svelands synvinkel, t.ex. genom att analysera hennes resa till Rom, ur just ett feministiskt perspektiv. Så här skriver översteprästinnan Sveland:

”Well, nu lägger jag detta bakom mig och drar till Rom några dagar.”

Hon visar att hon är lite skönt internationell och avslappnad genom att använda ett engelskt ord där det verkligen inte behövs, vilket alltid är lika imponerande. Det intressanta är dock att hon endast ska vara i Rom i några dagar, vilket får mig att dra slutsatsen att hon med största sannolikhet flyger dit. ”Jaha? Vad är det som är så konstigt med det?” tänker antagligen en patriarkal nickedocka. Då ska jag, Femi-Juggen, berätta för er vad som är felet:

Flygplan drivs på fossila bränslen, som till absolut största delen utvinns i länder där kvinnor är förtryckta (på riktigt). Genom att flyga, och därmed konsumera varor från sådana länder, hjälper Maria Sveland till att upprätthålla patriarkatet och kvinnoförtrycket – som bland annat yttrar sig i form av avrättningar av kvinnor – i länder som t.ex Saudiarabien och Iran. Om hon hade varit en sann feminist skulle hon till varje pris undvika sådant, men det är ju skönt att strunta i sådana ”petitesser” när man kan åka till Rom istället för att stanna i ett fruset Stockholm, efter att fått smaka på ”riktigt förtryck” av gubbslem…

Buon viaggio, idiota ipocrita!

Annonser

7 responses to “Gräv? Ja, men inte för djupt!

  1. Pingback: Mina avslutande tankar kring #Gräv13 då | Trollan's Tankar om stort och smått

  2. Visst kändes det snopet när Mymlan dök upp? Det var liksom avslutande orden och då plötsligt dök hon upp utan att man kan förstå vad det handlade om. Kändes liksom som det borde ha funnits något att peka på – men nej. Mycket absurt faktiskt. Lite som man får förstå de som funderade på om det var lite väl mycket alkohol involverad.

    Från hennes blogg: ”Klart är att Josefsson hävdade att feminismen är fascistisk”
    Och vi som har lyssnat kan nu konstatera att nej, det var inte det han sade.

  3. Tack för redogörelsen! Jag har själv inte haft tid att lyssna. Men det verkar som om Josefsson inte alls var särskilt högljudd och att han angrep journalistskrået snarare än Sveland.

    Apropå: ”För visst har jag under mina år sett många kvinnor brista ut i gråt under inverkan av alkohol, av mycket märkliga anledningar”.

    Inte bara kvinnor! Leif GW Persson erkände på TV i tisdags att det händer att han berusar sig därhemma och sätter på Jussi Björling i stereon och då kommer tårarna.

    Att gråta är hälsosamt, men när könsmaktsfeminismens gråterskor gör gråtandet till en politisk gärning, då blir det tröttsamt.

  4. Riktigt bra inlägg Juggen ! Maria Sveland är verkligen vår riksgråterska som inte tål den minsta kritik medans hon excellerar i att sprida dynga och korkade uttalande omkring sig. Om Josefsson är överstepräst så är Maria Sveland påven i Södermalms genuskyrka.

  5. Haha… Minns du hur jag snackade om hur jag som lever under en sten när det kommer till att följa dagens mediaklimat. Sen hoppar jag in i skiten, och det är verkligen så djupt att man börjar sjunka ner i det. Jag menar, jag har egentligen aldrig brytt mig om Sveriges mediaelit och alla de där nissarna, men faktum är ju att de har politiskt inflytande, och därav socialt inflytande — så det finns ju risk för att det kommer påverka mig i slutändan.

    Ja, jag menar inte att komma ut som ett narcissistiskt rövhål genom att raljera såhär, men jag har faktiskt försökt att förstå dessa människor. Det är sant! Jag har försökt förstå dessa ”radikalfeminister” och deras hets, och på något sätt försökt tänka mig in i deras tankebana. Det är sant!

    Jag har försökt förstå vad Genusvetenskap är, och jag har läst en del om det, utan att ha lyckats kommit fram till något. Men jag ville verkligen förstå, och jag har länge erkänt att jag inte är en speciellt intelligent person och att det tar tid för mig att bilda mig en uppfattning om saker, så jag utgick ifrån att det var jag som inte fattade (vilket ju är det vanligaste Genusargumentet som oftast ger dem pengar och resurser att fortsätta på samma spår, upptäckte jag sedan). Och jag snackade med folk, osv.osv. Samma svar: ”Kön som social konstruktion.” ”Ja, så långt var jag med.” Och sedan tar det liksom slut på konkreta exempel… Är det jag som är korkad nu, eller? Sen börjar jag se dessa människor för vad de är, och… whoa… Är det de här människorna jag har försökt att känna empati för… Gud, mitt självförakt måste vara större än vad jag tror…

    Du vet, jag brukade ha ett genuint förakt för religion. Trots att det inte betyder nånting (för jag gjorde aldrig något annat än att sitta inlåst och lyssna på Slayers ”Jesus Saves” och slå på väggarna) så ångrar jag min inställning nu. Jag menar, jag var ju också en barnslig idiot som tonåring, i flera avseenden, så det är ett ånger av en hel period egentligen. Men, i alla fall… Jag har upptäckt mycket av de vackra sidorna av religion och också fördjupat mig lite mer i vad tro betyder, och ”själens” sanna betydelse och människans spirituella relation till dessa ting. Jag har snackat med folk som har gedigna kunskaper inom filosofi, teologi och esoterism, och de verkar rent generellt vara goda människor som använt deras kunskap till att bli godare men också sprida en del av sin godhet till andra människor. Detta övertygade mig, och jag övergav min ”mono-ateism”, som jag sedan började se på som en slags fundamentalistisk gren från den andra sidan av scenen, du vet.

    Du vet, jag skämdes en del efteråt. Jag skämdes för att jag hade ignorerat den hela stora bilden, och det var lite av en förödmjukande process att börja ta till sig allt detta, för man måste ju erkänna att ens världsbild inte nödvändigtvis är bäst. Det tar ju ett tag att justera sig själv när ens världsbild blir en aning utmanad, och efteråt lärde jag mig, en gång för alla, att till det bästa av min förmåga inte bli en slav för ignorans. För vi ser hur vad det leder till i värsta fall. Jag fick ett alternativ som öppnade upp en helt ny värld för mig. Det kanske låter sjukt töntigt, men det är sant. Jag förändrades som person också. Det var ju alternativen – dessa människor, de olika lärorna, etc, etc. – som förändrade min syn på religion. Så jag såg mig själv i spegeln och sa, ”Okej, det här var dumt. Gör aldrig mer om det. Du ser ju vad ignorans kan få för konsekvenser i de mest extrema fallen, så varför glorifiera det inombords på detta sättet.”

    Men dessa så-kallade ”feminister” som du skriver om här, och som alltid får utrymme inom media att yttra sin ignorans och mata sina egon till fullo, verkar inte göra mer än att uttrycka, ”Titta på mig! JAG är SÅ VIKTIG! Min ideologi är sann, och ni ska alla underkasta er! ALLA ni ska underkasta er, för ni är mindre värda än mig! TITTA PÅ MiG! Jag, jag jag!!!” Utan empati och sympati för andra. Och de kommer inte med alternativ för hur vi ska gå vidare. Allt de gör är att väcka en inre glöd av ilska inom folk, och de får dessutom betalt för det. Det verkar ju inte finnas ett unt av ödmjukhet i dessa människor — de utgör den moderna världens narcissistiska topp. Kanske sjunker vi alla ner i det förorenade träsket, med resten av världen. Kanske klarar sig de som inte vill sjunka.

    Det är intressant, för jag började med att försöka att förstå, och nu har de som påstår sig representera ”feminismen” och ”Genusvetenskapen”, lett mig till att tycka annorlunda. För jag trodde att det fanns nånting där, det är sant. Men nu är jag skeptisk…

    Sen finns det i och för sig feminister som Irshad Manji. Jag diggar henne. Jag är inte 100% i förståelse med hennes tolkningar och teorier om Islam, men känner att det är något värt att gräva djupare i.

  6. Alexander O:
    Angående genus”vetenskapen” – Inom scientologin finns uttrycket ”misunderstood” (vilket är ett substantiv, tro det eller ej). När någon ung/blivande medlem ställer för mycket frågor eller kritiskt granskar någon av Hubbards givna sanningar blir svaret ”du har inte förstått, läs om igen”. ”Logiken” är att det finns inga fel, brister, eller möjligheter till förbättring av texten. Om någon har kritik är det för att vederbörande inte ”förstått”.
    (Om du orkar finns Ninni’s utmärkta genomgång av genustänkandets stora verk på genusdebatten.se.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s