Vad är viktigast för svenskarna?

Jag har noterat ett mycket intressant fenomen de senaste dagarna. Ett fenomen som visserligen inte förvånar mig det minsta, men det är värt att ta upp.

Som jag tidigare har skrivit lite om men andra skrivit betydligt mer om så har ju vår kära justitieminister Beatrice Ask gett smakprov på en tankeverksamhet som säkert hade passat bättre under den spanska inkvisitionen, trots att det verkar som att det även på den tiden ansågs vara rimligt att först granska den anklagade och därefter döma den om den befanns skyldig. Huruvida det skedde på ett acceptabelt sätt överlåter jag till andra att bedöma, personligen anser jag att religion är en styggelse, i alla bemärkelser. Liknelsen är dock lämplig eftersom sexköpslagen är en morallag, precis som inkvisitionens lagar var på sätt och vis.

Nåväl, vi har alltså en justitieminister som uppenbart avskyr ”gubbar”, ser sig själv som ”flickors” skyddshelgon och vill därmed åberopa någon form av ”gudomlig” rätt att inskränka på de rättsprinciper vi har i Sverige. De finns där av en anledning, som Ask tyckts ha glömt bort i sitt anfall av hybris. Obi-Wan Reinfeldt fick påminna henne om att hon inte har en sådan gudomlig rätt, trots att han uppenbarligen önskar att han hade sådan makt själv, som jag påpekade i mitt förra inlägg.

Det intressanta är att Ask främst refererade till ett enskilt fall när hon försökte förklara vad som fick henne att känna att andra människors liv också måste slås i spillror – t.ex. sådana människor som inte är dömda för något brott – för att Ask skulle uppleva att hon är ”den enda” som bryr sig om utsatta ”flickor”. Lägg detta på minnet, för jag kommer att återkomma till enskilda händelsers inverkan på människor längre fram i texten.

Ungefär samtidigt som Asks utspel om att utsatta ”flickor luras” av ”gubbar” till att sälja sex pågick, så visade Uppdrag Granskning exempel på ett samhälle i Sverige som socialt straffat en tonårstjej som blivit våldtagen av en skolkamrat, trots att gärningsmannen (eller ”pojken” om jag ska använda Ask-retorik) dömdes för brottet. Det faktum att flickan trots det blev utfryst gjorde många människor upprörda, med största sannolikhet med all rätt. Jag har inte sett programmet själv så jag vill inte uttala mig om saker jag inte vet, men av det jag fått återberättat så har jag förstått att våldtäktsoffret farit illa på många olika sätt och uppenbarligen helt utan anledning.

Flera av mina bekanta på Facebook blev väldigt upprörda efter att ha sett programmet, och det var mången status som uppdaterades under och efter programmet. Det vore en underdrift att påstå att dessa människor var arga. Jag kunde förstå deras ilska, samtidigt så valde jag på en plats att kommentera att offret på sätt och vis haft tur. Självklart menade jag inte tur i att hon blivit våldtagen; jag menade att hon hade tur som fick saken utredd och att den överhuvudtaget togs upp i rätten. Detta trots att ingen teknisk bevisning fanns, som jag har förstått det, men väl gärningsmannens erkännande.

Så till det här med enskilda upplevelser. Jag har tidigare nämnt hur jag själv har blivit grovt misshandlad, hur jag har blivit mordhotad och nyligen blev jag hotad av ordningsvakter som tvingade mig radera film där jag dokumenterat deras yrkesutövning (detta har jag dock inte skrivit något om). Vad dessa tre separata händelser har gemensamt är att polisen i det första fallet inte ville anhålla dem som misshandlat mig, trots att de lätt hade hittat de skyldiga.

I det andra fallet fanns (och finns) massor med bevis, men de bemödade sig inte ens att kontakta mig efter min anmälan, utan jag var tvungen att jaga personen som var ansvarig för utredningen för att slutligen, efter flera månader, få höra att de lagt ner den. Jag ska skriva om händelsen betydligt mer utförligt en annan gång, men sammanfattningsvis kan man säga att jag blev mordhotad vid flera tillfällen och personen ifråga försökte få flera andra att misshandla mig. Jag tvingades flytta, skaffa skyddade personuppgifter, förlorade mycket pengar på en panikförsäljning av lägenheten och hamnade i en djup depression p.g.a. av allt som hände.

Varför blev jag mordhotad? Jo, för att en kille inte klarade av att hans flickvän hade lämnat honom p.g.a. mig. Det lustiga: det slutade med att hon försvarade honom inför polisen och de trodde henne trots SMS och e-mail där det tydligt framgår att han begått ett brott mot mig och att hon kände till det. Inte nog med det, polisen valde att inte meddela mig om att de lagt ner fallet och ville sedan inte berätta vad som sagts under förhören för att ”skydda” vittnena och gärningsmannen (alla hade ju ljugit till och med). Lustigt nog var det ingen av dem som skaffade skyddade personuppgifter, tvingades flytta eller hade blivit mordhotad, det var jag. Men de skulle skyddas från mig…

Ungefär samtidigt så fick jag höra att hon flyttat ihop med honom igen och hon visste var min nya bostad var. En månad senare var min brevbox  vid portingången uppbruten, min bland 50 andra i huset som var intakta. Jag polisanmälde det inträffade, men inget hände.

Hon hade dessutom lovat mig att ersätta mig min ekonomiska förlust (ca 150 000 kr) om hon ljög vid förhören (vilket ju gjorde henne till medbrottsling), men när jag sedan e-mailade henne om det fick jag inget svar, inget annat än att hon på lustiga sätt försökte visa att hon hade känslor för mig fortfarande. Detta gjorde mig irriterad så till slut skickade jag e-mail till honom och berättade vad hon höll på med och uppmanade honom att kontakta polisen och erkänna sitt brott, alternativt kunde han möta mig i en match i thaiboxning (eftersom han uppenbarligen gillar våld) så att han kunde visa vilken ”man” han är utan hjälp av sina kompisar. Jag provocerade honom medvetet. Han svarade inte, eftersom han inte bara är dum i huvudet, han är även feg.

Några månader senare, efter några e-mail från mig där jag påpekade för henne att hon är en medbrottsling och att hon dessutom brutit ett muntligt avtal där hon sagt att hon ska ersätta mig, så ringde en dag polisen. Hon hade polisanmält mig för hot, trots att jag aldrig hade hotat henne.

Jag sade som det var, att jag e-mailat henne om att få tillbaka mina pengar och sade att hon och hennes pojkvän utsatt mig för hot. Jag uppmanades av polisen att lägga det med pengarna ”bakom mig”. Jag svarade ”Javisst, ersätter ni mig? Ni gjorde ju inte ert jobb som ni skulle och jag tvingades betala för att kunna sova om nätterna.”. Det gillades inte.

Strax därpå började en arg polisman ringa mig och kräva att jag ska skriva under ett papper där jag på något sätt skulle acceptera att jag har ett besöksförbud. Jag försökte förklara att jag inte hade sett henne på 16 månader och frågade om det faktiskt inte var så att om man ibland skickar e-mail där man påpekar att man vill ha tillbaka sina pengar och att hon har begått ett brott, knappast kunde betraktas som hot utan som det minst påträngande sättet att be om att få tillbaka sina pengar. Det ansåg inte de utan sade att jag hotat henne och krävde att jag skulle skriva på. Jag frågade hur man annars ska göra för att få sina pengar tillbaka, men det struntade de i. Jag bad om bevis för att ett hot ska ha inträffat, men det fick jag inte. Jag blev riktigt irriterad på dem eftersom de ringde och tjatade på att jag indirekt skulle erkänna ett brott jag inte begått och ville inte ens visa mig vad jag hade gjort som var brottsligt, men när jag blev mordhotad och hade bevis för det så sket de i mig fullständigt!

Tydligen så var det en skillnad på om någon med ett sydslaviskt namn polisanmäler någon för mordhot som faktiskt har inträffat än om en svensk tjej polisanmäler en man med ett sydslaviskt namn trots att det inte har inträffat. Någon annan slutsats kunde jag tyvärr inte dra efter bemötandet från polisens sida. Jag blev riktigt imponerad av detta. Polismannen som brukade ringa mig verkade ge upp ett tag, men så ringde han en månad senare och sade att de skulle hämta mig ”under mindre trevliga former” om jag själv inte träffade dem för att titta på papperet som de ville att jag skulle skriva under. Jag sade att jag kunde läsa det men att jag vägrade skriva under något som jag inte har gjort och polismannen försökte därefter övertala mig att det ju inte spelade roll om jag gjorde det, utan att det bara var för att visa att jag inte utgör något hot, varpå jag kontrade med ”Om det inte spelar någon roll kan jag ju skita i att skriva på, inte sant?” och fortsatte ”Vad är poängen? Ska jag här lova att inte ”förfölja” henne, vilket jag inte har gjort ändå? Men tänk om jag är den här psykopaten hon försöker utmåla mig som, på vilket sätt skulle en påskrift skydda henne från mig?!”. Det kunde han inte förklara.

Så jag berättade för honom vad de hade utsatt mig för. Det hela slutade med att han skjutsade mig till min dåvarande arbetsplats, klappade mig på låret och sade ”Du är en bra kille! Ska jag ringa den där djäveln som mordhotade dig och snacka med honom?!”, varpå jag svarade att det inte var nödvändigt men att det hade varit bra om de istället gjorde det de faktisk ska göra, d.v.s. ta hand om ärenden de får på sitt bord. Han ringde därefter upp åklagaren och sade att de skulle lägga ner hennes anklagelser mot mig. Vad fick jag? Jo, jag förlorade 150 000 kr på försäljningen av lägenheten, hamnade i en djup depression under ca 18 månader och det var under den perioden jag fick uppleva hur det känns att faktiskt vilja ta sitt liv. För det är ju onekligen inte upplyftande att inse att vem som helst kan pissa på en, att samhället sedan skyddar brottslingarna och dessutom börjar trakassera brottsoffret.

Senast så anmälde jag en ordningsvakt för att ha hotat mig efter att jag filmat honom och hans kollega när de betedde sig minst sagt tvivelaktigt under sitt arbete. En av dem tvingade mig radera filmklippet, vilket är olagligt. Vittnen till händelsen finns, men kammaråklagaren lade ner förundersökningen. Jag ringde upp honom i förrgår och frågade varför han gjort det, men det ville han inte svara på. Han sade kort ”Du kan överklaga eller skaffa egen advokat och driva det vidare.”. När jag frågade honom om han ansåg det vara rimligt att han lägger ner en förundersökning på något som är brottsligt enligt Svea Rikes Lag och som det finns vittnen till svarade han ”Det vill jag inte kommentera.”. Han vägrade helt enkelt ge mig en förklaring till varför ärendet är nedlagt.

Nu till det riktigt roliga:

Det var inte enbart jag som polisanmälde vakten, men det var mitt ärende som lades ner, inte de andra. Där har jag nämligen blivit kallad som vittne. Tydligen är det skillnad på vem det är som gör en polisanmälan. Alltså, i första fallet höll jag på att misshandlas till döds, polisen gjorde inget och därmed försvann bevisen. I det andra fallet mordhotades jag, hotades med misshandel och förtalades inför människor jag känner, polisen gjorde inget trots bevis. I det tredje fallet så hotades jag till att radera information som visar hur  vakterna begår tjänstefel, ärendet lades ner direkt. Och jag, som inte hade begått ett brott har blivit trakasserad av polisen för ett påhittat brott.

Jag menar att i jämförelse med mig har den våldtagna tjejen haft en djävla tur i hur hon har blivit bemött av rättsväsendet i alla fall.

Om jag sedan ska ta upp alla gånger som jag nästan blivit påkörd av bilister eller hotad av dem, ja då har vi en ganska otrevlig lista av händelser som jag gärna hade varit utan.

Det tråkiga är att jag inte är ensam om sådana här upplevelser. För ca två år sedan var jag på en väns födelsedagsfest. Vi började då diskutera det svenska rättsväsendet. Det bildades snabbt två läger: vi som tyckte att det fungerade dåligt och de som tyckte att vi var negativa och sade att det fungerade jättebra jämfört med t.ex. hur det är i Irak (ja, de använde faktiskt Irak som jämförelse på fullaste allvar). Jag ställde då en fråga som dödade diskussionen väldigt snabbt. Jag frågade hur många av dem som försvarade systemet hade blivit utsatta för ett våldsbrott. Svaret var att ingen av dem hade blivit utsatt för sådana brott. Sedan ställde jag samma fråga till dem som tyckte att det var dåligt. Gissa vad svaret var? Ja, samtliga hade blivit utsatta för våldsbrott, förföljelser eller hot.

Trots detta problem – som jag menar är ett mycket allvarligt problem av den enkla anledningen att jag nästa gång någon hotar mig med våld aldrig kommer att gå till polisen igen (ni kan säkert själva räkna ut varför och vad jag kommer göra istället) – så tycker Beatrice Ask att vi ska straffa sexköpare utan att de ens blivit dömda! Om jag hade varit någon annan hade jag saknat ord, men nu är jag inte någon annan.

Tydligen är hennes tro på polismyndighetens förmåga ännu lägre än min eftersom hon vill frångå brottsbevisning och på måfå bestraffa människor som inte ens blivit dömda för ett brott! Uppenbarligen verkar det ju svårt att få polisen att faktiskt göra sitt jobb, de är ju fullt upptagna med att be ett brottsoffer spela gitarr under ett av offret framtvingat förhör eller varför inte trakassera människor med osvenska namn för brott som inte existerar?

Men försök föreställa er vad som skulle hända om Asks fantasier faktiskt blev verklighet!

Tänk dig själv att bli falskeligen anklagad för ett brott och samtidigt få ditt liv förstört av en manshatande justitieminister? Skulle inte risken för att du själv gjorde något drastiskt och överilat öka ganska kraftigt? Att se sådana som utsatt en för brott gå fria eller att bli oskyldigt anklagad är jobbigt nog, men att bli oskyldigt straffad och inte få upprättelse är bland det värsta som kan drabba en människa, tänker jag. Men inte Beatrice Ask. Trots sina år på nacken, trots sin långa karriär som politiker och trots sitt ämbete som justitieminister har hon uppenbarligen aldrig funderat över vilka konsekvenser ett sådant agerande skulle kunna få.

Inte nog med det, efter att ha sagt något så absurt hävdar hon att hon blivit missförstådd. Men hon har inget problem att hävda att ”gubbar lurar flickor att sälja sex”, tänk om ”flickorna” har ”missförstått” dessa ”gubbar”? Men den möjligheten finns ju inte, det är ju bara Ask som kan bli missförstådd.  Hon är ju den enda som ”bryr sig om” dessa ”stackars flickor” som självmant säljer sex. Stackars dumma, lättlurade flickor som inte tänker som intelligenta Beatrice Ask som inte låter sig luras av ”gubbar”.

Nu till slutklämmen:

Som jag ovan har exemplifierat så finns det många människor som har blivit drabbade av ganska allvarliga brott, det jag varit med om är knappast unikt. Nu vet jag ju att sexbrott betraktas som extra hemska, men till de som tror att det är kul att bli sparkad i huvudet utan anledning av fem främmande personer med stålhättebeklädda kängor, föreslår jag att ni provar på det innan ni säger att våldtäkt är förnedrande. Tro mig, det är det att bli sparkad i huvudet också.

Ändå reagerar inte människor på samma sätt. Ta Asks uttalande t.ex. I en värld bestående av enbart några fler dumhuvuden i fel positioner så hade hennes våta dröm kunnat bli verklighet. I vissa fall blir ju vissas våta drömmar  verklighet redan som det är – se bara på FRA-lagen och IPRED. Trots att Asks fantasi och dessa verkliga lagar faktiskt hade och kommer att drabba många människor hårt, oskyldiga människor, så har jag lagt märke till hur ointressant detta är för många. Ett bra exempel är att se på medlemsantalet i Facebook-grupperna. I grupper som är emot FRA-lagen hittar vi några få tusen personer, som högst ca 20 000, trots snart två år på nacken. I grupper som vill att Ask ska avgå hittar vi några hundra, på sin höjd.

Men på endast några få dagar har en grupp som heter ”Hon våldtogs på skolan – pojken hyllades” och vars syfte är att visa stöd för den utsatta flickan jag nämnt ovan, fått mer än 77 000 medlemmar.

Detta tycker jag är fascinerande, och inte så lite.

Ja, jag förstår varför man blir upprörd över att hon har blivit utfryst om det faktiskt är så att han har begått dessa brott, vilket allt tycks peka på i och med att han själv har erkänt. Men hon har ju, trots bygdens märkliga invånare, fått rättslig upprättlese. Det är ju betydliget mer än vad de majoriteten av de brottsoffer jag träffat har fått. Ändå är det en sådan händelse som väcker ilska hos så många. I gruppens logg skriver de flesta att de är arga, ilskna och förbannade. Vissa vill t.o.m. skära kuken av brottslingen trots att han har blivit dömd för brotten. Tydligen var hans straff alldeles för milt. Att de flesta våldsbrottslingar aldrig döms, det verkar de helt omedvetna om.

Nu till det ”lustiga” som egentligen är väldigt sorgligt.

För det första verkar många av dessa människor resonera väldigt likt Beatrice Ask. Det ska alltså läggas till straff på straffen och de anser att sex är det värsta som finns. Ni som följt min blogg vet att jag ofta tar upp hur många som dödas och skadas i trafiken varje år. Det är ett betydligt större problem än det som inträffat flickan. Trots det går folk inte ”man ur huse” för att människor kör bil, inte ens mot dem som bryter mot trafikreglerna. För det gör ju ”alla” ibland och då är det okej, tydligen, trots att minst lika många skadas allvarligt i trafiken och betydligt fler dödas än under våldtäkter.

Och Beatrice Ask har, mig veterligen, inte velat bestraffa bilister med något skamstraff, trots att de bilister som faktiskt följer lagen också förstör miljön för alla.

Vad jag försöker säga är att man ser olika på olika brott i vårt samhälle, och det är inte enbart justitieministern som gör det. Det är antagligen därför en människa som hon kan bli justitieminister.

Min uppfattning, till skillnad från Asks, är att sexköp är ett ganska litet ”problem” (om det ens är det i de flesta fallen) jämfört med annat som händer. I DN-artikeln som jag länkar till ovan står det att anmälningarna om våldtäkt nästan aldrig leder till åtal, av flera orsaker, som bristande bevis t.ex. Jag kan av egen erfarenhet säga att det inte ens spelar någon roll om man har bevis, åtminstone inte i mitt fall, så varför ska man då passa på att kriminalisera ännu fler människor om man ändå inte bemödar sig med att reda upp fall där det faktiskt finns konkreta bevis?

Handlar verkligen allt om att någon ska få sina perversa fantasier tillfredsställda genom att förstöra livet för misstänkta sexköpare och att pöbeln ska få sin blodtörst tillfälligt tillfredsställd, tills nytt blod ska spillas?

En tanke som jag lekt med de senaste dagarna är vad som skulle hända om en manlig politiker hade uttalat något liknande men som varit nedlåtande mot kvinnor, som låt säga ”Kvinnor som blivit våldtagna ska få hem kuvert i grälla färger för att varnas att inte hitta på att de blivit våldtagna.”

Osmakligt? Klart att det är det, även fast jag med egna öron hört tjejer berätta att de har tjejkompisar som ljugit om att de blivit våldtagna för att få sympatier av sin nuvarande pojkvän. Detta innebär inte att alla kvinnor gör sådant och därför vore det motbjudande att skicka sådana brev, eller ens att föreslå det, d.v.s. döma människor i förväg. Men det förstår inte Beatrice Ask, och majoriteten av Sveriges medborgare verkar inte se det som ett problem, i alla fall om man tittar på hur få det faktiskt är som reagerat på hennes uttalanden.

Det här samhället är så långt ifrån det samhälle jag i skolan lurades till att tro existerade. Är det verkligen så här människor vill ha det? Allt pekar ju på det, tyvärr.

Annonser

4 responses to “Vad är viktigast för svenskarna?

  1. Dyster men på samma gång uppfriskande läsning. Uppfriskande eftersom du vänder och vrider på invanda tankemönster så att man liksom tänker klarare efteråt. 🙂 Mycket bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s