Historien om Försäkringskassan fortsätter…

I dag ringde jag upp Försäkringskassan för att förklara att deras påstående om att jag inte har skickat in ett läkarintyg är ett falskt påstående. Alltså påståendet som lett till att de inte vill betala sjukersättning till mig för två månaders sjukdom. Till svar fick jag att det jag skickat in inte är ett läkarintyg. Jag frågade vad det var jag hade skickat in. Det kunde kvinnan inte svara på.

Jag berättade att jag aldrig tidigare har varit sjukskriven en längre tid, således har jag aldrig tidigare heller sett ett läkarintyg. Jag berättade att jag inte är en läkare och att om jag ber vårdcentralen om ett läkarintyg så är det ett sådant jag hoppats få. Tydligen är så inte fallet.

Kvinnan på Försäkringskassan, som för övrigt var trevlig, förklarade att läkaren måste göra en bedömning om min arbetsförmåga när jag väl är på plats. Jag förklarade att jag sökt hjälp för åkomman sedan augusti 2011, men att de olika läkarna (det var aldrig samma) jag fick träffa sade att jag antagligen bara var stressad, trots att jag sade att jag inte kände mig ett dugg stressad.

När smärtorna så återkom mycket kraftigare i juli 2012 besökte jag vårdcentralen igen. Det var återigen en ny läkare. Han var först tveksam till mina påståenden men efter tjat från min sida, och ett försök att förklara hur ont det gjorde och hur jobbigt det var, så skickade han mig vidare till skiktröntgen på Sabbatsbergs Sjukhus. Något läkarintyg fick jag givetvis inte, eftersom han själv inte såg att det var något fel på mig. Det enda som fanns var mitt påstående om smärtor.

Till Sabbatsbergs sjukhus fick jag gå två gånger eftersom de märkte att allt inte såg rätt ut i njurtrakterna. De sade att det de såg kunde vara medfött men att det även kan ha uppstått p.g.a. en sjukdom. Den andra gången såg de exakt samma sak och beslutade att skicka mig till Karolinska (Solna) för att bli undersökt av en urolog och genomgå en så kallad cystoskopi. För er som inte vet vad det är så innebär det att man får en kamera uppkörd i ett väldigt trångt utrymme där man definitivt inte vill ha en kamera, d.v.s. urinröret. Men, detta innebar endast att en remiss hade skickats. Jag hade ännu inte fått en bokad tid.

I mitten av september hade jag ett jobb inbokat som jag var tvungen att genomföra, eftersom det var bokat sedan lång tid tillbaka. Smärtorna hade dock vid det här laget ökat ännu mer, från att vara en någorlunda mer eller mindre ihållande konstant smärta i nedre buken, till att även innefatta kraftiga ”hugg” av smärta i underlivet. Dagen innan jag skulle åka utomlands för att genomföra jobbet besökte jag således akutmottagningen på Södersjukhuset. En läkare undersökte mig och sade att jag var ovanligt öm i de nedre regionerna. Men, han visste inte vad det var riktigt eftersom han inte hade möjlighet att utföra en grundligare undersökning. Eftersom jag haft smärtorna så länge bad jag honom att skriva ut penicilin till mig, ifall att det råkade visa sig bakterierelaterat på något sätt, även om det på inget sätt visades i undersökningarna som gjorts tidigare. Efter hundögon och vädjande från min sida gick han så småningom med på det, efter att han undersökt min prostata (vilket inte sker på ett så mysigt sätt heller), och konstaterat att den kändes lite konstig.

Medicinen hjälpte ganska mycket. Smärtorna var inte borta, men det absolut värsta dämpades ganska kraftigt.

Någon vecka senare var det så dags att ta sig till specialisten. Vid det laget hade jag själv konstaterat att jag antingen hade en bitestikelinflammation eller led av kronisk prostatit, det senare var mer sannolikt.

Jag kom till Karolinska och träffade två yngre kvinnor, båda läkarstuderande, i ett litet rum. Till dem skulle jag berätta om mina problem och en av dem skulle sedan återberätta det till specialisten, samtidigt som hon skulle säga vad hon trodde om mitt tillstånd. Det var en del av deras utbildning. Jag berättade således om symptomen och sade även sedan vad jag misstänkte att min diagnos var. Hon skrattade lite nervöst och tittade på sin studiekamrat ”Haha, du har gjort vårt jobb åt oss.” Jag svarade att det lätt blir så när man får vänta i evigheter på att ens få träffa en läkare.

Så kom läkaren, en relativt ung och hurtig man, in med ännu en student, en man som verkade lite tillbakadragen i jämförelse med läkaren. Vi var nu fem personer i det lilla rummet och diskuterade mitt underliv, fyra av dem var för mig helt främmande. Den kvinnliga studenten började så att återberätta det jag hade sagt, men missade vissa saker som jag fyllde i, varpå jag tog över och sade även vad den troliga diagnosen var. Läkaren sade att det kan vara en sak till, något som kallas för blåsten, men det uteslöts snabbt när jag berättade att jag inte hade problem med att urinera. Läkaren föreslog att de skulle undersöka min prostata, d.v.s. känna på den. Det gör man alltså genom att föra in fingrar i rektum på ”offret”, en underökning som jag inte är särskilt förtjust i, om man säger så. Någonstans där började jag känna mig obekväm med att fyra främmande personer skulle närvara medan jag stod framåtböjd över en undersökningssäng, med byxorna nere. Jag sade att jag skulle föredra om kvinnorna lämnade rummet. Läkaren började protestera och sade något om att ”Här är vi inte kön, här är vi läkare”, men jag vet ju att kvinnor kan begära kvinnliga gynekologer, så jag tänkte se om jag hade samma rätt.

Läkaren försökte tjata på mig, men jag vek mig inte, så de två kvinnorna fick lämna rummet. Den manlige läkarstudenten fick den tvivelaktiga äran att utföra undersökningen. Han såg inte ut som om att han hade vunnit ett lotteri, inte jag heller.

De konstaterade då att jag inte led av kraftiga smärtor just där, antagligen p.g.a. den tidigare medicineringen, men att de skulle genomföra en cystoskopi. Jag försökte övertala dem att inte göra det utan kanske bara skriva ut medicin, eftersom den verkade fungera. Läkaren sade att det var bäst om de gjorde en och att en av de kvinnliga läkarna var tvungen att vara med. Han sade också att de flesta tycker att undersökningen är mycket mindre hemsk än vad de först trott.

Jag fick gå till ett annat rum, där en trevlig, lite äldre sjuksköterska skulle bedöva mitt urinrör. Jag fick lägga mig på rygg på en brits med byxorna nere. På mig fick jag en pappersduk med hål i, som på något sätt såg lite märklig ut. Genom hålet skulle min skräckslagna mandom titta fram. Sköterskan förde ett alldagligt samtal med mig medan hon hällde i någon vätska i urinröret. Hon visade mig en skärm som hon sade att jag kunde titta på om jag ville se det kameran filmade. Jag sade att jag är lite känslig för sådant och inte är ett dugg intresserad av att se mitt innanmäte.

Kort därefter kom den hurtige läkaren in med den kvinnliga studenten som hade gjort ett försök att återberätta mina symptom. Han berättade glatt för mig att jag ju kunde titta på skärmen om jag ville, varpå jag svarade samma sak som jag hade sagt till sköterskan.

De påbörjade undersökningen, uppfattade jag det som. Jag kände inte mycket och tänkte ”Skönt, det här var ju inte så farligt.”. Plötsligt kände jag att det tog emot lite i mig. Läkaren sade ”Nu är vi framme vid prostatan, så nu kommer det att svida till lite.”

Det sved inte till lite, det sved till så in i helvete och kändes vidrigt. Jag började andas panikartat och svettades hysteriskt. De märkte detta och sjuksköterskan försökte få mig att tänka på annat ”Vad jobbar du med?” varpå jag försökte svara ”Jag håller på och … xxx…xxx…xxx” och fick knappt ur mig orden. Läkaren sade åt mig att försöka andas långsamt, att det skulle göra mer ont om jag spände mig. Jag försökte slappna av. Jag kände hur kameran åkte upp i urinblåsan och det kändes som att man var kissnödig i punkter, d.v.s. de punkterna av blåsan där kameran vidrörde, en märklig känsla. Sjuksköterskan blev väldigt intresserad av mitt arbete och ville veta mer. Så när läkaren var klar låg jag där på britsen, med en konstig vätska rinnande ur mig (som pumpats in när kameran var inne) och berättade om mitt arbete, som om att hon och jag åt lunch eller något. Eftersom hon tyckte att det var intressant fastnade vi lite i samtalet. Läkaren kom så småningom in i rummet för att kolla hur det fick för mig och om något hade hänt, eftersom det dröjde. Jag försökte torka upp sörjan och gick in på toaletten för att kissa. Det sved så in i helvete.

I läkarens rum fick jag veta att det var kronisk prostatit men att han trodde att det skulle bli bättre efter en lång penicilinkur, samt en anti-inflammatorisk medicin. Han sade att han skulle höra av sig efter sex veckor (vilket han aldrig gjorde för övrigt.). Jag bad om ett intyg och han sade att han inte skriver ut läkarintyg utan kommer att skicka information om min sjukdom till vårdcentralen, och att de i sin tur får skriva ett intyg.

Jag kontaktade Försäkringskassan efteråt och sjukskrev mig retroaktivt. Jag förklarade att jag inte gjorde det tidigare eftersom de ju kräver ett läkarintyg efter åtta dagars sjukdom, något jag ju då inte hade eftersom det dröjde över två månader till jag blev undersökt av en specialist. Alltså hade de ju ändå lagt ned ärendet.

Därefter kontaktade jag vårdcentralen. Det visade sig innebära problem eftersom läkaren som tagit emot mig egentligen inte jobbade på vårdcentralen utan jobbade extra där. Min ”ordinarie” läkare, som jag endast träffat en gång, sade att hon inte kunde skriva ut intyget eftersom det inte var hon som undersökte mig. Jag frågade hur vi skulle lösa det, men det visste hon inte riktigt. Några dagar senare fick jag veta att han var där igen, jag pratade med honom och han sade att han skulle skriva ett intyg på att jag varit där och det var då utredningen påbörjades. Bra, tänkte jag.

När jag fick detta intyg och papper från Karolinska där det står vilken sjukdom jag har skickade jag detta och ett brev till Försäkringskassan, i brevet passade jag på att säga att jag tyckte de kunde utforma sin hemsida på ett bättre sätt.

Bara någon dag senare fick jag ett kuvert där det stod att de inte fått läkarintyget. Eftersom det kom så pass direkt efter att jag hade skickat det, antog jag att de skickat det innan de mottagit mitt intyg. Innan jul fick jag ett nytt brev om att de saknade andra uppgifter. Jag ringde upp dem, de bekräftade att de hade fått mitt tidigare brev, men sade att de behövde ha mer information. Så jag skickade mer information.

Förra veckan fick jag då ett brev där det står att jag inte får ersättning för att jag inte skickat in ett läkarintyg, eftersom intyget jag fått från vårdcentralen tydligen inte var ett läkarintyg. Hur i helvete jag skulle veta det, har jag ingen aning om, och jag har heller ingen aning om hur jag skulle gjort för att få ett ”riktigt”. När jag var på vårdcentralen sade jag tydligt att jag hade så ont att jag inte kunde jobba och jag har ju, som sagt, ingen aning hur de ska gå tillväga då.

Men, så här ligger det alltså till nu:

Jag har fortfarande inte fått sjukersättning för att inte ha jobbat från halva juli till halva september, och väntar nu på att en riktig handläggare från Försäkringskassan ska höra av sig. Jag förklarade för kvinnan på FK:s kundcenter att jag anser det vara djävligt tröttsamt att lägga ännu mer tid på detta och hon sade att det hela var väldigt olyckligt att det hade blivit som det hade blivit.

Då är frågan: Är det bara jag som konstant drabbas av sådant här myndighetsskit eller är det vanligt förekommande?

Behöver jag säga att jag är väldigt ”nöjd” med vad mina skattepengar går till?

Jag är fortfarande inte helt frisk, för övrigt.

Annons