Ex som hämnas

Först vill jag meddela att jag av en ”slump” hade besöksrekord här på bloggen igår, med råge. Trots att jag har skrivit sedan år 2007 har min blogg inte varit i ropet, så att säga. Orsaken är antagligen att jag pissar lite åt alla håll, kan vissa tycka, samt att jag skriver relativt sällan. Jag har helt enkelt en tendens att uppmärksamma saker som många tycker att det är jobbigt att tala om, detta gör jag även IRL, varför många uppfattar mig som en jobbig typ. Säger någon något korkat låter jag det sällan passera, och många menar därför att jag är hård mot andra, men även att jag är för hård mot mig själv eftersom jag faktiskt ser till att leva upp till det jag själv predikar.

Men, det finns några få som faktiskt har tänkt till några extra varv efter att jag har  haft diskussioner med dem, vilket gör mödan värd. Därför vill jag uppmana er vars uppmärksamhet jag plötsligt har fått, att ta er tid att läsa igenom andra saker jag har skrivit. Kanske finner ni det intressant? Så om jag kan sitta här på morgonkvisten med Jimi Hendrix i högtalarna och skriva, kan ni säkert ta er lite tid att läsa det.

Nu till ämnet:

På Dagens Nyheters hemsida kan man i dag läsa om en polis i Norrköping som tydligen lappade sin exhustrus bil, för att hämnas*. Han bötfällde henne på felaktiga grunder och det uppdagades. För det straffades han och fick själv betala 70 dagsböter för tjänstefel.

Så långt är allt korrekt, anser jag. En polis ska definitivt inte missbruka sin position, men det sker antagligen dagligen. Dock är det nog många som tänker att poliserna är lagens väktare och att de som sådana har en högre moral än andra människor. Trots det har vi alltså bevis på att så inte är fallet. Inte nog med att de kan sakna moral, de kan även missbruka sin roll till att hämnas på människor de har haft en relation med.

Om en polis nu kan göra det, vad är det som säger att ”vanliga” människor inte ägnar sig åt den typen av hämnd också?

Lustigt nog läser man sällan artiklar om män som blivit falskt anklagade för att ha våldfört sig på sina fruar och barn, och blivit dömda utan bevis. Detta antagligen p.g.a. att en hel del sådana faktiskt döms till fängelse och efter det vill ingen ha med dem att göra, och om det uppdagar sig att kvinnan ljugit, slipper hon ändå med största sannolikhet straff. Att uppmärksamma den här typen av fall ligger generellt inte i medias intresse.

Jag försöker på inget sätt försvara människor som verkligen misshandlar sina barn och sina partners, jag har nämligen själv haft en sådan far. Men, när det väl inträffar så finns det faktiskt bevis, och det är det man ska utgå ifrån när man dömer en människa, inte påståenden. Jag har nämligen även råkat ut för kvinnor som fabulerat ihop historier om mig, i syftet att svartmåla mig efter att jag avslutat vår relation. Om människor själva beter sig illa är det lättare att ursäkta sig med att försöka utmåla den andra människan som hemsk, även om så inte är fallet. Andrea Edwards agerar antagligen på samma sätt. Jag gissar att hon inte förväntat sig att jag skulle vara trevlig mot henne, varför hon var tvungen att offentligt försöka förlöjliga det jag berättat för henne i all välmening, för att framställa mig som en nolla inför sig själv. Dock säger det en hel del om just henne.

Nu är det tyvärr även så att män i Sverige döms till fängelse för våldtäkt, utan några som helst bevis. Det kan vara värt att tänka på när man tar del av invandrarfientliga personers statistik om hur många invandrare som är dömda för våldtäkt. Det säger faktiskt inget om hur många våldtäkter som har begåtts i verkligheten, det säger endast hur många som blivit dömda för det. Huruvida en våldtäkt verkligen ägt rum eller inte kan rätten i många fall inte bevisa, utan det händer att man dömer efter den målsägandes trovärdighet. Trovärdigheten kan t.ex. påverkas genom att den som anmäler är en söt svensk tjej, och killen som blir anmäld heter Muhammed och talar svenska med grov brytning, som i sig låter aggressivt, utan att personen faktiskt är det.

Varför tar jag upp detta just nu? Givetvis eftersom ni i går fick ta del av hur saker utmålats i Uppdrag Granskning, varav vissa av sakerna som sades var direkta lögner. Det finns inget som säger att samma mentalitet inte råder inom rättsväsendet där feministiska åklagare gärna åtar sig den typen av fall. För personen som är anklagad för våldtäkten blir det extra svårt att försvara sig, eftersom de flesta inte vill ha något att göra med en person som blivit utpekad som våldtäktsman. Och hur ska en person som inte är lika bra på svenska kunna framstå som trovärdig när den missförstår vissa saker eller uttrycker sig på fel sätt i ett läge när han krävs att bevisa sin oskuld, inte där den målsägande ska bevisa hans skuld? Det är nämligen så det ser ut ibland.

Precis som det finns kvinnor som utmålar sina ex som pedofiler och våldsverkare, eller feminister som ljuger om hotmail i TV, finns det alltså kvinnor som hämnas på andra genom att anmäla dem för våldtäkt eller gör det av andra skäl som för att få uppmärksamhet eller skadestånd. En av anledningarna till att det är vanligare än man tror är att det är väldigt lätt att komma undan med det, även om man inte blir trodd i rätten. Mig veterligen blir extremt få kvinnor straffade efter att falskt ha anklagat en man för misshandel eller våldtäkt.

Alltså, om en polisman kan ägna sig åt hämnd, vad är det som säger att inte andra gör det också?

För er som missat det kan jag rekommendera att läsa kommentarerna under denna film, där en polisman på fullaste allvar anser att det inte är hans jobb att bötfälla taxibilar som står parkerade mitt i cykelvägen.

*Jag länkar inte till artiklar tillhörande tidningar längre sedan diskussionen kommit upp att de anser att det är ett upphovsrättsintrång samt att de själva i många fall tagit bort länkningen till bloggar som länkat till artikeln. 

Annonser

5 responses to “Ex som hämnas

  1. I en chatt på AB ställde någon frågan till en rättsexpert (kvinna, men kommer inte ihåg vad hon hette eller vad hon faktiskt hade för yrke) om att det fanns fler invandrare än etniska svenskar som dömts för våldtäkt. Hon menade på att det behövde ju inte vara så att invandrare var överrepresenterade, utan kunde vara så att de var mer anmälda och dömda.
    Ca 15% av befolkningen är invandrare (i bemärkelsen, födda utomlands). Med den statistik som gavs i chatten var det snabbt uträknat att invandrare är (relativt) 7 gånger så ofta våldtäktsmän som etniska svenskar. Kvoten 7/1 är ett rent odiskutabelt faktum som grundar sig på faktiska siffor. Men man kan tolka detta på två olika sätt (om vi utgår från att siffrorna i sig själva är korrekta):
    1. Vi har ett faktiskt invandrarproblem (och det är dags att börja ta SD på allvar; eller
    2. Vi har en utbredd rättsröta och rättssäkerheten är helt i sank, och vi lever verkligen som Assange säger i Feminismens Saudiarabien..

    Så det är bara att välja: Pest eller Kolera. Hur man än vänder sig rämnar fasaden om det goda svenska samhället som tolerant och rättssäkert.

  2. Det finns även ett tredje alternativ, och det är att invandrare oftare anmäls än svenskar. Det betyder nödvändigtvis inte att de är mer skyldiga.

    Om du tittar på alternativ två så stämmer det mycket väl att vi har en röttsröta, vilket man har om man dömer människor till fängelse utan några som helst bevis annat än påståenden från målsägande.

    • Jag räknade in alternativ tre att invandrare oftare anmäls (orättfärdigt) än svenskar i rättsröta och att rättsäkerheten är i sank. (Strikt talat, om alternativ 1 gäller är det ju inte att ett fel om invandrare får en högre del anmälningar)

  3. Dessutom behöver det ju inte vara korrekt att ta SD på allvar om alternativ 1 är korrekt. Lika lite som män ska lida för att det är fler män än kvinnor som misshandlar folk på stan, ska invandrare lida för att det är fler invandrare än svenskar som väldtar.

    Alltså, SD och Feminister har uppenbara beröringspunkter i sättet de hanterar aggregerade statistiska fakta.

    • Johan, jag håller med dig. Den typen av generaliseringar är farliga att göra. Dessutom är det ganska absurt att se på invandrare som en homogen grupp. Nu är jag född i Sverige men är ganska mycket uppfostrad utanför den svenska kulturen på många sätt. Det innebär å andra sidan inte att folk pekar finger åt mig på gatan för att jag beter mig så konstigt.

      Jag är jag och jag ser mig inte som en del av ett kollektiv, vilket just är anledningen till att jag har svårt för feminismen och andra -ismer som utgår ifrån att människor är si eller så beroende av några faktorer som de själva anser vara viktiga och som i många fall inte ens är självvalda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s