En nattlig cykeltur och frånvaron av människor

Jag gav mig ut på en cykeltur runt 23.30 denna natt. Det är något riktigt speciellt med att cykla på natten, utöver att man inte ser så mycket och riskerar att ramla; det är väldigt tyst och lugnt.

Det enda som låter är musiken i hörlurarna och vinden som dånar ganska högt, men bilarna är nästan helt borta och alla dessa människor som inte kan kontrollera sina steg och sina älskade hundar som de så gärna vill ska springa fritt på cykelvägarna men inte fundera över hur hunden kommer må om den blir påkörd av en cyklist, de är också borta.

Visst, man slipper ingenting helt. Det var ju givetvis två hundägare som hade tre hundar springade lösa i mörkret. Jag passade på att sakta ner och meddela dem om att det är olagligt att ha hundar lösa på en trafikerad plats, vilket en cykelväg är. Jag tror att de kommer att göra om det, men nöjet med det hela är att lyssna på deras mumlande förklaringar när de medan de talar inser att de inte har en bra förklaring.

Tänk om vår statsminister åtminstone var lika begåvad som dessa hundägare, men det är han inte.

Det finns människor som tror att deras fel blir rätt så länge de inte erkänner felet. Den typen av människor är bland de mest osympatiska som jag känner till, tyvärr finns det ganska många som är sådana: kamrat Reinfeldt, min före detta flickvän, hennes pojkvän som mordhotade mig, Polismyndigheten som inte gör någonting åt att brott begås, min far, min arbetsgivare etc. Världen är full av dem.

Under en nattlig cykeltur reduceras alla typer av människor (inklusive de ovannämnda) och man är mer ensam. Det är en fantastisk känsla.

Många gånger när jag promenerat i soluppgången under tidiga söndagmorgnar så har jag beskådat det mänskliga avskrädet som ligger utspritt över gatorna. Trots skräpet som alla fyllon har lämnat efter sig från natten innan har jag kunnat njuta av tomheten på gatorna. En enstaka bil passerar, ett tidningsbuds vagn står utanför en port. Utöver det är det tomt och allt som hörs är måsarna som visserligen för ett oväsen, men det hör till när man promenerar längs en soldränkt kaj. Det är en underbar känsla.

Att cykla utanför stan på natten är inte riktigt samma sak, men huvudingrediensen är där - avsaknaden av människor. Det är i stunder som dessa som jag kraftigt överväger att lämna stan, bara för att få vara ifred. Men det vore kanske för mycket att hoppas på i och med att det alltid kommer att finnas människor som vill störa en och snoka i ens privatliv. Det gäller givetvis våra “folkvalda” politiker.

Avgå och låt människor som vill vara ifred att få vara det.

Det finns många idioter

Nu är våren här kan man säga, vilket innebär att jag har börjat cykla igen. I och med detta får jag återigen uppleva människor från transportperspektivet där man snabbt kan dra slutsatsen att oerhört många måste ha underutvecklade hjärnor.

Nedan kommer exempel på saker som har inträffat den senaste veckan:

1. Efter bara några minuter på cykeln så hamnar jag på en av Stockholms mest trafikerade gator. På den gatan finns det breda trottoarer på båda sidorna samt en lite nedsänkt cykelväg, därefter kommer bilvägen. Det intressanta är att en kvinna gick på trottoaren och plötsligt valde att kliva ut på cykelvägen utan att se sig om. Detta innebar att jag givetvis fick tvärbromsa för att inte cykla in i henne. Slutsats: hon är en komplett idiot. Om hon hade bemödat sig med att använda hjärnan lite mer hade hon insett att det även kan göra ganska ont på henne om en cyklist kör på henne bakifrån och hon flyger fram i en stolpe och slår sönder ansiktet. Tydligen är det en komplicerad tanke.

2. Jag forstatte en bit utanför stan och såg att en hel del cykelvägar är uppgrävda. Dvs. där det i vanliga fall är en asfalterad cykelväg är det plötsligt grus och stora stenar, vilket förstör en landsvägscykel ganska lätt. När en bilväg eller en gångbana byggs om så hänvisas man till en annan utsedd väg. När en cykelbana byggs om hänvisas man ingenstans eller så förväntas man cykla på stora stenar som för cyklar med smalare/tunnare däck innebär att de lätt får punktering samt att risken att cyklisten ramlar är ganska stor. Men visst, låt oss strunta i de miljövänliga cyklisterna. Det är bilisterna som ska prioriteras eftersom de tydligen har ett högre människorvärde (enligt den politiken som förs verkar det ju uppenbarligen vara så). Lyckligtvis så var jag förutseende på den punkten och valde min MTB för denna cykeltur och inte min landsvägscykel.

3. Någon dag senare cyklade jag och en vän längs med östra sidan av Gamla Stan. Självklart stod två puckade fjortisbrudar mitt på cykelvägen och reagerade knappt när vi kom cyklande emot dem i 30 km/h. De tyckte väl att vi skulle bromsa för att de skulle få stå kvar? Slutsats: idioter. Sådana har man nästan lust att cykla på med flit och säga “Oj, bromsarna tog visst inte!”.

4. Skulle träffa samma vän några dagar senare. På väg hem till honom cyklade jag på cykelvägen som leder från Medborgarplatsen mot Södra Station. Där går en cykelväg i mitten och på varje sida av den finns det ett par meter stenlagd gångväg. Ändå, av någon anledning, tycks många vilja gå just på cykelvägen. Detta antagligen eftersom de är rädda för att inte gå i mitten, vilket är ett fenomen som jag har observerat tidigare. Dock kan jag inte riktigt lista ut varför de är så rädda för att hålla åt sidan. Det är nästan magiskt på något sätt.

Hur som helst så gick en äldre man och två äldre kvinnor i sällskap just på cykelvägen. I övrigt var det mer eller mindre tomt på gångvägarna. Så jag ställde en fråga när jag cyklade förbi dem (då var jag tvungen att cykla ut på gångvägen). “Varför går ni mitt i cykelbanan?”, sade jag lugnt. Den äldre mannen svarade “Ja” Ja! Ja!”. Det var inte ett direkt svar på min fråga men jag förstod att han ville få det till att jag var gnällig. Jag undrar bara hur han hade låtit om en fotgängare gick mitt i bilvägen när han kör bil själv? Eller varför inte om jag hade kört in i honom så att han flög fram och slog sig riktigt ordentligt.

 

Det finns alldeles för många idioter som går lösa på gatorna, alldeles på tok för många.

Jag är uppriktigt fascinerad över hur man kan vara så dum i huvudet utan att upptäcka det själv.

 

 

Mona Sahlin om köttätande, jag om miljöbilspremien

Såg precis Uppdrag granskning på en väns inrådan (jag tittar nästan aldrig på TV annars) som handlade om hur mycket köttkonsumtionen (främst nötkött) påverkar miljön negativt. Detta har jag känt till ett tag själv och har därför valt att nästan enbart äta kyckling när det kommer till kött (nötkött är ungefär 7 ggr sämre enligt programmet) och äter mer vegetariskt. Det intressanta var att Mona Sahlin, som hela tiden ville betona att det var transporterna som stod bakom huvuddelen av utsläppen, verkade vara helt oförmögen att förstå att hon kanske inte var insatt i frågan tillräckligt väl. I och med detta verkade hon inte vara inställd på att göra någonting åt saken. Det var först mot slutet (iofs vet jag ju inte hur de har klippt det men rimligtvis bör hon ju först inte ha gått med på det för att sedan ta tillbaka det) som hon sade att hon kanske bör ta reda på mer om detta. Det mest fascinerande var att hon, medan hon arbetade på Miljödepartementet, hade fått tillgång till resultatet av en utredning som kallas för “Bilen, biffen och bostäder” men trots detta valt att helt utesluta köttframställningens negativa inverkan på miljön. Det visar på en enorm inkompetens, anser jag.

För övrigt så finns det inget annat parti heller som tar upp den aspekten i sin miljöpolitik. Det är p.g.a. saker som dessa som jag inte röstar på våra politiker. De visar sig gång på gång vara oerhört obildade.

En annan sak som påtalades i programmet var att alla får en miljöbilspremie på 10000 kr vid köp av en så kallad miljöbil av vilka många sådana drivs av etanol som tydligen inte alls är miljövänligt att framställa.

Spontant undrar jag varför jag som för det mesta cyklar, går och ibland åker tunnelbana inte får en premie på 10000 kr när jag köper en cykel… En cykel är oerhört mycket mer miljövänlig än en bil men ändå får den som köper ett dåligt miljöval ett bidrag för detta. Intressant, minst sagt.

Varför summan 10000 kr är extra intressant är just eftersom jag själv anser att där någonstans går gränsen för priset på en bra cykel som skulle få människor att cykla betydligt mer. För att inte tala om hur mycket man utöver växthusgaser inte släpper ut andra skadliga ämnen i miljön, vilket bilar gör i och med slitage av däck och vägar samt tillverkningen av bilen i sig.

Om man investerade i att bygga täckta cykelbanor i ett nätverk i hela stan så skulle alla kunna cykla året runt. Platsen tar man givetvis från bilvägarna som är överrepresenterade. Varför ska en bil med en person i få ta en hel fil i en gata medan en cyklist, som är miljövän, pressas ut i kanten av vägen och dagligen riskera sitt liv för att bilisterna är lata?

Personligen anser jag det vara orimligt och diskriminerande, men tydligen finns det några som anser det vara en mänsklig rättighet att förstöra världen för andra och utsätta dem för fara. Jag anser att de inte har den rätten.

“Du kör för fort!”

För ca en vecka sedan cyklade jag som vanligt hemåt efter en sen kväll på jobbet.
Det hade regnat och asfalten var blöt. Jag var garderad med bra cykelkläder och det kändes skönt att äntligen få komma hem.

Efter att ha cyklat en liten stund såg jag två cyklister komma emot mig cyklandes i led ca 30 meter framför mig. De var svårt att se dem eftersom de inte hade någon belysning på sina cyklar. Instinktivt cyklade jag åt höger in på gångbanan eftersom de cyklade på ”min” sida av cykelbanan (det är en cykelbana för trafik åt båda riktningarna), som om att de följde någon form av vänstertrafik. Jag har sett beteendet tidigare och orkade inte bry mig eftersom det inte var några människor ute och jag lika gärna kunde cykla ut ännu mer till höger och in på gångbanan. Som vanligt höll jag en relativt hög hastighet, eftersom jag gillar att cykla i ett högt tempo, men på den sträckan brukar jag sällan ligga i mer än 36 km/h och eftersom det var lite blött cyklade jag långsammare. Enligt lag, så vitt jag vet, ska man hålla sig under 30 km/h. Jag uppskattade det själv som att jag cyklade i ca 32-33 km/h.

Lustigt nog skedde följande när jag cyklade förbi den första mötande cyklisten.
Så fort jag hade passerat honom hörde jag hur han ropade efter mig ”Du kör för fort!”.

När jag hörde detta så tog det mig några sekunder att inse att han faktiskt syftade på mig.
Jag började skratta. Där hade vi alltså en människa som cyklade utan belysning mitt i natten (lagbrott) och inte ens kunde hålla sig på sin sida av cykelbanan utan ”tvingade” ut mig på gångbanan (troligtvis ett lagbrott) och passade samtidigt på at skrika efter mig och påstå att jag körde för fort (och jag erkänner, jag kanske överskred hastighetsbegränsningen med ca 3 km/h).

Jag är fortfarande fascinerad över hur fantastiskt efterbliven man måste vara om man anser sig ha rätten att kritisera en annan person när man själv gör något som enligt lag och i verkliga livet ställer till med större problem än vad den personen gör.

Det sorgliga är att jag lägger märke till sådant beteende i princip dagligen.
Lite självkritik eller självinsikt skulle inte skada den här typen av människor.

Mordhotad idag

På vägen till jobbet idag så cyklade jag över ett övergångsställe, det erkänner jag. Det ska man egentligen inte göra utan istället leda cykeln över övergångsstället. Jag kommer att börja leda min cykel över övergångsstället dagen då bilisterna leder sina bilar över övergångsstället.
Det är inte jag som förpestar luften och ser ingen rimlig förklaring till varför jag ska anpassa mig efter lata människor som gör det. Det är faktiskt den enda trafikregeln som jag inte följer.
Det intressanta är att det i det här fallet inte hade gjort någon skillnad, snarare hade risken för en olycka varit större.

Hur som helst, jag såg mig om och såg ingen bil men mer än halvvägs över så hörde jag en bil tvärbromsa snett bakom mig (rondell). Jag vände mig om och tittade på föraren eftersom hans handling var märklig. Han har ju lika stor skyldighet att inte köra på mig som jag har att inte köra på honom och eftersom jag redan nästan var över så förstod jag inte vad syftet var.
Då vevade han ner rutan och började skrika på mig och sade att han hade företräde. Han var över femtio år gammal, rundlagd och körde en gammal, röd Ford Escort. Min teori i efterhand är att han körde för fort (eftersom hans bil inte fanns i mitt synfält sekunderna innan) och plötsligt såg mig, men det är väl mer bekvämt att skylla på någon annan antar jag.

Jag försökte svara men han skrek och då tänkte jag att jag att det var hans kommunikationsmetod så jag skrek tillbaka, fast mycket högre. Han kallade mig för “pucko”.

Samtidigt så körde han bilen långsamt närmare mig och fortsatte skrika. Mitt i allt, jag märkte det knappt själv, så hade en annan cyklist passerat mig och var på väg över där jag precis hade passerat. Eftersom denne bilist hade ställt sig med sin bil på övergångsstället för att skrika på mig så var den andre cyklisten tvungen att cykla runt bilen.

Plötsligt hörde jag ett skrik från andra sidan bilen. Det visade sig att bilisten hade kört in i cyklisten så att han välte omkull med sin cykel.
Cyklisten skadade sig lyckligtvis inte men skrek nu även han på denne bilist men lämnade platsen med en nick av förståelse till mig.
Själv började jag skratta lite eftersom det var så komiskt att bilisten som tyckte att han hade rätt precis körde på en cyklist. Jag använde det givetvis emot honom och förklarade att han uppenbarligen inte kunde framföra sitt fordon. Detta gjorde honom rasande och hans skrek “Vad har detta med saken att göra?!”. Jag förklarade att det var ett tydligt bevis på att han inte ser sig för och inte kör varsamt som han bör göra om han ska köra en bil (eftersom en bil kan användas som ett vapen).
Då skrek han att han skulle lära mig “ett och annat” med en tydlig underton av hot.
Jag svarade “Du är välkommen , jag står här borta.”.

Jag tog cykeln över till andra sidan gatan och tog av mig min ryggsäck och min hjälm. Jag tänkte att det var lika bra att vara beredd om han skulle få för sig något.
Gubben parkerade bilen åt sidan, klev ur och kom gåendes mot mig. Samtidigt hade en annan yngre man, som körde bilen bakom honom, sett hela händelsen och klev därför också ut och ställde sig ca två meter ifrån oss. Jag fick uppfattningen av att han skulle ingripa om gubben skulle ge sig på mig.

Det var då det roliga började. Gubben var nu rödflammig i ansiktet och fortsatte att skrika och jag hänvisade till att han precis kört på en cyklist varpå han skrek att det inte hade med saken att göra. Jag tyckte själv att det var ett tydligt bevis på att han inte ser var han kör, eller bryr sig om det. Han skrek “Bry dig inte om det där nu!”. Det fick mig att skratta. Jag sade “Om du skulle försöka döda denne man här”, och pekade på vår åskådare, “så tycker du att jag inte har med det att göra? Jag tycker att jag har det, han är en medmänniska och det angår mig!”.
Gubben fortsatte att skrika och åskådaren suckade och gick. Jag sade emot gubben och till slut skrek han “Om du inte lämnar denna plats inom tio sekunder så…!”. “Så ska du göra vad?”, frågade jag.
“Då kommer jag att… att klappa till dig!” skrek han. Vid det här laget darrade han i hela ansiktet av ilska och såg mycket underhållande ut.

“Så du hotar mig, vad intressant! Hörde ni det, han hotar att klappa till mig!” sade jag till några förbipasserande. Jag började titta på gubbens bil “Hm, låt oss se vad ditt registreringsnummer är så ska jag polisanmäla dig för hot om misshandel.”.

Då svartnade det för gubbens ögon. Han stammade. “O…om…d…du g…gör det, d-d-d-då ska jag se till att någon fixar dig! Jag känner folk som kan fixa dig!”. Jag skrattade honom rakt upp i ansiktet. “Jaså gör du? Jag känner också folk som kan fixa dig, jag kan t.o.m. göra det själv om du vill. Jag skulle kunna döda dig med ett par slag, om du så gärna vill. Så var så god slå mig bara, jag väntar!”. Gubben skakade av ilska.
“Vad väntar du på?!”, sade jag och häcklade honom, “Jag står ju här och väntar på att bli slagen!”.
Jag log hela tiden. Han vände sig om och gick och jag ropade efter honom “Det är du din late tjockis som förstör miljön med din skitbil, du borde bara hålla käften!”. Då vände han sig om och kom gående igen, helt ursinnig, och skrek “Vad sade du?!”.

Jag upprepade mig och han stod där, visste inte vad han skulle ta sig till, och jag sade “men slå mig då” och skrattade. Då vände han sig om och gick.

Det var faktiskt riktigt underhållande och det mest fascinerande är att det faktiskt finns människor som hotar andra människor till livet för att de inte tål att bli ifrågasatta. I det här fallet var det ju direkt korkat eftersom han inte hade klarat sig så bra om han hade attackerat mig. Jag skrattade för mig själv när jag fortsatte min cykeltur och tänkte att han antagligen kunde dö i hjärtinfarkt över en sådan sak.

Tänk vad jag får stå ut med för att ni, mina kära medmänniskor, ska få en renare värld att leva i.
Glöm inte det.

Andra dagen av cykelresan 2007-05-20

Det var, som vanligt, jobbigt att stiga upp på morgonen (kl 8). Speciellt med tanke på att jag inte hade sovit något natten innan. Vi åt god frukost på morgonen tillsammans med en dansk vandrare som berättade lite om sina vandringsturer.

Därefter blev det dusch igen och en väntan på att kläderna skulle hinna torka lite till. Strax innan kl 10 så gav vi oss iväg igen. Jag glömde nämna det tidigare men Robin hade fått ont i sitt knä sista gången vi cyklade tillsammans i Sverige (inför resan). Jag är övertygad om att detta inte hade inträffat om han hade tränat cykling, men han skulle säkert givetvis påstå någonting annat. Detta bidrog också till att jag och Mårten hela tiden fick vänta in honom.

Mårten i en fin liten skog i närheten av vandrarhemmet:

Vi cyklade mot Korsör där vi skulle ta tåget över till Nyborg. Vi åt på en grill (det mesta var stängt, det var söndag) där personalen var oerhört konstig. De verkade inte ha något kösystem utan folk kom bara in och beställde. Dumma som vi var så stod vi disken och väntade på att de skulle fråga oss vad vi ville beställa.
Det tog ca tio minuter innan det inträffade. Nåväl, hamburgaren som jag åt var ovanligt god.
Vi fortsatte mot tågstationen då vi plötsligt, i en rondell, såg en kvinna falla av sin cykel. Jag var den som cyklade längst fram och jag frågade henne hur det gick. Hon lät svensk, med någon ovanlig dialekt, och jag såg att hon började blöda ganska kraftigt från hakan. Det var första och enda gången jag behövde använda mitt första hjälpen-kit som jag hade köpt innan resan. Jag plåstrade om hennes haka med hjälp av en kompress och vi bad henne att cykla försiktigt hem eftersom hon hade slagit i huvudet och kände sig lite snurrig. Tydligen var cykeln ny och hennes bromsar tog alldeles för kraftigt, det var därför som hon ramlade av.

På tågstationen visade det sig att biljetten för cyklister till Nyborg kostar 120 danska kronor. Det tyckte vi var dyrt, med tanke på att resan i sig var mycket kort. Typiskt nog så var det inte ens någon som kontrollerade vår biljett.
Robin och Mårten passade på att köpa öl för att “reta” mig sade de, eftersom de båda visste att jag tycker att det är oseriöst att dricka öl då det knappast lär öka prestationsförmågan på långa cykelturer. Speciellt för Robins del…

Efter Nyborg beslöt vi oss för att cykla till Faaborg. Där fanns tydligen ett vandrarhem. Efter en kort stund lämnade jag Mårten och Robin bakom mig. Jag orkade inte cykla långsamt för Robins skull, mycket eftersom jag visste att om han hade tränat ordentligt innan resan som jag bad honom att göra, så hade han inte haft några problem med att hålla vårt tempo.

Några km fån Faaborg:

Precis bredvid, fin park:

En liten sjö strax utanför Faaborg där jag hörde grodor kväka för första gången på många år:

Jag väntade på Mårten och Robin inne i Faaborg som visade sig vara en mycket vacker liten stad.
Där konstaterade vi även att vandrarhemmet var stängt fram till den första juni, om man inte bokade det i förväg.
Vi lyckades dock hitta en camping norr om stan där vi kunde hyra en stuga. Vi gjorde detta och begav oss tillbaka in till stan för att äta.

Där åt vi en jättepizza som vi delade på och som också var mycket god.

Så här såg en del av torget ut där vi åt:

Och därefter så cyklade vi tillbaka. Pä vägen hem stannade vi vid en mack där jag köpte glass, och Robin öl (om jag inte minns fel) och en påse chips som han sade inte smakade någonting.

Jag passade på att fotografera den vackra utsikten:

Som vanligt så hade jag inte tagit detta med solen på så stort allvar. Jag hade smetat på lite solskydd på morgonen men insåg efteråt att jag borde ha varit mer noggrann. Jag brände mig mest på vänster överarm och vänster ben ovanför knäet, eftersom vi cyklade västerut när solen var som starkast.
Duschade och handtvättade kläderna. Somnade runt 00.40.

Första dagen av cykelresan 2007-05-19

Som ni kanske föstår så skriver jag detta i efterhand. Resan blev mycket kortare än vad jag hade räknat med från början. Orsaken till detta är att jag och Robin i december 2006 bestämde oss för att cykla till Spanien. Jag förtydligade redan då att om vi bestämde detta så skulle ingenting få komma emellan, inte ens om någon av oss skulle inleda en relation med någon. Robin gick med på detta. Tyvärr visade det sig att Robin inte kunde hålla sitt löfte.

Två veckor innan resan berättade han för mig att han bokat att hans flickvän (sedan tre månader tillbaka) skulle möta oss på “halva vägen i Amsterdam” så att de skulle kunna umgås i två dagar. Jag ifrågasatte om Amsterdam var på “halva vägen” men han svarade att han hade mätt detta och att det stämde. Själv var jag övertygad om att vi skulle vara framme mycket snabbare. Så blev det också, men detaljerna kommer att dyka upp senare.

Natten mellan fredagen och lördagen spenderade jag vaken. Jag hade bestämt mig för att måla om hallen innan jag åkte. Det var någonting jag borde ha gjort redan när jag flyttade in men i och med oerhört mycket övertid på jobbet under vintern och därefter avsaknad av ork och lust så hade detta arbete förblivit ogjort.

De som känner mig väl vet att jag har en tendens att göra vissa saker i sista stund och så blev det även denna gång. Jag målade hela natten och packade sedan ner sakerna. De sista två timmarna kände jag mig ganska stressad, det måste jag erkänna, men jag hann!

På tågstationen mötte jag Robin och Mårten och vårt tåg lämnade Centralstationen kl 06.20. Jag försökte sova på tåget men det gick inte så bra. Resan spenderades halvslumrande.

När vi var framme i Malmö fick alla resenärerna instruktionen att lämna tåget och byta tåg. Orsaken till detta var, håll i er nu, att de inte kunde hitta nyckeln till en kupé där en megafon fanns (som var nödvändig att komma åt av säkerhetsskäl ifall att något skulle hända på bron eller i tunneln) och eftersom de inte kunde komma åt den så fick tåget inte fortsätta.
Jag började skratta högt. Ett tåg som var fullt av människor skulle nu alltså tömmas p.g.a. att en megafon (ha ha ha!) var inlåst! Det var svårslagen komik! Om nu megafonen var så otroligt viktig, varför hade de slarvat bort nyckeln?!
Hade de ingen reservnyckel?! Är det endast en person som har tillgång till megafonen? Vad händer om den människan svimmar och har nyckeln till megafonkupén i fickan som kanske är jobbig att komma åt i en katastrofsituation?
Det uppstod många frågor i huvudet efter detta megofondrama som bidrog till att ett helt tåg fick tömmas på betalande resenärer. Proffsigt SJ!

I Malmö regnade det mycket. Samtidigt som jag gick till det andra tåget och skrattade åt megafonen så blev jag lite nervös över det kalla regn som föll just då. Jag ringde till min kollega Jakob som skulle möta oss på kontoret i Köpenhamn (vilket jag uppskattar jättemycket att han gjorde, puss på dig Jakob!) och sade att vi var lite sena p.g.a. tågbytet. Vi åt snabbt på stationen i Köpenhamn och tog därefter en taxi till Glostrup, där kontoret ligger.
Taxiföraren var jättetrevlig och tipsade oss hur vi skulle cykla för att komma till Roskilde (som var på vägen) och var de danska cykelvägskyltarna fanns och hur de såg ut.

På kontoret träffade vi Jakob som var glad i hågen och vi började packa upp våra cyklar samt montera ihop dem. Vi var alltså tvugna att skicka ner cyklarna eftersom man inte får ta med cyklar på tåg. Oerhört “miljövänligt” av SJ som hela tiden skryter om hur miljövänliga de är. Skäms! För övrigt kan jag tillägga att det i resterande Europa inte alls är lika omöjligt att ta med sig cykeln som det är i Sverige. Det vore kul att höra motivationen till varför man inte får ta med sig sin cykel, men barnvagn går tydligen bra.

Jag, Robin och Mårten fotade av Jakobs skakiga händer:

Den snälle Jakob som kom till jobbet på en lördag för vår skull:

Precis när vi hade blivit klara så hade himlen klarnat upp. Kl var då ca 15.00. Vädret blev plötsligt mycket bra till vår stora glädje. Vi konstaterade att trakterna runt Köpenhamn var trevliga och det visade sig att resten av den dagen skulle bjuda på fina landskapsupplevelser.

Robin och Mårten någonstans mellan Roskile och Sorö:

Vi cyklade ca 86 km den dagen. Eftersom vi hade relativt kraftig motvind så tog det ganska lång tid. Mot kvällen kom vi till Sorö och såg fram emot en middag, vi behövde bara hitta vandrarhemmet. Till vår besvikelse visade det sig att det låg 8 km bort från Sorö. Vi började fundera på hur det skulle lösa sig med mat men stressade dit eftersom vi ville ha någonstans att sova.

Vandrarhemmet visade sig vara en gammal herrgård (såg det ut som) i pittoresk miljö ute på landet. Deras festlokal hade blivit abonnerad för en bröllopsfest så mat fanns det gott om. För 7 euro per person fick vi rikligt av oerhört god mat. Det var härligt!

Efter maten duschade jag och handtvättade mina kläder. Jag somnade runt kl 01.

Snart bär det iväg

Idag har jag tvättat cykelkläder och spelat in mina nygifta vänner Jerker och Lydia när de har sjungit en kinesisk smörsång. Resultatet blev helt ok. Tanken är att de ska ta ljudfilen och lägga på den på en video som de har spelat in. Videon i sig är faktiskt fantastiskt rolig. Den som har tittat en del på kinesiskt producerad film kommer nog att uppskatta den, när den blir klar.

Nåväl, vi var tvungna att göra klart det idag eftersom jag åker på lördag och Jerker ska tillbaka till Shanghai på söndag.

Så imorgon ska bli en spännande dag. Jag har en hel del saker att fixa plus att en vän fyller år. Undrar om jag hinner måla hallen också. Jag måste måla hallen.
Då är det alltså dags att lägga sig för att kunna hinna med allt.

Dagens cykelincident

Idag cyklade jag på Götgatan. Utanför Göta Lejon så var en bil parkerad. Föraren som satt i bilen ämnade att svänga ut på gatan. Han tittade ut genom bilfönstret, som var nedvevat, och såg mig. Jag befann mig ca fyra meter från bilen. Föraren verkade tycka att det var ett bra läge att köra ut på, vilket han också gjorde, utan att sätta på sina blinkers.
Jag var tvungen att tvärnita och höll på att ramla av cykeln. Föraren måste ha sett detta eftersom han sedan körde mot rött i korsningen vid Folkungagatan. Hade han stannat så hade han antagligen fått sin bildörr insparkad.

Jag är ganska intresserad av att få reda på vad bilföraren hade så bråttom till att han valde att utsätta _mitt_ liv för fara. Det måste ha varit mycket viktigt, eller så var han kanske en idiot?

Jag funderar på allvar att köpa järnkulor som jag ska ha behändigt nära och som jag kan kasta på bilar som dagligen utsätter mig för livsfara. Då kanske de stannar och ber om ursäkt, eller rentav tänker sig för nästa gång?
Fast att de skulle stanna och be om ursäkt är knappast troligt. Sbnarare så skulle de stanna ock skrika på mig, trots att de skulle veta om att de utsatt mig för fara. Det är ju faktiskt ganska typiskt människor.

Dessutom så förstår jag inte varför det är så många slöa cyklister ute på vägarna som måste cykla mitt i cykelbanorna. Varför är det så svårt att hålla till höger? Varför stannar de inte vid rödlysen? Det innebär att jag måste cykla förbi dem gång på gång. Det är frustrerande.
Varför måste de cykla bredvid varandra jämt och prata? Finns det inte bättre ställen att prata på än på en hårt trafikerad väg när de är i vägen för andra?
Människor som dessa fascinerar mig.

Och när jag nu är igång så undrar jag vad det är för fel på alla fotgängare som måste ta över en hel gång/cykelbana när de går. De går gärna också i mitten och svajar lite till höger och vänster. De kan inte riktigt bestämma sig var de ska ta upp plats och var de bäst är i vägen för andra. Det blir ännu bättre när de är fler och går bredvid varandra i ett led. Det spelar ingen roll om man kommer cyklande emot dem eller bakifrån, de blir lika förvånade varje gång. “Ska JAG behöva flytta på mig?!” verkar de tänka och undviker det så pass mycket att de blir skrämda när man tvärbromsar framför dem. Då drar de sig snabbt och sidan och tittar på _mig_ som att jag är galen. Det är givetvis inte fel på dem som går på en väg som inte är ämnad för fotgängare, det är mig det är fel på som cyklar på en cykelväg.

Människor som inte förstår att det existerar en värld bakom dem fascinerar mig oerhört mycket. Beror det på en hjänskada tro? Sådana som tror att de inte behöver flytta på sig när deras sällskap tar upp en hel väg fascinerar mig ännu mer eftersom jag gärna klassar dem som idioter. Hur kan man vara så dum att man inte förstår att en ensam person inte kan ställa sig bakom sig själv? Hur kan man vara så totalt hjärndöd att man inte förstår hur enkelt det är för dem att gå bakom sitt sällskap?
Om de inte förstår det, vilket de bevisligen inte gör, så finns det ingen annan förklaring än att de är helt djävla dumma i huvudet.

Det lustiga är att väldigt många inte förstår detta och när man som ensam fotgängare går in i ett sådant sällskap så suckas det och stönas det ljudligt. Det är ju såklart mitt fel att det inte använder sina ögon och att de vägrar flytta på sig när de går på trottoaren, samtidigt som mitt enda alternativ är att kliva ut på en trafikerad gata eller försöka tränga mig in i en vägg.

Tänk att dessa människor har rösträtt och tänk att de är så många!
Livet är underbart.

Nära döden på landsvägen

I går natt så cyklade jag på landsvägen mellan Märsta och Upplands Väsby. Jag hade precis passerat Rosersberg då det kom mötande trafik. Föraren var vänlig nog att växla till halvljus för att inte blända mig. Plötsligt så dök ännu ett ljus upp bakom den bilen, fast i mycket högre hastighet. Den föraren körde om den omtänksamma föraren och passerade mig på mindre än en meters avstånd. Jag cyklade med en hastighet på ca 30 km/h och den mötande bilen måste ha hållit en hastighet på mer än 100 km/h. Sekunderna efter var jag chockad och därefter tänkte jag “Det var nära ögat!” och kom fram till att jag ska försöka undvika att cykla nattetid på vägar utan vägbelysning eftersom det tydligen finns bilister som gärna kör snabbare än vad som är lagligt. Det är ju ingen större tröst om föraren åker fast, även fast oddsen är små med tanke på den inkompetenta polismyndigheten , om man ligger i koma eller dylikt. Det är bättre att undvika situationen.

Senare samma natt, närmare bestämt kl 23.30 då jag befann mig i Häggvik och försökte hitta en bra väg in till Stockholm på GPS:en, så tänkte jag att jag antagligen är galen eftersom jag cyklar dessa tider. När jag kom till Helenelund så gav jag upp efter att ha cyklat in i ett industriområde. Jag vände till tågstationen och tog tåget hem, mest för att bevara mitt intryck av mig själv som en vettig person. Fast innerst inne kände jag mig lite vek som gav upp när jag var så nära mitt hem. Tyvärr blir det så när det är svårt att hitta skyltar som visar vilken cykelväg som leder till Stockholm, eller vart man nu vill cykla. Trots politikernas eviga hyckleri så är skyltningarna, cykelvägarna samt underhållet och skicket av dessa under all kritik.

M.a.o. så blev det endast ca 96 km på cykeln igår. Det är ju visserligen bättre än ingenting.