Kvinnor och jag

Som de flesta som har läst denna blogg antagligen har gissat så har mina tidigare relationer kanske inte hört till världshistoriens mest lyckade. Anledningen till detta är att jag uppenbarligen är en konstig person, inte andra. Jag har genom hela mitt vuxna liv fått höra att jag ställer höga krav. Nu är det ju lätt att bli lite nyfiken, för vad kan en enkel sydslav som jag begära som ingen kvinna hittills har lyckats ge mig?

Det är enkelt. Jag kräver att de behandlar mig på samma sätt som de själva vill bli behandlade på. Det har de inte kunnat göra.

Nu ska jag inte påstå att varje kvinna jag träffat genom åren varit en ond människa eller liknande. Några få var trevliga och snälla men jag kände att vi egentligen inte hade mycket gemensamt. Vi såg på saker och ting på olika sätt och jag kände att det antagligen inte skulle fungera i längden. En sådan sak kunde t.ex. vara att de ville att jag skulle fira jul med dem och deras släkt, något som aldrig kommer att hända. Dock vill jag tillägga att dessa få kan räknas på min ena hand.

De flesta andra, som är betydligt fler, kan jag så här i efterhand konstatera var oerhört självupptagna personer som hade enorma svårigheter att sätta sig in i en annan persons sits (i dessa fall min) och som förväntade sig att andra skulle göra uppoffringar för dem men aldrig ville göra några själva för någon annan.

Till en början brukar dessa kvinnor tycka att jag är en fantastisk person. En av dem sade t.o.m. att jag var den mest kompletta personen hon någonsin har träffat, eftersom jag hade allt. Det var hennes ord. En av egenskaperna som hon tyckte om väldigt mycket hos mig var min förmåga att prata om saker, något som hennes f.d. pojkvän inte klarade av. Jag gav henne uppmärksamhet, det gillade hon också, han ignorerade henne. Därför lämnade hon honom för mig. Trots detta kunde hon inte bryta kontakten med honom, för det visade sig att han blev bestört när hon lämnade honom, något som hon uppenbarligen njöt av att se.

Detta förnekade hon givetvis, men hon kunde inte låta bli att träffa honom och diskutera relationen som varit. Jag, å andra sidan, tänkte att jag kunde ha överseende med detta ett tag. När jag så efter någon månad insåg att detta var aningen märkligt, eftersom de uppenbarligen inte kunde få en ände på sina diskussioner, tog jag upp det med henne. Jag sade att hon fick välja om hon ville umgås med honom – han tjatade tydligen om att de skulle gifta sig och visste inte om att hon träffade mig – eller med mig. Hon sade att hon inte kunde välja. Då gjorde jag valet åt henne och sade att vi inte skulle träffas mer. Dagen efter ringde hon mig och sade att hon älskade mig och ville vara med mig. Hon sade att hon inte skulle träffa honom mer. Hon ljög.

Ca två månader senare lämnade hon mig för honom, eftersom hon kom på att hon hade känslor för honom fortfarande. Jag var tydligen kall och inte omtänksam på samma sätt som han sade hon, alltså personen som ignorerat henne i sju års tid (enligt henne) och som rökte hasch varje dag. Hon anklagade mig för att jag tog upp vissa saker för diskussion och kallade det för ”brudigt”. Det var alltså plötsligt dåligt att jag pratade (det som först var så bra) så fort jag ifrågasatte hennes beteende och till råga på allt liknade hon det alltså med en enligt henne kvinnlig egenskap, som alltså i sig är dålig att ha enligt henne. Jag vill då även tillägga att hon ansåg sig vara ”vänster” och feminist.

Jag sade åt henne att berätta för honom att hon träffat mig under tiden så kunde vi se vilken fin person han var, för jag menade att det ju var lätt för honom att vara en gullunge när han inte kände till hela situationen. Natten efter stod han utanför min port och mordhotade mig. Detta vägrade hon tro på efteråt, åtminstone tills hon såg hans beteende med egna ögon.

Historien blev alltså betydligt mer komplicerad än så eftersom jag på den tiden fortfarande ville tro på att människor kunde vara ”tillfälligt förvirrade”, vilket ledde till att jag fortfarande hade kontakt med henne. Ett tag efteråt var han hotfull mot mig igen och det var då hon insåg vad han var kapabel till. Detta till trots kunde hon inte bryta kontakten med honom, men ville fortsätta att träffa mig (och honom uppenbarligen). Jag polisanmälde händelserna då, eftersom hon sade att hon var rädd för att han skulle försöka skada mig. Hon vågade inte träffa mig i den stadsdelen där vi brukade umgås eftersom han var där ofta och hon skickade t.o.m. ett SMS till mig i vilket hon bad mig att bara höra av mig och säga att jag lever, något hon senare förnekat trots att jag har SMS:et sparat i min gamla telefon.

Detta till trots åkte hon på semester med honom utomlands bara någon vecka senare, deras första någonsin. Natten innan träffade hon mig och sade att hon inte skulle ha sex med honom eftersom han tydligen tagit stryptag på henne när de haft sex efter att de börjat träffas igen, vilket givetvis gjorde mig orolig men samtidigt förvånad över att hon fortfarande ville ha kontakt med honom. Hon förklarade att hon åkte på resan för att en gång för alla reda ut vad hon kände för honom, mordhot och stryptag var tydligen inte övertygande nog. Hon frågade om hon skulle höra av sig när hon var tillbaka. Jag svarade att hon inte skulle göra det om hon hade något negativt att berätta, t.ex. om de hade haft sex. Den veckan fick jag panik, köpte en annan lägenhet och lade ut min till försäljning. Jag var helt övertygad om att hon skulle berätta för honom att hon träffat mig igen och det sista jag ville var ha honom och hans vänner hängandes utanför min bostad, för jag hade förstått att han lyckats få andra att ogilla mig, t.o.m. gamla musikervänner som äntligen fått en anledning att hata mig. Jag hade ju stulit deras kompis tjej, för hon hade ingen egen vilja tydligen. Faktum var dock att de störde sig på mig långt innan eftersom de inte gillade att jag till skillnad från dem inte rökte, söp eller knarkade. Något de gärna gjorde ofta och mycket. Äntligen hade de en ”faktiskt” (nåja) anledning att ”sätta åt Bror Duktig”. Att skaffa en ny lägenhet kändes som det enda alternativet och Polisen var inte till någon hjälp eftersom de inte hade hört av sig trots att min anmälan gjordes flera veckor tidigare.

Hon hörde av sig veckan senare och berättade att de hade haft sex. Inte ens jag kunde då längre värja mig för vilken vidrig människa jag hade att göra med, trots att jag hade väldigt starka känslor för henne (fråga mig inte varför, antagligen levde intrycket hon gjorde i början av relationen kvar). Hon kontaktade mig igen för att berätta att hon ”ångrade” sig och att hon ”tänkte” på mig ”hela tiden”, och valde därför helt att bortse från min önskan om att hon inte skulle höra av sig. Uppenbarligen var hennes sätt att visa att hon tänkte på mig att återigen ligga med en man som mordhotat mig samt att kontakta mig för att berätta det. Det var onekligen djävligt omtänksamt.

När jag frågade hur det kom sig, eftersom han ju tagit strypgrepp på henne sade hon plötsligt att det inte var ett strypgrepp, för strypgrepp tar man minsann med två händer, annars är det inte ett strypgrepp (kommentarer är överflödiga). Det var han som hade berättat för henne att det var så det låg till. Givetvis blev hon arg på mig som inte godtog hennes ångerförklaring och önskan om att vara med mig igen. Jag var ett riktigt svin som skällde ut henne för att hon hade kontaktat mig igen och hon tyckte så synd om sig själv.

Någon vecka senare sålde jag min lägenhet till ett alldeles för lågt pris. Jag hade inte råd att vänta på att hitta en annan köpare med tanke på att jag ju hade köpt en annan bostad.

Kort därefter bad jag henne uttryckligen att dra åt helvete. Då ringde hon mig flera gånger dagligen och grät i telefon. Hon kunde inte leva utan mig sade hon. Detta höll på i en vecka. Jag gav henne slutligen chansen att via e-mail bryta kontakten med honom helt och jag ville att hon samtidigt skickade en kopia till mig. Detta kunde hon inte göra, sade hon, trots att hon innan sagt att hon skulle göra ”vad som helst” för att få vara med mig igen. Till slut skrev jag ett exempel på hur ett sådant e-mail skulle kunna se ut där jag bland annat skrev att han betett sig väldigt illa och att det var oacceptabelt att han hade mordhotat mig. Till min förvåning tog hon min text , skrev under den med sitt namn och skickade texten till honom (detta e-mail som hon skickat till honom räckte tydligen inte som bevis för polisen, inte heller verkade de ifrågasätta hennes påstående om att jag inte blivit hotad heller, dessutom hade jag hennes SMS sparat där hon fruktar för mitt liv och hans SMS där han vid ett tillfälle tar tillbaka ett av hoten, men det är inte bevis nog för våra fina poliser). Två veckor senare upptäckte jag att hon fortfarande var skriven på hans adress, trots att jag bett henne att ändra adress. Hon sade att hon inte hade haft tid, vilket var en lögn eftersom jag visste att hon flera gånger varit ledig och kunnat göra det. Då bröt jag kontakten med henne.

Idag bor de ihop igen och har barn. I och med att polisen väntade (jag var tvungen att tjata på dem att ens ha en utredning) med att utreda ärendet så förhördes hon först när hon börjat träffa honom igen, så hon ljög givetvis under förhören för att skydda honom från konsekvenserna av brotten han begått. Hon var alltså medbrottsling. Själv blev jag senare polisanmäld av henne för hot som jag inte utfört, av en ”slump” i samband med att jag i ett e-mail meddelat henne om att hon var medbrottsling och att hon skulle betala pengarna jag förlorade vid min lägenhetsförsäljning eftersom den såldes i panik till första bästa person (vilket hon lovat att göra om hon ljög för polisen, vi hade alltså ett muntligt avtal), och hon insett att jag börjat träffa en annan kvinna.

Av en händelse var de på polisen inte långsamma alls denna gång och uppenbarligen behövdes inga som helst bevis för att de skulle börja trakassera mig. Att det var jag som hade flyttat och skaffat skyddade personuppgifter var något som var ett tecken på att det var jag som utsatte henne och hennes pojkvän för obehagliga saker, uppenbarligen. Ett påhittat mordhot från hennes sida (jag sade bara att hon ska leva upp till det muntliga avtalet och att jag skulle berätta för alla som känner henne, när tillfälle gavs, vad hon och hennes pojkvän hade gjort mot mig och underströk att jag aldrig skulle bryta mot lagen) var uppenbarligen allvarligare än ett riktigt mordhot, åtminstone enligt Polisen och åklagarna. När det slutligen visade sig att de inte hade något som helst bevis för att jag ens genomfört ett hot, vilket jag hela tiden bad om att de skulle visa mig, så slutade Polisen att trakassera mig. Men det var först efter ett långt samtal med en polisman som hotat att de skulle hämta mig under ”mindre trevliga former”. Han skjutsade mig slutligen till jobbet när han ville prata med mig (jag hade inte tid att lägga på den skiten), jag berättade allt som hänt, varpå det slutade med att han sade att jag var en ”bra kille” och plötsligt erbjöd han sig att ringa upp idioten som mordhotat mig. Detta var inte till någon glädje för mig, jag ville ha tillbaka pengarna jag förlorat och jag ville att idioten skulle bli dömd för brotten han begått. Tydligen var det bara att glömma, för så mycket orkar ingen bry sig i Sverige, åtminstone inte om de får betalt av mig via skatten som jag betalar. Istället förlorade jag alltså runt 150 000 kr, bortsett kostnaden för mäklare och dylikt.

Jag gav nu exempel på en av de mer extrema kvinnorna (jag har tyvärr råkat ut för flera) jag haft det ytterst tvivelaktiga nöjet att ha någon form av relation med. Hon t.ex. sade att jag ställde så höga krav. Höga var de eftersom hon inte kunde leva upp till dem. När jag flera gånger frågade henne om hon hade tyckt om att jag gjorde mot henne som hon gjorde mot mig svarade hon att hon inte ville det, trots det var det tydligen omöjligt för henne att låta bli att bete sig som ett svin. Vid ett tillfälle kort innan polisförhöret (flera månader efter att vi avbrutit relationen) pratade vi i telefon och jag frågade henne då om hon hade någon värdighet alls. Hon svarade gråtandes att hon inte hade det. Patetiskt. Någon månad senare skickade hon ett SMS till mig där hon skrev att jag var den bäste älskaren hon någonsin haft. Månaden senare ljög hon för polisen och hade alltså återigen inlett en relation med idioten.

Jag gjorde även ett litet experiment efter att jag avbröt min relation med henne. Hon hade ju som sagt flera gånger påpekat hur mycket bättre knarkaren var som människa än jag, efter att hon först avslutat vår relation. Det var ord som givetvis sårade mig, främst eftersom de på inget sätt möjligtvis kunde vara sanna. Därför valde jag att se hur hon skulle reagera om jag gjorde något liknande mot henne, trots att jag givetvis aldrig skulle kunna komma i närheten eftersom det skulle förutsätta att jag först ljugit för henne och sedan jämfört henne med en betydligt sämre person. Båda förutsättningarna var omöjliga att uppnå. Jag hade aldrig ljugit för henne och jag har aldrig träffat en mer vidrig kvinna än hon.

Samma höst som detta hade utspelat sig blev jag på en community kontaktad av en yngre tjej  som jag hade samtal om musik med. När hon förstod att jag inte längre träffade någon frågade hon om vi kunde träffas och det slutade med att vi hade sex. Hon var då 18 år och alltså betydligt yngre än jag. Jag skickade därefter ett SMS till min f.d. flickvän och berättade detta samt hur mycket bättre sex jag hade med denna unga kvinna, vilket faktiskt var sant.

Vid ett senare tillfälle fick jag höra av en gemensam tjejkompis att det jag gjort var väldigt elakt. Min f.d. flickvän hade alltså visat SMS:et till vår gemensamma vän och sagt att jag gjort henne väldigt ledsen. Jag frågade tjejkompisen om hon verkligen tog med i beräkningen att det min f.d. flickvän gjort mot mig var mångfaldigt värre. Hon sade ju att en person som mordhotat mig och ignorerat henne i sju år var en mer varm och omtänksam person än jag och sedan hade hon sex med honom. Min så kallade vän sade då ”Men det du gjorde var ju elakt. Hon gjorde inte det där med flit, hon var bara osäker på sina känslor!”.  Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eftersom jag var helt övertygad om att samma tjej hade sagt något helt annat om hon hade haft en pojkvän som hade behandlat henne likadant. För övrigt diskuterade jag min f.d. flickväns falska vittnesmål för polisen med denna ”vän” senare och då sade hon ”Men du har ju inte blivit mördad, eller hur? Om han verkligen hade menat det hade han ju dödat dig!” varpå jag var tvungen att upplysa henne om att mordhot i sig är ett brott och att man inte måste mörda någon för att det ska anses vara brottsligt. Detta kunde tjejkompisen inte förstå, jag antar att tanken var för komplicerad, så jag hörde aldrig mer av mig till henne igen.

Det ”lustiga” är att detta inte är enda gången som jag har råkat ut för liknande saker, dock utan mordhot inblandat som tur är. Läxan jag lärt mig är att aldrig lita på en kvinna som så gärna håller kvar vid sina f.d. relationer om de fortfarande involverar någon form av kärleksförklaringar från mannens sida.

Detta leder mig till det senast inträffade som givetvis har sina komiska poänger.

För några år sedan träffade jag en kvinna några få gånger. Vi slutade träffas p.g.a. att hon vid ett tillfälle begick ett mindre fysiskt övergrepp mot mig. Eftersom det inträffade ganska kort efter att jag blivit mordhotad och allt det som inträffade runtomkring så var min reaktion på detta starkare än vad den hade varit idag. Jag blev helt enkelt besviken och kände att jag ville bli lämnad ifred under natten och att vi kunde prata om det på morgonen. Detta var tydligen inte bra alls tyckte kvinnan, vi kan kalla henne för C, så hon började gråta och ville prompt att vi skulle reda ut situationen på en gång, eftersom det var vad hon ville. Vad jag ville var helt irrelevant. Jag råkade nämligen veta att jag under natten skulle lugna ned mig, men det verkade inte spela någon roll för henne. Hon grät, sade att hon skulle åka mitt i natten, gick ut för att röka och var väldigt, väldigt dramatisk över att jag ville prata om något på morgonen och inte mitt i natten. Eftersom jag då kände att jag inte orkade med mer dramatik så avbröt jag kontakten med henne efter det, något som jag på sätt och vis gjorde motvilligt eftersom jag tyckte om henne på många andra sätt. Jag kände bara att jag behövde lugn och ro, vilket jag aldrig upplevt med någon kvinna.

Samma höst blev jag medlem i Facebook och så småningom blev hon och jag vänner där. Vi pratade i telefon några enstaka gånger och chattade eller mailade. Detta skedde dock ytterst sporadiskt. Efter ett tag träffade hon en kille som hon först sade sig vara väldigt kär i. Jag var uppriktigt glad för hennes skull, eftersom jag gillade henne. Under tiden hann jag träffa ett antal kvinnor med tämligen misslyckat resultat, sett till hur ”länge” relationerna varade och hur de slutade.

Efter ett tag ringde hon mig och berättade att han gjort henne väldigt besviken. Han hade chattat med någon kvinna via MSN Messenger och sagt att han tänker på henne. Hur hon fick reda på detta minns jag inte. Jag sade att det givetvis inte bådade gott för relationen. Efter det pratade vi inte i telefon på länge trots att hon sade att det vore trevligt att ses och fika. Nyligen berättade hon att hon då avslutade den relationen p.g.a. av hennes pojkväns chat.

Jag skickade henne mail via Facebook några gånger men fick inget svar. Jag funderade inte närmare på varför men tänkte att hon kanske hade annat för sig som var viktigare eller att hon fann mig ointressant som person av en eller annan anledning.

Denna jul fick jag plötsligt en julhälsning från henne i form av ett SMS. Några dagar senare ringde jag upp henne. Detta ledde till att vi pratade i telefon i flera timmar, något som jag inte brukar göra. Hon berättade bl.a. att hon hade kärleksproblem. Tydligen hade hon via e-mail haft kontakt med en man som hon träffade en gång för flera år sedan. Han var kompis till en kille som hon dejtade efter att hon och jag slutat träffas. Denne man påstod sig älska henne (lustigt nog) och sade att han ville dela sitt liv med henne (efter e-mailkontakt alltså) och att det skulle vara ”för evigt”. Stora ord. Speciellt med tanke på att han för tillfället har en flickvän som han bor med sedan två år tillbaka. Till C berättade han att det var hans sambo som tvingat sig på honom, fråga mig inte hur, och att han inte älskade sin sambo utan att han älskade C. Jag tyckte att det hela lät väldigt märkligt och sade till C att han verkar en oseriös person med tanke på att han dessutom hävdar att han inte kunnat sluta tänka på henne ända sedan de träffades för flera år sedan och trots detta ändå flyttat ihop med en annan kvinna. Hm… Det verkar helt enkelt inte sannolikt alls.

C pratade en hel del om honom och jag sade vad jag tyckte och tycker, personen verkar vara en pajas. Dessutom visade det sig att han var samma person som en gång för flera år sedan skrivit något patetiskt på min sida på en community i vilken jag var medlem, varför jag hade lagt märke till hans beteende på denna community extra noga. Han gillade att framställa sig som väldigt intelligent och försökte skriva uppenbart korkade personer på näsan genom att kontakta dem. Det är ungefär lika imponerande som att försöka spela Allan genom att jogga runt någon i en rullstol. Mig kontaktade han tydligen eftersom han verkade avundsjuk på att han såg att C och jag hade kontakt, det var i alla fall C:s teori.

Denne man har så starka behov att hävda sin ”intelligens” varför han givetvis är med i Mensa, för att få det bekräftat, även om den bekräftelsen uppenbarligen inte är tillräcklig. Hur som helst så sågade jag påståendet han gjort på min sida i bitar på den communityn och blev aldrig mer kontaktad av honom.

När jag insåg vem han var så var jag ännu mer övertygad om att C inte bör ha kontakt med honom, för hennes egen skull. C är lite speciell på ett visst sätt så hon har lätt att snöa in på olika saker och det verkade vara så i hans fall. Det verkade snarare vara en fixering. Alltså, trots att så många saker talade emot honom sade hon sig ha känslor för honom, trots att de träffats endast en gång för flera år sedan, trots att han har en sambo som han går bakom ryggen på men som han ändå har svårigheter att lämna, etc.

Nu kan detta verka märkligt men jag kände att jag inte kunde låta en person som han komma undan med det han höll på med, så jag föreslog för C att hon och jag skulle träffas, vilket vi också gjorde. Jag lagade middag till henne hemma hos henne och det slutade med att hon så småningom kom närmare mig på hennes soffa. Jag var kvar sent så jag skulle sova över hos henne och då ville hon ha sex med mig. Själv var jag inte alls lika säker på det men gav efter.

För egen del kändes det mest konstigt eftersom jag knappt haft fysisk kontakt av det slaget på 2,5 år förutom vid två-tre sporadiska tillfällen med olika kvinnor jag dejtat en kort period. C däremot verkade tycka om det väldigt mycket, hon sade saker som att hon hade saknat det där i fyra år (ungefär så länge sedan som vi träffades) och att hon hade tänkt på mig väldigt länge. Eftersom jag tycker om henne mycket så blev jag givetvis smickrad men jag kände också att jag tyckte om att prata med henne igen och vara nära henne. Det kändes bra, helt enkelt. Framför allt tänkte jag att hon förhoppningsvis slår bort tanken på den där idioten, eftersom jag tyckte att hon var värd bättre.

Vi pratade igen samma kväll som jag åkt ifrån henne och hon sade att hon saknade mig. Nästa dag pratade vi i telefon igen och då frågade hon mig vad jag ville, d.v.s. vad mitt syfte med vår kontakt var. Jag sade att det berodde en hel del på henne eftersom jag inte ville ha en relation med henne eller ens skulle försöka mig på att ha det om hon skulle ha fortsatt kontakt med den där idioten. Det visade sig då att han skickat henne e-mail under natten i vilket han sade att han saknade henne, att han ville bilda familj med henne (trots att hon inte vill ha fler barn och han tidigare sagt att han inte vill ha barn). När jag sade att en förutsättning för att vi ens skulle försöka oss på något var att hon skulle bryta kontakten med honom verkade hon tveksam. Hon sade att hon ju inte ska ha någon kontakt med honom men att hon inte ville ta bort honom som vän från Facebook. När jag frågade varför sade hon att han ju ändå är en vän, men jag menade att han inte bara var en vän utan något annat, eftersom jag inte skriver till mina vänner att jag älskar dem, vill bilda familj med dem och leva resten av livet med dem. Till slut var jag tvungen att ställa  en variant på frågan jag nästan alltid tvingats ställa till kvinnorna jag träffat genom åren ”Hade du känt dig bekväm om situationen varit omvänd, d.v.s. om det var jag som under natten fått e-mail från en kvinna som vill bilda familj med och som jag envisas med att ha kvar som vän?”. Hennes svar var att hon inte hade känt sig bekväm med detta och att hon inte skulle vilja att det var så. Detta var tydligen inte argument nog för henne utan hon menade att jag skulle finna mig i att det var som det var. Jag förklarade för henne att jag ansåg att hon ska bryta med honom baserat på mina tidigare erfarenheter i och med att alla jag tidigare haft någon form av relation alltid återgått till personerna de så länge hävdade var helt ointressanta. De ljög helt enkelt. För när mina ”krav” blev för höga så ville de alltid återgå till det bekväma och slappa de haft innan. D.v.s. en kille som är så pass korkad att de själva kan bete sig korkat utan att få samvetskval eller känna att de måste leva upp till något.

Min erfarenhet av kvinnor är att de alltid vill ha kvar ett säkert kort. De mår bra av bekräftelsen. Bekräftelse är som mat och vatten för dem. Ett bevis på att även C är så var att hon frågade mig vad jag tänkte om henne och vad jag kände. Hon ville att jag likt den där mannen skulle fylla hennes huvud med en massa skitsnack. Till skillnad från honom är jag ingen lögnare och ingen skitsnackare, för mig var det i sig anledning nog för att hon borde föredra att ha kontakt med mig. Att jag dessutom inte har en sambo, inte är självupptagen och ber henne vänta på mig tills jag bestämmer mig hur jag ska göra, verkade inte passa henne heller.

Istället tyckte hon att vi skulle ge det hela en chans, på hennes villkor, och om det sedan fungerade skulle hon bryta kontakten med honom, men först då. Fram tills dess skulle han alltså vara intressant. Detta var inget hon sade, men något jag förstod. Det hon inte förstod var att jag tycker att just det är en oerhört oattraktiv egenskap – att vilja ha kvar kakan och äta upp den. Givetvis underströk hon att hon inte skulle ha kontakt med honom, hon sade t.o.m. att hon bara tänkte på mig och att hon inte ville ha något med honom. Jag litade inte på det hon sade.

Vi fortsatte att prata i telefon under några dagar. Så en dag sade hon plötsligt att hon visst hade känslor för honom, att hon kände sig förvirrad och att vi därför inte skulle träffas. Då beslutade jag mig för att helt bryta med henne, av den enkla anledningen att hon är en opålitlig person. Hon var just som jag sade att hon var, men hon förnekade det i flera dagar. Hade jag inte kommenterat det hade hon börjat träffa mig och aldrig tagit upp det fram till ögonblicket då hon tyckte att jag ställer för höga krav.

Så vad var det komiska?

Hon hade innan sagt att jag inte skulle jämföra henne med kvinnorna jag har träffat tidigare med närmare identiskt beteendemönster. Jag hade svarat att samtliga kvinnor med samma beteende brukade säga samma sak och sedan faktiskt göra samma sak. Hon blev uppenbarligen förnärmad och menade att hon inte var som de, medan jag svarade att hon på den punkten var det. Därför började jag ifrågasätta varför hon var ”vän” med så många män som skickade olika kärleksförklaringar till henne. För mig var det uppenbart – hon vill ha bekräftelse. Det var därför hon flera gånger frågade mig vad jag ville, vad jag tänkte när jag tänkte på henne etc. Jag svarade alltid att hon borde kunnat utläsa allt det genom mitt agerande, d.v.s. från hur jag betedde mig mot henne. Detta verkade dock inte lika intressant, för hon ville visst höra mig säga en massa ”romantiska” saker till henne. Om de var sanna eller falska verkade kvitta, precis som att min personlighet och mitt agerande verkade kvitta. Hon påstod istället att jag var kontrollerande som krävde att hon inte skulle ha kvar honom i sitt liv om hon och jag skulle träffas. Att hon själv alltså hade föredragit samma sak om situationen varit omvänd spelade uppenbarligen ingen roll. Lustigt.

Det komiska var alltså att jag, som vanligt, hade rätt. Skillnaden denna gång var att jag inte gav henne en chans att bevisa motsatsen, som jag gjort till så många andra och som de ändå inte lyckats göra. Det visade sig vara rätt val för min del eftersom hon nu åtminstone mycket snabbare vågade ”erkänna” var skon klämde. Hon ville ha uppmärksamhet och ett säkert kort. Nu blev det dock inte som hon trodde att det skulle bli, jag tog helt avstånd från henne, så istället offrade hon mig för att få ha kvar honom i sitt liv.

Jag kom nämligen fram till slutsatsen att hon antagligen skulle passa alldeles utmärkt med den där klåparen som har en sambo, precis som de kvinnorna jag tidigare har träffat och som har betett sig som skit passar ihop med sina idioter som de hade klagat på så mycket. De förtjänar helt enkelt killar som är skit, eftersom de själva inte är så mycket bättre som ljuger för en annan människa som vill de väl.

Det mest lustiga i det här är att jag slutligen har insett att kvinnor (åtminstone de flesta av de jag träffat genom åren) inte vill ha en man som kan ge dem ”allt”. De vill ha en man som lovar dem allt, oavsett om det är sant eller inte. Ju mer han ljuger, desto större sannolikhet är det att de faller för mannen.

I slutändan kan jag konstatera att det för egen del är lika bra. Jag lever i verkligheten, inte i någon fantasi. Jag menar att det beteendet hör till barndomen, en dag förväntar jag mig att folk växer upp. Gör de inte det kan de återvända till sandlådan och leka med likasinnade.

Annonser

2 responses to “Kvinnor och jag

  1. Jag var 19 år första gången jag råkade ut för en kille som inte kunde släppa sin f.d tjej. Händelseförloppet var nästan lika dramatiskt som det du beskriver för det slutade med att tjejen hotade mig till livet om jag inte lät hennes kille vara ifred. Jag fick senare veta att han som lovade mig evig kärlek och trohet gick tillbaka till föredettingen och numera har de två barn ihop, hon är lika galen idag som då, han är lika otrogen idag som då. Stackars barn föresten.

    Vad jag ville ha sagt är att jag drog lärdom av den där bistra händelsen. Så fort jag mött en kille som inte varit färdig med sitt ex har jag avvisat honom och gått vidare. Inget drama utan bara sagt good luck eftersom jag själv aldrig någonsin skulle drömma om att göra om samma misstag två gånger. Det vill säga inleda en relation, ha kontakt, en fling, ett ligg whatever med en snubbe som inte är färdig med sitt förflutna.

    Några år efter första händelsen inträffade något liknande, men killen mörkade sin hang-up på exet. Men så fort jag fick reda på det gick jag min väg. Det gjorde ont. Men det hade gjort ännu ondare att stanna kvar för att kämpa eller se hur det hela slutade. Jag visste ju på förhand att det inte skulle bli annat än problem och livet är för kort för att kastas bort på skitstövlar som inte kan välja.

    När jag hör kompisar hamna i liknande situationer som du berättar och det händer gång på gång och dom inte själva ser var problemet egentligen hör hemma brukar jag påminna dom eller fråga: vad är det hos dig som gör att du väljer fortsätta en relation oavsett om det handlar om djupa känslor eller att få ligga om personen ifråga inte kan släppa sitt ex? Vad är det hos dig själv som gör att du ”hamnar” i problematiska relationer? Vad är det hos dig som gör att du inte ryggar bakåt eller går vidare om du märker att en person du har något på gång med har problem eller dubbelspelar med andra?

    Man kan som bekant inte ändra på andra, bara sig själv, sitt eget tänk och sitt eget beteende. Lika lite som man kan skuldbelägga andra när ens relationer går åt helvete. Man har alltid en del i det själv. Om inte annat så för att man överhuvudtaget gick in en relation där det finns ett oavslutat ex.

    Linn

    • Jag har råkat ut för den här typen av händelser många gånger tyvärr. Anledningen till detta är att de flesta inte alls är ärliga när man pratar om sådant utan säger att det inte finns någon person som de inte är klara med. De kan visserligen ha expojkvänner (vem har inte det efter en viss ålder?) men då säger de ju givetvis alltid att dessa inte betyder något för dem. Antingen får man utgå ifrån att alla ljuger, vilket jag ju inte vill göra, eller avgöra vad som är sanningen baserat på deras beteende.

      När det då kommer till beteendet måste man vara hård att döma, oavsett hur jobbigt det känns i ögonblicket. De få gångerna som jag inte har gjort detta har berott på att jag haft väldigt starka känslor för kvinnorna jag har träffat, av olika orsaker, och båda har givetvis ansträngt sig väldigt hårt med att ljuga och säga att de aldrig vill vara med någon annan än just en själv. Trots mina känslor för dem så gick det givetvis inte bra, eftersom man själv inte kan påverka sådant egentligen. Det enda vettiga är, precis som du säger, att avsluta allt på en gång. Det senaste exemplet jag tog upp ovan visar just detta.

      Sedan när det kommer till skuldbeläggning så menar jag att man i många lägen kan skuldbelägga andra människor, speciellt om dessa ljuger eller i värsta fall utför brottsliga handlingar, som t.ex. min f.d. flickvän som ljög för Polisen för att skydda sin nygamle pojkvän som hade mordhotat mig. Det finns ingen anledning för dessa personer att ljuga och lura andra människor och så pass osvensk är jag att jag inte kommer att anklaga mig själv för vad andra gör. Visst, man måste se sin egen del i det hela och fråga sig varför man ens bemödat sig med att ha överseende med människor vars handlingar inte alls hör ihop med det de säger. I mitt fall kan jag säga att jag till en början aldrig hade överseende med sådana människor, men då kom kvinnor från alla håll, vänner, syster och bekanta som sade att jag är för hård och dömer andra för hårt och för snabbt och att jag måste ge människor en chans.

      Jag har alltid försökt ta till mig av kritik, i detta fall kom den från ”alla”, så jag ansträngde mig verkligen att förändra mig själv. Den enda konsekvensen av det är att jag istället blev drabbad av lögnare gång på gång. Nu när jag är äldre vet jag att jag inte ska lyssna på människor som säger åt mig att jag ska ta på mig skulden för något som jag på inget sätt har varit delaktig i.
      Jag ser alltid till att behandla andra som jag vill bli behandlad själv. Om en person inte bemöter mig på samma sätt är det knappast mitt ansvar och ännu mindre mitt ansvar om personen ifråga är en lögnare. Det enda jag kan göra är att ta avstånd från lögnare så fort inkonsekvensen blir märkbar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s