En nattlig cykeltur och frånvaron av människor

Jag gav mig ut på en cykeltur runt 23.30 denna natt. Det är något riktigt speciellt med att cykla på natten, utöver att man inte ser så mycket och riskerar att ramla; det är väldigt tyst och lugnt.

Det enda som låter är musiken i hörlurarna och vinden som dånar ganska högt, men bilarna är nästan helt borta och alla dessa människor som inte kan kontrollera sina steg och sina älskade hundar som de så gärna vill ska springa fritt på cykelvägarna men inte fundera över hur hunden kommer må om den blir påkörd av en cyklist, de är också borta.

Visst, man slipper ingenting helt. Det var ju givetvis två hundägare som hade tre hundar springade lösa i mörkret. Jag passade på att sakta ner och meddela dem om att det är olagligt att ha hundar lösa på en trafikerad plats, vilket en cykelväg är. Jag tror att de kommer att göra om det, men nöjet med det hela är att lyssna på deras mumlande förklaringar när de medan de talar inser att de inte har en bra förklaring.

Tänk om vår statsminister åtminstone var lika begåvad som dessa hundägare, men det är han inte.

Det finns människor som tror att deras fel blir rätt så länge de inte erkänner felet. Den typen av människor är bland de mest osympatiska som jag känner till, tyvärr finns det ganska många som är sådana: kamrat Reinfeldt, min före detta flickvän, hennes pojkvän som mordhotade mig, Polismyndigheten som inte gör någonting åt att brott begås, min far, min arbetsgivare etc. Världen är full av dem.

Under en nattlig cykeltur reduceras alla typer av människor (inklusive de ovannämnda) och man är mer ensam. Det är en fantastisk känsla.

Många gånger när jag promenerat i soluppgången under tidiga söndagmorgnar så har jag beskådat det mänskliga avskrädet som ligger utspritt över gatorna. Trots skräpet som alla fyllon har lämnat efter sig från natten innan har jag kunnat njuta av tomheten på gatorna. En enstaka bil passerar, ett tidningsbuds vagn står utanför en port. Utöver det är det tomt och allt som hörs är måsarna som visserligen för ett oväsen, men det hör till när man promenerar längs en soldränkt kaj. Det är en underbar känsla.

Att cykla utanför stan på natten är inte riktigt samma sak, men huvudingrediensen är där – avsaknaden av människor. Det är i stunder som dessa som jag kraftigt överväger att lämna stan, bara för att få vara ifred. Men det vore kanske för mycket att hoppas på i och med att det alltid kommer att finnas människor som vill störa en och snoka i ens privatliv. Det gäller givetvis våra ”folkvalda” politiker.

Avgå och låt människor som vill vara ifred att få vara det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s