Rätten till en åsikt

Jag har sedan länge funderat över varför det är så vanligt att man i Sverige (min enda riktiga referenspunkt) inte får ha en åsikt, d.v.s. en som går emot den allmänna ”uppfattningen” om hur den så kallade verkligheten ser ut.

I Sverige finns nämligen vissa ”sanningar” som någon har fastställt, oftast utan konkreta bevis. Detta kanske kan tyckas vara något man kan ignorera och låta passera utan att bry sig, men om man själv är något av en måltavla för dessa sanningar så kan det bli ganska intressant att se hur man blir bemött när man ifrågasätter dem.

I egenskap av man med etniskt serbiskt ursprung, som dessutom har haft långt hår, så kan man väl säga att jag har fått ta del av hur dessa ”sanningar” kan se ut och hur man blir bemött om man  säger emot dem eller t.o.m. kan visa att ”sanningen” kanske inte är så sann.

Resultatet av att ifrågasätta eller försöka motbevisa sådana sanningar kan i vissa fall t.o.m. leda till att man blir hotad av andra människor, som anser att det de själva tycker är sant. Oftast utsätts man dock till försök av förlöjligande men framför allt, anklagelser om att man tycker saker som man inte alls tycker.

Strålande exempel på detta hittar man i kommentarsfältet till dagens text skriven av Monica Gunne, i Aftonbladet.

Kort om Gunnes text: Det krävs inget geni för att lista ut att Gunne försöker få det till att män överlag är våldsamma varelser och att ”mäns våld mot kvinnor” är ett accepterat inslag i samhället. Jag kan av detta konstatera att jag och Gunne lever på olika planeter, eftersom i det Sverige jag bor i så känner jag inte en enda person som skrutit om att han har misshandlat sin flickvän och inte heller någon som blivit uppmuntrad till det. Det är min personliga erfarenhet. Om det nu var så accepterat av så många så bör jag rimligtvis någon gång hört någon fälla sådana kommentarer.

Jag har en gång varit med om att en kille som jag var bekant med slog till sin flickvän på en fest (hon betedde sig minst sagt väldigt, väldigt otrevligt mot honom) varpå jag konfronterade honom och sade ”Om det inte passar dig hur hon beter sig så kan du göra slut med henne, men om du slår henne en gång till kommer du att hamna i en rullstol, och det är jag som kommer att se till att du hamnar där.”

Han gick därifrån och kort därefter gjorde de slut. Han och jag slutade umgås.

En annan person som jag förr räknade som vän hade en tendens att ”ligga runt” en del, vilket ledde till att han gjorde en tjej som han arbetade med gravid. Han beklagade sig för mig över att han ”egentligen inte ville” ha sex med henne men hade haft det ändå, och att han ångrat sig efteråt. Jag frågade honom vem som tvingade honom till att ha sex med henne, men det kunde han inte svara på. Kanske var det samma person som tvingade honom att ha sex med de andra kvinnorna som han arbetade med? Vem vet…

Det som var svårt för honom att acceptera var att hon faktiskt kunde behålla barnet om hon ville, trots att han inte ville att hon skulle göra det, och att hon sade att hon funderade på att göra det. Min misstanke var att hon sade så för att djävlas med honom, eftersom det var så uppenbart att han inte var intresserad av henne. Därför misstänkte jag att hon ville ”ge igen” och plåga honom, vilket givetvis kan anses vara ganska otrevligt. Om det var hennes plan så fungerade den alldeles utmärkt, för han mådde jättedåligt av det. Så pass hemskt tyckte han att detta var att han sade att ”det är det värsta som någonsin kunde hända” honom, vilket gjorde att jag gav honom exempel på värre saker som faktiskt kunde hända. I sin vrede sade han en gång att han skulle misshandla henne så att hon fick missfall, om hon inte gjorde abort. Hans uttalande tog jag på största allvar, och sade åt honom att han aldrig någonsin skulle tänka den tanken igen eller säga något så vansinnigt. Efter det såg jag på honom med helt andra ögon och några månader senare slutade vi att umgås, på grund av anledningar som kan härröras till hans inställning gentemot kvinnor.

Ett tredje exempel är en f.d. flickvän som inledde en relation med en man som jag varnade henne för eftersom han hade misshandlat sin tidigare flickvän. Hon ignorerade min varning och jag sade upp kontakten med henne. Nio år senare (i somras) kontaktade hon mig och ville att vi skulle börja umgås igen. Han hade givetvis misshandlat henne (och hon hade sönder hans näsben vid ett tillfälle, men det skyller hon på att hon var ”gravid” och att hormonerna fick henne till att göra det och därför vad hennes bruk av våld inte så allvarligt enligt henne) men trots det valde hon att skaffa barn med honom, inte ett, utan två. Efteråt har hon sagt att det värsta ändå inte var att han slog henne och hon har inte polisanmält honom nu, trots att de på sjukhuset uppmanade henne till att göra det efter sista misshandeln (som ledde till att hon flyttade ifrån honom).

Det är alltså våldet mot kvinnor jag har erfarit på ”nära håll” i vuxen ålder. Jag känner flera män som har blivit slagna av kvinnor, inklusive mig själv vid flera tillfällen, och jag har märkt att reaktionerna inte är så starka kring det. Vid ett tillfälle haltade jag i en månad efter att en f.d. flickvän, upprörd efter att jag avslutat relationen med henne, kom hem till mig oinbjuden (hon hade inte lämnat tillbaka nyckeln) och sparkade mig i knäet två gånger väldigt hårt, när jag bad henne att lämna lägenheten.

Många undersökningar pekar dessutom på att kvinnor till stor del även utövar våld, alltså är mina personliga upplevelser inte unika. För den som är mer intresserad av detta finns mycket information på Pelle Billings och Pär Ströms bloggar.

Men, som man kan märka under Gunnes artikel så kommer frågeställningar och anklagelser likt dessa ofta upp:

1. Varför är det nästan bara män som motsätter sig den här artikeln om mäns våld mot kvinnor? Skrämmande!

2. Det märks att kvinnohatet hos vissa är starkt.

Det intressanta frågeställningen i detta är då:

1. Är saklig information som män framför irrelevant endast för att informationen framförs av män?

2. Hatar en man kvinnor om han inte delar åsikten om att mäns våld mot kvinnor är det största problemet, påtalar att även män drabbas av våld av kvinnor och att man istället ska försöka förhindra allt våld?

Svaret på dessa båda frågor är givetvis: nej. Det är snarare väldigt märkligt att hävda något sådant.

Ändå används den här typen av ”argumentationsteknik” väldigt ofta. Jag vill inte kalla det för teknik i och med att det inte är ett sakligt sätt att diskutera ett ämne, för det är ju inte ett motargument, inte ett som håller eftersom ingen fakta presenteras som gör att påståendet innan står motsagt.

”Lustigt” nog bemöts jag på liknande sätt av många svenskar om konflikten på Balkan under 90-talet tas upp för diskussion. I egenskap av etnisk serb anses jag ofta vara ”färgad” och min åsikt kring vad som har hänt är därmed mindre värd. Detta är dock ren rasism, eftersom det vore exakt samma sak som att påstå att historielärare i Sverige inte får vara svenskar eftersom informationen de förmedlar är färgad och subjektiv.  Att jag dessutom personligen känner människor som har råkat ut för saker som tydligt visar att serberna utsattes för attacker långt innan kriget på Balkan började är också irrelevant. Istället kallar man mig för serbnationalist och historierevisionist när jag presenterar fakta.

Vad som är ett påtagligt fenomen bland självutnämnda offer och deras sympatisörer är att all information som inte exakt stöder deras påståenden angrips med en enorm frenesi och de som förmedlar den utmålas som otäcka människor, eftersom de själva är de goda och de som inte erkänner deras eller deras skyddslingars offerstatus är därmed onda. Nyanser existerar inte.

Ett ypperligt exempel på detta är reaktionerna som uppstod kring dokumentärfilmen ”Srebrenica – Staden som offrades” som visades i SVT för några månader sedan. Filmen blev direkt anklagad som rakt igenom falsk och att man försökte få det till att morden i Srebrenica i samtliga fall var berättigade. Lustigt nog uppfattade jag själv det inte alls så och kanske ännu lustigare verkar det oftast vara som att de som blir mest upprörda inte varit närvarande själva. Frågan då är: Hur vet de att deras version av det inträffade är den rätta? Och hur får de det till att den som helt inte håller med dem per automatik hävdar raka motsatsen, även om så inte är fallet?

Personligen vet jag att definitionen för folkmord ändrades i samband med Balkankriget på 90-talet. Om man då har synpunkter kring det som hände i Srebrenica kallas man alltså genast för folkmordsförnekare och är därmed per automatik ond. Och reaktionerna lät inte hålla på sig. Arga bosnier har skapat grupper på Facebook där de vädrar sin ilska och kallar serber för mindre trevliga saker. Bosnier, som med största sannolikhet inte var i Srebrenica vid tillfället och ingen av dem verkar förbryllade kring informationen i filmen om att serber i kringliggande byarna attackerats av bosnier innan anfallet och massakern i Srebrenica. Tydligen vittnade en viss Phillippe Morillon  i rättegången mot Milosevic där han sade att han redan innan attacken fruktat att bosnienserberna var ute efter vedergällning för tidigare attacker utförda av Naser Oric och hans kumpaner. Nu råkar det vara så att Morillon inte var ”vem som helst” utan hade nog en del information för att kunna dra den slutsatsen.

Vad säger då andra som var i Bosnien när det begav sig och som inte är ”partiska” serber? Läs gärna bloggaren Morgonsurs kommentarer till detta inlägg. Om inte det räcker, läs gärna kommentarerna på detta forum.

Men, om jag säger exakt samma saker så är jag ”färgad”.  Hur kommer detta sig? Varför får jag inte ha en åsikt om något som jag med största sannolikhet är mer insatt i än de flesta svenskar som kallat mig för partisk genom åren?

Ingen aning.

Det som är skrämmande är att samma svenskar brukar vara ganska oengagerade i vad som händer i Sverige. För en person som jag, som är emot övervakningssamhället och som värnar om frihet som inte sker på bekostnad av någon annan, hör det till vardagen att bli kallar för foliehatt eller domedagsprofet när jag pratar om sannolika scenarion som kan uppstå. Dessa scenarion är baserade på information jag har och jag utgår ifrån sannolikhetsprincipen när jag målar upp dessa scenarion.

Ett mycket bra exempel på detta är att jag och andra med mig varnade för att FRA-lagen skulle kunna bli ett direkt hot mot den personliga integriteten. Att godkännandet av signalspaning på Internet digital trafik skulle leda till massövervakning utan dess like. Vi hade rätt, tyvärr. Jag önskar att så inte vore fallet. Men, vi kallades för foliehattar.

Vilken annan slutsats skulle man dra när kamrat Reinfeldt redan då gjorde sig ”populär” genom att pressa en av sina partimedlemmar till att rösta mot något han inte trodde på? Det är t.o.m. moderater som lämnat sina poster i Riksdagen eftersom de inte lägre kan tänka sig att vara politiskt aktiva i ett system där partipiskan viner hårt och smärtsamt över dem som inte rättar sig i ledet. Med den mentaliteten var det ju inte svårt att lista ut vad nästa steg skulle bli – DDR, men lite mer hi-tech. En viktigt ”detalj” är att jag inte tror att Moderaterna är ensamma om att tillämpa den typen av ”demokrati”, varför jag inte röstar på något parti.

Alltså, om man försöker beräkna sannolikheten för något så kan man ofta göra en ganska korrekt bedömning.

På exakt samma sätt gjorde jag bedömningen kring Srebrenica eller hela Balkan-konflikten för övrigt, redan innan jag satte mig in i frågan närmare. Det verkade helt enkelt osannolikt att så många serber helt plötsligt bestämde sig för att ”etniskt rensa” (för det är ju vad som har påståtts i media) alla områden för att bara serber skulle bo där. Varför? Jo, för att jag aldrig innan dess hört en enda serb säga något om att de ska utrota de andra folken. Mycket riktigt, tittar man på hur det ser ut inne i Serbien där serberna alltså inte var hotade (bortsett från Kosovo) så har det inte pågått någon vidare förföljelse av andra nationaliteter eller etniciteter. Varför inte? Ja, eftersom det inte fanns en anledning för serberna att känna sig hotade. I de andra fallen fanns det mer än nog med skäl till det. Alltså kunde jag dra slutsatsen ganska snabbt att det som basunerats ut i svensk media i 20 års tid gällande Balkan-konflikten (bortsett från dokumentären) var starkt vinklat och i vissa fall rena lögner.

Åter nu till Gunnes artikel. Endast genom att bedöma sannolikheten i att kvinnor är de största våldsoffren kan jag säga att hennes fråga kring varför det fjäskas så mycket för våldet blir obefogad. Varför? Givetvis eftersom jag själv har drabbats av våld, flera gånger. Av både kvinnor och män. Tittar man sedan på statistiken blir det ännu mer tydligt vilka som oftast drabbas av våld.

I mitt fall var det inte ens så att något sjukhus inte brydde sig, självaste Polismyndigheten gjorde det inte. Inte ens när jag var helt dränkt i blod efter att ha blivit sparkad i huvudet av flera personer. De körde mig till sjukhuset, det var allt, de åkte inte till platsen och häktade några misstänkta, trots att det hade varit lätt för dem att göra det. Och även om det är svårt, det är deras jobb att göra.

Hur kan så många ”tänkande” människor då åberopa den formen av ”argument” bara för att den som ifrågasätter vissa påståenden har ”fel” kön eller ursprung?

Svaret är enkelt, de tänker inte. Istället visar de endast mycket tydligt hur inskränkta de själva är, antingen är de sexister eller rasister. En sedan tidigare känd sexist är just Beatrice Ask, som tycker att män inte ska ha samma juridiska rättigheter som kvinnor. Det är med stor oro som jag ser en sådan människa vilja tillämpa total övervakning av medborgarna i Sverige, landet där det inte råder åsiktsfrihet, inte i praktiken. Det räcker endast med att läsa tidningarna för att förstå detta. Vad kommer att hända så småningom när alla vi med åsikter börjar ses som ett hot mot ett system som tack vare dessa politiker är dödsdömt. Självklart kommer samma sak att ske som alltid – oliktänkande ska tystas.

Annonser

4 responses to “Rätten till en åsikt

  1. Nu är jag ju förvisso en arbetslös eremit, en tokstolle som tar allt det här för givet, och bara en allmän nolla som drar till patetiska försök att leka psykolog. Jag är ju inte direkt Ghandi, men jag har aldrig någonsin i hela mitt liv tagit emot gratis pengar från skattebetalarna – förutom när jag gick i gymnasiet, och när folk frivilligt bjudit mig på mat, etc. Annars har jag alltid på något sätt jobbat för min deg (Den där avsugning gäller fortfarande, bara så du vet. ~~lol~~.) Så jag må vara en outbildad nolla, men jag är i alla fall ingen parasit.

    Jag skulle också aldrig sätta mig i en position jag inte hade tillräcklig kompetens att sitta i. Nu kommer jag ju troligen aldrig att få en sådan chans, men lite sådär principiellt bara…

    Jag har genom åren alltid lyckats smyga in dessa frågor du tar upp i diverse konversationer med folk, bara sådär för att se hur folk reagerar. Du vet, ibland kan det ju kanske räcka med att övertyga en människa, och sedan låta den övertyga en annan. Ah, Yoko Ono och John Lennon – om jag ändå vore en lika fin människa som ni var på den tiden.

    Jag har möts lite av samma attityd du beskriver. Folk brukade driva lite med mig och kalla mig för ”konspirationsteoretiker”. Jag brukade ibland få höra, ”men gör själv någonting åt det då! Du bara gnäller!” Jag erkänner att jag då inte riktigt fattade att jag faktiskt gjorde någonting åt det genom att enbart belysa frågorna, men nu ser jag det lite klarare. Alltså, inte för att verka självgod, alltså. Jag erkänner att jag inte är speciellt bra på att argumentera, men kom igen…

    Klassikern brukade lyda, ”Men vad ska man ha istället då? Det är lätt att kritisera, men svårare att komma med lösningarna.” Då brukade jag oftast svara med, ”Tja, vad sägs om att bara inte skriva under Lissabonfördraget. Varför behöver man ett alternativ till något som inte funkar när lösningen är att inte göra?” Men vem vet, jag kanske har fel.

    Ibland hör man, ”folk är för upptagna för att fatta besluten, därför har vi politikerna. Folk har jobb & diverse sysslor, folk kan inte ta tag i alla frågor.” Det kan vara delvis sant, men kan också vara en ursäkt för rädsla av att ta ansvar. Jag menar, i slutändan är det ju ändå folket som påverkas av besluten. Jag menar, det kan ju knappast bli värre, med tanke på intelligensnivån vissa av politikerna som sitter i viktiga positioner har.

    John Lennon sa någonting i stil med, folk röstar fram politiker för att folk tror att de inte kan fatta beslut över deras egna vägar. Sen om det skiter sig kan folk skylla på politikerna för att de själva inte vågar ta ansvar. Och sedan blev Lennon blev mördad…

    Ledsen, old-timer.

  2. *Jag har mötts lite av samma attityd du beskriver…

    Bah! Efter Nolla, lägg till illitterat på det också.

  3. vad skammig du är.

    • Får ni inte lära er att skriva på Cybergymnasiet?

      Några tips inför framtiden:

      1. Lär dig skriva ordentligt.
      2. Om du känner att du vill kommentera något och förväntar dig att den andra personen ska ta åt sig så är det ganska nödvändigt att visa varför ditt påstående är korrekt. I ditt fall verkar det endast som att du inte kan motivera din åsikt, utan rapar ur dig den bara för att ha något att säga. Detta är något som brukar känneteckna idioter. Jag har skrivit om detta tidigare. Läs lite på min blogg så kanske du har turen att lära dig något också, något som din skola uppenbarligen inte klarat av att lära dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s