Juggens julvisa

Det kanske kommer som en chock, men jag firar inte jul. Däremot händer det att jag leker med mina instrument mitt i natten när jag håller på att somna. Då kan det låta så här. Jag ber om ursäkt för det slarviga gitarrspelet.

Mike Stern med band på Fasching 09-10-18

I söndags var jag på Fasching med några goda vänner och såg på Mike Stern med mycket kompetent band bestående av legenderna Dave Weckl på trummor, Randy Brecker på trumpet och den lite ”yngre” förmågan Chris Minh Doky på kontrabas och elbas.

Konserten var givetvis mycket bra. Dock måste jag säga att jag sett gladare killar än Weckl och Brecker. Lyckligtvis vägdes detta upp av den ständigt glade Stern och energiske Mihn Doky.

Här spelar de Brecker Brothers-klassikern Some Skunk Funk:

Här är ännu en låt:

Nedan är några bilder på dem som jag har tagit. Bilderna får kopieras och distribueras gratis av musikälskare. Notera att Weckl är ganska lik Vladimir Putin på den första bilden, något som jag fann väldigt roande.

Planet X – mer musik

En god vän tipsade mig nyligen om ett band jag inte hört tidigare, som snabbt blivit lite en av mina favoriter. Bandet kallar sig för Planet X. Vill man kan man googla på begreppet och få sig ett gott skratt genom att läsa lustiga teorier som finns kring begreppet Planet X eller Nibiru som vissa kallar det. Människor har onekligen en livlig fantasi, det roliga med den är att den oftast ändå är ganska enkelspårig.

T.ex. hade teorin lika gärna kunnat vara att en planet kommer att korsa vårt system och att planetens mest avancerade livsform består av djur som till stor del påminner om getter. Men givetvis är så inte fallet enligt dessa fantasifulla människor. Planeten är givetvis bebodd av Nefilim, vilket tydligen är någon slags jättar som nämns i Gamla Testamentet eller någon annan  obehaglig och oroväckande våldsam bok. Jättar eller getter? Jag röstar på getter.

Men framför allt så skiter jag i vilket utan lyssnar hellre på bandet Planet X:

Univers Zero

Det är inte varje dag jag skriver på denna blogg, och när jag gör det handlar det sällan om musik trots att musiken är en viktig del av mitt liv.

Jag hittade detta videoklipp på Youtube i kväll, till min stora glädje. Det är ett belgiskt art rock band och musiktstycket är ett av mina absoluta favoriter.

Är detta en nyhet?

Just nu har jag svårt att inte spy galla över Aftonbladet. Jag såg en annan rubrik som jag var tvungen att klicka på eftersom den verkade så djävla korkad.

Mycket riktigt visade det sig alltså att några pantade idioter har skrivit hälsningar till Michael Jackson på Aftonbladets hemsida. Visst, om Aftonbladet hade gjort ett reportage om hur djäva dumma i huvudet vissa av deras läsare är så hade jag föstått det, men att skriva vad dessa människor har skrivit – som antagligen dessutom går att läsa i kommentarsfälten redan – överskrider långt gränsen mellan vardagskorkad och helt blåst. Vem fan bryr sig?!

Jag gör det inte, således läste jag inte vad dessa muppar skrev. Jag bekräftade bara att vissa är långt mer dumma än vad jag kan föreställa mig. Men det jag undrar främst är om det finns en enda person som läser artikeln och tänker ”Nämen oj! Tänk att de hälsar gamle Jacko just det! Själv hade jag nog hälsat detta… Undrar vad mer de har hälsat!”.

Eller är det så att någon på Aftonbladet tror att Michael Jacksons ”ande” på något sätt sitter och går igenom alla kommentarer folk har fällt efter hans död och vill nu underlätta för anden genom att ta fram guldkornen? De kanske tänker ”Stackars Michael, nu är han död och då kommer ju en massa människor vilja hälsa honom saker. Det kanske blir för mycket stress för honom, för tid har han ju inte. Låt oss hjälpa honom på travet och ta fram guldkornen av dessa begåvade hälsningar!”.

Och till dem som skrivit dessa hälsningar: är det någon av er puckon som inte fattat att killen är död?! Död som i att han inte kan läsa era löjliga hälsningar?! Eller har ni inte förstått vad död innebär? För vem skriver ni ert dravel? Vad sägs om att kommunicera med levande människor istället?

Under tiden dödas, torteras och skadas andra människor runt om på jorden; i trafikolyckor, upplopp och av diktatorregimer. Andra svälter eller dör i epidemier. Lidandet är enormt! Men dessa självupptagna muppar skickar alltså en hälsning till en död pajas som dessutom knarkat ihjäl sig själv.

Själv tycker jag att hans första soloskiva ”Off the wall” är fenomenal, och att en del av låtarna med Jackson 5 är oerhört bra. Men allvarligt talat, det gör honom inte viktigare än någon annan människa och hans död innebär inget annat än att tidningarna inte längre kan gotta sig åt de ”skandaler” han varit med om. Nu försöker de istället mjölka ut allt de kan ur hans död. Patetiskt.

Detta är saker som får mig att inse hur fantastiskt det kan vara att stirra in i en vägg jämfört med att umgås med vissa människor.

Juggen spelar blues på polisstationen

Fredagen den 5 oktober var jag på polisstationen för ett förhör angående mordhotet mot mig som jag polisanmälde i september förra året. Orsaken till att det tagit så lång tid att äntligen hamna där beror att polismannen som först hade hand om ärendet ”prioriterade” andra fall och fallet lades således ner, sade han till mig i februari då jag slutligen hade lyckats få tag i honom. Det intressanta är att jag tydligt i min polisanmälan angett att jag ville få ett besked om beslutet, men det var tydligen alldeles för jobbigt för honom att ringa upp mig. När jag så fick reda på att jag hade blivit bortprioriterad så förklarade jag för honom att jag under tiden som han prioriterade annat hade köpt en ny lägenhet i panik och sålt den gamla till första bästa köpare, vilket i sin tur ledde till att jag sålde den en bra bit under marknadsvärde.
Detta var något och är fortfarande något jag önskar bli kompenserad för, eftersom jag aldrig hade flyttat om jag inte hade blivit hotad.
Polismannen förklarade för mig att de inte hade ”resurser” nog att utreda alla fall. Jag frågade honom om han trodde att jag hade resurser nog till att göra dåliga lägenhetsaffärer och om jag kanske kunde sluta betala skatt och använda pengarna till att hyra ett privat vaktbolag samt bekosta min förlust i lägenhetsaffären. Han visste inte riktigt vad han skulle svara då.

Jag hoppades på att han skulle höra av sig. Ca två veckor gick men inget hände. Då ringde jag upp hans chef och ställde samma frågor till honom. Han sade att han skulle ta tag i ärendet.

Någon vecka senare ringde så en annan polisman och ville kalla mig till förhör. Problemet var då att jag hade oerhört mycket arbete och jag sade att jag inte hade möjlighet att komma loss. Han sade då att jag kunde lämna in en skriftlig redogörelse om jag ville. Det lät som en bra idé, men när jag sedan försökte skriva den blev jag väldigt deprimerad igen och kunde inte förmå mig att skriva något. Kort därpå åkte jag på min cykelsemester och efter den tänkte jag många gånger att jag skulle skriva den men orkade inte ta tag i det eftersom jag var djupt deprimerad och ansträngde mig mest för att orka gå till jobbet.

I slutet av september ringde han upp mig igen en morgon och undrade hur jag ville göra (en eloge till honom för det) och jag insåg att jag aldrig skulle orka skriva en utförlig redogörelse, så vi bokade tid för ett förhör. Efter samtalet stannade jag hemma eftersom att bli påmind om allt detta igen gav mig ett kraftigt magont.

När jag så den morgonen kom till polisstationen blev jag förvånad över att se två av dem stå avslappnat i receptionen och dricka kaffe. De såg inte ut att ha mycket att göra, att döma av deras avslappnade hållning. Polismannen jag hade bokat tid med kom ut och mötte mig. Vi satte oss inne på hans kontor och genomförde förhöret under ca 25 minuter.

När förhöret var över tog jag på mig min jacka och avrundade samtalet. Då frågade han mig ”Så du spelar musik alltså, spelar du gitarr?”. Jag svarade att jag spelar gitarr. Han frågade vad jag spelar för musik och jag sade att jag spelar lite olika. ”Spelar du blues?”, frågade han.
”Ja, jag spelar blues.” sade jag. ”Kan du inte spela lite för mig?”, sade han, vände sig om och tog fram en akustisk stålsträngad gitarr som han hade i hörnet bakom någon hylla.
Jag blev förvånad, eftersom det sista jag hade förväntat mig var att spela gitarr på polisstationen, och hörde mig själv säga ”Ja… det kan jag väl…”
Jag satte mig på stolen, iförd i jackan, ursäktade mig med att jag knappt rört gitarren det senaste året efter mordhotet och började därefter att spela. Det gick lite knackligt tyckte jag och fingrarna kändes skakiga och stela. Situationen kändes absurd och jag undvek hans blick. När jag så efter ett par takter kände att det fick räcka så öppnades dörren och en annan lite äldre polisman tittade in ”Tänkte väl att det inte var du! Så bra brukar det inte låta när du spelar!”, sade han till sin kollega. Jag räckte över gitarren till polismannen och han sade att jag ju inte ska sluta spela.
Jag förklarade att jag hade tappat lusten ganska mycket sedan mordhotet och allt som hänt kring det, trots det så upprepade han sig. Jag svarade ”Det har väl inte känts så roligt att allting har pekat på att han som hotat mig skulle komma undan med att bete sig på det sättet. Jag tycker att det skickar fel signaler till människor med det beteendet.” varpå han svarade ”Vi får se om han kommer undan eller inte.”.
Jag gick därifrån och kunde inte sluta tänka på att jag precis spelat gitarr på en polisstation efter att ha blivit ombedd att göra det och tänkte att det nog inte har hänt så många gånger tidigare.