Stackars, stackars kvinnor och invandrare i Sverige!

Jag är så trött på allt. På alla människor som yttrar sig om saker de inte har en minsta aning om, men ändå är så tvärsäkra i sina uttalanden. Var kommer detta högmod ifrån? Varför är dessa så måna om att få andra att tro på deras version av verkligheten, som de måste veta är förvrängd? Vad tjänar de på det? Vad kan de någonsin tjäna på det?

Jag förstår inte. Jag har verkligen ansträngt mig för att förstå, men det har nog inte gått så bra. För hur förstår man ett sätt att vara som man själv inte är kapabel till? Hur lever man sig in i hur ett sådant sinne resonerar, när resonemanget som leder till deras slutsatser är vansinnigt?

Har ni tänkt på att det som på senare tid leder till mest uppmärksamhet i media är pratet om kvinnohat och främlingshat? Ordet hat figurerar så ofta att man lätt kan tro att det enda folk gör på heltid är att hata, och se på Melodifestivalen så klart – den ska ju inte få hamna i skymundan – att det sedan i de flesta fallen inte alls har med hat att göra, utan olika åsikter, verkar inte många inom media bry sig om.

Frågan jag så ofta ställer mig är om dessa frågor verkligen är de absolut viktigaste vi har att diskutera i Sverige i dag. Är Sverige verkligen ett land där det största problemet består i att Maria Sveland känner sig förminskad i varje givet läge, eller att Jonas Hassen Khemiri tycker att hans uppväxt uppenbarligen varit vidrig på grund av all påstådd rasism som dagligen omger honom?

Jag funderade ett tag på att göra ordentliga analyser av båda texterna som dessa stackars utsatta offer har skrivit, dessa arma stackare som fått böcker publicerade och artiklar publicerade i Sveriges största tidningar. Vad de måste ha det svårt!  Men jag orkar faktiskt inte gå in i detaljerna annat än att konstatera följande: Är det inte slående hur deras texter inte ens innehåller en endaste gnutta självkritik?

Jag kan själv erkänna att jag några gånger i mitt liv gjort val som jag i efterhand tyckt varit riktigt korkade. Valen jag gjorde var dock baserade på att jag valde att lita på människor, som jag någonstans borde förstått att jag inte bör lita på.  Jag tänkte att om jag visade god vilja, så skulle de uppskatta det och behandla mig på ett respektfullt sätt. Jag trodde för högt om dem, helt enkelt, människor som jag arbetat med eller räknat som vänner. Och även då kan jag känna mig korkad, jag skyller deras tillkortakommanden delvis på mig, eftersom jag borde förstått bättre.

Det är då jag funderar över kring hur ovannämnda personers hjärnor är kopplade. Vi börjar med Sveland, så att hon inte känner sig förminskad, vilket tydligen är extremt lätt hänt. Hon skriver ju själv att hon i förväg redan tyckte att Gräv var en sexistisk tillställning, och blir därför förvånad att hon tillfrågas att komma dit. Hon blir däremot inte förvånad över att hon, trots det, tackar ja, utan då är det så klart någon annans fel. Hon vet att Josefsson ska närvara och blir ledsen över hans sätt att tala till henne, som av allt att döma inte ens var otrevligt. Men i tron om att samtalet inte spelats in kan man ju alltid försöka med en liten fuling, verkar det som. Det hela bör nu vara väldigt pinsamt, för Sveland, Mirjamsdotter, Pascalidou, m.fl. Det enda jag håller med om i Svelands text är ”Som så många gånger förut när jag varit överstressad så förlorade jag förmågan att prioritera och tänka klart.”. Uppenbarligen är hon ofta överstressad, med tanke på hennes uttalanden och böcker. Notera att när hon inte tänker klart så är det för att hon är överstressad, inte för att hon är dum i huvudet. När män gör saker som hon inte gillar är det för att de är män och vill trycka ned kvinnor, inte att männen råkar vara överstressade och inte tänker klart. Det är så kallad Svelogik – det är alltid synd om lilla Maria och hon får inte ifrågasättas. (Tack för länktipsen Rocki!)

Låtsas nu att jag fick frågan att delta på en tillställning som jag anser vara feministisk. Låtsas att jag tackade ja och att jag blev ifrågasatt av en arg feminist för mina åsikter. Skulle jag börja gråta på grund av det? Skulle jag skriva en text om att feministen påminde mig om mina gamla flickvänner som försökte trycka ned mig? Skulle jag vägra att svara på frågor som feministen ställde?

Nej. På sin höjd skulle jag kunna skriva om gamla feministiska flickvänner som var lika stora hycklare som så många andra feminister, eftersom de aldrig ser sina egna brister, men jag tror inte att jag ens skulle nämna mina ex i ett sådant sammanhang, eftersom det skulle vara ganska så irrelevant.  Och nej, jag skulle inte börja gråta om så självaste Gudrun Schyman utmanade mig till debatt. Jag skulle ta tjuren (eller kossan) vid hornen och ta debatten, till skillnad från Sveland, med en enorm energi och glädje. För det finns få tillfällen jag njuter så mycket av som när jag mosar en idiot i en diskussion, oavsett kön. Jag älskar att se dem stå mållösa, att täppa till deras glappande käftar med enkla argument och fakta. Att se dem febrilt försöka hålla kvar vid sina lögner, genom att undvika svara på frågor jag ställer, och påminna dem om att så är fallet. Det är så man avslöjar aporna, och ja, jag njuter av det.

När det kommer till Khemiri så var jag efter hans martyrartikel i DN tvungen att kolla upp hur människan ser ut. Han är ju trots allt till hälften etnisk svensk. Jag noterade att vi utseendemässigt inte skiljer oss mycket alls åt i färgerna. Det som däremot skiljer oss åt är att jag aldrig har blivit trakasserad av polisen på sättet han beskriver. Jag har blivit stoppad en gång, på väg hem från gymmet, av tre poliser. De påstod att mitt signalemente stämde bra överens med en person de letade efter. Eftersom jag inte visade mig vara han, så lät de mig gå på en gång och de var faktiskt trevliga när de ställde frågan.  Mina problem med polisen har snarare varit av ett annat slag, av slaget att jag menar att de inte gör ett skit när någon faktiskt blir utsatt för våld eller hot om våld – som jag ju har blivit – speciellt om denne någon är en man, samtidigt som de gärna trakasserar män om en kvinna gör en falsk anmälan, något som ju den klent begåvade Beatrice Ask verkar vurma för.

Men då kvarstår frågan:

Hur stor sannolikhet tror jag att det hade varit att jag blev stoppad av polisen om jag umgicks med andra välväxta juggar, hade ett visst utseende, klädde mig på ett visst sätt och vistades på vissa ställen? Sannolikt mycket, mycket större. Men, jag har valt att inte umgås med sådana människor av en viss anledning. Khemiri däremot, han verkar tycka att just han ska ha någon form av extra förmån, att just han ska särbehandlas och ignoreras i lägen där även svenskar skulle vara misstänkta.

Vad är det då som får dessa stackars utsatta människor att tänka och uttrycka sig som de gör? Det är givetvis den eviga önskan om att ständigt vara offer, antagligen eftersom det är väldigt bekvämt att jämt utmåla sig som ett sådant. I deras värld rättfärdigar detta att de ”sparkar uppåt” som sådana människor så ofta påstår sig göra. Och sparkar man uppåt, ja då är det mesta tillåtet, har jag fått höra och läsa vid många tillfällen av vänstervridna åsiktsspridare som även förespråkar våld. De är ju goda och hjärtat är ju på vänster sida! (Jag mår alltid illa när jag hör vänsteridioter använda det som någon form av argument.)

Det lustiga är att dessa vänsterpropagandister uppenbarligen inte inser att de själva tillhör den absoluta toppen av makt och välfärd, jämfört med resten av världens befolkning. Jag undrar hur trevligt de skulle tycka att det vore om någon sparkade uppåt mot dem och började hetsa emot dem, låt säga barnsoldater från Kongo? Att någon skeppade över ett gäng barnsoldater och släppte dem lösa med vapen i hand på Södermalm.

Jag gissar att åtmistone Sveland då skulle skylla på att den som gjorde det var en man, eller påminde om en av hennes gamla pojkvänner, hur osant påståendet än var. Khemiri skulle kissa på sig och be om att bli omhändertagen av den svenska polisen.

Att Khemiri riktar sin text till Beatrice Ask är ganska komiskt i sig, eftersom hon har uppenbara aversioner riktade mot män, något som ju Khemiri bör uppskatta eftersom han ju gillar Feministiskt Perspektiv (åtminstone på Facebook). Enligt rykten (från ganska så säkra källor) är tant Ask även förtjust i jämfört med henne betydligt yngre arabiska män, vilket ju bör vara ett tecken på att de skulle kunna komma bra överens. Så jag föreslår att de två äter en lunch ihop istället för att pennfajtas offentligt. Man vet aldrig vad deras lunch kan leda till.

Jag vill även passa på att rekommendera en text som jag tycker är intressant ur många aspekter, som jag inte ens orkar kommentera i längre ordalag. För dem som fattar blir det ganska uppenbart vad jag menar, för dem som inte fattar är det nog lönlöst att jag förklarar ändå. Jag tycker att den på ett fint sätt visar exakt vad feminismen står för i dag – kollektivt skuldbeläggande av män för vad ett fåtal gör, samt en felriktad ilska. Matematik verkar inte vara feministernas starkaste sida, likaså kritiskt tänkande, och korkade människor har ju en tendens att kunna bli arga över fel saker.

Om Sveland och Khemiri tycker att det de upplevet är så hemskt, så menar jag att de aldrig har varit med om vidriga saker. De skulle verkligen behöva vara med om något hemskt, för att få lite perspektiv och inse vad lidande egentligen är. Men jag gissar att de kanske har det kämpigt ändå, det kan ju inte vara lätt att nästan ständigt bli hyllad i media.

Några tankar kring REVA:

Jag har inte följt debatten i detalj, eftersom den verkar idiotisk. Att polisen stoppar folk som ser mer misstänkte ut för att de fått i uppdrag att få fast illegala invandrare är på inget sätt konstigt. Den som har ett bättre förslag på hur de ska göra, får gärna komma med ett. Jag tror att de stoppar motorcyklister som är med i olika motorcykelklubbar oftare än andra motorcyklister, men jag ser ingen gråta ut om det i tidningarna.

Om man sedan tycker att man utestänger människor från samhället genom att utvisa sådana som är här illegalt, vad anser man då om låsta dörrar till bostäder? Eller att neka någon sex? Med logiken ”Allt åt alla” (som en viss pajasfalang kallar sig) bör det ju vara lika rimligt att en person kan kräva att ha sex med en annan, för om den blir nekad så är den ju orättvist behandlad, utesluten och lämnad ensam i kylan.

Så lås upp dörrarna och av med kalsongerna/trosorna ni varma, goda och människoälskande vänsterpajasar och låt alla andra ta för sig! För ni vill väl inte stänga folk ute och vara kalla och hårda som den otäcka högern? Alla är väl lika mycket värda?!

Annonser

10 responses to “Stackars, stackars kvinnor och invandrare i Sverige!

  1. Ja alla blir kränkta av kritik utan att förstå att det ingår i att bli vuxen. Kritik är nödvändigt om man inte ska vara på ett litet barns nivå hela livet. En del blir aldrig vuxna och man ser vilka det är genom hur lättkränkta de är. De allra mest barnsliga är de som blir kränkta åt någon annan…

    • Jag håller fullständigt med. De största idioterna är sådana som påstår att något är kränkande för någon annan och därför ska föra deras talan, utan att den som den påstår sig skydda sagt något om saken. Det är ett ganska enkelt sätt för idioter att försöka framställa sig som goda.

  2. Bra skrivet! Ge offerkoftorna vad de tål.

  3. Pingback: Lite allmänna tankar om olika diskussioner och gränser | Trollan's Tankar om stort och smått

  4. Hej Juggen!
    Efter att ha ramlat in på din blogg av en ”olyckshändelse” och sedan intresserat läst några av dina krönikor, vill jag bara ge dig tummen upp, och säga att du skriver och uttrycker dig precis som jag skulle ha gjort, fast du så mycket bättre! Fortsätt, du behövs!
    Mvh

  5. Bra sagt. Du är vaken åtminstone. !!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s