Varför mänskligheten är motbjudande

Igår skulle jag kika på en lokal som jag ska få låna för ett arbete som ska utföras denna helg. Lokalen befinner sig i Jakobsberg, så jag tänkte att jag skulle förena arbete med nytta och valde således att cykla dit. Vägen dit gick förhållandevis smärtfritt – utöver en SL-bussförare som ignorerade högerregeln och tvingade mig tvärbromsa för att inte bli krossad under bussen – trots att jag ständigt irriterar mig på ”lösningar” som cyklister måste anpassa sig till och aldrig, aldrig skulle godkännas som lämpliga vägar för bilister. T.ex. är det inte så sällan man som cyklist måste väja för stora gropar i asfalten, gropar som är direkt livsfarliga att cykla in i. Gropar som inte på något sätt är skyltade med någon varningsskylt och inte heller åtgärdas dem. Nej, som cyklist så ska man vara glad över att bilisterna gör en ”tjänsten” att inte köra ihjäl en, tycks det vara som.

Det var dock på tillbakavägen som det intressanta började. Jag märkte att jag hade haft medvind på vägen dit, eftersom vägen tillbaka var betydligt mer kämpig och efter den långa vintern är konditionen ännu inte vad den blir senare under året. Jag pressade dock på eftersom jag ville lämna av papper till min revisor inne i stan också. Jag lade märke till att det var betydligt fler cyklister som var ute vid det laget, antagligen på väg hem från arbete eller dylikt. Som vanligt reagerade jag över att många har svårt att hålla sig på höger sida av vägen, precis som fotgängarna också har. Det måste vara så att dessa fotgängare och cyklister är så rädda för att förknippas med högerpolitik att de t.o.m. när de vistas i trafiken anstränger sig till det yttersta att gå eller att cykla åtminstone i mitten av vägbanan. Den förbannade mitten, som gör att man omöjligt kan lista ut åt vilket håll de kommer att irra iväg mot härnäst.

Annars måste jag säga att jag blivit ganska bra på att känna igen platser där apor kommer komma farandes utan tanke på eget och andras välbefinnande. T.ex. så var jag helt beredd på att en idiot skulle springa ut från tågstationen mot busshållplatsen i Jakobsberg, och därmed korsa en cykelväg som idioten skulle springa rakt ut på, trots att uppgången från tåget är dold av en vägg och varken han eller jag kunde se vad som skulle komma. Jag var visserligen tvungen att tvärbromsa, men jag var beredd. Hade jag inte varit det hade den unge mannen fått en person som med sin cykel väger 100 kg rakt upp i ansiktet. Antagligen hade han inte mått så bra av det. Men eftersom han inte klarade av att tänka så fick jag göra det åt honom, och bromsade därmed. Å andra sidan var det inte jag som cyklade ut på en annan väg, jag följde ju bara cykelvägen. Men, cykelvägar brukar vara väldigt ”lämpligt” placerade för att ”minimera” risken för kollision med idioter (jag är ironisk för er som inte fattar). Jag lade även märke till att det fortfarande finns höga trottoarkanter precis där cyklisterna ska cykla upp på cykelvägen, vilket är mycket ”praktiskt” måste jag säga. Det hade varit härligt att se hur olycksfrekvenserna skulle se ut om bilvägar byggdes med samma standard som utgångspunkt.

När jag så började närma mig Tranebergsbron blev allt mycket mer intensivt. Det kom en strid ström av cyklister i hög hastighet nerför från Tranebergsbron mot Alvik. En av dem SMS:ade förstrött samtidigt som han mer och mer cyklade rakt emot mig. Bakifrån kom en mopedist som promt skulle förbi trots att inget utrymme för det fanns, för det fanns ju även fotgängare som gick i det lilla fältet som är avsett för dem. Det är vid sådana tillfällen man blir medveten om att cykelvägbanan inte har ritats av någon som brukar cykla eller gå, för jag måste säga att det inte går att cykla där utan att ständigt tvingas köra ut på gångvägen, vilket jag ju inte vill. Det lustiga är att uppe på Tranebergsbron så finns det plötsligt massor med utrymme för cyklisterna. Detta hindrar ju givetvis inte mötande cyklister från att då passa på att cykla bredvid varandra, för att återigen tränga ut en från vägbanan. Det där med respekt och hänsyn är inte ett av mänsklighetens starkaste drag, måste jag säga. Väl på Kungsholmen märkte jag så småningom hur en mötande kvinna på en cykel medvetet svängde ut på fel sida av vägen, och jag var beredd på att väja ut på gångvägen ännu en gång. Men så vände hon snabbt tillbaka och när jag passerade platsen där hon svängt ut såg jag en stor grop i vägbanan, klart att hon inte ville cykla där, och så klart att den gropen kommer att finnas kvar där lång tid framöver.

Vi Lindhagens plan pågår ett bygge. Där hade man helt ”oväntat” inte ordnat till så att cyklister som färdas i båda riktningarna ska kunna ta sig mot Frihemsplan. Så jag klev av cykeln och ledde den över några övergångsställen samtidigt som andra cyklister bakom mig cyklade. En av dem irriterade mig riktigt mycket. Han var en sådan där (de är väldigt vanliga) som istället för att ställa sig bakom cyklisten som kommit till rödlyset innan honom ställer sig bredvid, vilket gör att de mötande cyklisterna inte kan komma förbi utan att det uppstår lite tumult. Men det skiter ju den typen av människor som han i. De ska ju fram först, kosta vad det kosta vill. Att man sedan alltid ändå cyklar om de idioterna, ja det visar ju ännu mer hur djävla dumma i huvudet dessa människor är.

Jag valde att cykla Fridhemsgatan istället för S:t Eriksgatan en bit, för att sedan svänga in på Fleminggatan. Det visade sig inte vara ett så bra beslut, för när jag sedan skulle svänga vänster in på S:t Eriksgatan så var det kaos i korsningen. En massa korkade bilister som kört rakt ut i korsningen från S:t Eriksgatan stod i vägen samtidigt som det blivit grönt för dem som körde från Fleminggatan (för mig, bl.a.). Så jag fick försöka ta mig fram mellan sura bilister som aggressivt trampade på gaspedalerna och bromsade ryckigt för att få utlopp för sina aggressioner. Jag blev så förbannad att jag svor. Om dessa människor hade cyklat hade de tagit upp en bråkdel av platsen.

Jag fortsatte över bron mot S:t Eriskplan. Vid rödlyset där var det rena rama Vilda Västern. Folk cyklade ut på torget, till höger, till vänster och åt alla möjliga håll. Ingen stod kvar vid rödlyset där jag väntade på att det skulle bli grönt.

Jag fortsatte upp till revisorn, lämnade papper och småpratade lite. Jag berättade att jag haft besök från Skatteverket på min blogg. Hans spontana reaktion var ”Akta så du inte skriver något som får dem att vilja göra livet surt för dig.”. Det tyckte jag var lustigt. En man som alltså arbetar med redovisning och granskning av andras ekonomiska förehavanden visade uppriktig oro över att någon på Skatteverket skulle försöka göra livet surt för mig. Han vet dessutom att jag verkligen inte är någon ekonomisk brottsling och att allt jag gör är ”by the book”, men trots detta kan alltså Skatteverket ställa till det för människor. Hur skulle det gå till? Hm, låt mig tänka… De skulle t.ex. lyfta fingret rakt upp i luften och säga att jag måste betala 500 000 kr i restskatt, och de behöver inte ens motivera det. Skulle jag inte betala, ja då slussas jag vidare till Kronofogden och får mitt liv förstört. Så fungerar det i Sverige år 2010.

Nåväl, jag skulle mot Söder och valde att ta mig dit via Sveavägen. Utöver flera kvinnor på cyklar som betedde sig som mannen som ställde sig bredvid eller framför andra som stod vid ett rödlyse och väntade, så upptäckte jag en annan irriterande sak. För er som någon gång cyklat på Sveavägen (eller Birger Jarlsgatan för den delen) så har ni säkert lagt märke till att man måste cykla upp och cykla ner från cykelvägen konstant. Detta är mer eller mindre livsfarligt med tanke på att man då hela tiden måste ha utkik bakåt för att en bilist inte ska behaga att dyka upp i hög hastighet bakifrån, omedveten om att man som cyklist måste cykla ut på bilvägen. Det intressant är att det vid ett sådan ställe är så att cykelvägen leds ut på bilvägen en ganska bra bit innan nästa uppfart, som dessutom kommer efter en korsning. Det ”lustiga” är (som jag fick uppleva igår) att det samtidigt är en avfart för bilister som ska svänga till höger och när det är bilköer som det var igår, ja då kommer man i princip inte ut på vägen. Och även om man gör det, så måste man tränga sig emellan bilarna för att kunna fortsätta rakt fram, eller snällt vänta på att alla ska svänga till höger trots att man själv ska rakt fram. Här är det någon som verkligen har tänkt till.

Efter att ha passerat rondellen vid Sergelstorg så svängde jag Hamngatan ner. Den byggs om, upptäckte jag. Det de då har gjort är att de har smalnat av bilfilen så att den går rakt över cykelvägen. För bilarna måste ju fram. Jag kanske inte behöver tillägga att någon alternativ cykelväg har skapats, för cyklister är ju andra klassens medborgare och bör helst dö. Framför mig var en gubbe i en bil, som tydligen saknade backspeglar. Det var nästan som om att han medvetet körde så långt ut till höger som han kunde för att jag inte skulle kunna passera honom, i och med att alla bilar körde långsamt och det var bilkö. Precis innan Regeringsgatan så valde han att köra mer till vänster och jag tänkte att jag ska passa på att passera honom. Men plötsligt så började han svänga till höger, och jag tvingades tvärbromsa för att inte bli mosad mellan honom och refugen. Först efter att han börjat svänga, ja då satte han på sin blinker. Jag skrek ”Djävla gubbdjävel!”, men antagligen till ingen nytta. Han kunde lika gärna gjort mig handikappad. Men han fortsatte oberörd vidare. För det är ju inte bilister som ska följa trafikreglerna, utan det är cyklister som ska passa sig så att de inte dör.

Jag svängde till höger nere vid Kungsträdgården och kom ganska snart fram till Srömbron. Där var det rött. Det jag lade märke till då var följande: vid rödlyset på cykelvägen befann sig ca 10-15 cyklister, tätt sammanpackade på en liten bit väg som någon på nåder tilldelat oss. Till höger befann sig två bilar, med två personer i, som tog upp dubbelt så mycket utrymme som vi cyklister gjorde. Demokratin sätts ur spel ganska kraftigt i sådana lägen, kan man säga. När det så blev grönt för oss alla så finns det inte en möjlighet för oss lite snabbare cyklister att komma förbi tant Agda på slöcyklar i lite över 10km/h, utan att riskera våra liv. Efter att nästan helt ha passerat Skeppsbron så lyckades jag passera den sista långsamma personen av motsatt kön och kunde därefter cykla vidare. Nåja, inte bara så där. Det finns nämligen inte någon bra väg som leder från Skeppsbron till Katarinavägen, utan man måste åka igenom en tunnel avsedd för fotgängare, bära cykeln uppför en trappa, fortsätta i tunneln för att slutligen med risk för sitt eget liv komma ut på Katarinavägen.

Efter det så gick det bra att komma hem.

Jag hade lovat min mor att hjälpa henne med deklarationen, så jag var även den som skulle lämna in den till Skatteverket. Det var en massa annat som skulle göras också, så jag kom iväg först ca 22.30. Trots att jag hade cyklat ca 60 km under dagen, så tog jag cykeln in till stan. När jag började närma mig Åsögatan från Götgatan söderifrån upptäckte jag att där var en massa bilar. ”Idioter” tänkte jag, eftersom bara en idiot skulle välja att ta sin bil in till stan en kväll som denna. Det var omöjligt att som cyklist svänga från Götgatan in till Åsögatan, i och med att man från cykelvägen som är längst till höger, plötsligt ska förflytta sig längst till vänster, trots att det är en fil däremellan där bilarna kör rakt fram. Lycka till! Så jag ledde cykeln över ett övergångsställe istället. Problemet sedan var att ta få ut cykeln på Åsögatan, eftersom bilisterna gärna inte släppte fram en och ännu hellre ställde sig så långt höger de bara kan, istället för att lämna plats åt cyklister, vilket det faktiskt finns gott om. När jag sedan försökte svänga till vänster in på Magnus Ladulåsgatan höll jag på att bli påkörd av en bilist som kom bakom mig som ville fortsätta rakt fram, i lite för hög hastighet. Det var en av de sura bilisterna som var arg över att alla andra var lika korkade som han/hon och också tagit bilen till Skatteverket. I trafiken som rådde där var det inte lätt att cykla.

Jag ställde mig i kön och inväntade min tur att få slänga in deklarationen via brevinkastet. I kön var det två män i min ålder som träffade på varandra. Den ena sade ”Alltså, det här är ju sjukt! Var ställde du din bil?!” och jag tänkte att det enda som var sjukt var att ta bilen när man ska lämna ett papper. Jag tog cykeln, och hade det inte varit för alla bilister så hade det gått helt smärtfritt. När jag började närma mig brevinkastet såg jag en kvinna som struntade i att ställa sig i kön. Hon gick helt enkelt förbi, kastade in sitt brev och sade flinande ”Sorry!” till oss i kön. Jag kände igen henne. Det var en gammal granne till mig som bodde i samma hus som jag för ett par år sedan. Hon hade bytt sin 2:a från en närliggande förort mot en etta inne i stan, lite märkligt kanske med tanke på att hon bodde med sin dotter. Hennes agerande i kön visade ganska tydligt vem hon tänker på mest – sig själv. Det är hon dock inte ensam om.

Man lär sig mer om mänskligheten och vårt samhälle efter några timmar på cykeln i Stockholm, än vad man gör efter flera år i skolan.

Annonser

One response to “Varför mänskligheten är motbjudande

  1. Haha. Fatta ett George Carlin scenario i Stockholm. Man eliminerar elektricitet, och hela landet kollapsar. Folk blir galna och hoppar in i bilarna och bara kör; vart som helt, det spelar ingen roll.

    Kärring-cyklisterna cyklar både höger och vänster, och börjar cykla över broräcket för att sedan plumsa ner en efter en. Folk kör i full fart och kraschar in i varandra, och alla vill komma fram samtidigt. De som fastnar drar på radion på full volym och gap-skriker ut genom bilen medan de gasar med handbromsen i.

    Stora eldar bryter ut när folk inte kan köra om varandra, och övriga beväpnar sig med gammalt skräp de snott på rusta. Folk startar kravaller, och kräver att vägverket bygger fler vägar för att göra Stockholm större. Men, de på vägverket säger att Stockholm bara krymper av fler vägar för att vägarna får inte plats någonstans.

    Då bli folk galna, men ingen kan turas om att största vägverket, så alla fastnar och välter runt vid ingången. Rätt som det är börjar gubb-djävlel cyklisterna att cykla rakt ut ur sina lägenhetsfönster på övervåningarna. De blir så stressade av rädslan att inte komma fram, så de väljer raka vägen ut så de slipper trängas i hissen neråt.
    Det regnar cyklister kors och tvärs, och bilisterna försöker pricka cyklisterna genom att fånga upp deras kroppar med motorhuven.

    Efter att vägverket är lynchat, fortsätter folk mot kamrat Reinfeldts lägenhet. Folk kräver en snabb och dum lösning som Reinfeldt är känd för att lyckas med. Istället går Reinfeldt emot sin egen karaktär, och försöker vifta med en rapport om Peak Oil, och hur våra energiresurser har runnit ut.

    Folk vägrar att tro på detta lömska påhitt som miljöfascisterna försöker kränka deras rättigheter som konsumenter med, och ger Reinfeldt en sista chans till en kortsiktig lösning, annars gör de hans hund gravid. Plötsligt inser människor att det är kaos, och att allting är gratis. Folk blir helt tvångsgalna, och springer in på Mcdonalds, Burger King, men vet inte vad de ska äta. Folk springer runt i gallerior och plockar på sig billiga kläder, medan andra snor åt sig datorer och diverse elektronik, trots att det inte finns någon energi kvar i landet.

    De sansade och smarta människorna söker skydd bland de få skogar vi ännu inte har skövlat. All jordbruksmark från förr är numera motorvägar, och födan tar slut fort.
    Vad hände undrar alla. Varför gick det så fort, och skedde så plötsligt.

    De intellektuella bara suckar över den dumma tanken till hur folk inte tänkte att detta har alltid funnits. Kanske är det äntligen dags för jorden att reducera antalet parasiter som äter jorden inifrån. Som en cancer som äter sig inåt, blir jorden tömd och dränerad på sin essens. Denna vackra, organiska planet; grön, himmelskt och spännande. Ingen ville veta dessa hemligheter om vår natur, eller respektera de varelser som höll sig dolda.

    Hur kan man bli så uppslukad av att konsumera billigt skit som inte besitter något värde, medan den fragila, vackra planet är hela vårt liv, och skönhet. så ytliga; så förorenade vi är; vi svin!
    När jorden dör, så dör vi likt våra celler under cancer.

    Jorden är en kropp, med växtriket som organ, och människan som virus. Kanske är det dags att kosmos äntligen tar fart och renar sitt lilla, blå-gröna klot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s