Våld mot försvarslösa godkänns genom passivitet

Mina medmänniskors handlingar fick denna dag att börja med sorg efter att ha hittat denna länk på Nimas blogg:

http://www.aina.org/news/20070425181603.htm

Igår var jag på ett fantastiskt bröllop där en av mina äldsta vänner gifte sig med sin oerhört trevliga flickvän. Jag blev glad, och för en stund kändes det som att jag i mitt sinne alldeles för ofta svartmålar min verklighet och att mänskligheten kanske inte är så otäck som jag ofta upplever den som.

Det som var gårdagens lycka blev till dagens sorg efter att ha sett dessa förkastliga handlingar.

Dock vill jag påminna om att handlingar liknande dessa även inträffar i Sverige.
För tretton år sedan så råkade jag och en vän cykla förbi i närheten av det gamla Fryshuset en sommarnatt, ovetandes om att skinnhuvuden hade tilldelats en lokal att få ”vara” i (bra idé, tyckte en man vid namnet Anders Karlberg) och som av de själva användes till att ”rekrytera” flera skinnhuvuden och supa i.

Jag ska inte göra historian alltför lång, men som ni säkert förstår så var jag och min vän inte ute efter att bråka med en stor samling skinnhuvuden den natten. Vi hade umgåtts med några vänner innan och min vän ville att vi skulle gå på en fest som vi under kvällen hade fått reda på skulle vara i närheten av Fryshuset.

När vi så cyklade runt i området såg jag på håll en samling människor stående på gatan och vi cyklade dit. När jag kom närmare och såg bättre insåg jag att folksamlingen bestod av en stor grupp skinnhuvuden. Jag skulle precis bromsa när jag plötsligt såg en person framför mig. Jag stannade cykeln och såg att han tittade på mig med en mycket arg blick. Han var ett skinnhuvud.

I ett försök att inte skapa en situation som förvärrade denne mans humör så frågade jag i vänligast möjliga tonfall ”Ursäkta mig, vet du om det är en fest här i närheten?” varpå han logiskt nog svarade med en fråga ”Är det fight?!”. Jag konstaterade att han föredrog engelska före svenska men tänkte att han i egenskap av patriot (verkade det som) skulle föredra svenska ord så jag svarade på hans fråga och upprepade mig därefter ”Nej, jag undrar alltså om du vet om det är en fest här i närheten?”.
Han upprepade sig igen ”Är det fight eller?!”.
Jag tänkte att han kanske hörde fel med tanke på att han var kraftigt berusad som den viking han var och upprepade mig ännu en gång och förtydligade det ännu mer ”Nej, nej, inte fight, jag undrar om det finns en fest i närheten, party du vet?”.
Denna gång var han oförskämd och vände sig om mot sina kamrater som stod en bit bort och skrek ”Grabbar, det är fight!”.

Jag konstaterade snabbt att det var dags att försöka ta mig därifrån. Jag försökte vända på cykeln men innan jag hann komma längre så kände jag hur han ryckte tag i min skjorta och drog mig bakåt.

Jag föll och cykeln föll över mig.

Instinktivt försökte jag resa mig upp men då kände jag sparkarna komma i bakhuvudet samtidigt som hans kamrater hade omringat mig. Då kom sparkarna haglandes och huvudet flög åt olika håll. Jag kände paniken komma över mig och jag skrek ”Sluta, vad har jag gjort?! Vad har jag gjort?!” men jag fick inget svar annat än flera sparkar.

Det är en speciell känsla att inse att ens huvud är en fotboll som flera personer sparkar åt olika håll. Man tappar balansen och det är väldigt svårt att ens tänka klart eftersom kroppen hamnar i någon form av chocktillstånd. Allt går ju så snabbt mellan spark till spark, så man hinner inte riktigt tänka efter vad man ska göra härnäst, dock blev jag förvånad av att det faktiskt inte gjorde ont. Det verkar uppstå någon ”spärr” som stänger av smärtan.

Efter några sparkar till snurrade min värld men så hörde jag en av dem säga ”Han har fått nog!”. Det tyckte uppenbarligen inte hans kamrater.
Det ville dela med sig och låta mig ”få” ta del av ännu mer av deras generositet.
Jag minns hur jag utmattad tänkte ”Det är ingen idé, jag kan ju inte komma upp. Jag kommer att dö nu, nu kommer jag att dö, varför kämpa emot?”, slutade röra mig och lade mig ner.

Jag låg avslappnad på marken med blodet forsande från mitt huvud och inväntade döden. Mitt då långa hår var dränkt i blod och jag kände hur det även forsade inne i mig. Det rann nerför strupen och jag svalde det. Plötsligt hörde jag samma röst igen ”Han har fått nog.”, och sparkarna slutade.

Vid senare tillfällen har jag funderat över vad det kan ha varit som fått de att tycka att ”nog” var just då och kommit fram till att de måste trott att jag hade svimmat. I min högra ögonvrå (ögat hade inte hunnit svullna igen än) såg jag skuggorna röra sig bort från mig.
Då, med en sista kraftansträngning, kastade jag mig upp på min cykel och trampade för livet. Jag kände hur någon sparkade till bakhjulet och jag trampade än mer frenetiskt.

Jag visste inte vart jag var på väg och jag visste inte vad som hade hänt med min vän. Jag kunde knappt se men fortsatte trampa då jag trodde att de var efter mig. Jag såg ett buskage med en stig emellan. Jag cyklade in men cykeln fastnade. Jag kastade mig av cykeln och sprang runt. På andra sidan busken stod två killar i min ålder. De stoppade mig och lugnade ner mig, de sade att det var lugnt, att ingen var där. Jag stannade till och insåg att jag hade kommit en bra bit ifrån skinnhuvudena. Precis då de frågade vad som hade hänt och jag skulle berätta så kom en tjej ut ur en port ett par meter därifrån. När hon såg mig skrek hon till och sprang upp för att ringa polisen.

Jag satt på den varma asfalten och kände hur jag började bli förbannad. Blodet rann, jag kände att min vänstra framtand var avsparkad på hälften och jag oroade mig för min vän. Jag kände på mitt ansikte som var helt svullet och jag kunde inte öppna mitt högra öga.

Polisen kom några minuter senare, en man och en kvinna. Mannen frågade om jag vill göra en polisanmälan. Det ville jag. Han frågade om signalementen och jag började skratta. ”Rakade huvuden, uppkavlade jeans, stålhättor på skorna, det kände jag. Tyvärr hann jag inte lägga märke till ögonfärg eller anletsdragen, jag hade annat att tänka på, och det är ju mörkt.”.

Jag bad dem att genast skicka en bil till platsen för att ta reda på vad som hade hänt med min vän. Jag var mycket orolig för honom.

De anropade någon på polisradion och sade därefter att de skulle köra mig till Södersjukhuset. Jag låste cykeln och satte mig i bilen.
I bilen växte vreden över det inträffade. Jag bad poliserna att skicka fler bilar och att ta alla med blod på skorna. De hade _garanterat_ blod på skorna. Mannen svarade ”Det är ingen idé. Det är smarta. De har torkat av blodet från skorna vid det här laget. Det här händer där minst en gång i veckan.”

Jag blev ännu mer arg ”En gång i veckan?! Men varför finns det inte stora, blinkande varningsskyltar där det står VARNING! GALNA OCH AGGRESSIVA SKINNHUVUDEN FINNS I DETTA OMRÅDE! RISK FÖR MISSHANDEL!”

Jag fick inget svar och jag var för mörbultad för att orka prata mer.
Öron- näsa- halsläkaren var inte tillgänglig på akuten så de körde mig till Huddinge sjukhus istället.

På akuten där så skulle de fotografera mig med en Polaroidkamera. De sade ”Vi ska snygga till dig lite först”, och började torka bort blod från mitt ansikte. Blixten brann av och några sekunder senare visade de mig fotot. Jag kände inte igen mig själv. Det var många gånger värre än Sylvester Stallones plastiga svullnader i Rocky-filmerna.

De sade att de skulle sy mitt huvud men behövde klippa bort lite hår. Jag bad dem att klippa bort allt, men det ville de inte. När bedövningssprutorna sköts in i min hårbotten somnade jag.

Dagen därpå vaknade jag. De första sekunderna, innan jag öppnade ögat, fick jag för mig att allt kanske var en dröm. Så overkligt kändes allt. Jag öppnade ögat och såg att jag inte var hemma. Jag såg mitt hår som var stelt och hade en orange ton av allt blod. Jag kände smärtan i ansiktet.

Jag reste mig upp och gick in på toaletten. Jag mådde illa när jag såg mig i spegeln. Mitt ansikte var totalt deformerat och jag hade stora, hårda svullnader i pannan som jag var övertygad skulle stanna för alltid. Det såg ut som om att skallbenet var deformerat.

Efter ett tag fick jag prata med en sjuksyster och jag bad om en skallröntgen. Jag fruktade att jag hade fått inre blödningar. Jag fick vänta till kl 22 på kvällen, det hade tydligen inträffat en stor trafikolycka.

Tre vänner kom förbi, bl.a. min vän som jag hade varit orolig för. Han hade tydligen lyckats springa därifrån och sedan sett mig cykla från platsen. Han hade trott att jag hade klarat mig oskadd.
Efter skallröntgen fick jag reda på att jag inte hade fått några skador. Läkarna var förvånade över att jag inte ens hade fått en hjärnskakning.
De sade att jag hade en extrem tur i oturen. Jag insåg att det antagligen var så.

Det som hände därefter var tragiskt.
Min mor blev förtvivlad när hon såg mig och jag var tvungen att se hennes tårfyllda ögon varje gång hon tittade på mig. Som om att det inte räckte att jag mådde dåligt, utan var tvungen att påminnas om hur jag såg ut varje gång hon tittade på mig.
Många av mina s.k. vänner trodde inte på mig när jag sade att jag inte hade provocerat skinnhuvudena. ”Men något måste du ha gjort! Sånt där händer inte utan orsak!”
Detta gjorde mig ännu mer ledsen. Nu skulle jag alltså behöva bära skulden till att jag hade blivit misshandlad. Vännen som var med mig visste i alla fall att så inte var fallet.

Folksam betalade ut en summa på ca 6500 kr, samt tandläkarkostnaderna vilka de skulle stå för resten av mitt liv så länge det rörde den skadan. Jag ifrågasatte det låga ersättningsbeloppet men fick ett svar att ”lidande inte kan mätas”. Jag frågade därför vem det var som fastställde just den summan och kvinnan (handläggaren) jag talade med svarade att de hade en grupp människor som arbetade med att fastställa dessa ersättningsbelopp.
Därför erbjöd jag att ge tillbaka dessa 6500 kr till vilken som helst av dessa personer på Folksam om jag fick sparka den i huvudet en enda gång barfota. Kvinnan blev upprörd och samtalet avslutades kort därefter.

Det intressanta i det här fallet var att jag åtta år senare fick höra av en kollega som precis ramlat och gjort sig illa i ansiktet att man kan få ersättning för kosmetiska skador. Eftersom jag själv hade fått ärr i ansiktet, som de på Folksam dessutom kände till, blev jag mycket förvånad. Jag kontaktade Folksam och hamnade hos samma handläggare. Jag förklarade för henne vad som hade hänt och att jag aldrig fått någon sådan ersättning. Hon förklarade att ärendet egentligen var preskriberat men att jag skulle skicka fotografier till henne så skulle hon se vad hon kunde ”göra”. Jag skickade in fotografier på mitt ansikte. Efter några veckor fick jag ett brev där det stod att jag kunde få en ersättning på femton tusen kronor till om jag skrev på ett papper att aldrig mer göra anspråk på ersättning för dessa ansiktsskador.
Jag skrev på papperet, men funderade givetvis på varför jag inte hade fått reda på detta tidigare.

Ca ett och ett halvt år senare började det värka i min vänstra framtand. Då jag var på en kort konferensresa med jobbet så hann jag gå till tandakuten först två-tre dagar senare. Där sade de att tanden hade dött och att den nu var infekterad. De behövde borra upp den och tömma den på var, till att börja med. Smärtan i och med instickandet av bedövningssprutan och borrningen är den värsta smärtan som jag någonsin har varit med om. Jag förstod varför vissa torterar människor genom att utsätta deras tänder för otrevligheter. Jag träffade tre olika tandläkare samt en käkexpert under pågående åtgärder och alla fyra sade att detta problem hade uppstått p.g.a. misshandeln.

När jag så kontaktade Folksam (samma handläggare) så började hon ifrågasätta varför de skulle betala dessa kostnader.
Jag: ”De tandläkarna som jag har träffat säger att detta problem har uppstått p.g.a. misshandeln, och ni ska ju täcka de kostnaderna.
Hon: ”Jag tycker att det låter otroligt att din tand skulle dö nu helt plötsligt. Det kan inte ha med misshandeln att göra!”
Jag: ”Jasså? Varför säger du det?”
Hon: ”Men det har ju gått nio år nu. En tand dör inte bara så där.”
Jag: ”Precis, den har blivit avsparkad, som du kanske minns?”
Hon: ”Fast jag tycker att det låter väldigt osannolikt att det har med detta att göra.”
Jag: ”Vad intressant att DU tycker att det låter osannolikt. Jag förstår att du är en expert inom området, till skillnad från vad dessa fyra utbildade personer som jobbar med detta dagligen är. Du jag struntar i vad DU TROR.”
Hon: ”Ja, jag får väl ta det här till vår tandexpert.”
Jag: ”Ja, det är nog bäst så, är det inte? Eftersom det ju finns en risk att de fyra jag har talat med ljuger.”

Efter ca sex månader kom ersättningen för kostnaderna. Då var jag tvungen att skicka in röntgenbilder på tänderna.
Så förlorade Folksam en kund. Jag bytte givetvis försäkringsbolag.

Men hur gick utredningen av brottet?

Jo, ca två månader efter misshandeln fick jag komma till polisstationen på Tjärhovsgatan på Södermalm. Där fick jag titta på passfoton av ca tjugo skinnhuvuden. Eftersom jag inte har anledning att peka ut någon oskyldig så pekade jag inte ut någon. Jag kunde som sagt inte känna igen någon av dem.

Många år senare så pratade jag med en bekant som då var polis. Jag återberättade händelsen och han förklarade att poliserna som hade plockat upp mig hade begått ett tjänstefel när de inte hade ingripit mot förövarna. Därför kontaktade jag Polismyndigheten och bad om namnen på dessa två poliser (jag har dock rapporterna sparade) eftersom jag ville få svar på varför de inte tyckte att det var viktigt att de utförde sitt arbete rätt.

Som svar fick jag ett mail (som även det är sparat) av en kommissarie där han sade att brottet var preskriberat men att han hoppades på att jag kunde lägga händelsen bakom mig och gå vidare med mitt liv.

Vilken komiker.
En annan sak som jag har tänkt på är varför skinnhuvudet som frågade om det var ”fight” ställde frågan när han aldrig tycktes lyssna på mitt svar. Vad var poängen med att ställa frågan två gånger för att först efter det vända sig om till sina vänner och säga att det var ”fight”, när det dessutom inte alls var det.
Det är ett mysterium.

Så, vad är poängen med denna långa historia?
Det är att polisen i Sverige låter sådant inträffa framför näsan på dem eftersom de inte orkar agera i alla lägen. Antagligen så skulle det bli jobbigt att skriva en lång rapport och de kanske hade en dålig dag. Att jag inte fick bestående men är jag oerhört tacksam för. En journalist (eller fotograf, kommer inte ihåg vad han jobbade med) som jobbade för Aftonbladet hade mindre tur. Ca en månad efter att jag blev misshandlad så lyckades denna begåvade och självutnämnda elit av det svenska folket hoppa på huvudet av denne reporter, utanför Fryshuset, som fick mycket mer allvarliga skador än jag.
Det mest lustiga i det hela är att det var Fryshuset som finansierade skinnhuvudenas lokal, och vem får Fryshuset bidrag av? Är det någon av er som läser detta som tror att någon från Fryshuset någonsin kontaktade mig och bad om ursäkt? Det hände aldrig. Det som någon gjorde åt saken var – ingenting.
Att jag dagligen mådde dåligt över detta i flera år spelar ju inte någon roll, knappast för polisen.

Därför vill jag understryka att sådana här händelser sker överallt. Vissa skyller på religion, andra på alkohol och dålig uppväxt. Inget av de två stämmer egentligen.
Orsaken till denna typ av handlingar är dumhet och en passiv omvärld som låter dessa saker inträffa.

Jag vet att det låter mer hemskt att en tonåring som blivit kär i en man stenas till döds, och det är det också eftersom hon dog.
Jag var också en tonåring när detta inträffade mig. Jag hade inte gift mig eller konverterat till en religion, jag var ute på en cykeltur med en vän och letade efter en fest som sades ligga i närheten. Det är tydligen lika mycket en ”anledning” till grovt våld som lika gärna hade kunnat sluta med döden.

Låt mig påminna er om att jag och många andra har blivit och blir grovt misshandlade, ibland med dödlig utgång, även i Sverige.

Det är ett problem som finns överallt och tyvärr verkar det vara lika accepterat (eftersom ingenting händer om man blir utsatt för det) som stening av människor i andra länder.

Annonser

5 responses to “Våld mot försvarslösa godkänns genom passivitet

  1. Det är ju inte för inte som man brukar säga att skinnskallar har lika mycket hår som hjärnceller. Riktigt djävla otrevliga är vad de är. Verkligen en hemsk historia och det var ju i alla fall tur att det gick så pass ”bra” som det ändå gick för just din egen skull. Att polisen lät det fortgå, misshandel på samma ställe, vecka efter vecka, är häpnadsväckande! Hur svårt kan det vara att låta ett par civilpoliser arbeta några veckor med det? Helt sanslöst.

  2. Anders: Ja, det är sanslöst.
    Ett par år senare, när jag ville luska lite i varför de inte gjorde någonting så mailade jag Polisen och ställde frågan.

    Jag fick svar från en kommisarie (om jag inte minns fel) som sade att det nu var preskriberat och hoppades att jag kunde ”lägga händelsen bakom” mig.

    Ja, så kan man ju också se det om man inte vill utföra sitt arbete. Jag kommer att skriva mer om detta när jag orkar.

    I höstas blev jag mordhotad av min f.d. flickväns f.d. pojkvän. Orsaken till hotet var att jag tydligen hade ”tagit” henne ifrån honom (tydligen var hon en ägodel) och därmed så hade jag förstört hans liv. Att han hade rökt hasch dagligen under deras sjuåriga förhållande och inte ägnat henne mer än sexuell uppmärksamhet verkade inte ha med saken att göra. Det var givetvis _mitt_ fel att hon tröttnade på honom, och därför skulle han ”äta upp” mig, som an så fint uttryckte det.

    Jag polisanmälde detta, och det finns en rad bevis som tyder på att hotet verkligen har inträffat. Jag har t.o.m. flyttat och skaffat skyddade personuppgifter p.g.a. denna idiot.

    Vad tror du att polisen gjorde?
    De gjorde ingenting. De ringde mig inte ens. Jag fick ringa och tjata gång på gång och de sade till mig att de inte hade resurser.

    Frågan jag ställde var om de trodde att jag hade resurser att forstätta betala skatt (som betalar deras löner) eftersom jag måste göra förlustaffärer när jag säljer lägenheter i panik efter att ha blivit mordhotad.

    En detaljerad beskrivning av denna händelse kommer så småningom också att dyka upp här. Just nu orkar jag inte prata så mycket om det eftersom jag fortfarande mår mycket dåligt av händelsen och alla de konsekvenser som har drabbat mig därefter.

    Ett tips: skaffa aldrig skyddade personuppgifter, man behandlas som en andra klassens medborgare då. Plötsligt så blir man ännu sämre behandlad av alla myndigheter och man måste göra om saker gång på gång eftersom papper slarvas bort etc. Det är faktiskt riktigt hopplöst.

  3. Man vill bara gråta när man läser detta. Usch, har flera vänner som råkat ut för liknande med. Och är rädd varenda gång man är ute sent.

    Men man kan nog inte ens föreställa sig hur det är.

    Och vilka spår det sätter.

    Beklagar verkligen!

    /FS

  4. Hej Juggen

    Jag har själv varit med om en liknande händelse, oprovocerat misshandlad.

    Polisen o andra myndigheters nonchalanta och kränkande agerande mot brottsoffer får en verkligen att känna en stark ovilja att betala skatt, håller du inte med mig?

    Jag vill i alla fall inte betala för att brottslingar ska få nån jävla lokal att festa i, få soc-pengar mm. Och polisernas löner vill jag inte heller betala för, dom gör ju inte sitt jobb.

    Inte bara när det gäller detta utan även i andra situationer, ja hela livet om jag tänker efter, så har jag blivit mycket illa behandlad av myndighetsfolk.

    Därför har jag bestämt mig för att flytta från sverige. Jag är trött på skiten helt enkelt. I många andra länder daltar poliserna inte med brottslingarna som dom gör här. Och så gnäller polisen över att dom har ”för lite resurser”. Läste häromdagen om ett vittne som blev misshandlat inför sin femåriga dotter för att dom inte ville att hon skulle vittna. Och hon var med i nån sorts vittnesskyddsprogram.

    Man har liksom ingen rättssäkerhet här. Hej då sverige säger jag.

    Hoppas att du mår bättre idag.

    Hälsningar från Anonym

  5. Jo, jag håller med dig.
    Det man gör när man betalar skatt är att man köper tjänster av den offentliga sektorn, tjänster som de alltför ofta tycks inte bry sig om att leverera.

    Skatteverket är oerhört mån om att få in sina pengar i tid, annars blir man skickad till Kronofogden ögonblickligen. Det ”roliga” är att Skatteverket inte alls är lika mån om att betala ut pengar i tid, jag vet eftersom det har hänt mig själv. De har t.ex. bett mig att ”vänta” vilket jag gjorde i vintras i mer än en månad.

    Jag var tvungen att ringa dem och gå dit flera gånger för att få tillbaka _mina_ pengar.

    Att jag lägger ner tid och energi på det spelar ju ingen roll.
    Men inte nog med det, när man blir misshandlad eller mordhotad (som jag blev i höstas) så kan Polisen inte ens bemöda sig att ringa upp en för att meddela hur de kommer att göra med ärendet, trots att det i min kopia av polisanmälan står att jag vill bli meddelad som hur ärendet kommer att hanteras.
    Oerhört ”proffsigt”…

    Jag har cyklat omkull på vägar där det är alldeles för grusigt (för att ingen har brytt sig om att sopa gatan) eller där det inte har markerats att vägarbete pågår. Detta har åsamkat mig materiella och fysiska skador, men då får man skylla sig själv.
    Glassplitter ligger på gatorna här och var och ibland kan det ta flera veckor innan det sopas bort.

    Man kan fundera på hur många punkteringar detta har orsakat (exempelvis) under den tiden och vad det i sin tur kostar.

    M.a.o. för det jag betalar till staten så får jag inte mycket tillbaka.

    Och det man frågar sig är varför ska man betala pengar i skatt när man knappt får någonting tillbaka?
    Om jag blir mordhotad och anmäler detta så förväntar jag mig att Polisen åtminstone kontaktar mig och undersöker om jag har någon form av bevis för att detta har inträffat. Det hände inte på flera månader förrän jag ringde till en chef på Polisen och skällde ut honom.

    Ska jag behöva göra detta? Eller ska jag köpa tjänsten av någon som nöjer sig med att utföra arbetet utan att bli utskälld med tanke på att den har fått betalt?

    Om resurser saknas, ja då undrar jag vad resurserna går till.
    Jag har en kvinnlig bekant som blev påhoppad av ett par poliser nyligen eftersom hon var berusad. En polis hade satt sig på henne och pressat henne mot marken.
    Till det hör att hon är ganska mager och inte skulle kunna göra en fluga förnär. Då frågar jag mig hur det finns resurser till att bruka övervåld mot en smal kvinna som är berusad men inte resurser att kontakta en man som hotar andra till livet och uppträder oerhört våldsamt.

    Men det är så det går till tydligen. Det är möjligt att det känns ”sexigare” för polisen att sätta sig på en attraktiv ung kvinna istället för att ringa upp en man.
    Om det är grunderna som de baserar sina prioriteringar på så känner jag mig tveksam till att finansiera deras verksamhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s