Hjärntvätt är frihet

Jag kommer ofta på mig själv med att fundera över varför ganska många människor upplever en massa saker vara viktiga. Saker som vid närmare eftertanke inte är ett dugg viktiga. Lustigt nog är det just sådana saker som av någon märklig anledning får mest uppmärksamhet från de flesta människorna. Min teori – för att få det hela någorlunda greppbart – är att detta beteende grundas i dumhet. För det är ju onekligen så att dumhet är grunden till allt korkat och oförklarligt beteende. Det är inte ondska, utan oförmågan att inse att vissa saker är helt meningslösa och egentligen inte tjänar något syfte.

Någon kanske skulle säga att inget tjänar något syfte, och kanske skulle personen ha rätt. Att spekulera om syften är inte min starka sida, då jag inte tror mig sitta på något svar i denna fråga efter att i tonåren ägnat en del tid åt detta. Däremot så tilltalas jag av tanken att man ska minimera lidande till så stor utsträckning som möjligt. Alltså, ju mindre lidande, desto bättre är det. För att saker ska bli bättre ska man alltså försöka undvika att skapa lidande.

Det korkade människor har en förmåga att göra är att missta sitt och andras lidande och tro att det är olika saker. De tror att så länge de själva inte lider så är allt frid och fröjd, om det så ska ske på andras bekostnad. Det är inte riktigt sant, eftersom allt som sker är en del i ett större sammanhang. Allt hänger faktiskt ihop. Inte i någon religiös mening, utan i rent praktisk mening. Allt som sker har alltså en inverkan på andra saker och kan i slutändan påverka det som ”satte igång” (svårt att säga vad som sätter igång vad) en händelse. I vissa praktiska fall kan det ju givetvis vara så att ett visst agerande direkt kommer att innebära att ens eget lidande minskar just i stunden, och där kan man kanske ha överseende med olika beteenden då det ju inte finns en universell lag som säger att en individ är mer berättigad mindre lidande än andra. Därför blir resultatet att den som bäst utsätter sig för minst lidande blir ”segraren”.

Det som är intressant kring denna strävan mot mindre lidande är att många människor tycks förväxla det med någon påhittad rätt till njutning och bekvämlighet, vilket inte riktigt är samma sak som att inte lida.  Ofta är det så att de t.o.m. anser att deras rätt till njutning och bekvämlighet gärna får ske på bekostnad av andra, d.v.s. att andras lidande ökar. De flesta av dessa människor vill ju givetvis inte prata om sådana saker utan blir snarare upprörda ifall någon (som exemelvis jag) skulle ta upp ämnet för diskussion. För dessa människor tycker att det är orimligt att just de ska avstå från ”livets goda” för att jag säger att det skapar lidande för andra. Alltså väljer de istället att bli upprörda och kallar mig för diverse saker.

Av en ren tillfällighet så har ingen av dessa personer någonsin kunnat komma med ett argument där de kan rättfärdiga sitt beteende. Ett sådant argument skulle kunna vara ”Jag är en total egoist så jag skiter fullständigt i hur mitt agerande drabbar andra. Det viktiga för mig är att jag har kul så länge jag lever.”, men det säger de inte. De säger snarare ”Vad då? Menar du att jag måste ändra på min livsstil för att tänka på andra hela tiden? Jag mår bra av att göra de här sakerna!”. Det finns ju ingen universell lag som förbjuder egoism och hänsynslöshet, alltså duger det som ett argument till varför man väljer att agera på ett visst sätt.

Trots att de två olika varianterna egentligen säger samma sak så skiljer de sig på en viktig punkt. Den första varianten är konkret och visar tydligt personens ställningstagande och visar att personen ifråga tagit ett aktivt beslut om hur den ska leva. Den andra varianten börjar med en fråga – gärna i anklagande tonfall, som om att det är mitt fel att personen ifråga lever som den gör – och sedan en urskuldande förklaring som om att det faktiskt kommer något bra ur det hela. Även denna urskuldande förklaring sägs i ett anklagande tonfall som om att personen vill säga ”Menar du att du vill att jag ska må dåligt?!”. Detta trots att personen ifråga inte skulle må dåligt av att inte leva på ett visst sätt, den anser sig bara ha rätt till att njuta på andras bekostnad. Sedan kan man ju ifrågasätta vad deras njutning består av.

Det hela är egentligen väldigt enkelt. Den här typen av personer tror att man måste göra vissa saker för att må bra. Ett bra exempel är när jag diskuterade ämnet med en kvinna jag träffade en kort period för några år sedan. Jag berättade att jag var fascinerad av hur vissa kvinnors liv tycks kretsa kring att ständigt köpa nya kläder och accessoarer till dessa, att de köper tidningar där de kan få tips kring hur de kan finslipa sina färdigheter i denna överdrivna och meningslösa konsumtion, samt att jag tyckte att det var tråkigt att det var så då jag vet att det skapar stora påfrestningar på miljön – vilket drabbar alla – och att de som syr kläderna gör det för oerhört låg ersättning i mycket dålig arbetsmiljö för att kläderna ska vara tillräckligt billiga så att dessa kvinnor ska kunna köpa många. Reaktionen blev givetvis som den andra varianten ovan och vi bröt kontakten efter detta eftersom hon blev arg på mig då jag uppenbarligen försökte beröva henne den lilla lycka hon hade.

Hennes lycka bestod alltså av nya billiga klädesplagg som fick henne att känna sig ”ny” och ”fräsch” (min tolkning baserat på hennes uttalanden) samt gjorde att hon slapp ha på sig samma plagg alldeles för många gånger. Att skapandet av dessa plagg även skapade lidanade, det var inte hennes ensak och det ville hon inte prata om eftersom hon då kände sig angripen av mig, trots att det var hon som agerade och jag endast ifrågasatte.

Min erfarenhet är att många resonerar på detta eller liknande sätt. T.ex. fick jag relativt nyligen veta av en kvinnlig bekant att jag borde ”byta tröja” för jag ju hade ”samma tröja” på mig hela tiden. Hon syftade på mitt val av t-tröja. Lustigt nog så har jag fler än en och ännu mer lustigt är (kanske) att alla mina t-tröjor nästan ser identiska ut. Jag förklarade för henne att jag har en uppsättning tröjor som nästan ser likadana ut. Varför? För att jag är nöjd med det utseendet och känner inte att jag måste ändra på det varje dag. Jag bryr mig helt enkelt inte. Det viktiga är att tröjan är ren och därför har jag flera så att jag slipper tvätta varje dag utan kan fylla tvättmaskinen med tvätt. Ärligt talat kan jag inte förstå varför man vill göra sitt liv svårare än vad det behöver vara. Enligt min uppfattning så använder jag min tid bättre om jag funderar på annat än vilken tröja jag ska ha på mig, vilket i sin tur är något som vissa människor verkar lägga ner ganska mycket tid på, som sedan i sin tur kan förklara varför de framstår som korkade när de öppnar munnen. För än så länge har jag aldrig kunnat lista ut vilken negativ effekt det kan ha för min del om jag har tröjor som är identiska, annat än vad människor som tänker på ointressanta saker tycker om mig, vilket givetvis inte berör mig på märkbart sätt annat än att jag inte förstår varför det regelbundna utseendet av mina tröjor har med dem att göra.

Givetvis kan samma sak sägas om en mängd andra saker. Mobiltelefoner är ett bra exempel. Jag minns när mobiltelefonerna ”slog igenom”. Jag hade t.o.m. köpt en själv ett litet tag innan. Detta för att det var ett praktiskt redskap jag kunde använda. I dag är mobiltelefonerna något helt annat. De är en accessoar. Okej, åtminstone i huvudet på många människor. I verkligheten är mobiltelefonen fortfarande ett redskap. Idag har den kanske några fler funktioner som att man kan läsa sina e-mail (om man har tur att uppkopplingen fungerar) eller använda en GPS, den har en inbyggd kamera som fungerar hjälpligt och den har en mp3-spelare som äter upp batteriet på nolltid, men det är fortfarande ett bra redskap om man så vill och behöver det. Lustigt nog har dessa funktioner funnits sedan ett par år tillbaka nu, men det spottas ständigt ut nya modeller.

Den senaste funktionen verkar vara s.k. touch screen. Tydligen innebär en sådan funktion något revolutionerande. T.ex. får man en större skärm på mobiltelefonen, vilket ju måste vara bra, för det säger ju reklamen. Apples iPhone är ju en stor succé och den har en stor skärm. Alla vill ha en iPhone för alla andra har ju det. Då måste det ju vara bra. Den har ju en stor skärm som man kan peka på och kladda ner med fingrarna, för att inte tala om alla ”apps”! De är ju helt fantastiska! Att majoriteten knappast lär använda dessa applikationer till viktiga saker, att telefonen i sig har en värdelös batteritid samt har en glasskärm som relativt lätt kan gå sönder – det spelar tydligen ingen roll. För när man köper en iPhone så köper man status, och en iPhone är dyr.

Nu klandrar jag inte alla iPhone-användare för sitt val av kontaktmaskin då den säkert har en del förträffliga funktioner för den som behöver dem. Men helt seriöst, hur många av alla dessa iPhone-ägare använder alla dessa funktioner tillräckligt ofta för att det ska rättfärdiga produkten? Antagligen är det oerhört få. Ändå är produkten – trots sitt höga pris – en försäljningssuccé. Apples aktieägare är givetvis glada.

Personligen gillar jag Apples datorer, då de fungerar bättre än vad PC och Windows gör, enligt egen erfarenhet. Detta har dock inte gjort att jag köpt en iPhone, eftersom jag faktiskt inte ens kan föreställa mig vad jag skulle använda den till. Dessutom tycker jag att den är stor och otymplig. Jag har (hade) en trasig Nokia N95 som jag köpte när den kom ut eftersom jag behövde GPS-funktionen och en relativt ”bra” kamera som jag lätt kunde ta med mig. Tyvärr slutade skärmen på den att fungera för för ca två månader sedan, bara så där. Jag har visserligen tappat den i golvet några gånger, men det var väldigt länge sedan och då fungerade allt ändå. Vad som orsakat den plötsliga skärmdöden vet jag inte, men jag köpte en ny och mycket billigare telefon just eftersom jag numera har en bra GPS till min cykel och inte behöver ha en i telefonen (även om funktionen ibland kan vara bra att ha). Det blev en Nokia 6100i, då den är liten och har ett metallskal som förhoppningsvis gör att den håller längre än plasttelefoner. Tyvärr är jag inte helt nöjd med den, men det återkommer jag kanske till i ett annat inlägg.

Det jag vill säga med mobiltelefonexemplet är att mobiltelefoner har blivit en accessoar, och nu kommer vi det till det lustiga – den har blivit det för att någon har velat att den ska bli det. En sak kan jag säga, det var inte konsumenterna som kom på idén. Jag kan tillräckligt mycket om marknadsföring för att veta att det sitter människor anställda på heltid (och som säkert jobbar över när det behövs) till mycket höga löner, vars enda uppgift är att försöka hitta sätt som får folk (d.v.s. dig och mig, trots att de oftast misslyckas i mitt fall) att vilja köpa en produkt som de egentligen inte behöver. När jag säger egentligen så menar jag att produkten inte erbjuder en livsnödvändig funktion, men givetvis finns ju ett behov för den eftersom mänskliga behov är synnerligen märkliga.

Jag har läst reklamsloganer som lyder ”Express yourself!” eller ”Because you’re worth it!” (eller dylikt, jag tycker att det är trams så jag har inte memorerat varifrån det kommer), och alla dessa försöker på något sätt få en att tro att man är mer än vad man egentligen är; de vill få en att tro att man är viktig och att man kommer att bli ännu mer viktig med hjälp av just deras produkt. Om man går på det så är man givetvis korkad. Nu är det ju inte så att jag är någon förespråkare av Jantelagen, men faktum är att de flesta människorna faktiskt inte är speciellt viktiga eller har något intressant att dela med sig av. Ett bra exempel på detta är alla dessa bloggar som existerar där människor – av för mig helt oförklarlig anledning – delar med sig av helt ointressanta saker om sina privatliv, gärna med sitt riktiga namn, utan att försöka sätta dessa händelser i ett större sammanhang. Det mest fascinerande är egentligen inte att de ägnar tid åt att skriva skiten, eftersom vissa har ett oerhört uppmärksamhetsbehov, utan det faktum att det uppenbarligen är många som är intresserade av att läsa skräpet. Det, om något, är ett bevis på hur korkade människor är.

Ett mycket bra exempel på sådana meningslösheter är just de s.k. modebloggarna. Tydligen hör den typen av bloggar till de mest välbesökta, utöver vår hycklande utrikesminister Carl Bildts, och det bör vara en ganska bra indikation på var prioriteringarna ligger hos väldigt många människor. Prioriteringen ligger alltså i att läsa vad någon annan tycker om ett klädesplagg som man vill eller kommer vilja att ha sig. Det här är fascinerande. Det är ungefär lika fascinerande som musikrecensioner, för uppenbarligen ska någon annans smak vara en riktlinje för mina beslut. Att mode i sig endast är ett sätt att få människor att konsumera något i överflöd som de egentligen inte behöver ifrågasätts inte av de flesta. De flesta är snarare glada över att de ska få konsumera mera, d.v.s. att de blir lurade att köpa samma funktion flera gånger.

Ett annat tecken på hur oviktiga saker är ”viktiga” för så många är att skvallertidigar och tidningar som skriver om kungafamiljer är bland de bäst säljande. Uppenbarligen har människor inte egna liv utan ägnar väldigt mycket tid åt att läsa om andras. Detta innebär lyckligtvis inte att givande information inte finns att få tag i, men den blir tyvärr mycket svårare att hitta bland allt nonsens.

Allt detta sker p.g.a. att några få har fått majoriteten att tro att det de själva har att säga är viktigare än det mesta som går att lära sig, och detta har de lyckats med eftersom majoriteten till största delen består av idioter.

Att därför tala om frihet att få göra vad man ”vill” och säga vad man tycker – som många människor i vår kultur gärna inbillar sig att de har, trots att så inte riktigt är fallet – är egentligen ganska oviktigt om ens tankar är begränsade. Tankarna i sin tur blir begränsade av den indoktrinering som ständigt sker genom omvärlden. Det är inte endast en part som är skyldig till detta eftersom informationsmottagaren själv faktiskt skulle kunna välja vad den vill eller inte vill ta del av och hur den väljer att bearbeta informationen, d.v.s. om den inte vore korkad. Att bearbeta informationen innebär dock ett ganska omfattande tankearbete, vilket jag märkt att alldeles för många är alldeles för bekväma för att orka sysselsätta sig med.

Alltså är frihet i sig ett ganska vagt begrepp eftersom det samtidigt ger en friheten att inte tänka och andra friheten att försöka få en att tänka som de vill. Detta i sin tur innebär övergrepp på andras frihet när majoriteten bestämt sig för att begränsa minoriteters frihet baserat på fantasier. Dessa andra  som påverkar dessa mindre begåvade är ofta gärna något ”större” som indoktrinerat dem sedan lång tid tillbaka. För tro mig när jag säger att dessa hjärntvättade människor med näbbar och klor kommer att försvara sin ”rätt” att få göra som de tränats att göra från barnsben och den första de kommer att ifrågasätta är den som ifrågasätter deras handlingar, inte den som säger åt dem vad de egentligen vill höra och hur de ska bete sig för att bli ”accepterade”. Det hela är egentligen väldigt tragiskt.

Annonser

4 responses to “Hjärntvätt är frihet

  1. Klockren analys!

  2. Som marknadsförare och lärare i ekonomi, så tycker jag dina resonemang är ytterst intressanta. Hade de varit litet mer kortfattade, skulle jag nog skriva ut dem och låta mina elever läsa det som ett lysande ifrågasättande av konsumtionskulturen.

    Inom grundläggande marknadsföring brukar man göra skillnad på olika typer av behov. Det enklaste är att dela upp dem i Fysiologiska behov, Psykologiska behov och Sociala behov.

    Ett bra exempel är mat. Du behöver mat för att överleva -alltså tillgodoser du ett fysiologiskt behov. Du föredrar när maten smakar och ser bra ut -alltså tillgodoser du ett psykologiskt behov. Mat kan också användas för att imponera eller föra samman människor -alltså tillgodoses ett socialt behov.

    En annan modell som också gör detta med behov intressant är Maslows teori om olika behovsnivåer.

    Den första nivån är Överlevnad -om du håller på att svälta eller frysa ihjäl, så blir allt annat ointressant, endast att få tag på mat eller skydd spelar någon roll. Om den tillfälliga överlevnaden är säkrad, så vill människan uppnå Trygghet, dvs se till att även morgondagen är fri från svält och köld.

    När människan känner sig säker på att den fysiska överlevnaden är tryggad, så vill människan uppnå Social tillhörighet, dvs känslan att ingå i ett socialt sammanhang, att höra hemma någonstans, att vara accepterad. Känner man sig accepterad, så vill människan uppnå Respekt, dvs känslan att inte ”bara” vara en i mängden, utan vara någon som spelar roll, som har något speciellt eller som andra ser upp till.

    När man har uppnått allt detta, börjar människan vilja söka sig inåt och undra ”vad är det JAG vill egentligen?” och vill därmed uppnå Självförverkligande, vilket enligt denna modell är den högsta nivån i hierarkin. Modellen påstår också att så länge en lägre nivå är otillfredställd, så kan man inte uppnå nästa steg.

    Självklart kan man kritisera modellens statiska utvecklingstanke. Det finns ändå folk som uppenbart sätter sitt Självförverkligande framför sin Trygghet eller sin Sociala tillhörighet, MEN den är ändå ganska upplysande för grunderna i det mänskliga sinnet och hur det oftast utvecklas, SAMT förstås hur det kan utnyttjas i marknadsföringssyften.

    Jag beskrev denna modell för mina tonårselever och sade då att just den Sociala tillhörigheten var väldigt viktig för folk i deras ålder, vilket också visar sig i konsumtionsmönster. Mina elever betvivlade detta, men jag behövde bara peka på att nästan alla i klassen hade blå jeans och svarta jackor, för att demonstrera hur starkt behovet att ”passa in” är.

    De blev chockade…

    • Jo, jag känner till Maslows ”pyramid” och hur den används inom marknadsföring.

      Tonåringar är, som du säger, ett utmärkt exempel på individer som vill passa in. T.o.m. sådana som ser sig som utbölingar bland dessa väljer ofta att ”tillhöra” en annan grupp människor och följer givna mönster och utseendekoder för att platsa in bland dessa.

      Men detta gäller även till stor del även bland vuxna. Det är bara att titta på kostymtvånget som många känner.
      På en utbildning som jag gick förra året så var det flera som påpekade att de önskade att de kunde gå klädda som jag när de gick till jobbet men att det var ”omöjligt” för dem att inte ha kostym på sig. Människor lägger alldeles för mycket värde i oviktiga saker. Det hade inte varit ett problem om de även värderade viktiga saker, problemet är att det ena sker på bekostnad av det andra eftersom vi inte har obegränsat med tid och energi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s