Verkligheten och lagstiftarna

Härom dagen publicerades en debattartikel av Per Lindeberg i Expressen. Han tar upp det närmast ökända styckmordsfallet (da Costa-fallet) kring vilket det genom åren varit en ganska livlig debatt, främst eftersom många hävdar att de två läkarna dömdes trots bristande bevis.

Per Lindeberg menar att det just därför finns en anledning för Assange att vara nervös för att ställas inför rätta i Sverige, trots att väldigt mycket pekar på att Assange faktiskt inte har begått ett brott, åtminstone inte internationellt sett. I Sverige har vi dock en ganska lustig lagstiftning enligt vilken jag själv relativt nyligen blivit våldtagen, av en feminist dessutom. Lustigt nog känner jag mig fortfarande inte våldtagen,  vilket givetvis betyder att det är något allvarligt fel på mig och inte på lagstiftningen. (ironi, till er som inte förstår)

Per Lindberg har givetvis helt rätt i sina påståenden, anser jag.  Däremot vill jag även göra ett tillägg till vad som är allvarligt fel med det svenska rättssystemet – lagstiftarna lever i en annan verklighet än det svenska folket.

Vad menar jag då med detta?

Nyligen utspelade sig en händelse som mycket väl illustrerar mitt påstående. En av lagstiftarna råkade ut för en situation som hon uppfattade som hotfull, och vips så var ca 30 poliser på plats och letade efter en person som ryckt i ett dörrhandtag. Nu kunde ju de inte veta att det bara var det som hade hänt när Sahlin tryckte på överfallslarmet, men uppenbarligen valde de senare att sätta upp vägspärrar.

Nu kanske Sahlin har blivit hotad tidigare och jag tycker givetvis att det är bra att Polisen gör något åt detta. Däremot frågar jag mig hur det kommer sig att Polisen knappt lyft ett finger de gångerna jag varit utsatt för brott. Efter att jag blev sparkad i huvudet av flera personer med stålhättor på skorna sade de att det inte var någon idé att anhålla dem eftersom de antagligen redan tvättat bort blodet från skorna. Javisst, det var vad de sade till mig medan jag svalde blod i baksätet av en polisbil och knappt kunde öppna ena ögat eftersom ansiktet var så svullet efter alla sparkar, och mitt då långa hår var genomdränkt av blod. Inga vägspärrar där inte och inte en enda patrullbil som skickades för att hämta upp misstänkta gärningsmän. Själv fick jag fysiska men för livet, trots att jag kom väldigt lindrigt undan med tanke på hur det hade kunnat sluta.

När jag blev mordhotad för några år sedan gjorde Polisen heller inget för att hjälpa mig, jag tvingades flytta och förlorade en ansenlig summa pengar på det. Vid förhöret som jag slutligen lyckats tvinga fram av poliserna som sade sig ha så mycket att göra – trots att han som först var ansvarig för utredningen aldrig var på kontoret efter kl 14 på fredagar (han jobbade väl ”hemifrån” antar jag) – blev jag ombedd att spela blues på en gitarr som polismannen hade i sitt kontorsrum.

Jag undrar om Mona Sahlin spelar något instrument och om hon i sådana fall blir ombedd att spela det för poliserna…

Så vad är problemet då? Jo, det är nämligen så att de som stiftar lagarna och tilldelar resurser till olika myndigheter får en helt felaktig bild kring hur det faktiskt är för oss andra som faktiskt betalar både lagstiftarnas och polisernas löner. Denna skeva bild kan ju få lagstiftarna att tro att samhället fungerar på ett sätt som det i verkligheten inte gör. Kanske är det då inte så konstigt att de även stiftar befängda lagar som inte är applicerbara i verkligheten? Med tanke på att de faktiskt inte lever i samma verklighet som vi andra som betalar deras löner.

”Lustigt” nog är de som möjliggör att Mona och poliserna får mat på bordet och inte svälter ihjäl de som blir bortprioriterade och behandlas som om att de inte är något värda. Om jag hade fått en enda polisman som engagerade sig i mitt fall efter att jag blivit mordhotad hade jag för det första antagligen aldrig behövt flytta, och för det andra hade personen som hotade mig lärt sig att han inte kan bete sig på sättet som han gjorde. Jag hade fått ett välbehövligt förtroende för Polisen, men resultatet blev tvärtom. Faktum är att jag aldrig mer kommer att vända mig till Polisen om jag någon gång blir mordhotad igen (vilket jag innerligt hoppas att jag slipper bli). Jag kommer istället lösa problemet själv eftersom de vars löner jag betalar fullkomligt skiter i mitt välbefinnande, hur motsägelsefullt det än kan verka.

När tillräckligt många tappat förtroendet för Polisen, var har vi hamnat då? Är det vi har blivit en riktig bananrepublik, utan president och bananer?

Jag önskar att vi slipper hamna där, tyvärr verkar dock allt peka på att makthavarna lever i en skyddad verkstad. De kan även helt strunta i att utföra sina arbetsutgifter utan att drabbas av konsekvenser, de blir ju endast flyttade till en annan välbetald tjänst, givetvis finansierad av skattebetalarna.

Jag är fortfarande förvånad över hur människor är beredda att ge dessa översittare och självutnämnda elit (för någon begåvningselit rör det ju sig knappast om) sin röst. Jag gör det inte och det är faktiskt något jag är stolt över.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s