Bostadspriser, sjuka skatter och offermentalitet

I DN kan man läsa att ”fler” tror på stigande bostadspriser i Sverige, samtidigt säger man att det ligger kvar på ”samma nivå”. Antagligen är det så att resultatet av deras statistik hamnar inom felmarginalen för en sådan undersökning. Alltså är det ju lite larvigt att hävda att fler tror på stigande priser.

Det är intressant att se att så många verkar göra sin ”analys” baserat på ränteläget och nu nämner de även arbetslösheten som en faktor många tar med i beräkningarna. Det de glömmer bort är givetvis att banken har en hel del att säga till om gällande vilka de lånar ut till. D.v.s. om banken höjer sina krav, med tanke på att bankerna inte är lika angelägna om att låna ut pengar till bostäder idag som de var för några år sedan, så kommer det givetvis bli svårare att få ett banklån. Detta gör att spekulanter inte kommer kunna lägga samma typ av bud som de tidigare har gjort.

En annan aspekt är att vissa, dock inte alla tyvärr, kanske nu fått sitt minne uppfriskat kring det som inträffade under 90-talet. D.v.s. att bostadspriset gick ner. Detta innebär i realiteten att den som köper en lägenhet idag till ett pris, kanske tvingas sälja den till ett lägre pris i framtiden. Problemet med detta för säljaren är att den plötsligt hamnar i en låst situation. De flesta vill ju inte förlora på sin försäljning- mäklaren ska dessutom ha sin andel – vilket gör att alla ständigt måste öka priset om det är så att de inte har amorterat på sitt boende, vilket många faktiskt inte gör. Alltså kan de ”tvingas” bo kvar på samma plats i framtiden om de budar för friskt nu. Detta är nog inte så många medvetna om eller tar med i beräkningen.

Det finns fler intressanta saker med lägenhetespriser som går upp. Det är ju den så kallade vinstbeskattningen. Den innebär att man betalar 22% i skatt av den s k vinsten man gjort på en bostadsförsäljning. Det som är det ”lustiga” med den vinsten är följande: Låt säga att du har köpt ett hus på 70-talet. Jag vet inte vad priserna låg på då men vi låtsas att ett hus i bra skick i ett ”fint” område kostade 200 000 kr. Låt säga att man, av någon anledning, måste flytta och säljer sitt hus. Husets säljs idag för 4 miljoner kronor. Borträknat märklararvode och andra kostnader (som jag inte har koll på då jag inte ägt ett hus) på ca 100 000 kr så blir vinsten 3,7 miljoner kronor. Av dessa måste man alltså betala 814000 kr i skatt. Än så länge är ju allt i sin ordning. Men, om man nu ska köpa ett nytt likvärdigt hus på en annnan likvärdig ort så kommer man ju tvingas betala 4 miljoner kronor för det huset också.

Helt plötsligt har man alltså en skuld till staten på 814000 kr, och det enda man har gjort är att flytta. Detta är väldigt intressant. Visst, i dagsläget kan man göra ett uppskov på det (men det betalar man ränta på), fast det intressanta är ju att det som idag klassas som vinst faktiskt inte behöver vara en vinst. I realiteten kan det t.o.m. vara en förlust. Tänk er detta scenario istället:

Samma hus, samma inköpspris, men av någon oförklarlig anledning kommer få personer till visningen och du måste p.g.a. vissa omständigheter verkligen sälja huset just då. Husets säljs istället för 3,7 miljoner kronor, men du vet att din granne sålde sitt identiska hus veckan innan för 4 miljoner och andra grannen gör samma sak veckan efter. D.v.s. du har helt enkelt lite otur. Huset du ska köpa på den andra orten kostar fortfarande 4 miljoner kronor och alla de andra husen ligger i samma prisklass. Trots det ska du betala 748000 kr i vinstskatt, även fast du i realiteten gjort en förlust eftersom allting tyder på att marknadspriset är något helt annat.

Den skatten är en av de klart mest konstiga skatterna jag känner till. Rimligtvis bör ju inkomstskatten vara baserad på samma sätt. Man räknar ut att varje invånare ska betala en viss skatt när man börjar sin karriär som skattebetalare och bestämmer skatterna därefter. Sedan ska statens skattekrav på invånaren hållas på samma nivå resten av livet, inte i procent och anpassat efter dagsläget, utan i rena pengar. Alltså, låt säga att statens intäkter från skatter (taget helt ur luften) under början av 70-talet var 100 miljarder kr så ska de fortsätta vara det bortsett från att kostnaden för staten har gått upp och det är helt omöjligt att ligga kvar på samma nivå. Givetvis är det orilmligt, precis lika orimligt som skatten på försäljningen av bostäder. Det är ju inte direkt så att man alltid har ett val, men trots det ska alltså individer eller familjer beskattas på hundratusentals kronor, bara p.g.a. en flytt. Det är rent vansinne.

Att denna skatt ens existerar visar hur sjukt vårt samhälle är. Samtidigt ska man få ”skattelättnader” på andra håll, och olika jobbavdrag hit eller dit. Varför kan man inte ha en inkomstskatt som är lika för alla? All den kostnad vi betalar för byråkratin kring hantering av alla dessa vanisnniga skatter kan man istället lägga på just sjukvård, skola och social trygghet. Då kan man ge bidrag till dem som verkligen behöver. Jag ser visserligen inte på TV längre, men jag minns att jag för några år sedan såg gnällprogram om folk som lever under ”existensminimum” och inte kan åka på utlandssemester. När blev det en mänsklig rättighet?! Samtidigt kryllade det av leksaker på barnens rum. Själv hade jag inte en bråkdel av det de verkade ha, jag bodde i ett ”förortsgetto”, hade en galen far som inte gav oss något utan tog vårt barnbidrag och använde det för att bygga ett idiotiskt skrytbygge i f.d. Jugoslavien och trots det tycker jag att jag hade det tillräckligt bra för att inte gnälla. Jag hade tak över huvudet, mat på bordet och kläder. Det enda som störde mig, och det störde mig mycket, var min idiot till farsa (men det är ju inte någon annans fel). Därför undrar jag varför det så ofta tjatas om att vi nu har sådana ”klassklyftor”. De enda som verkar ha drabbats är psykiskt sjuka och äldre som bor på sjukhus. Det är nämligen den enda skillnaden jag ser. Det finns uteliggare på stan och det skrivs om vanvård av äldre, och jag anser att vi bör ta hand om dessa personer, inte att alla ska få åka till Thailand (som om det är vad livet måste gå ut på).

Ang. skola så har det alltid tjatats om dålig ekonomi. Det minns jag redan från början av 80-talet när jag själv började skolan. Vi hade vidrig oätbar skolmat, som vi dessutom tvingades äta av oförklarlig anledning. Vi hade bänkar och stolar som vi fick höra inte var bra för oss (jag lever fortfarande), etc. Alltid ett djävla gnäll. Däremot hade jag föredragit om undervisningen var annorlunda upplagd, d.v.s. att alla inte skulle behöva vänta in dem som inte klarade att prestera. Så var det nämligen, vilket i mitt fall ledde till att jag blev helt förslappad och aldrig behövde lära mig någon studieteknik. Detta visade sig vara ödesdigert under gymnasiet i en annan skola. Vid det laget hade jag ju helt tappat motivationen efter alla år av repetiotion av mer eller mindre samma saker. Och precis som på en arbetsplats är bristande vilja eller möjlighet till utveckling det som dödar min motiviation, och andras. Tyvärr är det alldeles för många företag som inser detta för sent, och i skolans fall verkar det ha urartat totalt. Min upplevelse är att färre och färre ens klarar av att skriva en enda sammanhängande mening.

Det är just på dessa områden pengar behöver satsas, utöver arbetet med hur vi ska hushålla med de knappa resurser som finns på vår planet. Så varför slutar man inte kasta bort pengar på vansinnig byråkrati på hur man ska få in skatter och att betala ut pengar till människor som faktiskt inte behöver dem? Och varför får folk barnbidrag egentligen? När blev det en rättighet att skaffa barn?! Hur mycket av dessa pengar får barnen användning av, egentligen? Jag förstår faktiskt inte riktigt att vårt samhälle kan vara så konstigt uppbyggt, och att de flesta faktiskt verkar acceptera det. Men jag vet vad anledningen är, tyvärr.

Så, vad kommer att hända med bostadspriserna? Vissa säger sig veta. Jag kan med all säkerhet säga att priserna inte går upp just nu med tanke på att kronans värde blir svagare och svagare. Visst, priset går upp för oss i Sverige, men relaterat till andra värden så går det ju ner. Men i det lite längre loppet (några år framöver) finns det två möjliga alternativ och jag säger att båda är lika möjliga. Antingen går priserna ner p.g.a. låg efterfrågan, arbetslöshet, dåligt med pengar hos bankerna, eller så går det upp p.g.a. hyperinflation som i sin tur kommer att urholka kronans värde.

Men jag är ganska säker på att bostadspriserna kommer att gå ner relaterat till andra kostnader. Folk kommer helt enkelt inte ha råd att betala lika mycket för boendet eftersom allt annat kommer att gå upp i pris.

För mer sofistikerade utläggningar kring bostadsmarknaden och annat som rör ekonomi rekommenderar jag följande bloggar:

http://cornubot.blogspot.com/

http://flutetankar.blogspot.com/

Annonser

One response to “Bostadspriser, sjuka skatter och offermentalitet

  1. Håller med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s