Nytt om pedofiler på internet

Aftonbladet har lyckats med ännu en fantastisk nyhet.

Återigen missbrukas ordet pedofil, misstänker jag. Iofs, jag har inte undersökt tjejen ifråga men något säger mig att hon vid 13-års ålder har fått sin mens. Alltså är mannen inte en pedofil i det fallet. Visserligen bryter han mot lagen om han har eller försöker ha sex med en så ung person, men det gäller att ha koll på begreppen anser jag.

Favoriten i artikeln, och det jag faktiskt stör mig mest på, är: “Det är obehagligt hur lätt pedofiler kan komma i kontakt med våra barn via internet, säger Jennifers mamma Annelie.”

Fakta:
1. Hennes dotter kom i kontakt med honom just eftersom hon träffade honom. Hon kunde ha valt att ignorera honom, men det gjorde hon tydligen inte.
2. Den eventuellt skadliga kontakten skulle ju (främst) ske genom fysisk kontakt. Eftersom han tog kontakt via internet så blir ju risken direkt mindre. Dvs. även om det är “lättare” för en s k “pedofil” (eller en riktig pedofil) att kontakta någon via internet så är risken betydligt mindre för den andra personen än att bli kontaktad av personen fysiskt.
Exempel: Jag skulle hellre vilja bli kontaktad av en oerhört våldsbenägen person via internet än i verkliga livet. De som inte kan lista ut varför kanske ska gå tillbaka till sandlådan och leka lite där.
3. Jag gillar den fina formuleringen “våra barn”. Vi som inte har barn då? Inte är det mina barn då. Om hon är så rädd för att hennes dotter ska boka träff med ännu en s k “pedofil” så får hon väl uppfostra sin dotter annorlunda. Jag tycker inte att det var speciellt begåvat av hennes dotter att gillra en fälla för honom, eftersom personen ifråga kanske var labil på andra sätt och kunde ha skadat henne.

“Du kör för fort!”

För ca en vecka sedan cyklade jag som vanligt hemåt efter en sen kväll på jobbet.
Det hade regnat och asfalten var blöt. Jag var garderad med bra cykelkläder och det kändes skönt att äntligen få komma hem.

Efter att ha cyklat en liten stund såg jag två cyklister komma emot mig cyklandes i led ca 30 meter framför mig. De var svårt att se dem eftersom de inte hade någon belysning på sina cyklar. Instinktivt cyklade jag åt höger in på gångbanan eftersom de cyklade på ”min” sida av cykelbanan (det är en cykelbana för trafik åt båda riktningarna), som om att de följde någon form av vänstertrafik. Jag har sett beteendet tidigare och orkade inte bry mig eftersom det inte var några människor ute och jag lika gärna kunde cykla ut ännu mer till höger och in på gångbanan. Som vanligt höll jag en relativt hög hastighet, eftersom jag gillar att cykla i ett högt tempo, men på den sträckan brukar jag sällan ligga i mer än 36 km/h och eftersom det var lite blött cyklade jag långsammare. Enligt lag, så vitt jag vet, ska man hålla sig under 30 km/h. Jag uppskattade det själv som att jag cyklade i ca 32-33 km/h.

Lustigt nog skedde följande när jag cyklade förbi den första mötande cyklisten.
Så fort jag hade passerat honom hörde jag hur han ropade efter mig ”Du kör för fort!”.

När jag hörde detta så tog det mig några sekunder att inse att han faktiskt syftade på mig.
Jag började skratta. Där hade vi alltså en människa som cyklade utan belysning mitt i natten (lagbrott) och inte ens kunde hålla sig på sin sida av cykelbanan utan ”tvingade” ut mig på gångbanan (troligtvis ett lagbrott) och passade samtidigt på at skrika efter mig och påstå att jag körde för fort (och jag erkänner, jag kanske överskred hastighetsbegränsningen med ca 3 km/h).

Jag är fortfarande fascinerad över hur fantastiskt efterbliven man måste vara om man anser sig ha rätten att kritisera en annan person när man själv gör något som enligt lag och i verkliga livet ställer till med större problem än vad den personen gör.

Det sorgliga är att jag lägger märke till sådant beteende i princip dagligen.
Lite självkritik eller självinsikt skulle inte skada den här typen av människor.

Juggen spelar blues på polisstationen

Fredagen den 5 oktober var jag på polisstationen för ett förhör angående mordhotet mot mig som jag polisanmälde i september förra året. Orsaken till att det tagit så lång tid att äntligen hamna där beror att polismannen som först hade hand om ärendet ”prioriterade” andra fall och fallet lades således ner, sade han till mig i februari då jag slutligen hade lyckats få tag i honom. Det intressanta är att jag tydligt i min polisanmälan angett att jag ville få ett besked om beslutet, men det var tydligen alldeles för jobbigt för honom att ringa upp mig. När jag så fick reda på att jag hade blivit bortprioriterad så förklarade jag för honom att jag under tiden som han prioriterade annat hade köpt en ny lägenhet i panik och sålt den gamla till första bästa köpare, vilket i sin tur ledde till att jag sålde den en bra bit under marknadsvärde.
Detta var något och är fortfarande något jag önskar bli kompenserad för, eftersom jag aldrig hade flyttat om jag inte hade blivit hotad.
Polismannen förklarade för mig att de inte hade ”resurser” nog att utreda alla fall. Jag frågade honom om han trodde att jag hade resurser nog till att göra dåliga lägenhetsaffärer och om jag kanske kunde sluta betala skatt och använda pengarna till att hyra ett privat vaktbolag samt bekosta min förlust i lägenhetsaffären. Han visste inte riktigt vad han skulle svara då.

Jag hoppades på att han skulle höra av sig. Ca två veckor gick men inget hände. Då ringde jag upp hans chef och ställde samma frågor till honom. Han sade att han skulle ta tag i ärendet.

Någon vecka senare ringde så en annan polisman och ville kalla mig till förhör. Problemet var då att jag hade oerhört mycket arbete och jag sade att jag inte hade möjlighet att komma loss. Han sade då att jag kunde lämna in en skriftlig redogörelse om jag ville. Det lät som en bra idé, men när jag sedan försökte skriva den blev jag väldigt deprimerad igen och kunde inte förmå mig att skriva något. Kort därpå åkte jag på min cykelsemester och efter den tänkte jag många gånger att jag skulle skriva den men orkade inte ta tag i det eftersom jag var djupt deprimerad och ansträngde mig mest för att orka gå till jobbet.

I slutet av september ringde han upp mig igen en morgon och undrade hur jag ville göra (en eloge till honom för det) och jag insåg att jag aldrig skulle orka skriva en utförlig redogörelse, så vi bokade tid för ett förhör. Efter samtalet stannade jag hemma eftersom att bli påmind om allt detta igen gav mig ett kraftigt magont.

När jag så den morgonen kom till polisstationen blev jag förvånad över att se två av dem stå avslappnat i receptionen och dricka kaffe. De såg inte ut att ha mycket att göra, att döma av deras avslappnade hållning. Polismannen jag hade bokat tid med kom ut och mötte mig. Vi satte oss inne på hans kontor och genomförde förhöret under ca 25 minuter.

När förhöret var över tog jag på mig min jacka och avrundade samtalet. Då frågade han mig ”Så du spelar musik alltså, spelar du gitarr?”. Jag svarade att jag spelar gitarr. Han frågade vad jag spelar för musik och jag sade att jag spelar lite olika. ”Spelar du blues?”, frågade han.
”Ja, jag spelar blues.” sade jag. ”Kan du inte spela lite för mig?”, sade han, vände sig om och tog fram en akustisk stålsträngad gitarr som han hade i hörnet bakom någon hylla.
Jag blev förvånad, eftersom det sista jag hade förväntat mig var att spela gitarr på polisstationen, och hörde mig själv säga ”Ja… det kan jag väl…”
Jag satte mig på stolen, iförd i jackan, ursäktade mig med att jag knappt rört gitarren det senaste året efter mordhotet och började därefter att spela. Det gick lite knackligt tyckte jag och fingrarna kändes skakiga och stela. Situationen kändes absurd och jag undvek hans blick. När jag så efter ett par takter kände att det fick räcka så öppnades dörren och en annan lite äldre polisman tittade in ”Tänkte väl att det inte var du! Så bra brukar det inte låta när du spelar!”, sade han till sin kollega. Jag räckte över gitarren till polismannen och han sade att jag ju inte ska sluta spela.
Jag förklarade att jag hade tappat lusten ganska mycket sedan mordhotet och allt som hänt kring det, trots det så upprepade han sig. Jag svarade ”Det har väl inte känts så roligt att allting har pekat på att han som hotat mig skulle komma undan med att bete sig på det sättet. Jag tycker att det skickar fel signaler till människor med det beteendet.” varpå han svarade ”Vi får se om han kommer undan eller inte.”.
Jag gick därifrån och kunde inte sluta tänka på att jag precis spelat gitarr på en polisstation efter att ha blivit ombedd att göra det och tänkte att det nog inte har hänt så många gånger tidigare.